Weird Science
Tre skäl att älska Happy Endings

2013-03-07  

Varför ägnar jag mitt liv åt att hänga på Kjells teveblogg och spamma kommentarsfälten om Happy Endings förtjänster?

Det är en fråga med två svar: dels behandlar jag livets gåva med oroande arrogans, dels är Happy Endings en framtida klassiker som går samtiden förbi. Precis som var fallet med Arrested Development och Better Off Ted kämpar Happy Endings i ständig uppförsbacke, och fastän slutdestinationen är kultstatus och erkännande så vore det nice om vi kunde sluta korsfästa allt som bär kärleksbudskapet i förhoppningen att vi blir förlåtna i slutändan.
Följdfrågan är naturligtvis varför serien är så bra. Det är lite knepigare att sätta fingret på; det är ju trots allt humor vi pratar om och humor kan tyvärr inte bokföras. Icke desto mindre vill jag påpeka några av dess styrkor, i förhoppningen att ni ger den en chans:

 

1. Happy Endings – nu helt utan sentimentalitet!

Serien bygger mer eller mindre på Friends (vilket serien är väl självmedveten om) men har lärt sig alla de rätta läxorna från dess misstag. Ty vad var Friends svaghet och fall? Jo, vanföreställningen att komedier har något med romantiska relationer att göra. »Åh, kommer Ross och Rachel någonsin bli tillsammans?« – skitsamma, kärlek är inte roligt, kärlek är tråkigt, det förstod redan Larry David när det begav sig. Happy Endings har således övergivit sin ursprungliga Friends-inspirerade premiss – i vilken Alex lämnar Dave vid altaret – och i stället valt att fokusera helt på tokiga upptåg. Numera är Alex och Dave ihop igen, men det utan några egentliga känslomässiga eller dramatiska konsekvenser, och det känns oerhört befriande.

Således står Happy Endings axlar och huvud över merparten av sina kollegor: How I Met Your Mother tar till gråten och de romantiska gesterna så fort de inser att den jävla spökmamman måste dröja ett par säsonger till; Parks & Recreation har helt gett upp det här med humor och skratt i utbyte mot idel hjärtevärmande men menlöst myspys; New Girl har redan kastat in Friends-handduken och ba’ ”fuck it, vi har inga fler idéer, Jessie och Nick får väl bli tillsammans eller nåt. Lunch?”.

2. Happy Endings – politiskt korrekt progg

I ett land så besatt som Sverige av att tämja verkligheten medelst ord och barnsligt trots så är det konstigt att Happy Endings inte redan är inköpt av Utbildningsradion:

Brad – en svart man med en MBA som gett upp sin karriär som investment banker till förmån för ett jobb på dagis – är i ett stadigt och jämlikt förhållande med vita Jane, som jobbar som bilförsäljare och har en gedigen historia som lesbisk. Deras vän Max är jude och bög, men är varken asexuell fjolla eller flambojant muskelknutte, utan en slusk som sover med pizza i sängen och går i ide som en björn. Alex är förvisso både blondin och blåst, men inte på det sedvanligt infantila sättet: nej, hon tillåts vara komiskt efterbliven à la It’s Always Sunny in Philadelphia-Charlie, och är egenföretagare därtill. Penny har en framgångsrik karriär och tar för sig sexuellt, men tillåts också göra fysisk, traditionellt manlig slapstick (ett tag får hon gå runt med hjälm för att undvika hjärnskador från sitt ständiga ihuvudslagande). Dave är åttondelsindian och gillar John Mayer.

Nu tog jag förvisso i för effekt: naturligtvis blir inget bättre eller roligare för att det är duktigt. Happy Endings är inget Degrassi High, men det tål att sägas att serien har förbluffande lätt handlag när det kommer till att handskas med ras, sexualitet och kön, till skillnad från, säg, Modern Family (i vilken Cam och Mitchell aldrig får kyssas), New Girl (i vilken Winstons enda existensberättigande är att han är svart) eller The Big Bang Theory (vilken förvisso lider av förståndshandikapp i sig självt, så det kanske gills som alibi?).

