Weird Science
Men hallå hallåa!

2013-10-22  

Den här texten innehåller vad jag faktiskt tycker är en spoiler om senaste avsnittet av Homeland.

Vissa dagar i veckan är det jobbigt att hänga på twitter. Måndagar är värst ty då har Homeland sänts i USA och hela feeden fylls av analyser och tankar om det som just hänt. Spoilers överallt.

Och för mig som hatar spoilers så är det ett helvete att ens kolla feeden en sådan här dag. Jag gör det, men jag skummar bara, så fort jag ser en tweet om Homeland så scrollar jag vidare snabbt som attan. Mitt största och speciella uppdrag på måndagar är alltså att ducka för spoilers om Homeland. Det brukar fungera alldeles utmärkt, och det gjorde det även i går – fram tills det att jag zappade över till SVT för att se avsnittet. Där försvann en hel dags duckande på några sekunder när SVT:s hallåa helt plötsligt började läsa upp twitterreaktioner om det avsnitt jag just nu ska se. Bland annat berättade hallåan något i stil med att »avsnittet innehåller en vändning som orsakat stora reaktioner på twitter«. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt vad som sades för jag fick en liten blackout, men jag slängde iväg en tweet. Den handlade bland annat om nötter.

Jag är så klart nyfiken på varför SVT väljer att göra så här? Vad är egentligen syftet med att läsa upp reaktioner om ett avsnitt som inte har sänts i kanalen? Det har hänt tidigare och kommer säkerligen ske igen. Jag som sitter där och ska se avsnittet är faktiskt inte ett dugg intresserad av att veta att det kommer en jättevändning, jag vill att det ska komma som en överraskning. Nu satt jag hela avsnittet och väntade på att något stort skulle hända. Jag var förberedd. Det vill jag inte vara.

SVT kör Homeland dagen efter USA-sändning

2013-08-21  

En mycket trevlig nyhet för oss som följer Homeland i SVT: Göran Danasten, dramaansvarig på SVT Programinköp, har bekräftat att höstens tredjesäsong av Homeland tablåläggs dagen efter avsnitten visats i USA. Det är en klar bättring mot förra året då man låg åtta dagar efter.

Tredje säsongens premiäravsnitt visas i USA söndagen den 29 september och kommer alltså att visas i SVT på måndagar. Avsnitten kommer precis som förra året att finnas tillgängliga på SVT Play i sju dagar efter sändning.

För några veckor sedan släppte Showtime en lång trailer för den tredje säsongen. Lite spoilervarning på den, dock, känns som att det visas lite för mycket?

Homeland hittade hem igen

2012-12-18  

Har full förståelse för dem som tycker att Homeland har svikit under säsong 2. Det är inte så mycket enskilda tveksamma detaljer som att balansen i serien på något sätt rubbats. Inte särskilt mycket – samtliga beståndsdelar finns kvar – men tillräckligt för att man som känslomässigt investerande tittare ska ana sluttningen, ungefär som när man går genom ett rum och får en känsla av att golvet inte är rakt.

Och ibland slår man foten rakt in i en tröskel. Som i säsongsfinalen, när Quinn sa till Estes, i en allt annat än rimlig och rimmande situation: »I’m the guy that kills bad guys.«

Men med detta sagt vill jag slå fast att jag inte är en av dem som känner sig sviken. Tvärtom. Jag har tyckt om Homeland även denna säsong. Terrorismstoryn utvecklades bra och känns fortfarande lika mycket Sleeper Cell som 24 (och på tal om 24, Sean Callerys musik kan nog vara tidernas bästa dramasoundtrack), men jag har också fått ut mycket av det mänskliga i serien. Brodys och Danas relation, liksom Danas relation och existentiella kris ihop med VP-sonen Finn, har båda haft fina stråk av The Good Wife i ton och utformning. Och den omöjliga romansen mellan Carrie och Brody är redan en teveklassiker – just själva omöjligheten i den har adderat arketypdjup till gamla klichéer; jag älskade hur åtrån underbyggde smärtan i säsongsfinalens farvälkyss.

