Weird Science
Spelets regler

2011-11-11  

Play börjar med ett utsnitt ur en tvåvåningsgalleria. I en statisk bild kommer två pojkar nerför trappan och kliver in centralt på scenen, varpå den ene av den inser att han har tappat en femhundring. När de börjar räkna sina sedlar lämnar kameran de vita pojkarna och vandrar långsamt åt vänster för att slutligen fånga en grupp svarta pojkar som iakttar dem.

Kameraföringen i scenen är nära på en kopia av inledningen till Battle at Kruger – ett YouTube-klipp om bufflar och lejon vid ett vattenhål i Sydafrika som Ruben Östlund nämnt som en inspiration till sin nya långfilm.

Det var en obehaglig upplevelse att känna igen klippet i filmens inledning (en inte helt okontroversiell analogi till hur en grupp unga svarta killar hotar till sig vita medelklassungars mobiltelefoner, eller ens som jämförelse till ungdomars relationer och rörelsemönster i en innerstadsgalleria) men inget mot den märkliga blandningen av obehag och befrielse jag kände andra gången jag såg filmen inför en debatt på Backateatern i Göteborg för en månad sedan. Mitt under debatten, inför ett rum fullt av människor, kom jag att tänka på händelser i mina tonår som jag inte har återvänt till på många år, tankar som fick mig att frysa till is – och sedan bli upprymd.

I mycket av det som skrivs om Ruben Östlunds filmer – främst De ofrivilliga – får man ibland intrycket av att de mest är teoretiska aktstycken, plakat. Men man får inte glömma att trots att hans filmer gör sig så bra som plakat och har fått pryda flertalet svenska skribenters populistiska åsikter om allt från inbillad svenskhet till civilkurage, så är det filmer som framförallt träffar i solar plexus. Det är filmer som är personliga eftersom de fångar de gemensamma nämnarna i vad det innebär att uppgå och ingå i en grupp människor.

Av vad jag förstod på Ruben Östlunds reaktion när vi senare samma kväll pratade om de här sakerna har han ännu inte fått så många personliga reaktioner och reflektioner efter Play. Och jag tror att de kommer att bli färre (alltså dem han får höra) än de blev efter De ofrivilliga. Eftersom de flesta som kan ha reaktioner på den här filmen av ett mer förstående och igenkännande slag är de icke-vita, eller de från mellanrummen.

Att veta var man befinner sig i en rasistisk maktordning, var ens nyans hör hemma, det är något icke-vita – framförallt svarta – tränas i. Men inte vita. Just här är den i kritiska vithetsstudier omtalade osynliga vitheten så relevant och sann: den gör folk blinda för privilegier. Hit hör hur man blir sedd eller inte sedd, övervakad eller inte övervakad i offentliga rum. Vem man antas och förväntas vara. Flera deltagare i diskussionen den där kvällen – där den svarta skådespelaren Lamine Dieng förkroppsligade problematiken när han räknade upp sitt CV – pekade på hur de roller vi ser på film har en betydelse för de roller vi kan anta vid behov i livet, som också (ofta) är de roller som förväntas av oss. Hotbilden de svarta pojkarna lär sig utgöra – och i filmen utnyttjar – bör ses i det sammanhanget.

För privilegier handlar inte bara om att ha något materiellt: blicken hos ett av filmens vita rånoffer på spårvagnen hem efteråt är, med den i debatten medverkande journalisten Shang Imams ord, en av de hårdaste stunderna i filmen: en pojke som alltid haft allt och har en framtidstro med tom stirrande blick.

Det senare kanske det som mest av allt skiljer de som har och de som inte har: hopp. Det är en klassfråga och en utanförskapsfråga, i filmen en dubbel- eller trippel sådan. De som inte har, eller de som tror att de har mindre än den här pojken men också vill vara lite mer konsumenter än vanligt för en stund, har just rubbat hans världsbild. Blicken är kuslig.

Ruben Östlund hajade till när jag började berätta om de mer personliga plan som Play träffar mig på. Hur, när någon där på Backa frågade om det var försvarbart att visa filmen om det nu satt någon liten pojke i salongen som blivit utsatt för liknande saker. Hur skulle han känna sig?

Jag.

Jag.

Jag.

Ville jag ropa men trots eller på grund av att jag satt längst fram i mitten under scenlampor och redan i mer svepande ordalag sagt att filmen även påverkade mig personligt, så kunde jag inte göra det. För det var först då som jag insåg att det hade tagit över tjugo år innan jag fick vara den pojken som fick se något som närmade sig denna verklighet och min upplevelse.