3. Happy Endings – precis vad det låter som

Happy Endings är snuskigt, det framgår redan från titeln. Precis som Arrested Development inte kunde motstå ett gott bög- och incestskämt så är Happy Endings till bredden fyllt av referenser till masturbation (»I’m gonna take a nap, think about it, maybe buzz one out«, »›Buzz one out?‹ That’s a weird way to say snoring«), gangbangs (»Well you know what they say, it’s not a good gang hang until someone takes a major shot to the face«), mångpenetrering (»I’m no stranger to the three-hole punch«) och, ballader som handlar om att komma, komma, komma, komma… hem.
Aldrig ska det vara sagt att det är en pryd eller tam serie bara för att den går på ABC.

 

När ni ligger på er dödsbädd, med cancern i varje hörn av er kropp, då vill jag att ni tänker tillbaka på era liv – liv fyllda av ånger, skam och förlorade möjligheter – och minns hur ni ignorerade 10-talets smartaste, rappaste, roligaste komedi när den befann sig rakt under era näsor, och just i det ögonblicket vill jag att ni dör, er sista tanke insikten att ni aldrig mer kommer få chansen att se den och att era liv i slutändan var bortkastade.

Alternativt kan ni ju kolla in Happy Endings nu, och bespara er besväret.

 

Sitcomlistan 29/10-2/11: Inget kul med Halloween-vecka

2012-11-05  

Ganska lättglömd vecka, med en massa riktningslösa Halloween-plottar. Ingen serie var riktigt på topp, så ställ mig inte svars för den inbördes ordningen (förutom att Happy Endings är långt efter allting annat; det var ett riktigt bottennapp till avsnitt).

Nästkommande två helgen är jag bortrest och kommer inte kunna varken blogga eller kolla på teve. Det är möjligt att jag inte hinner kolla ikapp till helgen efter det heller. Det känns som ett bra tillfälle att utvärdera lite. Jag upplever inte att gensvaret har varit enormt, det tar med tid än jag hade tänkt att blogga varje vecka, och jag har inte varit jättenöjd med resultatet. Är det värt besväret? Tyck gärna om det i kommentarerna.

30 Rock
(NBC, S07E05, ↑)

Upplösningen på den tvådelade valrörelsestoryn fungerade betydligt bättre. Framför allt för att debatten för att vinna Jennas röst var väldigt rolig, och skämten över huvud taget lite vassare. Sidoplottarna med Kenneth respektive Pete tillförde i och för sig inte så mycket.

The Mindy Project
(Fox, S01E04, ↓)

The Mindy Project kan luta sig mot Mindy och Danny, även om ensemblen i övrigt är ett problem. Här bär de upp var sin halva av ett charmigt avsnitt. Jag bryr mig inte om sportadvokaten som Mindy dejtar, och inte särskilt mycket om Bill Hader som hennes ex (även om de hade en bra scen ihop) men jag bryr mig om hennes försök att hitta rätt i livet. The Great Pumpkin-parallellerna (för övrigt ett snyggt sätt att variera det urtråkiga Halloween-temat) handlar ju om mycket mer än en dejt med en kille som både vi och Mindy vet kommer att vara ute ur bilden om några veckor.

Jag bryr mig om Danny också. För att han är som ett litet barn som inte kan dölja sina känslor. Han är en intressant twist på en maskulin arketyp, lite på samma sätt som Ron Swanson (även om rollen än så länge inte förtjänar en sådan jämförelse i övrigt).

New Girl
(Fox, S02E06, ↓)

Ett lite spretigt avsnitt utan de riktigt vassa ögonblicken. Det gick lite plötsligt när Nick skulle in i spökhuset och varna Jess, men därifrån gillade jag slutet − både Nicks sammanbrott, Schmidts omvändelse (och vansinniga kostymbyte) och det oundvikliga slutet på Jess KK-relation. Winstons lilla del av handlingen funkar förstås sämre, för att Winston är så mycket sämre etablerad som rollfigur. Att han fick större plats än vanligt är kanske en anledning till att avsnittet kändes splittrat.

Raising Hope
(Fox, S03E05, ↑)

För andra veckan i rad tar Raising Hope ett rejält kliv framåt, och som av en händelse sammanfaller det med ett avsnitt helt utan Maw Maw. Det är alltid oemotståndigt när serien ger fritt spelrum för Burts naiva nyfikenhet på livet. Förvecklingarna mellan Jimmy och Sabrina fungerade också bra, med untantag för Jimmys överdrivet tramsiga intrigerande mot slutet.

