Weird Science
Kan man vara emot rymdnazister?

2012-02-09  

Den finsk-tysk-australiska rymdnazistkomedin Iron Sky släpper sin officiella affisch och den är inte storartad. Vilket alltså är skönt. För precis som alla andra goda nördar har jag känt en närmast pliktskyldig pepp för projektet, jag har hisnat inför snygga teasers och drabbats av high concept-genialiteten i filmens tagline »In 1945 the Nazis went to the moon. In 2018 they’re coming back.« För att inte ens tala om lämpligheten i att Laibach gör soundtracket. Jag har ett enda problem med Iron Sky, ett problem som jag vet gör mig rätt underlig i min sociala miljö, men jag tycker inte att det är särskilt roligt med… med… ja, de har inget namn riktigt, men jag brukar tänka på dem som Comic Book Nazis. Kanske »underhållningsnazist« skulle funka som svensk term.

Eftersom jag är uppvuxen på Indiana Jones har det varit en svår process att komma till insikt om denna smakpreferens och kanske komplicerades den ytterligare av att jag alltid har varit både historiemedveten och -intresserad. Inte så att jag är andra världskrigsnörd (jag har okej koll) men när vi fick göra specialarbeten i skolan gjorde jag mitt om Marvel-seriernas historia. Där kan jag min skit. Jag har min Kavalier & Clay under kontroll, så att säga. Jag vet att det finns en stolt tradition av skurkaktiga nazister som får på käften av Captain America och att den är äldre än USA:s deltagande i andra världskriget.

Att nazisterna vilifierades i den samtida populärkulturen både i propaganda- och underhållningssyfte är helt begripligt. Det är inte heller särskilt konstigt att de efter kriget, då vidden av regimens vidrighet blev känd, blev så gott som synonyma med den mänskliga ondskan både på individ- och systemnivå. I fiktionen var nazisten närmast att betrakta som en praktisk arketyp. Det var okej, för alla människor kände till den förfärliga verklighet som berättelserna hänvisade till utan att beskriva rakt ut. Samtida satir hade inte alltid finessen hos låt säga Chaplins Diktatorn, men den existerade liksom ändå i ett sammanhang där Tredje riket inte var en fiktiv region jämförbar med Westeros och Tatooine.

Problemet är att den kopplingen på många håll är kapad nu, men inte överallt. Det är som William Gibson säger, att vi lever i framtiden med den är ojämnt distribuerad. Man träffar fortfarande människor, också i Sverige, människor som inte ens känns uråldriga, som överlevde Förintelsen eller förlorade sin familj eller hela sin värld i det kriget. För dem var det inte särskilt länge sedan och hela tanken på att nazister är sexiga eller roliga eller parodiska i sin ondska djupt bisarr, eller direkt osmaklig. Samtidigt träffar man förstås också ännu oftare människor för vilka andra världskriget är så länge sedan att det i det närmaste preskriberat. Det är historielöst och dessutom farligt. Om Tredje riket, nationalsocialismen och Förintelsen reduceras till stoff för sentimentala kärleksromaner och serietidningstillspetsad superskurks-ondska tappar vi fullständigt kontakten med lärdomen som så många människor betalade det yttersta priset för: att ondska inte är en essentiell egenskap hos en särskild avart av humanoider – »nazisten« som en liknande kategori som »zombien« – utan något de flesta av oss kunde ha varit en del av. Kan bli en del av.

Av dessa orsaker bävade jag inför Captain America: The First Avenger. Klart man vill att Cap ska åka till Europa och slå nassarna på käften, helst Adolf Hitler själv i egen hög person. Men hur gör man det utan att förminska kriget, cartoonifiera lidandet, trivialisera veteranernas uppoffringar? Uppenbarligen genom att ta bort nazisterna helt och hållet och ersätta dem med Hydra, en organisation så ond att dess hejdukar heilar med två händer. Ingen dålig fix, om ni frågar mig, och filmen blev ju rätt skön som helhet också.

X-Men-filmerna har däremot jobbat på ett lite annat sätt och där är jag mer kluven. Jag minns att jag var mycket rörd i tonåren av nån gammal Marvelserie där någon – Xaviers gamla flickvän? – flashar till sin tid i koncentrationsläger. Magnetos levande minne av Förintelsen har dessutom länge varit den organiserande metaforen för hur mutanternas position i Marvels universum beskrivs och uppfattas, inte minst av honom själv, och man kan argumentera för att den berättelsen (över tiotals titlar i tiotals år) är en av de mest ambitiösa populärkulturella uppgörelserna med folkmord och antisemitism, precis lika viktig som Maus. En viktig drivkraft i den berättelsen är dessutom Magnetos frustration över just historiens relativa hastighet, att andra har glömt vad som hände, vad som kan hända, att historiska skeenden som formade hans värld inte äger samma giltighet för alla andra människor.

