Weird Science
Alla dessa fantastiska män i sina skumpande automobiler

2011-11-18  

Män föredrar bilar…

…eftersom de kan ha flera utan att någon frågar om den andra.

…eftersom man faktiskt får provköra grannens bil utan att någon höjer på ögonbrynen.

…eftersom man kan byta ut den gamla mot en nyare modell.

De dåliga skämten om män, bilar, sex och kvinnor ligger  nära efter att man har sett Steve McQueens Shame och Nicolas Winding Refn Drive på kort tid. Den förra handlar om en sexmissbrukande man i en kall kall storstad, den andra om en bilkörande man i en kall kall storstad.

Båda filmerna reducerar städer och människor till en svårpenetrerbar (förlåt) yta. Bägge häller musik över sig; McQueen får den att fastna medan Winding Refns party-like-its-1986-soundtrack rinner av som skum på en bilruta.

Föga förvånande då Drive är en av de mest teflonhala filmer jag sett – en film fullständigt besatt av sin yta.

Halast är huvudpersonen, Ryan Goslings namnlöse Driver: Föraren arbetar som stuntman i filmer, han kan köra bil jättesnabbt och ibland – kanske i ett tidigare liv han nu har lämnat – körde han bilar från rån och inbrott. Han var troligtvis bäst på det. Nu har han lagt av men dras in i en sista stöt. Ni fattar.

Goslings Förare är rakt av yta utan krusningar, med undantag för några brutala våldshandlingar. Något som i vanlig ordning tycks få kritiker att göra den här ekvationen: tystlåten man med begränsade uttryck + utbrott av extremt våld = komplex karaktär.

Men nej. Föraren är en känslokall psykopat. Fast en filmpsykopat gubevars: en av det där slaget som har färre känslolägen än det finns växlar på en bil. Infantilt leende när han umgås med Barnet och Kvinnan; förvridet galen när han mosat ett huvud – och nollställd med en hint av bajsnödig när han kör bil eller går eller pratar eller tänker eller meckar eller äter. (Glädjen över att Drive inte innehåller några sexscener… ).

Det är intressant att jämföra Föraren med Michael Fassbenders Brandon i Shame – en man som kan sammanfattas med att han ligger med allt och alla för att fylla ett stort tomrum i sitt bröst. Och när han inte ligger så runkar han till porr. Hans jobbdator är så infekterad av porr att den har burits bort.

Ändå: McQueen vågar låta Fassbender göra något som är så mycket svårare än att bara vara stereotyp-psyko. Man kan säga att McQueen som regissör försöker diagnostisera den sjuke utan att enbart skildra – tja, frossa i kanske är ett bättre begrepp – vad hans sjukdom orsakar. Just det här är intressant eftersom båda filmerna ur publikens synvinkel faktiskt också handlar om en slags vouyerism.

Sex i Shame, våld i Drive.

Och här finns det avgörande skillnader. Sexscenerna i Shame antar en skevhet som främst beror på inramningen. Måhända en filmens motsvarighet till föräldern som låser in det tjuvrökande barnet i garderoben med ett paket dödsgaddar. Ändå innehåller inte filmen alltför många sexscener, men när den avgjort längsta och porrigaste kommer – en trekant som tyvärr kan läsas som någon slags märklig kurering till en homosexuell erfarenhet Brandon just har haft – så är det också den mest frånstötande.

Detta trots att den är relativt konventionellt filmad – det vill säga den slags scen en regelbunden filmtittare konfronteras med ett par gången i månaden. Men jag kan inte skaka av mig obehaget som kommer med den, trots att den ser ut som så många andra scener jag ofta ser. Den är mer effektiv än alla antipornografiska diskussioner jag har hört och effektivare än Shocking Truth.

Vilket säger något om vad en films sammanhang gör för en kritisk läsning och tolkning.

Våldet i Drive däremot ska, antar jag, vara de enda utbrott som bryter igenom filmens övriga känslokyla. Problemet är att våldet förvisso bryter igenom – men att det ändå landar i ren och skär vouyerism (och audio-dito i en scen där ett huvud mosas lite väl många gånger; ljudet av fot-genom-melon är upprörande jobbigt efter ett tag).