Raising Hope har stryrkor. Det gäller bara att serien utnyttjar dem, istället för att försöka överträffa sig själv i äckliga gags.

Suburgatory
(ABC, S02E03, ↑)

Tre saker gjorde det här avsnittet. H. Jon Benjamin som Dallas lifschoach. Ryan Shaes oneliners, som Parker Young levererar med grym deadpan-tajming (definitivt bara en tidsfråga innan den grabben får större och bättre roller). Och fantastiska Cheryl Hines i en fin slutscen med George. Dallas narrativa båge är ganska lustig: hon utvecklas från att vara en karikatyr till att bli en riktig person. Om man bortser ifrån den bakvända sitcom-logiken i det, är det både lite rörande och riktigt intressant att följa. Hennes arc är egentligen den enda i Suburgatory som jag bryr mig om − till stor del för att Hines är så bra.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E02, ↓)

Det Don’t Trust The B får höga betyg i är självförtroende och experimentlusta snarare än hantverksskicklighet. Det händer allt möjligt i det här avsnittet, och långt ifrån allt fungerar. Chloes totala brist på proportioner i ränksmideriet gör det tydligt att hon är Barney Stinsons arvtagare i sitcomuppställningen nu när HIMYM går i graven (om DTTB inte hinner före, det vill säga…)

Ben and Kate
(Fox, S01E06, →)

Jag är som bekant rätt förtjust i Dakota Johnson som Kate, men hennes kärleksliv? Det engagerar mig inte allt, särskilt när grabbarna serien kopplar ihop henne med i det här avsnittet ser exakt likadana ut. Att plocka in klonade snyggingar som kärleksintressen för huvudrollfigurerna känns generellt sett som feltänkt casting. Det blir varken relaterbart eller kul.

Happy Endings
(ABC, S03E02, ↓)

Några enstaka bra repliker och scener. Men: Alldeles för mycket galna upptåg, i ett hysteriskt tempo, helt utan chans för tittaren att relatera till eller känna med rollfigurerna. Det här avsnittet av Happy Endings var ett bra exempel på hur man inte ska göra sitcom.

Uppehåll den här veckan:
Parks and Recreation, The Office, Go On

Nedlagda eller dödförklarade:
Animal Practice, Up All Night

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your MotherLast Man StandingMalibu County

Har inte haft premiär:
Whitney (14/11), Community (7/2)

Sitcomlistan 22/10-26/10: New Girl huvudet högre än allt annat

2012-10-29  

Bortsett från New Girl och Don’t Trust The B**** In Apartment 23 var den här veckan rätt jämntjock, så ta inte den inbördes ordningen så allvarligt.

New Girl
(Fox, S02E05, ↑)

Schmidt köper en kaka till Nick, och utifrån det väver New Girl en liten story som inte bara är väldigt rolig, utan också riktigt rörande, på ett känslomässigt handikappat sätt. En lite ofokuserad utekväll med modellerna blir minnesvärd med en enkel vändning, och total tilltro till Zooey Deschanels förmåga som fysisk komiker.

New Girl gör ju det här bättre än alla andra just nu. Det är inte en unik eller banbrytande serie, den hittar bara en, två, tre extra nivåer i utförandet.

Det är värt att poängtera att New Girl inte har charmen som främsta egenskap. Det här är inte en mysig sitcom med emfas på myset. New Girl är skitrolig. Mycket tack vare den centrala trion skådespelare, förstås, men manusförfattandet är ofta briljant. Det sitter i detaljkänslan, och i förmågan att nästan alltid hitta ett skämt som inte är det förutsägbara.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Don’t Trust The B inleder säsongen med en metaattack som hade kunnat vara ett outhärdligt internskämt. Men den här serien har så roligt med sina Dawson’s Creek-referenser, plockar isär dem (eller spränger dem i luften, snarare) med sådan frejdig respektlöshet att det är totalt oemotståndligt.

