Weird Science
En liten julfilmsspecial (2)

2011-12-23  

Varje barndoms jul önskade jag mig en hundvalp, och varje jul blev jag förutan.

Föreställ dig en dåres förhoppning när jag grävde tunnlar i berget av avrivet kräppapper på vardagsrumsparketten i tron att jag skulle ha missat just den presenten, bland kemilådor och dubbeldäckade kassettbandspelare.

Hungern efter hundungar pågick i nio år. Det var först då, med en julfilm där odjur tjuvkopplar snöplogar, som jag lärde mig vilket ansvar husdjur medför.

Filmen Gremlins från 1984, mikroskopiskt baserad på Roald Dahls roman från 1943, är fabeln om hur grönfjälliga monster fördärvar julen, som Dr Seuss saga om Grinchen framförd i kängpunksversion – en association som känns särskilt slående när man ser monstrens anförare Stripe, sportandes en upproriskt snövit mohawkstrimma till frisyr.

(Myten om de grönfjälliga vidskeplighetsvidundren hade förvisso popkulturkanoniserats med Twilight zone-filmatiseringen från året innan där en gremlin spär på John Lithgows flygskräck genom att tugga sönder en Boeing mitt under luftgropig framfart.)

Här, i Gremlins, installeras vi i den puttrigt provinsiella Spielberg-suburbia som skildrades i E.T., The Goonies och Poltergeist från samma tid och som alltid lyckas skapa den där urbana hägringen som är exotisk och alldeles hemtam på samma gång: pynttyngda girlander korsar huvudgatan och en kappa av konstant nyfallen snö ligger svept runt knutar och nockar i Kingston Falls.

En misslyckad uppfinnare – en arketyp som i sig är lika mycket tidsmarkör som miljöerna, eller Corey Feldman i rollen som klåfingrig snorunge – köper i julklapp till sin son en pälsklädd rådjursögd varelse, en mogwai, vars förhållningsregler är strikta:

Undvik att få honom blöt, utsätt honom inte för starkt ljus och mata honom aldrig, aldrig efter midnatt.

Check, check, check – så sker givetvis allt det ovanstående med mjukisvarelsen, som ynglar av sig i monstruösa avarter.

Sedelärande är lektionen i hur stramt man måste sköta sällskapsdjur, och framförallt vad som kan hända annars: i Gremlins fall att en hel stads infrastruktur och invånare demoleras.

Gremlins är i princip en matta av sammanvävda moraliska varpar, som sig bör i juletid.

De illvilliga monstren dödssyndar i en parad av människoreserverade laster, de frossar, de roffar, och hela scenen där de går bärsärk i varuhusets godis-, sport-, leksaks- och elektronikbutiker kan ses som en passande metafor för den konsumtionshysteri som drabbar västvärlden kring Kristi födelse.

Fysisk slapstick (tanten vars trapplift trimmas att kasta henne ut genom fönstret från andra våningen) blandas därefter med nattsvart tragikomik (hjältinnan som avskyr julen sedan hennes pappa fastnat och svultit ihjäl i en skorsten när han skulle göra tomteentré) som i sin tur blandas med rikliga mängder snorgrönt splatter. Och allt är lysande roligt, sött och skrämmande på samma gång.

Det dröjde förresten 32 år innan jag slutligen fick min hundvalp, en viltfärgad tax. Och lektionen Gremlins gav påminner mig ännu om husseskapets skyldigheter.

Frågan är dock om alla förmaningar och försiktighetsåtgärder varit tillräckliga.

När jag häromkvällen kliade honom bakom örat såg jag hur det i hans vinterpäls vuxit fram en upproriskt snövit strimma i nacken…

Texten har tidigare publicerats i en kortare version i DN Kultur.