Den starkaste scenen i filmen för mig är en annan blick, en uppsättning gester som flera andra jag talade med missade. Mot slutet av Play, när den lille svarte pojken sitter på spårvagnen med vagga och lillebror, kliver en liten kille med brunt page på i sällskap med sin mamma. Det är samma pojke som i en av filmens första scener, alltså ett tidigt rånoffer som nu möter sin förövare. Scenen fångar väl inte hans panik kanske. Men efter igenkännandet av sin plågoande, en tilltagande obekvämhet och rädsla.

Jag kommer ihåg att det var en mardröm att åka in med mamma till centrum under de här åren, mer och mindre så under perioder när Stora torget i Uppsala dominerades av vissa gäng. Det var inte brorsan-tricket (som hot-rånet kallas i Play) – men brorsan-tricket summerar ett spel med roller, en förhandling med identiteter, underförstådda hot, nyanser som blir övertydliga för en klassresande vit tonårig invandrare som vill tillhöra flera världar – och först i en gränd från Uppsalas gågata egentligen märker av att det finns slitningar och starka murar mellan dem.

Det var ett jobbigt uppvaknande att få sin hudfärgs privilegier så tydligt utpekade. Inte minst som de formulerades som tydligast av en kille som i likhet med »medlaren« i gänget i Play var den smidigaste rolltolkaren. Det var också – milt uttryckt – jobbigt att känna att jag faktiskt kunde ha gett mycket för att »byta sida«, att få säga »men jag är ju också blatte«. »Jag har mer gemensamt med er än med svennarna jag hänger med.«

Liknande beteenden – som kommer att lämna brännsår av skuld och skam – är obarmhärtigt fångade även hos offren i Ruben Östlunds film. Man söker på olika vis vara till lags eller höra till. Jag tror att det är en relativt mänsklig sak, som vi dock talar tyst om.

Pojken i mig tänkte att pojken då skulle blivit förbluffad över att någon fångat detta i fiktion, att han därmed inte var ensam. (Om han hade kunnat ta till sig detta, då, är en annan fråga.)

Ruben Östlund påpekade själv att han hör skrattet och reaktionerna i salongen mestadels från de icke-vita. De ser vad som pågår eftersom förhandlingen och rolltolkandet är en del av deras vardag. De vita barnen har aldrig behövt bry sig om detta.

Finns det något jag verkligen hoppas på med Play, så är det två saker; att denna aspekt lyfts upp: vilka reagerar, varför och hur. Och vad innebär då de andras tystnad? Att de blir en ordentlig debatt där de som sällan får tala, en icke-vit underklass, nås av filmen och får tala om sina erfarenheter utifrån vad de ser (erfarenheter som inte behöver handla om det kriminella alltså, utan om roller de får eller antas ta, hur de övervakas i ett vitt samhälle och så vidare) och samtidigt vad den vita tystnaden och reaktionen innebär.

En reflektion över hur man ser och blir sedd om man inte är norm.

Under samtalet i Göteborg nämndes Londonkravallerna och sociologen Zygmunt Baumans påföljande essä om konsumenten. Och det är fullständigt logiskt: det här är en film som mer än någon annan samtidsskildring – vår tids Tingen – visar att den gemensamma nämnaren i den identitet vi alla bör sträva efter och stöpas i stavas Konsumenten. Det inledande vattenhålet är en Galleria, och den enda plats där filmens ungdomar (och dito verklighetens förlagor fick jag berättat för mig) möts; de vita kommer från sina medelklassområden, de svarta från miljonprogrammet. Filmens första tjugo minuter handlar om det som kan konsumeras, och rånet handlar om detsamma: viljan till en ny mobil, men också en ny jacka. Till och med en mössa stjäls. Och sakerna kommenteras och lyfts fram – »vad är det för märke?«, »kan vi byta?«.

Lamine Dieng talade om vikten att se förbi hudfärgen och påpeka att de alla är svenskar, att filmen handlar om en grupp svenskar som är offer och förövare. Jag anser att det av flera anledningar är fel: dels av den uppenbara anledning (som torde stå klar nu) – att jag tycker hudfärg betyder något. Och viktigare: vi kan inte byta ut en kategori som skapar rasism, genom att ringa in den med en annan gruppmarkör som stänger ute. Grupper kommer alltid att finnas, tillhörighet eller inte. Visst. Men just nationens… nationalismen kommer med ett bagage som är för tungt för oss att bära i dag.

Nej, varken Konsumenten eller Svensken – Medborgaren i Nationen – är särskilt lyckade vägar att gå för ett jämlikt globalt samhälle, och debatten om just detta fick mig att ligga vaken och tänka på hur det kan komma sig att vi lever i en värld där alternativen knappt ens diskuteras i dag.