Här finns kanske små sprickor att peta i, men det har jag helt enkelt inte göra. Jag älskar hur mycket självförtroende den här serien har, hur den förhåller sig till sitt absurda universum som om det vore fullständigt självklart.

Meta i kubik: Är gravbålet i det här avsnittet seriens sätt att lämna Beek from the Creek-skämten och utveckla James van der Beek till mer än en referenshumoristisk åskledare?

Parks and Recreation
(NBC, S05E05, ↓)

Jag tyckte egentligen om det här avsnittet, men jag var ändå vagt besviken när det var slut. Slutscenen innehöll ju en av de mest omvälvande händelserna i serien över huvud taget, och den kändes… inte tillfredsställande. Som att det borde ha varit mer, och som att Mike Schur och hans team inte hittade riktigt rätt känsla den här gången.

Jag oroar mig fortfarande för Parks & Rec; min känsla är att de olika beståndsdelarna svävar iväg, utan att serieskaparna får riktigt grepp om dem. Det är väl oundvikligt − jag kan ärligt talat inte minnas en modern sitcom som fortfarande var på topp efter fem säsonger. Men Parks & Rec har varit så bra, så länge, att man på något sätt inbillade sig att den var ett undantag. Så verkar det, tyvärr, inte vara.

30 Rock
(NBC, S07E04, ↓)

Det här känns mer som de sena säsongernas 30 Rock. Inte särskilt inspirerat, inte särskilt vasst. Vi får väl se hur det fortsätter, men får vi några fler avsnitt som förra veckans innan det är över, så ska vi nog vara ganska nöjda.

Ben and Kate
(NBC, S01E05 →)

Det Ben and Kate saknar innan jag vill kalla den en bra serie på riktigt, är handlingar som är mer än veckans galna upptåg. Värmen som jag har skrivit om förut är hela tiden där, och rollfigurerna är starka, men just nu träffar vi dem lite grann i ett vakuum. Jag vill ha mer känsla av värld, och mer känsla för vart Ben, Kate, och de andra är på väg. Och jag vill nog ärligt talat ha lite mer lugn, ett litet steg tillbaka i tempo, än i de senaste två avsnitten.

Happy Endings
(ABC, S03E01, säsongspremiär)

Happy Endings börjar sin tredje säsong med att leverera exakt vad man förväntar sig av Happy Endings. De sex i kompisgänget har väldigt väl etablerad rollfördelning och inbördes dynamik vid här laget, och frågan är om manusförfattarna är lite väl bekväma med vad de har. Relationen mellan Dave och Alex är totalt oengagerande, och att Jane och Brad inte bråkar på riktigt har serien slagit fast med emfas. Återstår då att bry sig om Max och Penny, som är så mycket seriefigurer i det här avsnittet att det är svårt att ta på allvar. Visst, Happy Endings är en charmig hang out-serie men det är en låg ribba att ta sig över, och i jämförelsen med till exempel New Girl − en mysig hangout-serie som samtidigt är fruktansvärt rolig och kreativt inspirerad − är det här inte särskilt imponerande.

Go On
(NBC, S01E07 →)

Jag tycker fortfarande att Go On är en ganska hyfsad sitcom, med en del väldigt charmiga ögonblick (i det här avsnittet gillade jag, lite överraskande, b-storyn med John Cho och kattjejen). Det som bekymrar mig en aning är att Go On inte har utvecklats särskilt mycket. Det är samma serie, med samma kvalitéer och svagheter, som i piloten.

Suburgatory
(ABC, S02E02, ↓)

Urtråkig Halloween-plot, som ändå blev ganska snyggt ihopknuten mot slutet. En fundering: det var längesen jag tänkte på Cheryl Hines som Larry Davids fru. Hon spelar Dallas med sån entusiasm att det är svårt att se henne som något annat. Det är imponerande med tanke på att rollen är skruvad till tusen.

Jag vill säga att Suburgatory borde ha haft Dallas och Dalia i centrum från första början, men risken är väl att den serien hade blivit Kath & Kim.

