Weird Science
Nu är det Kalle Anka!

2011-12-24  

Dags för jul, och ingen jul utan Kalle Anka, och ingen Kalle Anka-jul utan det numera obligatoriska Kalle Anka-förlöjligandet. Berättelser om arga pappor som tvingar sina ointresserade barn att bänka sig framför teven grasserar, och Slate-artikeln från häromåret  länkas åter friskt, ja titta så löjliga vi svenskar är som visar en timme Kalle varje julafton.

Men nu är det så, att jul-Kalle är en svensk, en helsvensk, en hel-amerikansk-svensk, tradition. Och man kan tycka att det är en fånig tradition. Och man kan välja att införliva traditionen i sitt julfirande, eller utesluta den helt och hållet. Och man kan bråka om det tills gröten har kallnat, men det är ju något som den har gemensamt med, tja, i princip alla andra jultraditioner. Vi vet ju att julen är ett enda mischmasch av riter, traditioner, myter och ceremonier från en rad olika kulturer och tidevarv, nästan alla mer eller mindre fåniga om man ställer sig utanför och tittar in i en nykter minut eller två. En väldigt stor del av livet kan gå åt till att tycka det ena om sina egna och andras beteenden, vanor och traditioner, men just julen är (så länge man inte tar fullständigt avstånd från den) antagligen ett av de sämsta tänkbara tillfällena att göra sig lustig på andras bekostnad. Samtidigt så väldigt tacksamt, förstås: träd, inomhus? I plast? Blött bröd? Jultomten? För att inte tala om andra länders julgransgurkor, kvastgömmande, defekerande julkrubbefigurer eller godisbajsande julstockar. Det finns visst en tevekanal i USA som visar en julbrasa, för övrigt. Jag vet inte vad ni tycker, men jämfört med godisbajsande julstockar så tycker jag att Kalle Anka är en helt okej tradition. Igenkännandet, det faktum att hela julaftonssviten kan avnjutas som ett välkänt stycke musik (och dessutom bygger så mycket på musik), samt att det är någonting man faktiskt samlas kring och glädjas gemensamt åt – det är tydliga kvaliteter hos en positiv tradition.

Ja, en förbannat fin tradition rentav. Högkvalitativ underhållning med minst lika mycket äkta julstämning som den där skrynkliga Jenny Nyström-affischen som nån i din närmaste släkt prompt ska ha på kylskåpsdörren. De flesta av snuttarna är rena konstverk. Men läste ni vad det stod i den där Slate-texten? »Antiquated animation« svamlade skribenten om. Det visar ju vilket omdöme han har. Själv må jag vara påverkad av en rejäl dos nostalgi, men kvaliteterna hos klassisk Disneyanimation har jag sett bekräftade av mina barn – under ett par år fanns det ingenting som så pålitligt kunde få dem att kikna av skratt.

Visst, nog är det ren nostalgi som driver Kallebehovet i många hem; en önskan att återskapa känslan under de där unga åren då man faktiskt inte hade tillgång till tecknat när som helst, särskilt inte Disney-tecknat. Och vet ni vad? Det är helt okej om man har nostalgiska skäl. Faktum är att 78 procent av våra jultraditioner förs vidare av rent nostalgiska skäl, och även om jag kanske just hittade på den siffran så är jag övertygad om att nostalgi ligger bakom stora delar av hur vi bygger upp våra jular, vilka seder vi vill föra över från våra barndomar till våra vuxenliv; vilka stämningar vi vill återskapa för våra barn – eller förskona dem från, för all del.

Hör här: alla har olika saker de tycker är självklara vid julen. Alla har saker de tycker är helt onödiga. Som ganska välmående människa i ett modernt samhälle, som inte måste mjuka upp torrt och hårt bröd med skinkspad, kan jag tycka att dopp i grytan är helt befängt – eller så kan jag tycka det är riktigt riktigt gott (fast i mitt fall med kryddad grönsaksbuljong, då). Som ateist kan jag tycka att det ändå kan vara fint och stämningsfyllt att samlas i en kyrka för att vara med om den delen av den svenska julen… eller så kan jag tycka att det är heltokigt att sitta där och lyssna på de där sakerna jag ändå inte tror ett skvatt på, när jag i stället kan umgås med min familj, släkt och vänner. Och medan många känner stor samvaro i en julaftonstripp till kyrkan (helst med släde medan vargarna ylar, för så ska det ju vara? Nostalgin kan förvisso vara känslig för minnets nycker), kan andra konstatera att man pratar mycket mindre med sina medmänniskor där än hemma, även om teven råkar stå på en stund. Vart man än lutar i uppfattningarna så tycker jag i alla fall att man ska vara jäkligt försiktig med att fördöma och förlöjliga andras vanor.

Jag brukar själv inte tvinga min familj till teven när Bengt Feldreich kallar, jag brukar nog inte ens se särskilt mycket av det, men när mina barn tittar på det – och det vill de, trots att de inte precis är svältfödda på Disney resten av året – så njuter jag stort av att höra ljudet, medan jag står och pysslar i köket eller nåt. Och även om det ligger viss sanning i Slates skildring av den »bisarra svenska jultraditionen«, så ter sig som sagt vilken jultradition som helst som absurd, tagen ur sitt sammanhang. Som en valbar pusselbit till bästa tänkbara jul, är även Kalle Anka och hans vänner lika värdefull som både porslinstomtar och blött bröd, lika stämningsskapande som vilken som helst av alla sjuhundra Staffansvisor.

Så om du är en av de som faktiskt gillar Kalle Anka på julafton – sluta skämmas, låt inte tråksnobbmobbens cyniska hånflin hindra dig! Se på stjärnan i det blå!