Weird Science
Från Crane till Kane

2011-12-02  

Av en ren tillfällighet tittar jag på säsong 3 av Cheers, den där Frasier Crane dyker upp för första gången, den här hösten när Kelsey Grammer gör sin första minnesvärda teveroll post-Frasier.

Man blir ju nästan vimmelkantig när man slår ihop siffrorna från IMDB och konstaterar att Grammer spelade Frasier i 465 sitcomavsnitt över 20 år. Det kan inte finnas många skådespelare i modern tid som har varit så intimt förknippade med en och samma rollfigur under så lång tid.

Med den utgångspunkten kan man föreställa sig att Kelsey Grammer måste älska sin roll som Tom Kane, Chicagoborgmästaren i Boss. Han följde upp Frasier med två snarlika sitcomroller (i Back to You och Hank) som floppade trots stora kvaliteter, och som 56-årig teveskådespelare måste det ha varit nära till tankarna på att karriären snabbt var på väg utför.

Och nu gör han en tung dramahuvudroll som − jag kan inte tänka mig annat − Emmyjuryn kommer att kasta sig över till våren.

Boss är ett kabeldrama med en plågad medelålders alfahanne i centrum, och vid det här laget finns det kanske inte så mycket annat att göra än att acceptera det som en egen genre, med sina egna konventioner. Där Tony Soprano hade maffiafamiljen och Don Draper hade reklambyrån har Tom Kane Chicagopolitiken. Där Tony hade sina psykiska problem, Don sitt mörka förflutna, har Kane en neurologisk sjukdom − i praktiken en långdragen, plågsam dödsdom. Han får den i seriens allra första scen, i en gammal slakteribyggnad.

Att Tom Kane träffar sin läkare i en övergiven industrilokal är hemlighetsmakeri för honom, symbolik för serieskaparna. Kane är det gamla, det patriarkala och traditionstyngda, som i Chicagos politiska liv förstås är korruptionen, maktspelet, det cyniska konstaterandet att hjulen måste smörjas för att maskinen ska fortsätta att fungera.

Kane är den som har spelat spelet allra bäst: utan skrupler, men ändå med kärlek till staden som en liten men viktig drivkraft vid sidan av maktbegäret.

Sjukdomsbeskedet tvingar honom att konfrontera sina problem, både de privata och de politiska. Guvernörsvalet, där Kane lanserar en ung påläggskalv mot den sittande guvernören, närmar sig. Samtidigt är en idog dagstidningsreporter med ett ont öga till Kane både hans nedtystade sjukdom och en större politisk skandal på spåren.

Boss sänds på kabeluppstickaren Starz, som hittills utmärkt sig mest för Party Down (som var fantastisk men som ingen tittade på) och Spartacus (som har hyfsade publiksiffror). Det är rätt tydligt att de ser Boss som sitt Sopranos, och serien är mer gediget hantverk än unik teveupplevelse. Här ska kanalens trovärdighet hos kritikerna etableras lika mycket som en historia ska berättas.

Handlingen i Boss är en aning överlastad − inte så att det stör tempot, men så att man oroar sig för att manusförfattarna ska måla in berättelsen i ett hörn innan de är färdiga med den.

Men jösses vad bra Kelsey Grammer är. Han gör Tom Kane precis så karismatisk och obehagligt gubbvidrig som rollen behöver vara. Och samtidigt, i de små ögonblicken när ingen annan än tittarna ser, med en rå känslomässig tillgänglighet som gör honom engagerande och trovärdig.

Än så länge kan Boss luta sig mot Grammer, och mot en story som åtminstone inte ännu har börjat köra in i återvändsgränder. Det räcker för att göra den till höstens klart bästa nya dramaserie vid sidan av Homeland.