Raising Hope
(ABC, S03E04, ↑)

En litet kliv uppåt jämfört med säsongens övriga avsnitt. Förmågan att tramsa med omdöme saknas fortfarande i stor utsträckning, men här fanns i alla fall ögonblick rollfigurerna emellan som kändes genuina och engagerande. Martha Plimpton och Garret Dillahunt är en högklassig sitcomduo när de får lite mer att göra än att bete sig som sjuåringar, Wilmer Valderramas gästspel var småcharmigt, och den lilla parentesen med Barney och Maw Maw var riktigt fin. Inte ett fantastiskt avsnitt teve, men åtminstone en påminnelse om vilka kvalitéer Raising Hope har när serien träffar rätt.

Up All Night
(NBC, S02E06, →)

Jag har inte så mycket att tillägga om Up All Night vid det här laget. Ok ett par saker: Med Sean Hayes som sidekick känns det mer än någonsin som om Ava befinner sig i sin helt egna serie. Det går nog att konstatera: makeovern i början på säsongen har inte bidragit med så mycket mer än en märklig känsla av att ingen av rollfigurerna har något vettigt att göra på dagarna. Nej, jag ska inte göra en metapoäng av den saken… I övrigt, se förra veckans summering av seriens problem.

The Office
(NBC, S09E05 →)

Andy är ingen mobbare den här veckan, men han är fortfarande ett sänke för The Office. Ja, Michael Scott var också självupptagen och osäker, men det fanns en helt annan värme i hans strävan efter att bli sedd och älskad. Andy är bara patetisk och bufflig, och den enda som orkar med honom är Erin (för att hon, antar jag, minns honom som han var innan han blev chef och The Office manusförfattare började skriva honom som outhärdligt patetisk och bufflig).

Och Stephen Colbert − är det första gången han är med eller har jag förträngt något? Det här gästspelet kändes hur som helst väldigt krystat. Det är definitivt inte första gången The Office stuntcastar en gästroll…

Storyn med Pam och Jim är jag mer ambivalent inför. De har varit ljummet lyckliga i så många säsonger, och det borde vara en bra idé att skriva in en riktig konflikt, med riktiga insatser,dem emellan. Men det känns bara olustigt. Jag är inte riktigt säker på om det är manusförfattandet det är fel på, eller om det bara handlar om samma gamla återvändsgränd: det är en fundamental naturlag i The Office universum att Pam och Jim ska vara tillsammans, och varje antydan till något som slår in en kil dem emellan kommer att få tittaren emot sig.

Animal Practice
(NBC, S01E06, ↓)

Nja, det här var inte så kul. Halloween brukar vara högsäsong för fåniga påhitt i amerikanska serier, och Animal Practice är inte främmande för att plocka billiga, enkla poäng ens i vanliga fall. Det här avsnittet föll väldigt platt, och nu börjar jag vackla om huruvida jag bryr mig om att se de kvarvarande avsnitten av Animal Practice.

Som diskuterades i kommentarerna förra veckan har serien alltså lagts ner av NBC. Två avsnitt finns kvar att sända. Jag vet att jag var väldigt positiv för en vecka sedan och att det här låter ombytligt, men ärligt talat: är en dödsdömd Animal Practice värd ytterligare 43 minuter av mitt liv? Antagligen inte.

Uppehåll den här veckan:
The Mindy Project

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som nog sitter rätt bra på avbytarbänken)

Har inte haft premiär:
Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 2

2012-06-19  

Här (lite försenad) kommer andra delen i min summering av hösten och vårens sitcoms. Förra veckan avhandlade jag nedläggningarna, serierna som såg lovande ut, och några som jag tröttnat på. I den här andra delen av genomgången skriver jag om gamla favoriter som lagt av sig, om serierna som puttrar på efter ett par bra säsonger, och om mina favoriter från året som gått. Och om en som behöver en egen kategori.

Fotnot: Den här veckan tänker jag inte debattera sitcommens existensiella villkor i kommentarerna. Om du undrar varför en viss serie saknas här, se del ett.