I debatten fick deltagare vid flera tillfällen påpeka att det rör sig om ett fiktivt verk. Delvis för att ämnet är så brännhett och kontroversiellt. Men, tycker jag, också för att ämnet får en så okonventionell berättarform. Från inledningens flock som cirklar kring sina offer vid konsumismens vattenhål, till sprawlet utmed Göteborgs klassgeografi som syns mycket litet men är mer närvarande i namn och ljud och passagerare på bussar och spårvagnar.

Och när jag började skriva om Play var det först inom ramen för en större text om dokumentära processer och var den svenska »verklighetsfilmen« befinner sig i dag. Ganska snart lösgjorde sig dock Play ur texterna. Inte för att den inte försvarade sin plats. Tvärtom. Men den fiktiva processen är trots allt en nyckel i Östlunds film – och här bör man inte blanda ihop verklighet och fiktion, inte minst eftersom den också så väl understryker fiktionens värde i dagens värld.

Vi kan inte se processerna i de här rollerna och i de här grupperna med en hastig blick på verkligheten. Lena Andersson, författaren och krönikören, medverkade i debatten och påpekade hur Play accentuerar sin omgivning – cyklister, medpassagerare, korvätare – och därmed påpekar hur mycket av sådant här som antagligen pågår omkring oss hela tiden, och hur lite vi ser av det. Och det är tveksamt om en dokumentär film som följde ett gäng under begränsad tid skulle kunna fånga hur rollerna spelas, tänjs, förändras, utan att de i sin tur skulle spelas upp på ett nytt vis, som nya roller.

Där kan fiktionen som söker efter ett autentiskt ögonblick måhända komma närmare den verklighet som rapporter, intervjuer och studier visar, än en närvarande kamera som registrerar och påverkar skeenden.

Filmer som Play förskjuter, förändrar och vänder därför på begreppen om det dokumentära. Något som jag tycker att förskjutningen mot video inom filmen gör hela tiden: dels blir bilden och ljudet närmare vår föreställning om det dokumentära (den så kallade verkligheten) och vår tilltro till formen ska, som tusen kameraskakiga dokumentärer har visat, inte underskattas. (Play är också en film som gör sig bättre när den inte visas som filmkopia, både ljud och bild blir tydligare och mer direkta).

Play är inte en dokumentär, men den har ett dokumentärt uttryck och lyckas helt uppenbart i sitt sökande efter det autentiska ögonblicket – eller den autentiska smärtpunkten. Det är en spelfilm som vilar på dokumentär grund, och når just därför en verklighet/verkligheter/Verkligheten på många fler plan än de flesta svenska dokumentärfilmer. Det finns, bör finnas, många vis att nå de autentiska ögonblicken och verklighetens smärtpunkter – särskilt de som av olika anledningar är svåra att nå: blodfläcken på golvet i Ett anständigt liv är köpt grisblod men det är Kenta som gnuggar på samma fläck där han en gång gnuggat bort en död mans blod. Och Ruben Östlund har gjort sin verklighetsläxa som han sedan fiktionaliserat. Den blir inte trovärdigare för att man vet det, utan för att man faktiskt känner att han nått den – den autentiska smärtpunkten.

Visningen på Backa, med en mycket blandad publik blev en ögonöppnare för mig: jag hade ju redan sett Play och vissa tankar hade satts igång och grodde. Men att prata om detta, och lyssna på andra, möjliggör kopplingar mellan de egna synapserna, och till att se hur dessa händelser, identitetslekar och roller hänger samman. Om en av kvällens huvudfrågor var vad regissörens ansvar är som filmare, så fick denna mer sitt svar i den debatt som det bjöds upp till: jag anser inte att konstnären nödvändigtvis måste vara närvarande – att det är ett »ansvar« – men han eller hon får gärna möjliggöra den här sortens visningar. De är, som Ruben sa, filmvärldens motsvarighet till livespelningen i dagens musikvärld.

Ruben Östlunds storhet som filmare ligger inte i att han är talför efter sina filmer (även om det är en fin kvalitet att han möter och söker upp nya publikgrupper) eller att han kan teoretisera dem. Utan i att han hittar en personlig smärtpunkt i filmernas individer; hur få de individuella uppsättningarna än är i karaktärerna som nästan slukas av en grupp eller av filmens verklighetsanslag så uttrycker de alltid minst en känsla, eller gör alltid minst en handling som känns igen där det gör mest ont – där botten i mig är botten även i andra.