Weird Science
Aldrig mer 3D! (Ett nyårslöfte jag kommer att bryta)

2012-01-01  

Så jag gick och såg Tintin i 3D, för att, ni vet, jag hade ju hört att det skulle funka bättre i animerade filmer så det vore kanske bäst att jag kollade upp det innan jag dissade tekniken helt; dessutom så fanns det heller inget annat val om jag ville se den med engelskt tal.

Men det stämde ju! Det såg bra mycket bättre ut än de båda 3D-filmer jag sett tidigare; djupet kändes naturligare, behagligare, det var inte lika jobbiga skiftningar i skärpa, bilden var ljusare, klarare… verkligen en tydlig förbättring. Min blick kändes mindre styrd. Jag fick ingen huvudvärk. Under vissa sekvenser glömde jag rentav bort att jag såg på just en 3D-film, och flöt i stället med själva handlingen.

Men ändå. Vid ett par tillfällen lyfte jag på glasögonen-utanpå-mina-egna-glasögon, och världen öppnades upp: det fanns en film där utanför de klaustrofobiframkallande glajorna, en stor, ännu ljusare, film, projicerad på en stor duk. Och genast önskade jag att jag hade kunnat se den i stället, inte genom dessa tunga, förmörkande brillor som lika gärna kunde ha varit ett par VR-glasögon jag satt med i nån garderob.

Javisst ser det tusan så mycket bättre än på den gamla rödgröna tiden (även om det ofta är pinsam 1950-talskänsla i marknadföringen), men kom igen. Man ska sitta där i de jäkla glasögonen och ooh:a och aah:a sig igenom en film av helt fel orsaker – när det i själva verket är så att 3D-filmen är, tja, en lägre konstart helt enkelt. Detta tvingade fokus, där det blir en fysisk ansträngning att låta blicken röra sig runt duken som den vill, i strid mot det rent naturvidriga i att tvinga ögonen att fokusera på ett avstånd och konvergera på flera andra. Förstås extra besvärande vid varje klipp där fokus ska skiftas på en bråkdels sekund. Lägg därtill överdrivna djupeffekter, som när tåget far genom bergen i Captain America; eftersom våra ganska tättsittande ögon i verkligheten inte kan skilja på avstånd mellan olika berg, görs djupet större, vilket får till följd att bergen ser mindre ut, tåget ser ut som en modell och människorna ser ut som leksaksfigurer. Realismen blir faktiskt mindre, och enskilda ooh:ande och aah:ande till trots blir även den totala upplevelsen mindre än en vanlig, stor, »platt« film – jag känner egentligen inte att jag verkligen sett de tre filmer jag sett i 3D, de är mer som någonting jag drömt, och jag kan egentligen inte göra riktigt rättvisa bedömningar av vad jag faktiskt tyckte om dem. Bara en sån sak som att själva storleken på duken, en av de främsta poängerna med att se film på bio, går förlorad!

Visst satt jag och ooh:ade och kanske rentav aah:ade åt enskilda sekvenser i filmerna, men samtidigt gjorde även det att jag hela tiden var medveten om just att »jag ser på 3D, jag ser på 3D«. Vilket i sin tur gör det tydligt: 3D funkar fortfarande inte som mer än en gimmick. En glorifierad View-Master. En extra konstlad berättarform där de ögonvrängande glasögonen tjänar som en fördunklande barriär, en realismhämmande hinna mellan betraktaren och biodukens annars vida fönster mot fiktionen.

Så det enda raka är förstås att sluta gå på 3D-filmer. En enkel lösning, kan man tycka. Men det besvärande är ju att, som det var med alla tre filmer jag har sett: de har inte gått att se på annat sätt. Alla filmer får inte plats (särskilt inte i en mindre stad, som Visby) att visas i flera versioner.

Här får jag plötsligt lite flashbacks från för tiotalet år sedan, då jag, samtidigt som jag konsumerade mer och mer film på dvd, blev alltmer trött på att gå på bio. Jag tyckte att kvaliteten på visningar oftast var bristfällig, och framför allt blev publiken mer och mer irriterande: det gick knappast en enda visning utan att jag fick ta mod till mig för att hyssja på idioter som satt och bidrog med sina egna kommentarspår. Allt oftare kändes det bättre att vänta några månader, och få en lugnare, tryggare, bättre upplevelse hemma, med projektorn, och med endast pålitliga vänner som medpublik.

Så känns det alltså lite grann nu med: om filmerna bara går i 3D, är det kanske bättre att vänta några månader och se dem hemma. Men det är alltså inte hyfsbefriade biobesökare, eller dåliga projektorer, som då håller mig borta från biograferna, utan den senaste tekniken.