De som är på väg utför

(The Office, How I Met Your Mother)

Jo, jag hoppades på lite för mycket när jag tyckte att The Office verkade ha fått ny energi av förändringarna post Michael Scott. Premiäravsnittet var charmigt och hade tempo. The Office åttonde säsong i sin helhet var trött, seg och i desperat behov av riktning. De försökte, med utflykter till Florida och ett svårgreppat händelseförlopp som slutade med att Catherine Tate ersätter James Spader i den ordinarie rollbesättningen inför nästa säsong. Åtminstone tror jag att det blir så. The Office ser ju numera ut som en sköldpadda som hamnat på rygg: den brukade lunka på i stadigt, oinspirerat promennadtempo − nu sprattlar den omkring i ett tillstånd av utmattande förvirring. Tjugo minuter i veckan är i veckan är ingen uppoffring för en serie som man en gång i tiden älskade, så jag kommer nog att fortsätta att hålla koll på vad som händer på kontoret i Scranton. Men herregud vilken röra The Office har blivit.

How I Met Your Mother var aldrig lika bra som The Office, och det är egentligen inte särskilt konstigt att den här seriens sjunde säsong var andefattig för det mesta och bitvis rent irriterande. Vid det här laget är det svårt för manusförfattarna att inte antingen upprepa händelseförlopp som vi redan sett åtskilliga gånger, eller ta sig friheter med sina rollfigurer för att hitta nya riktningar att ta storyn. Den här säsongen av HIMYM hade sina ljusglimtar − tror jag, för jag kan inte minnas några av dem ens om jag försöker. Om det inte vore för löftet att nästa säsong blir den sista så hade jag satt punkt nu. Men tjugotvå avsnitt till ska man väl kunna stå ut med för att få veta hur de kommer fram till vem den där förbannade morsan är.

De som puttrar på

(Cougar Town, Happy Endings, Raising Hope, 30 Rock)

Jag kom ikapp Cougar Town inför årets midseason-premiär, och jo, jag fattade ju varför amerikanska kritiker (och Abed) hade tjatat om serien som jag övergav efter de första, rätt irriterande avsnitten. Säsong 2 av Cougar Town var underbart charmig hang out-humor med perfekt känsla för var gränsen går mellan luftigt lättsam och innehållslös. Säsong 3 hade inte satta oansträngda flow, och jag vet inte vad jag vågar hoppas på nu när serien byter kanal och får en ny showrunner. Kanske kan serien, precis som penny can-reglerna, må bra av att få en nystart.

Så här några månader efter att huvuddelen av Happy Endings andra säsong sändes har jag väldigt lite att säga om den. Happy Endings är definitionen av en gedigen sitcom: sällan riktigt dålig, sällan fantastisk. Den har nästan ingen serialisering, och i det här fallet känns det som en styrka. Jämför med HIMYM:s eländiga tragglande av Teds flickvänsförvecklingar, eller Barney och Robins evighetslånga will-they-won’t-they som inte har känts trovärdig på flera säsonger. Happy Endings nöjer sig för det mesta med att skriva fartfylda, roliga fristående avsnitt, och det är lätt att underskatta som varken gör mer eller mindre än så.

Raising Hope är motsatsen: ojämt, och väldigt serialiserad. Särskilt den här säsongen när en lång story-båge tog slut på ett fantastiskt fint sätt, och en annan klampade in med klumpfot från ingenstans. Jag älskade avsnittet när − SPOILER ALERT! − Jimmy äntligen fick ihop det med Sabrina. Det var feelgoodteve nästan i klass med Fancy Party-avsnittet av Parks & Rec. Tyvärr tappade Raising Hope riktningen efter det, och den röriga och inte särskilt organiska intrigen som avslutade säsongen gjorde mig rejält besviken. Avsnittet med Nancy Grace var det sämsta serien har gjort; en total katastrof i både koncept och utförande. Om det inte vore för att serien har en så stark kärna i Martha Plimpton och Garret Dillahunt skulle jag oroa mig för säsong tre. Nu hoppas jag ändå att Greg Garcia inser att hans serie funkar bäst när han inte krånglar till det utan koncentrerar sig på att göra den varma, excentriska relationskomedi Raising Hope är när den är som bäst.

30 Rock ryckte upp sig  i år. Det behövdes lite nya idéer, och Kristen Schaal som ersättare för Kenneth är väl den mest radikala förändringen serien har gjort nånsin (och Kristen Schaal är alltid en bra grej). Allra roligast blev det egentligen i live-avsnittets rena sketchformat − Alfie and Abner är en omedelbar klassiker − och det säger kanske något om var 30 Rock befinner sig efter sex säsonger. Den är smart för det mesta, roligt för det mesta, men inte en serie som man ser med något särskilt engagemang.