Och så berättartekniken – visserligen är det en tevedramatrend just nu med långa tystnader, men Homeland använder dessa bäst av alla, rentav bättre än Breaking Bad: här finns inget konstnärligt effektsökeri i greppet, bara ambitionen att skapa utrymme för skådespelarna – Claire Danes, Damian Lewis, Mandy Patinkin, Morgan Saylor.

Och Mandys, ja, vad ska vi kalla det för, »leende«? Hans leende i slutscenen var ett hjärtskrik av samma skärande omfång som Claires ECT-ansiktsuttryck för ett år sedan.

Uppvisning i tevedramapsykiatri

2012-01-17  

Vi har bjudit in läkarstudenten Andreas Östberg att som gästskribent analysera realismen i skildringen av psykisk ohälsa i Homeland. OBS! De tre sista styckena innehåller en spoiler,  för den som ännu inte sett sista avsnittet.

Sjukdom är ett tacksamt ämne på teve och film. Många älskade rollfigurer i såpoperor har dukat under av en inoperabel hjärntumör när skådespelarens lönekrav blivit för stort. Ofta verkar skaparna bakom de sjuka karaktärerna aktivt välja att inte göra research för att inte verkligheten ska förstöra fiktionen. Sedan Cityakuten somnade in har det varit ont om serier med ambitionen att beskriva sjukdom korrekt. House har fått beröm får sina porträtteringar men dessa speglar sällan det normala. Själva meningen med House är att beskriva märkliga symtom som till slut sätts ihop till en diagnos.

Utöver Houses egna missbruksproblem är det sällan hans team möter psykisk sjukdom. I höstens serieskörd har Homeland stått för den mest realistisk beskrivning av psykisk ohälsa. Mina förväntningar på att personerna bakom 24 skulle kunna beskriva psykisk sjukdom korrekt var små. Men farhågorna kom på skam. Carries och Brodys psykiska besvär har hanterats skickligt och omsorgsfullt vävts in i handlingen. Naturligtvis är inte sjukdomsbeskrivningarna helt autentiska. Varken i läroböcker eller i verkliga livet träffar man på någon exakt som Carrie eller Brody. Så ska det heller inte vara.

Till sin natur har beskrivningen av sjukdom på teve och film släktskap med patografin. En patografi beskriver en människa och hur sjukdom påverkar dennes liv. Sedan antiken har genren dominerats av berättelser skrivna av läkare, ett sentida exempel är neurologen Oliver Sacks som skrivit bland annat Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Senaste halvseklet har ett skifte skett. De sjuka och anhöriga har fattat pennan och skriver sin egen historia. På 1960-talet kom de första svenska böckerna av denna moderna form av patografi, därefter har genren vuxit explosionsartat. Patografier skrivna av Ulla-Carin Lindquist, Maj Fant, Caroline af Ugglas, Arvid Lagercrantz och Ann Heberlein är några svenska exempel. Grunden för berättelsen är beskrivningen av den egna eller anhörigs sjukdom. En patografi ger värdefulla insikter om att leva med en sjukdom men har sällan som mål att beskriva sjukdomen i sig. Det är viktigt att ha i minnet. Kritiserar man en patografi utifrån idealbilden av en sjukdom eller tvärtom hamnar man fel. Varje människa drabbas olika. Samma gäller för en fiktiv karaktär.

Att en beskrivning inte kan bli helt rätt betyder inte att den kan vara helt fel. Man kan inte kalla ett brutet ben för en förkylning. Hur självklart det än kan låter händer det ideligen. Litteratur, film och teve är fullkomligt nerlusad av felaktigt beskriven sjukdom. Den används för att lappa ihop en osammanhängande historia eller, än värre, driva en ideologisk tes. Att slarva eller medvetet förleda är ett svek mot tittare och läsare, i synnerhet de som lider av sjukdomen som beskrivs fel.

Det är med dessa utgångspunkter jag skriver om Carrie och Brody i Homeland – för att ge en bakgrund av hur deras sjukdomar yttrar sig i verkligheten för att bättre förstå hur skickligt karaktärerna är uppbyggda.