De svikande siffrorna i USA ser i och för sig lovande ut, men här verkar man fortfarande entusiastiska (jag fick kaffet i halsen över nån okritiskt 3D-hyllande Expressen-text för några månader sedan) och teknikinvesteringarna måste man väl försöka få valuta för så länge det går. Så: nästa år tänker jag tusan inte gå på flera 3D-filmer, inte ens helanimerade sådana. Det skulle besvara mig en hel del irritation.

Men samtidigt: fler filmer än jag vågar tänka på filmas i 3D. The Avengers filmas i 3D. Tveksamt om den skulle gå upp i två versioner här i stan. Och tusan om jag kommer kunna hålla mig något halvår extra.

Grrr!

Plan 714 till Uncanny Valley

2011-11-07  

Om man gått och oroat sig för att The Adventures of Tintin ska se för jävlig ut blir man lugnad på en gång. Först under de snabbfotade och svinsnygga förtexterna (med finfin musik av John Williams som är pigg fortfarande), tecknade i en stil som påminner om Hergé men ändå inte, och med alla figurer i svarta silhuetter för att inte avslöja deras look i själva filmen. Sen under inledningen, där en skicklig ficktjuv betar av en loppis samtidigt som Tintin får sitt porträtt målat av en gatukonstnär som visar sig vara Hergé själv, i en mysig cameo. Som FLM-Jonas skriver ett skickligt sätt av Spielberg och hans team att både hylla originalet och ta över stafettpinnen.

Resten av filmen är en fröjd – särskilt om man i rent självförsvar sänkt förväntningarna några snäpp sen den första och inte så lovande trailern i våras och bara låter sig dras in i mysteriet. Det är Indiana Jones via Hergé, charmiga birollsfigurer (Pegg & Frost som Dupontarna är lysande casting) och gott om underfundig slapstick i en krånglig story. Arvet väl förvaltat.

Sen detta med motion capture… tekniken har ju lyckligtvis förfinats sen det obehagliga vaxkabinettet Polarexpressen, och de slicka men vindögda krigarna i Beowulf. Det ser mestadels väldigt bra ut, vad nu »bra« är i sammanhanget. Alltså i en mening ser det ju busläckert ut… och samtidigt duktigt och kliniskt, om man är på det humöret.

Problemet är att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till mocap. Vi är liksom förbi tiden när man blev impad bara av insikten att det vackra man ser på duken är skådisar i grön spandex i ett kuddrum plus tusentals timmar av datapill. Nu sitter jag  istället och funderar alldeles för mycket på hur scenen kunde sett ut – antingen som »ren« datoranimerad film à la Pixar, eller som spelfilm med skådisar i smink och hatt.

James Cameron eller Peter Jackson eller någon annan mocap-talesman hävdar givetvis då att felet ligger hos mig/publiken, som bara är ovan. (Sen skulle Cameron läxa upp mig och kräva en Oscar för Bästa Manliga Mocap.) Gollum firar visserligen snart tio år som filmfigur, men tekniken är ändå långtifrån klar.

The Adventures of Tintin är tveklöst den film som kommit längst, och dess främsta triumf är Kapten Haddock. Andy Serkis gör det igen, och trots att han gett Haddock en kanske inte helt angelägen skotsk brytning är han fantastisk. Mycket skoj finns förstås redan i Hergés burdusa, impulsiva, gråtmilda och asförbannade bipolära sjöbjörn men Serkis, Spielberg och hans Weta-slavar gör honom mänsklig, ömklig och väldigt rolig. Man tittar in i hans väldigt små ögon (kontra Tintins stora brunnar) och ser… nånstans långt därinne… en själ. Att lägga så stort fokus på Haddock är det smartaste Spielberg gjort i filmen. Här är döda ögon-problematiken nästan inte en problematik.

Med det sagt kan jag ändå inte släppa det här att filmen kanske varit mäktigare som just film. Några av de lysande, hisnande actionscenerna hade då blivit helt omöjliga, å andra sidan hade vi sluppit en Castafiore som ser ut att ha rullats ut från Madame Tussauds, och statister som känns inhyrda från Dreamworks Animation. Hade det blivit så mycket dyrare? Femtio tekniker som sitter i ett år och renderar perfekta havsvågor kostar också pengar.

Och med det sagt så satt jag ändå och stormtrivdes, särskilt efter Haddocks entré då allt lyfter. Det finns bland mycket, mycket annat en kort scen bland sovande matroser på en båt som är något av det roligaste jag sett på vita duken. Längtar redan att se om filmen och hitta alla referenser till andra Tintin-album jag förmodar att de petat in. Längtar efter blurayen, och hoppas att filmen ska gå bra i USA så vi får se både en och två uppföljare.

Vad tyckte ni?