Weird Science
Sitcomlistan 22/10-26/10: New Girl huvudet högre än allt annat

2012-10-29  

Bortsett från New Girl och Don’t Trust The B**** In Apartment 23 var den här veckan rätt jämntjock, så ta inte den inbördes ordningen så allvarligt.

New Girl
(Fox, S02E05, ↑)

Schmidt köper en kaka till Nick, och utifrån det väver New Girl en liten story som inte bara är väldigt rolig, utan också riktigt rörande, på ett känslomässigt handikappat sätt. En lite ofokuserad utekväll med modellerna blir minnesvärd med en enkel vändning, och total tilltro till Zooey Deschanels förmåga som fysisk komiker.

New Girl gör ju det här bättre än alla andra just nu. Det är inte en unik eller banbrytande serie, den hittar bara en, två, tre extra nivåer i utförandet.

Det är värt att poängtera att New Girl inte har charmen som främsta egenskap. Det här är inte en mysig sitcom med emfas på myset. New Girl är skitrolig. Mycket tack vare den centrala trion skådespelare, förstås, men manusförfattandet är ofta briljant. Det sitter i detaljkänslan, och i förmågan att nästan alltid hitta ett skämt som inte är det förutsägbara.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Don’t Trust The B inleder säsongen med en metaattack som hade kunnat vara ett outhärdligt internskämt. Men den här serien har så roligt med sina Dawson’s Creek-referenser, plockar isär dem (eller spränger dem i luften, snarare) med sådan frejdig respektlöshet att det är totalt oemotståndligt.

Här finns kanske små sprickor att peta i, men det har jag helt enkelt inte göra. Jag älskar hur mycket självförtroende den här serien har, hur den förhåller sig till sitt absurda universum som om det vore fullständigt självklart.

Meta i kubik: Är gravbålet i det här avsnittet seriens sätt att lämna Beek from the Creek-skämten och utveckla James van der Beek till mer än en referenshumoristisk åskledare?

Parks and Recreation
(NBC, S05E05, ↓)

Jag tyckte egentligen om det här avsnittet, men jag var ändå vagt besviken när det var slut. Slutscenen innehöll ju en av de mest omvälvande händelserna i serien över huvud taget, och den kändes… inte tillfredsställande. Som att det borde ha varit mer, och som att Mike Schur och hans team inte hittade riktigt rätt känsla den här gången.

Jag oroar mig fortfarande för Parks & Rec; min känsla är att de olika beståndsdelarna svävar iväg, utan att serieskaparna får riktigt grepp om dem. Det är väl oundvikligt − jag kan ärligt talat inte minnas en modern sitcom som fortfarande var på topp efter fem säsonger. Men Parks & Rec har varit så bra, så länge, att man på något sätt inbillade sig att den var ett undantag. Så verkar det, tyvärr, inte vara.

30 Rock
(NBC, S07E04, ↓)

Det här känns mer som de sena säsongernas 30 Rock. Inte särskilt inspirerat, inte särskilt vasst. Vi får väl se hur det fortsätter, men får vi några fler avsnitt som förra veckans innan det är över, så ska vi nog vara ganska nöjda.

Ben and Kate
(NBC, S01E05 →)

Det Ben and Kate saknar innan jag vill kalla den en bra serie på riktigt, är handlingar som är mer än veckans galna upptåg. Värmen som jag har skrivit om förut är hela tiden där, och rollfigurerna är starka, men just nu träffar vi dem lite grann i ett vakuum. Jag vill ha mer känsla av värld, och mer känsla för vart Ben, Kate, och de andra är på väg. Och jag vill nog ärligt talat ha lite mer lugn, ett litet steg tillbaka i tempo, än i de senaste två avsnitten.