De riktigt bra

(Parks & Recreation, New Girl)

Jag tror inte att Parks & Recreation någonsin kommer att toppa sin tredje säsong, den som sändes förra året. Det gör att det här årets upplaga känns alldeles så lite som en besvikelse, men till skillnad från Community har ju Parks & Rec egentligen inte tappat så mycket i kvalitet. Okej, Mike Schur och hans team har fortfarande problem med Ann och verkar emellanåt ha glömt av hur man skriver för Tom Haverford, men serien har en sån urstark uppsättning rollfigurer att de har råd med det.

Leslies valkampanj kändes som ett risktagande och rubbade seriens rytm en aning. Samtidigt tog den story-bågen ett väldigt tydligt avstamp i vem Leslie är − det vore helt enkelt inte trovärdigt att hon skulle nöja sig med jobbet på Parkförvaltningen år efter år. Det krävde lite krunbukter, men jag tycker att det fungerade som helhet. Nu kan serien återgå till vardagen med Leslie i en delvis ny roll.

Annars vill jag bara nämna att Chris Pratt har varit helt lysande, i år också. Att han inte är den mest uppmärksammade skådisen i serien säger en hel del om vilken styrka Parks & Rec har framför kameran.

Serien som överraskade mig allra mest i år var New Girl. Jag gillade inte piloten − och i synnerhet inte Zooey Deschanel − men det fanns något slags potential, så jag fortsatte att titta. Och serien hittade balansen hos Deschanels rollfigur, och en dynamik mellan henne och grabbarna i lägenheten som jag inte trodde fanns där. Både Schmidt och Nick är rollfigurer som går genom rutan, och manusförfattarna verkar veta precis hur de ska skriva för dem. New Girl har hittat en röst som är distinkt men inte överdriven, egensinnig men inte flåsig eller flamsig. Det känns som att det finns ett självförtroende och en klar blick där bakom: en säkerhet som är enastående med tanke på att New Girls skapare Elisabeth Merriwether gör sin första serie som showrunner.

Och Zooey Deschanel funkar verkligen. Hennes excentricitet, en aning nedtonad, är trovärdig som en del av seriens universum. Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna? Samtidigt är hon New Girls moraliska centrum, som förankrar serien i ett slags allvar. Till skillnad från en serie som Happy Endings, som kan skoja om att någon i gänget är deppig utan att vara i närheten av någon slags känslomässig verklighet, har New Girl tillgång till ett geniunt vemod.

De som… är Community

(Community)

På tal om vemod. Det är svårt att skriva om Communitys tredje säsong utan att det färgas av ket besvikelsen över hur Sony och NBC har hanterat frågan om seriens framtid den här våren. Utan Dan Harmon är det svårt att se hur Community kan vara den serie som visserligen har frustrerat mig ibland men som jag har tyckt intensivt mycket om när den har varit som bäst. Att en serie med samma namn och samma rollfigurer kommer att finnas kvar på teve i ytterligare 13 avsnitt gör bara känslorna mer komplicerade. En regelrätt nedläggning hade åtminstone varit lättare att processera och lägga bakom sig.

Samtidigt har den tredje säsongen av Community varit… bångstyrig. Krävande. Emellanåt lika bra som den andra säsongens bästa stunder. Remedial Chaos Theory kommer vara ett av de första avsnitten man plockar fram för att minnas Community, och ett exempel på hur serien när den var som mest inspirerad rörde sig på ett helt annan plan än 99 procent av alla sitcoms. Jag tyckte också mycket om tevespelsavsnittet, och även om den narrativa bågen kring Abeds problem var ofokuserad och ojämn hade den några väldigt fina ögonblick. Avslutningen på säsongen var finstämd och lite sorgsen. Det känns trots allt som ett passande slut på den »riktiga« Community.

Därför är New Girl (lite) bättre än Happy Endings

2012-02-24  

Det är inte jättemycket som just nu skiljer New Girl och Happy Endings, de två bästa mainstream-sitcomsen i Friends-möter-How I Met Your Mother-metaland, men det är några avgörande detaljer som för mig lyfter New Girl högre.