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, har under varierande namn och med skiftande förklaringsmodeller varit känt sedan antiken. Dagens syn på PTSD växte fram i samband med Vietnamkriget. Kriget satte krigsveteraners psykiska ohälsa på dagordningen och blev startskottet för den moderna forskningen kring dess orsaker och behandling. Omsvängningen går att se även i filmvärlden. I 1960-talsfilmer som Den stora flykten och Kanonerna på Navarone syns inga sprickor i hjältefasaden. Decenniet efter är bilden en annan. Veteranerna i Deer Hunter och Taxi Driver är brutna, PTSD har fått en huvudroll. Nu är det sällan en kvalitetsproduktion om krig görs utan att de själsliga ärren visas.

PTSD delas in i tre symtomgrupper: återupplevande, undvikande och förhöjd arousalnivå. Återupplevande innebär att får man flashbacks till den traumatiska upplevelsen, mardrömmar är den vanligaste formen. Med undvikande menas att man undviker sådant som påminner om traumat men även att man förtränger vad som hänt. Hemska händelser undertrycks, ett slags minnesförlust. Fenomenet är skickligt beskrivet i Waltz with Bashir från 2008.

Förhöjd arousalnivå betyder att man har svårt att slappna av. Ofta får den drabbade sömn- och koncentrationssvårigheter. Det finns även ett tillstånd som kallas komplex PTSD. Det kännetecknas av att man utöver symtomen på PTSD drabbas av instabilt humör som vrede, depression, ångest och kroppsliga besvär. Personer utsatta för långvariga, upprepade trauman som tortyr eller krigsfångenskap löper risk att utveckla komplex PTSD. Min tolkning är att Brody lider av just detta. Skaparna av Homeland har stått emot frestelsen att låta PTSD:n spela en för stor roll. Mindre skickliga berättare kunde ha fallit för frestelsen att låta Damian Lewis leva ut hela sitt register och låta handlingen domineras av Brodys försök att hantera sina trauman. I stället är Brodys känslor nedtonade. De finns alltid där, i kroppsspråket, i ögonen. Ibland kan man nästan se hur stormen inom Brody vill komma fram men tvingas tillbaka till sin plats under helyllefasaden. Damian Lewis lyckas skickligt förmedla Brodys själsliga smärta. Det är sällan mörkret ges fullt spelrum men ibland kokar det över, som när ett rådjur får möta den uppflammande vreden.

Carrie, fantastiskt spelad av Claire Danes, är en udda fågel vid CIA. Driven, taggig, arrogant och skickligare än sina kollegor. Svårkontrollerad men accepterad på grund av sin briljans. Med tiden växer bilden av en person med bipolär sjukdom typ 1 fram.

Grunden i bipolär sjukdom är ett svängande stämningsläge. Vid bipolär 1 svänger man mellan normalt stämningsläge, depression, hypomani och mani. Hypomani är ett tillstånd av förhöjt stämningsläge men inte så förhöjt som vid mani. Man behöver mindre sömn, är mer pratsam, impulsiv, idérik, aktiv, slösar pengar, dricker mer alkohol och kaffe. Självförtroendet är stort, självbevarelsedriften liten.

Den berömda kreativiteten som brukar nämnas i samband med bipolär sjukdom är som mest framträdande under hypomanin. Konstnärer målar tavlor, böcker skrivs och symfonier komponeras. Vid bipolär 1 kan hypomanin övergå till mani. Hypomanins drag blir mer uttalade. Tankarna glider ihop, det blir svårt att fullfölja sysslor eftersom man hela tiden kommer på nytt som måste göras.

Under en mani är man inte särskilt produktiv. Man kan vara vaken många dagar i streck. Humöret svänger snabbt, gråtmildhet kan bli raseri på nolltid. Att hålla ett sammanhängande samtal med en manisk person kan vara svårt, ibland omöjligt. Depression är den vanligaste humörsvängningen vi bipolär sjukdom, ett faktum som ofta glöms bort. (I studier har man uppskattat att en person med bipolär 1 befinner sig i depression tre gånger så lång tid som i hypomani/mani.)

