Weird Science
En liten julfilmsspecial (4)

2011-12-25  

Min sexåriga son tappade humöret igår när vi skulle föra våra hamstrar till grannarna över jul och hans storasyster var den som fick hålla i papplådan. Först rev han sin syster i håret och sedan gick han in i vardagsrummet och hällde ut en påse med julklappar. När alla i familjen hade ropat åt honom en stund klädde han på sig sina skor och meddelade att han tänkte flytta hemifrån eftersom han »hatade sin familj«.

Det enda jag tänkte på när han smällde igen dörren och gick ut var att han påminde väldigt mycket om mig i den åldern, och att han såg ut ungefär som Macaulay Culkin i Ensam hemma.

Det finns en orsak till att vi har en rätt enhetlig bild av hur en bråkig amerikansk jul ser ut. Cirka 26 kilometer norr om Chicago ligger en förort som heter Winetka, som i dag är en av de rikaste förorterna i hela landet. Men på åttiotalet bildade Winetka fond för flera av epokens mest stilbildande amerikanska dramakomedier. Breakfast Club, National Lampoon’s Vacation, Ferris Bueller’s Day Off, Sixteen Candles, Risky Business, Planes, Trains & Automobiles, She’s Having a Baby och Uncle Buck spelades alla in här.

Många av de här filmerna bär John Hughes signatur. Hughes egen familj flyttade till Chicago – till den närliggande förorten Northbrook – när han var tolv år gammal. Bland annat flera scener i filmen som gett Weird Science sitt namn spelades in i ett köpcentrum i Northbrook.

När vi tänker på en amerikansk medelklassförort tänker vi alltså ofta just på området norr om Chicago – och huset i John Hughes-producerade Ensam hemma är förstås sinnebilden av ett julpyntat amerikanskt övre medelklasshem.

När jag såg Ensam hemma i tioårsåldern gjorde Kevin McCallisters föräldrafria drömjul ett så stort intryck på mig att jag faktiskt tjatade och grät – och hotade med att rymma hemifrån! – om jag inte fick se filmen en gång till redan följande dag.

Vår egen familj bodde i USA då och jag minns att jag tog på mig skorna, gick ut genom ytterdörren och började gå till biografen själv (den låg ett par kilometer från vårt hus). Min pappa måste nog ha tagit bilen och kört efter mig, för som jag minns det fick jag min vilja igenom och såg filmen ensam i biosalen den där dagen. Jag kan fortfarande komma ihåg John Williams öppningsmusik, starkt influerad av Nötknäpparen – Hollywood när det är som allra mest matinémagiskt.

När jag ser om filmen i dag har jag lite svårare med filmens sadistiska slapstick (Joe Pesci och Daniel Stern fick ju sedan ännu mera stryk i tvåan, där Kevin också började bli lite för gammal för att vara lillgammal). Men filmen hör otvivelaktigt till de bästa i julkategorin. John Hughes och regissören Chris Columbus har tagit en typisk barndomsfantasi – drömmen om att rymma hemifrån – och förankrat den i en julig familjemiljö som vem som helst kan känna igen. McCallister-släkten är precis så underbart jobbig som John Hughes-familjer i regel är: oändliga kusiner med tandställningar, en snål och skrämmande farbror, en överjävlig storebror. Och så barnets känsla av att det ändå är någonting speciellt med den här årstiden; att mirakel kan ske. Det är ju den känslan som gör att man som vuxen fortfarande nostalgiknarkar framför filmer som just Ensam hemma.

 

Ensam hemma 1 & 2 visas i dag på TV4, med start klockan 13.40.