I den första X-Men-filmen var Magnetos barndom relativt smakfullt hanterad. (Hans första barndom; vi ska inte gå in på allt det där med Mutant Alfa här). Men så kom filmen heller aldrig närmare koncentrationslägren än till en symbolisk port. Varför känns det mer okej? Är det bara för att Bryan Singer vet vad han sysslar med och jag älskar Ian McKellen och associerar dem bägge med seriös film? Uppenbarligen är filmens övergripande kvalitet en faktor, för om jag i fantasin klämmer in samma flashbackscener i skit som Fantastic Four blir det så fel att jag måste kräkas lite vid tanken.

Efter X-Men: Last Stand fick en Sheldon Turner (The Longest Yard) i uppdrag att skriva ett manus för en origin story-film om Magneto. Uppenbarligen handlade den filmen ganska mycket om hur Xavier, en soldat som är med och befriar koncentrationsläger, träffar en torterad och traumatiserad ung man som, bla bla, ni fattar hur svårt det hade varit att göra det här på ett värdigt sätt. Filmen stoppades, men en del av handlingen hälldes in i X-Men: First Class i stället.

Jag tyckte X-Men: First Class var en bra superhjältefilm och gillade faktiskt dess försök att placera in mutanterna i existerande politisk historia. Det rimmar väl med Marvels historia som förlag, Stan Lees sätt att ta sig an politiska frågor liksom lite från sidan och Uncanny X-Men som ett slags flaggskepp just för sextiotalsgenerationen av titles (den hade premiär 1963, två månader före mordet på Kennedy). Men jag är inte alls lika säker på att det var en jättesoft idé bygga om Sebastian Shaw till en kombination av Hugh Hefner och Josef Mengele. Igen, om man hade känt när man tittade att det här var en uppgörelse – i superhjältesagans stiliserade form – med barntorterande nazister hade det väl gått an, men jag tyckte att det bara var spekulativt. Att då hade det kanske varit bättre att faktiskt göra X-Men Origins: Magneto, och låta filmen handla om Förintelsens psykologiska arv i stället för att kryddas med en supernazist som så klart visade sig vara inte bara o- utan också övermänsklig. Kittlande, men inget som har något med oss att göra.

Det har helt enkelt blivit lite för härligt med nazister. Lite för underhållande. Och jag vet det för jag tycker ju så själv också, att zombienazister på fjället är ett vinnande filmkoncept och att en skolklass heilande Hitlerjugend på månens mörka sida är lika näpet provocerande som, nå, Hipster Hitler. Det är bara det att sedan intervjuar jag Förintelseforskare eller nånting och får en klump i magen av allt som är så snyggt och fucking jävla clever. Nazister ska inte vara underhållande om inte målet är att parodiera dem, men att parodiera en fiende som man redan har vunnit över är att trivialisera sin egen seger.

Det knäppa är ju att till och med filmer som The Girl With the Dragon Tattoo och Valkyrie, som bägge på sina sätt försöker sätta in nazismen i ett samhälleligt och psykologiskt sammanhang, antagligen är lättare att finansiera just för att det är så underhållande med nazister, samtidigt som allt färre i publiken greppar vad de egentligen handlar om och varför.

Vilket för oss tillbaka till Iron Sky. Jag önskar att jag inte vore så pepp. Jag önskar att jag inte visste vad Samuli Torssonens specialeffektsmagiker – ett team på 15 pers i Tammerfors – kan göra med en bluescreen och typ lite tops, två gem och en bit kartong. Jag önskar att Iron Sky inte vore en komedi. Jag önskar att den var ett seriöst ukroniskt drama där 1940-talets nazism konfronterades med vårt samhälle idag – kittlande, men meningsfull. Det kan ju hända att den blir en sådan film trots att den är en komedi; många bra och goda människor har jobbat med projektet.

Men jag får ont i magen, av ovanstående skäl, och är som sagt lite lättad när de för första gången släpper nåt som inte är mindblowing, även om det bara är en affisch. Så att jag har en orsak att säga att det är too soon, eller snarare: too late. Att vi kanske ska sluta tvådimensionalisera nazisterna nu, både av anständighetsskäl och för vårt eget bästa.

Hur det ska gå till har jag inga förslag om. I en annan flik av min browser har jag IronSkys webbshop och på något sätt känner jag mig ändå dragen till deras Gegen Raumnazis-tygmärke. Fan, jag känner mig till och med sugen att investera i filmen. Men det känns inte helt okej att jag tycker så.

Aldrig mer 3D! (Ett nyårslöfte jag kommer att bryta)

2012-01-01  

Så jag gick och såg Tintin i 3D, för att, ni vet, jag hade ju hört att det skulle funka bättre i animerade filmer så det vore kanske bäst att jag kollade upp det innan jag dissade tekniken helt; dessutom så fanns det heller inget annat val om jag ville se den med engelskt tal.

