Weird Science
Aldrig mer 3D! (Ett nyårslöfte jag kommer att bryta)

2012-01-01  

Så jag gick och såg Tintin i 3D, för att, ni vet, jag hade ju hört att det skulle funka bättre i animerade filmer så det vore kanske bäst att jag kollade upp det innan jag dissade tekniken helt; dessutom så fanns det heller inget annat val om jag ville se den med engelskt tal.

Men det stämde ju! Det såg bra mycket bättre ut än de båda 3D-filmer jag sett tidigare; djupet kändes naturligare, behagligare, det var inte lika jobbiga skiftningar i skärpa, bilden var ljusare, klarare… verkligen en tydlig förbättring. Min blick kändes mindre styrd. Jag fick ingen huvudvärk. Under vissa sekvenser glömde jag rentav bort att jag såg på just en 3D-film, och flöt i stället med själva handlingen.

Men ändå. Vid ett par tillfällen lyfte jag på glasögonen-utanpå-mina-egna-glasögon, och världen öppnades upp: det fanns en film där utanför de klaustrofobiframkallande glajorna, en stor, ännu ljusare, film, projicerad på en stor duk. Och genast önskade jag att jag hade kunnat se den i stället, inte genom dessa tunga, förmörkande brillor som lika gärna kunde ha varit ett par VR-glasögon jag satt med i nån garderob.

Javisst ser det tusan så mycket bättre än på den gamla rödgröna tiden (även om det ofta är pinsam 1950-talskänsla i marknadföringen), men kom igen. Man ska sitta där i de jäkla glasögonen och ooh:a och aah:a sig igenom en film av helt fel orsaker – när det i själva verket är så att 3D-filmen är, tja, en lägre konstart helt enkelt. Detta tvingade fokus, där det blir en fysisk ansträngning att låta blicken röra sig runt duken som den vill, i strid mot det rent naturvidriga i att tvinga ögonen att fokusera på ett avstånd och konvergera på flera andra. Förstås extra besvärande vid varje klipp där fokus ska skiftas på en bråkdels sekund. Lägg därtill överdrivna djupeffekter, som när tåget far genom bergen i Captain America; eftersom våra ganska tättsittande ögon i verkligheten inte kan skilja på avstånd mellan olika berg, görs djupet större, vilket får till följd att bergen ser mindre ut, tåget ser ut som en modell och människorna ser ut som leksaksfigurer. Realismen blir faktiskt mindre, och enskilda ooh:ande och aah:ande till trots blir även den totala upplevelsen mindre än en vanlig, stor, »platt« film – jag känner egentligen inte att jag verkligen sett de tre filmer jag sett i 3D, de är mer som någonting jag drömt, och jag kan egentligen inte göra riktigt rättvisa bedömningar av vad jag faktiskt tyckte om dem. Bara en sån sak som att själva storleken på duken, en av de främsta poängerna med att se film på bio, går förlorad!

Visst satt jag och ooh:ade och kanske rentav aah:ade åt enskilda sekvenser i filmerna, men samtidigt gjorde även det att jag hela tiden var medveten om just att »jag ser på 3D, jag ser på 3D«. Vilket i sin tur gör det tydligt: 3D funkar fortfarande inte som mer än en gimmick. En glorifierad View-Master. En extra konstlad berättarform där de ögonvrängande glasögonen tjänar som en fördunklande barriär, en realismhämmande hinna mellan betraktaren och biodukens annars vida fönster mot fiktionen.

Så det enda raka är förstås att sluta gå på 3D-filmer. En enkel lösning, kan man tycka. Men det besvärande är ju att, som det var med alla tre filmer jag har sett: de har inte gått att se på annat sätt. Alla filmer får inte plats (särskilt inte i en mindre stad, som Visby) att visas i flera versioner.

Här får jag plötsligt lite flashbacks från för tiotalet år sedan, då jag, samtidigt som jag konsumerade mer och mer film på dvd, blev alltmer trött på att gå på bio. Jag tyckte att kvaliteten på visningar oftast var bristfällig, och framför allt blev publiken mer och mer irriterande: det gick knappast en enda visning utan att jag fick ta mod till mig för att hyssja på idioter som satt och bidrog med sina egna kommentarspår. Allt oftare kändes det bättre att vänta några månader, och få en lugnare, tryggare, bättre upplevelse hemma, med projektorn, och med endast pålitliga vänner som medpublik.

Så känns det alltså lite grann nu med: om filmerna bara går i 3D, är det kanske bättre att vänta några månader och se dem hemma. Men det är alltså inte hyfsbefriade biobesökare, eller dåliga projektorer, som då håller mig borta från biograferna, utan den senaste tekniken.

De svikande siffrorna i USA ser i och för sig lovande ut, men här verkar man fortfarande entusiastiska (jag fick kaffet i halsen över nån okritiskt 3D-hyllande Expressen-text för några månader sedan) och teknikinvesteringarna måste man väl försöka få valuta för så länge det går. Så: nästa år tänker jag tusan inte gå på flera 3D-filmer, inte ens helanimerade sådana. Det skulle besvara mig en hel del irritation.

Men samtidigt: fler filmer än jag vågar tänka på filmas i 3D. The Avengers filmas i 3D. Tveksamt om den skulle gå upp i två versioner här i stan. Och tusan om jag kommer kunna hålla mig något halvår extra.

Grrr!