Efter en mani är det vanligt att man rasar ner i en depression. En bipolär depression kan vara mycket djup och svårbehandlad. Min tolkning av Carries beteende är att hon redan från pilotavsnittet är lätt hypoman. Ska man vara noga tycker jag inte hon blir manisk i avsnitt elva utan mer uttalat hypoman. Hon kan hålla en hyfsat rak linje i sina tankar och slutföra det hon påbörjat. Gränsen mellan hypomani och mani är flytande, alla håller säkert inte med. Vägen till sammanbrottet är välskriven och trovärdig. Flera månader av extrem stress och ovanpå det en fysisk skada skulle kunna få även en person utan extra känslighet ur gängorna.

Den medicinska behandlingen av Carrie är så realistisk att den förtjänar ett eget stycke. Det märks att manusförfattarna ansträngt sig för att få det så rätt som möjligt. Utöver ett en miss då ett läkemedel som inte används vid behandling av bipolär sjukdom (Clozapin) nämns i ett tidigt avsnitt finns det få saker att anmärka på. När Carrie varvar upp i avsnitt elva ordinerar hennes syster en av de standardbehandlingar man brukar ge till människor i liknande situation även i Sverige (ökad dos Litium och det lugnande medlet klonazepam, i Sverige kallat Iktorivil).

Efter någon vecka går Carrie in i en djup depression och beslutar hon sig för att genomgå elektrokonvulsiv behandling, ECT. Vid djup bipolär depression är ECT en relativt vanlig behandling. Effekten är kraftig och kommer snabbt men är kortvarig. Därför ges ECT i kombination med läkemedel. När Saul sprang in som en furie på avdelningen för att avbryta Carries behandling reste sig mina nackhår.

ECT har, som de flesta vet ett dåligt rykte – oförtjänt dåligt. Från McMurphy till Janne Josefsson har den utmålats som ett skräckinjagande tortyrinstrument och minnesrensare. Men min oro för en ännu en skräckbild kom på skam. Slutscenen är den bästa beskrivningen av ECT-behandling jag sett på teve och film. Vilket egentligen inte säger särskilt mycket. Naturligtvis finns det överdrifter. Minnesproblemen överdrivs för att skapa en cliffhanger inför nästa säsong, skakningarna brukar inte vara så kraftiga, maskiner piper inte så mycket och jag undrar om inte till och med sprutorna är extra stora. Allt för att öka dramatiken. I verkligheten är behandlingen odramatisk. Inräknat sövning tar det runt en kvart, själva ECT-behandlingen inklusive kramperna under en minut.

Likafullt är detta imponerande tevedramapsykiatri. Det finns många fallgropar vid skapandet av en karaktär med psykisk sjukdom; många har försökt, de flesta misslyckats. Skaparna av Homeland har åstadkommit något som påminner om patografier, sammansatta karaktärer där sjukdom är en naturlig del, inte en påklistrad nödlösning för att knyta ihop en dålig historia.

 

Carries maniska trumpetsolo

2011-12-13  

Spoilervarning! Gäller Homeland, säsong 1, avsnitt 11.

När Carries pappa säger till henne att det finns bra impulser och dåliga, och att dåliga impulser är, exempelvis, när man får lust att tömma sitt kylskåp och tända eld på det – då tänkte jag: det här är årets största teveögonblick.

Det är så mycket som har byggt upp till den här scenen. På ren hälsonivå har Carries pappa förstås rätt, för han lider av samma bipolära sjukdom som Carrie och kan känna igen symptomen. Samtidigt vet vi att Carries agerande kan vara avgörande för hennes case, för hela serien, och att hon kanske just då borde agera enligt hennes dåliga impulser.