Men det stämde ju! Det såg bra mycket bättre ut än de båda 3D-filmer jag sett tidigare; djupet kändes naturligare, behagligare, det var inte lika jobbiga skiftningar i skärpa, bilden var ljusare, klarare… verkligen en tydlig förbättring. Min blick kändes mindre styrd. Jag fick ingen huvudvärk. Under vissa sekvenser glömde jag rentav bort att jag såg på just en 3D-film, och flöt i stället med själva handlingen.

Men ändå. Vid ett par tillfällen lyfte jag på glasögonen-utanpå-mina-egna-glasögon, och världen öppnades upp: det fanns en film där utanför de klaustrofobiframkallande glajorna, en stor, ännu ljusare, film, projicerad på en stor duk. Och genast önskade jag att jag hade kunnat se den i stället, inte genom dessa tunga, förmörkande brillor som lika gärna kunde ha varit ett par VR-glasögon jag satt med i nån garderob.

Javisst ser det tusan så mycket bättre än på den gamla rödgröna tiden (även om det ofta är pinsam 1950-talskänsla i marknadföringen), men kom igen. Man ska sitta där i de jäkla glasögonen och ooh:a och aah:a sig igenom en film av helt fel orsaker – när det i själva verket är så att 3D-filmen är, tja, en lägre konstart helt enkelt. Detta tvingade fokus, där det blir en fysisk ansträngning att låta blicken röra sig runt duken som den vill, i strid mot det rent naturvidriga i att tvinga ögonen att fokusera på ett avstånd och konvergera på flera andra. Förstås extra besvärande vid varje klipp där fokus ska skiftas på en bråkdels sekund. Lägg därtill överdrivna djupeffekter, som när tåget far genom bergen i Captain America; eftersom våra ganska tättsittande ögon i verkligheten inte kan skilja på avstånd mellan olika berg, görs djupet större, vilket får till följd att bergen ser mindre ut, tåget ser ut som en modell och människorna ser ut som leksaksfigurer. Realismen blir faktiskt mindre, och enskilda ooh:ande och aah:ande till trots blir även den totala upplevelsen mindre än en vanlig, stor, »platt« film – jag känner egentligen inte att jag verkligen sett de tre filmer jag sett i 3D, de är mer som någonting jag drömt, och jag kan egentligen inte göra riktigt rättvisa bedömningar av vad jag faktiskt tyckte om dem. Bara en sån sak som att själva storleken på duken, en av de främsta poängerna med att se film på bio, går förlorad!

Visst satt jag och ooh:ade och kanske rentav aah:ade åt enskilda sekvenser i filmerna, men samtidigt gjorde även det att jag hela tiden var medveten om just att »jag ser på 3D, jag ser på 3D«. Vilket i sin tur gör det tydligt: 3D funkar fortfarande inte som mer än en gimmick. En glorifierad View-Master. En extra konstlad berättarform där de ögonvrängande glasögonen tjänar som en fördunklande barriär, en realismhämmande hinna mellan betraktaren och biodukens annars vida fönster mot fiktionen.

Så det enda raka är förstås att sluta gå på 3D-filmer. En enkel lösning, kan man tycka. Men det besvärande är ju att, som det var med alla tre filmer jag har sett: de har inte gått att se på annat sätt. Alla filmer får inte plats (särskilt inte i en mindre stad, som Visby) att visas i flera versioner.

Här får jag plötsligt lite flashbacks från för tiotalet år sedan, då jag, samtidigt som jag konsumerade mer och mer film på dvd, blev alltmer trött på att gå på bio. Jag tyckte att kvaliteten på visningar oftast var bristfällig, och framför allt blev publiken mer och mer irriterande: det gick knappast en enda visning utan att jag fick ta mod till mig för att hyssja på idioter som satt och bidrog med sina egna kommentarspår. Allt oftare kändes det bättre att vänta några månader, och få en lugnare, tryggare, bättre upplevelse hemma, med projektorn, och med endast pålitliga vänner som medpublik.

Så känns det alltså lite grann nu med: om filmerna bara går i 3D, är det kanske bättre att vänta några månader och se dem hemma. Men det är alltså inte hyfsbefriade biobesökare, eller dåliga projektorer, som då håller mig borta från biograferna, utan den senaste tekniken.

De svikande siffrorna i USA ser i och för sig lovande ut, men här verkar man fortfarande entusiastiska (jag fick kaffet i halsen över nån okritiskt 3D-hyllande Expressen-text för några månader sedan) och teknikinvesteringarna måste man väl försöka få valuta för så länge det går. Så: nästa år tänker jag tusan inte gå på flera 3D-filmer, inte ens helanimerade sådana. Det skulle besvara mig en hel del irritation.

Men samtidigt: fler filmer än jag vågar tänka på filmas i 3D. The Avengers filmas i 3D. Tveksamt om den skulle gå upp i två versioner här i stan. Och tusan om jag kommer kunna hålla mig något halvår extra.

Grrr!