Weird Science
Neesons mästerliga femminutare hos Gervais

2011-11-17  

En av mina favoriter i genren »kända människor driver med sig själva« härstammar från ett avsnitt av den legendariska irländska sitcomen Father Ted. Dougal har kollat på den nästan ännu mer legendariska sitcomen One Foot in the Grave och citerar kraftigt one-linern »I don’t believe it« i alla möjliga sammanhang. Självklart stöter Dougal och Ted på upphovsmannen, Richard Wilson, senare. Ted frågar om han kan dra sin replik. Wilson blir rosenrasande. SPOILER ALERT – någonting händer på slutet som får Wilson att spontant utbrista: »I don’t believe it!« Ganska underbart.

Det är en enkel väg till framgång. Om Michael Bolton klär ut sig till Tony Montana, Jack Sparrow, Forrest Gump och Erin Brockovic så kommer man att tänka: »Där har vi en skön lirare med swag så det räcker över till hela Vallentuna! Låt oss nu glömma hans ›kvart i tre på Harry’s i Östersund‹-tolkningar av Redding och Withers.« Om man följer den här logiken kommer det självklart bli Liam Neesons skämt som flest kommer få någonting ut av i premiäravsnittet av Life’s Too Short.

Det finns dock mycket annat att gilla också. Warwick Davis spelar en (också en klassiker) »skruvad version« av sig själv, vars enda CV-roller med viss tyngd är 1980-talets Star Wars-ewok och dvärgen i Willow (för att få ihop detta måste man ignorera verklighetens Warwick Davis gedigna fortsatta karriär med ständigt rollflöde i Harry Potter-filmer och whatnot…). Hans främsta karaktärsdrag är Napoleonsyndromet. Han poängterar ofta att han kan egentligen få en betydligt mer attraktiv tjej än sin fru. I själva verket håller hon på att lämna honom. Hela hans liv är i fritt fall. Han jobbar lite som en brittisk Thomsgård, men där Lina är rikligt reko är Warwick raka motsatsen. Han försöker leta jobb åt småväxta skådespelare men är i själva verket mest intresserad av att hitta jobb åt sig själv.

Det är mest påtagligt när han visar headshots på sina klienter. »We’ve got all sorts of looks, one with that look, one who looks like that you know with a hat on, one with long hair. All sorts of different looks.« Det är alla vanliga headshots, men Warwick har fyra bilder av actionkaraktär på sig själv. Det är uppenbart att han först och främst vill främja sin karriär.

Han förpestar skaparduon Gervais/Merchant i parti och minut och de kör sedvanligt mobbningsstuk mot honom. Jag tycker att Merchant (nu i verklig form) känns lite som en snubbe som vill passa in till vilket pris som helst. Även om han och Gervais varit blodsbröder aslänge känns det som han varit den Pilkington-mobbade innan och nu vill han till varje pris vara en del av hans umgänge och är mest en jasägare. Han är dock briljant, absolut. Hans cameo i Hot Fuzz är en klar favorit.

Mycket av humorn i Life’s Too Short är fysisk och jag kan väl säga att jag halvgillar det. När Warwick säger att han är dvärgarnas motsvarighet till Martin Luther King klipps det till när han nästan drattar på ändan när han ska kliva ur sin SUV. Efter att hans fru som sagt dumpat honom försöker han ta sig in i huset, men upptäcker att hon har bytt lås på alla dörrar. Då försöker han ta sig in genom hundlådan. Förklaringen när han blir upptäckt är att han bidragit betydligt mer för hushållet än hunden, så han borde också kunna ta sig in när han vill. Han har också en skum revisor vars kontor känns väldigt mycket Extras och tamejfan om det inte kan börja röra ihop sig med hans matematik nu också. En sekreterare som verkar rätt blåst anställs också (hon var den enda som sökte). Allt det här summeras till en helt okej upptakt, lär bli roligt framöver, gillar Warwick skarpt både som skådis och som karaktär und so weiter.

Det som fick det att bli allmänt asbra var ändå Liam Neeson. Han bara levererar. Jag har inte skrattat åt något Gervais-aktigt så mycket sedan kycklingdräkten, nästan, men vill inte förminska det genom att bara citera. Måste ses.

Nästa gång ska Johnny Depp vara lite Hunter-aktig med bandspelare och Sting är förbannad. Hoppas nu inte att det här förtar programmets utveckling för i Extras var ju stjärninhoppen något naturligt, något som rentav var helt nödvändigt för att få programmet att funka. Här kan det bli lite väl slumpmässigt och skifta till ett helt annat program. Neeson var den överlägset bästa scensekvensen, men är det samma program som det andra? Man får väl fundera mer över det när Raoul Duke dyker upp. Sen är ju Marla fucking Singer utlovad också! Wouldn’t miss it for the world.