Är jag en moraltant?

Nej, jag har inga problem med våld på film. Men jag har problem med våld som skildras på ett för filmen, dess berättelse och dess estetiska uttrycks, onödigt vis. Blodigt kletigt, hjärnsubstanshaltigt våld som försöker slå mynt av att det är just blodigt kletigt, hjärnsubstanshaltigt våld. Vulgärt, överdrivet och grafiskt. De flesta filmer tjänar inte på det, och Drive hör definitivt till dessa.

För chockeffekten av gulle-Goslings beteende fungerar i exakt en scen.

Men den scenen visar att själva det grafiska våldet är onödigt för filmens uttryck och berättelse. Föraren tilltalas i en kaffebar av en person han tidigare hjälpt med en stöt. Under en inzoomning replikerar Golsing att om mannen inte håller käften, så ska han sparka in tänderna på honom. Det är ett totalbrott mot Förarens coola karaktär dittills – och just därför effektivt och chockerande.

Den känslan har redan lagt sig när Föraren begår sitt första mord, kanske på grund av att kombinationen total kyla och den där kommentaren antyder att, ja, han är fullt kapabel att sparka in tänderna. DET är skrämmande. Inte gardinstång-genom-strupe-i-närbild. Där och då hade Winding Refn mig i sitt grepp i ungefär lika många sekunder som under den enda spännande biljakten i filmen, den i inledningen.

Under ett samtal med en dataspelsutvecklare häromdagen slog det mig också att det jag hade klottrat ner på mitt presspapper om The Fast & The Furious och Drive – ”jävla kvasiarthouseversion” – egentligen var en referens till The Fast & The Furious SPELET. Husen i Drive är tomma ytor, människorna har få begränsade uttryck. Det trubbiga, repetitiva grafiska våldet; den namnlöse huvudpersonen, redo att låna ut sig som speglingsyta.

Och The Bad Guy, så grovhuggen att man ringde Ron Perlman utan att ens gå via castingavdelningen.

Att Carey Mulligan spelar i både Drive och Shame är kanske mest en lycklig slump för skribenter som mig – men tjänar till ännu ett intressant åskådliggörande av de bägge filmernas likheter och skillnader. I Drive spelar Mulligan nämligen den kanske mest endimensionella ensamstående mamma som vandrat in och ut ur mäns liv på film. Något för Förarens längtan efter en slags normaltillvaro snarare än passion eller begär. Och passiv står hon där som ett föremål för hans ridderlighet, redo att låta sig ”räddas” utan att själv lyfta ett finger för hem eller barn eller sig själv.

I Shame är det inte mycket bättre: hon är huvudpersonens syster, som bannas inte för att hon knullar med brorsans chef utan för att hon, till skillnad från brodern, har den dåliga smaken att klibba sig fast känslomässigt vid sina gamla ligg. Att McQueen döpte henne till Sissy är, antar jag, ett skämt på någons bekostnad.

Sissy bjuder förvisso på några fler bottnar än sin syster i Drive, men också ett oundvikligt och alltför typiskt slut. För det är liksom inte kvinnor som klarar sig ur skörleverne med rak rygg om man säger så.

Ja, jag kan också tycka att Drive innehåller lite fräcka neo-noir inslag, en del bra casting och några balla biljakter (som tredje gången i och för sig är ungefär lika underhållande som däckbrännarsnubbarna framför grillkiosken i Sunne). Men som film förblir det stumt och dött för mig. Ointressant – lika gjort som det rosa 80-talstypsnittet (Grand Theft Auto någon?), lika trist som den lite coolt blinkande 80-talspastischen till musik. Det är nog bara »Heart of glass« och Richard Geres garderob som saknas för att stölderna från en bättre film som American Gigolo – ett amalgam av Shame och Drive – ska bli övertydliga.