Under hela Homelands första säsong har seriemakarna låtit oss bygga upp ett rejält konfliktfyllt förhållande till Carries rollfigur; vi har kunnat se henne både kontrollfreaka, briljera och samtidigt visa prov på extremt dåligt omdöme. Så när pappan ber henne sitta ner och äta en av sina »världsberömda smörgåsar«, håller jag på sätt och vis med honom – låt dina kolleger sköta jobbet! – trots att jag förstår att hon förmodligen är den enda som kan hindra Vita huset från att sprängas i bitar.

Bipolär sjukdom är tacksamt att använda för att ge en dramakaraktär extra dynamik, kanske används det allt oftare (ett färskt exempel är Jeffrey Eugenides nya roman The Marriage Plot), men här är det sällsynt snyggt invävt i seriens hela rytm. När mani-Carrie allittererade på sjukhuset (otroligt välspelat av Claire Danes) tänkte jag att det nog var meningen att det skulle påminna om ett trumpetsolo. Avsnittets mjuka jazzfinal, när agenterna rev ner Carries tidslinje, fungerade som ett slags utfejdning där man fortfarande hade kaoset ringande i öronen.

Vissa teveskribenter uttrycker nu oro för att serieskaparna ska sjabbla bort nästa veckas 90-minuters finalavsnitt i ett cliffhanger-antiklimax. Men Homeland blir åtminstone inte en ny Rubicon, eftersom säsong två redan är beställd.

Himlen öppnar sig över Homeland

2011-10-26  

Varning för spoilers.

Howard Gordons nya dramaserie Homeland har ju haft en mycket fin start, full av psykologisk nerv och tyngd, men gick plötsligt och kanske lite oväntat upp ännu en viktklass i och med episod 4, Semper I. Oväntat, för de tre första avsnitten har varit väldigt homogent utförda med en tonträff som liksom redan kändes som en rymlig ram för hela serien.

Rent storymässigt gick egentligen inget av det som hände i veckans avsnitt utanför den ramen, ej heller psykologiskt, ändå kändes det som en explosion i utvecklingen, i alla fall drabbades jag som tittare av en big bang av känslor – jag rentav pausade någon kvart in, tror det var en stund efter att Carrie hade dragning om det nya hawala-spåret och sleeperterroristen dök upp bland 50 potentiella misstänkta på väggen, för att fixera denna big bang, få ta ett djupt andetag just när Homeland började svälla ut till ett möjligt mästerverk.

För nu är den rena spänningen inkopplad, som med en nätsladd rätt in i ett eluttag i storyn. Det mogna terrordramat, som i sig påminner mer om serier som Sleeper Cell, The State Within och The Grid än om 24, har ändå fått pulsen och ljudet av Howard Gordons tidigare serie – i synnerhet hur spänningen stiger på flera fronter. Men då inte bara i fråga om CIA:s jakt på den gäckande islamistledaren internationellt och terrorhotet på amerikansk mark, och Carries ickesanktionerade spaning på den befriade, återbördade POW-hjälten, utan precis lika mycket innanför den sistnämndes väggar, hos hans familj, otrohetsdramat, kontakten med barnen; och precis lika mycket i Carries hemlighållna bipolära sjukdom.

Och nu, i fjärde avsnittet, tillfördes dessutom några helt oväntade storydimensioner som får mig att rysa bara nu när jag skriver om dem, främst detta att Carrie haft en relation med CIA-chefen, som nu både sätter en internspion på henne och bedrägligt försöker bryta isen afterwork, och att Carrie gör det helt vansinniga att ta direktkontakt med Brody på ett veteranmöte i kyrkan, och att Brody »vettas« för fullt av vicepresidenten för politisk karriär.

Annars är just Brody det som fängslar mig mest, hur vi hålls utanför hans motiv och mål men ändå får inblickar i hans känslor och rädslor, som när vi får se hans minnesbilder och hallucinationer. Och så fördjupades han framför våra och Carries ögon, i slutet av senaste episoden, när han stod vidöppen i ösregnet på parkeringsplatsen utanför kyrkan, full av plötsliga känslor och behov av att öppna sig och prata med Carrie, för att hon också är krigsmärkt.

Serien börjar för övrigt sändas på SVT den 23 november.