För det första är casten mer helgjuten. Varje rollgestalt i New Girl är inte bara komiskt utan även karikatyrpsykologiskt komplett. I Happy Endings når bara Adam Pally som Max upp till samma nivå, även om Dave, Penny och Alex också är älskvärda.

Men det är exempelvis intressant att Damon Wayans Jr i sin Happy Endings-roll ännu inte toppat den korta insatsen han gjorde i New Girl-piloten, och att Lamorne Morris, som tog över rollen i New Girl, gör en mycket rikare rollgestalt än Wayans Jr i Happy Endings trots att han knappast kan sägas vara roligare som sitcomskådis. Hans roll är helt enkelt bättre skriven, förankras bättre, än Wayans.

Den stora skillnaden är att det, inom ramen för det specifika serieuniversumet, råder en total trovärdighet i New Girl-ensemblen men skevar mer i Happy Endings.

Och samma förhållande – den där speciella förmågan att skapa en allmänmänsklig trovärdighet i en hårt (upp)skruvad sitcom-cast – går igen på alla plan. I storytwistarna, i dialogen och inte minst i den meta-popkulturella namedroppingen, som är en betydelsefull beståndsdel i båda serierna.

I Happy Endings är den rolig, men relativt ytlig.

I New Girl är den i högre grad smart och fint inlirkad i rollbeskrivningarna.

Som i hur Max Greenfields Schmidty återkommer till sin Malcolm Gladwell-dropping och har Outliers inte bara som favoritbok utan ledstjärna, vilket också tas med i beräkningen av storysarna.

Och inte minst hur det i ett enda avsnitt namndroppas (utöver Schmidtys »10 000 thoughts«-associationer), allt från Machiavelli, John Leguizamo och »Phantom T« (det vill säga Phantom Tollbooth) till Apornas planet, Officer Krupke i West Side Story och »any of the scripts from the first season of Vampire Diaries« – helt utan att det blir sökt eller oföränkrat i vare sig story eller rollkarakteristika.

Eller i hur Schmidty myntar uttrycket »street youths«, eller i hur Ceces kille ger henne rasistiska komplimanger när han lekplatstrippar på »shrooms«, eller i hur Zooey packar ner sybehör och ett hundrapack kondomer i sitt one-night-stand-bagage på Alla hjärtans dag… allt i samma avsnitt som ovannämnda namndropping.

Därtill funkar själva värmen i serien, det som gör den till en modern Friends, precis lika mjukt mysigt som de vassa kanterna kliar skönt. Men på just den springande myspunkten är även Happy Endings så gott som fulländad.

Första gapskrattet i Happy Endings

2012-02-17  

20120217-125749.jpgFörst skulle jag skriva om det underbara Alla hjärtans dag-avsnittet av New Girl, men så slog det mig att jag som vanligt skulle få tjatkommentarer om Happy Endings, som ju också hade en Valentine’s Day-episod – och så blev jag sjuk och sängliggande och fick följaktligen ett perfekt tillfälle att kolla ifatt Happy Endings, som jag tidigare bara sett den träiga piloten av, men som fått allt bättre kritik och tittarsiffror.

Även episod 2, förra säsongen, var intetsägande, men hade en galen Segal-fyllesekvens som lovade lite mer, och nu har jag just sett fjolårets episod 3 och för första gången gapskrattat – precis där denna stillbild fångades. »Hilars!« Den näst roligaste youtube-meta-comedyscenen jag sett i veckan, efter Catnap-sekvensen i senaste Portlandia. Så, härifrån tycker jag mig nu ha utsikt över något som ser ut som ännu en briljant mainstreamsitcom jämte New Girl och Up All Night. Jag ber om ursäkt för att inte ha tagit era uppmaningar om Happy Endings på allvar tidigare!

Fortsätter den så här ger den mig nog tillräckligt mycket lust de närmaste dagarna att se 25 avsnitt till  – så att jag sedan kan skriva om både New Girls och Happy Endings Valentine’s-specialer samtidigt. Tror att det kan finnas intressanta jämförelser att göra där.

Kanske ska dra med Up All Night i samma veva?