Det finns en avgörande scen i Drive som hade jag suttit i juryn i Cannes, i sig själv hade gjort att jag hellre hade kedjat fast mig vid regipriset och sänkt mig utanför Cap d’Antibes än gett det till Winding Refn. Alltså: vem vid sina sinnens fulla bruk kan anse att  korsklippningen mellan Föraren och Kvinnan han åtrår till Desires ”Under your spell” om och om igen är bra?

Dels är scenen helt onödig – vi hade liksom fattat att det var något mellan dem, tack. Och dels, när den nu ändå är med: kan man slänga ihop en mindre subtil scen? Särskilt i en film som vill att saker ska vara undertext, en film som bönar om att tas för cool yta?

Shame använder filmens egna medel – den klassiska åtrå och begärspekten kring bilder av sex – till att problematisera vårt förhållande till det. Det är en snygg smart film med en del brister. Men Drive alltså… Det finns en logik här: Pusher-filmernas cyniska våldsbruk blev allt mindre befogat och i Valhalla Rising klev den danske regissören tillbaka i tiden för att ursäkta mannamod och ”ursprungliga manliga väreringar”. Och nu låser man in dessa i psykopatens cinematografiska glasbur som någon slags ursäkt. Man skildrar det medvetet känslokalla och kväver sig själv och sitt uttryck på kuppen.

Winding Refn bränner sitt krut på våld och sladdar och som filmskapare lämnar han mig efter Drive i ungefär det här tillståndet:

»Why are men so bad at sex and driving? Because the bastards always pull out with no thought of who else might be coming.«

Tack Nicolas, ring när du har lekt klart med dina leksaker.

Intressantast var det inte att se Drive – en film jag förhoppningsvis snart har glömt bort – utan att gå direkt från Drive till Andrea Arnolds Wuthering Heights. Jag har varit inne på det jag skriver nu förut, och det är alltid lite vanskligt, men i det här sammanhanget känns det så övertypiskt. Två filmer av män, om män, och krisande galen manlighet instängd i storstäders kvävande modernitet.

Och så en film av en kvinna, en film om en svart man och en vit kvinna och deras omtumlande kärlek på en dimmig hed i England. Inga krisande män som känner sig fångna under en eller annan modernitet (som tyvärr med största sannolikhet längtar till en hed i England).

Arnold gör precis tvärtemot McQueen och Refn; hon sveper undan all yta så att det som döljs under det visuella i filmspråket får chans att komma fram.

Det är ingen som helst tvekan om vem av dessa tre regissörer som bäst förmår förnya filmspråket – samtidigt som hon berättar en sammanhängande historia. Här finns inte tillstymmelse till 3D men det känns som att trädgrenarna som skrapar på fönstret lever och petar – de skrapar mig i ansiktet.

Wuthering Heights andas där Drive är kvävd. Arnold kastar tidsbegrepp överbord. Hon vågar berätta med en inklippsbild från ingenstans på något litet jordinsektsdjur – men man känner i hela kroppen hur detta lilla djur är kopplat till hennes film som handlar om kärlek som just hett pulserande liv. Det finns en känslomässig logik här, ett organiskt filmskapande som i Winding Refns trista klippschema nedgörs till ett nördens »wow, man har monterat kameror i bilen«.

Varje scen och rörelse, varje kameradragning i Wuthering Heights däremot är som blod i ådror – välbehövlig. Andrea Arnold är en brittisk Claire Denis med en brinnande kamera.

Man fångar upp hennes film med andra sinnen än hörseln och synen – eller påverkar de andra sinnena genom synen och hörseln kanske.

Diskussionerna om varför det är så många kvinnor som likt Denis, Arnold, Chantal Akerman och andra närmar sig det här taktila, ibland hallucinatoriska filmspråket – Arnold släpper definitivt taget mer än i någon av sina tidigare filmer –  får bero till en annan gång. (Att många kvinnor kommer till spelfilmen andra vägar än de klassiska? Att deras husgudar är andra än de vanliga manliga kanonregissörerna?)

Men det här livet är modernare än kalla städer; roligare än ännu ett varv av krisande manlighet; snyggare än något på duk det här året.

Och – bäst av allt – inte en enda jävla bil så långt ögat når.