Happy Endings
(ABC, S03E01, säsongspremiär)

Happy Endings börjar sin tredje säsong med att leverera exakt vad man förväntar sig av Happy Endings. De sex i kompisgänget har väldigt väl etablerad rollfördelning och inbördes dynamik vid här laget, och frågan är om manusförfattarna är lite väl bekväma med vad de har. Relationen mellan Dave och Alex är totalt oengagerande, och att Jane och Brad inte bråkar på riktigt har serien slagit fast med emfas. Återstår då att bry sig om Max och Penny, som är så mycket seriefigurer i det här avsnittet att det är svårt att ta på allvar. Visst, Happy Endings är en charmig hang out-serie men det är en låg ribba att ta sig över, och i jämförelsen med till exempel New Girl − en mysig hangout-serie som samtidigt är fruktansvärt rolig och kreativt inspirerad − är det här inte särskilt imponerande.

Go On
(NBC, S01E07 →)

Jag tycker fortfarande att Go On är en ganska hyfsad sitcom, med en del väldigt charmiga ögonblick (i det här avsnittet gillade jag, lite överraskande, b-storyn med John Cho och kattjejen). Det som bekymrar mig en aning är att Go On inte har utvecklats särskilt mycket. Det är samma serie, med samma kvalitéer och svagheter, som i piloten.

Suburgatory
(ABC, S02E02, ↓)

Urtråkig Halloween-plot, som ändå blev ganska snyggt ihopknuten mot slutet. En fundering: det var längesen jag tänkte på Cheryl Hines som Larry Davids fru. Hon spelar Dallas med sån entusiasm att det är svårt att se henne som något annat. Det är imponerande med tanke på att rollen är skruvad till tusen.

Jag vill säga att Suburgatory borde ha haft Dallas och Dalia i centrum från första början, men risken är väl att den serien hade blivit Kath & Kim.

Raising Hope
(ABC, S03E04, ↑)

En litet kliv uppåt jämfört med säsongens övriga avsnitt. Förmågan att tramsa med omdöme saknas fortfarande i stor utsträckning, men här fanns i alla fall ögonblick rollfigurerna emellan som kändes genuina och engagerande. Martha Plimpton och Garret Dillahunt är en högklassig sitcomduo när de får lite mer att göra än att bete sig som sjuåringar, Wilmer Valderramas gästspel var småcharmigt, och den lilla parentesen med Barney och Maw Maw var riktigt fin. Inte ett fantastiskt avsnitt teve, men åtminstone en påminnelse om vilka kvalitéer Raising Hope har när serien träffar rätt.

Up All Night
(NBC, S02E06, →)

Jag har inte så mycket att tillägga om Up All Night vid det här laget. Ok ett par saker: Med Sean Hayes som sidekick känns det mer än någonsin som om Ava befinner sig i sin helt egna serie. Det går nog att konstatera: makeovern i början på säsongen har inte bidragit med så mycket mer än en märklig känsla av att ingen av rollfigurerna har något vettigt att göra på dagarna. Nej, jag ska inte göra en metapoäng av den saken… I övrigt, se förra veckans summering av seriens problem.

The Office
(NBC, S09E05 →)

Andy är ingen mobbare den här veckan, men han är fortfarande ett sänke för The Office. Ja, Michael Scott var också självupptagen och osäker, men det fanns en helt annan värme i hans strävan efter att bli sedd och älskad. Andy är bara patetisk och bufflig, och den enda som orkar med honom är Erin (för att hon, antar jag, minns honom som han var innan han blev chef och The Office manusförfattare började skriva honom som outhärdligt patetisk och bufflig).

Och Stephen Colbert − är det första gången han är med eller har jag förträngt något? Det här gästspelet kändes hur som helst väldigt krystat. Det är definitivt inte första gången The Office stuntcastar en gästroll…

Storyn med Pam och Jim är jag mer ambivalent inför. De har varit ljummet lyckliga i så många säsonger, och det borde vara en bra idé att skriva in en riktig konflikt, med riktiga insatser,dem emellan. Men det känns bara olustigt. Jag är inte riktigt säker på om det är manusförfattandet det är fel på, eller om det bara handlar om samma gamla återvändsgränd: det är en fundamental naturlag i The Office universum att Pam och Jim ska vara tillsammans, och varje antydan till något som slår in en kil dem emellan kommer att få tittaren emot sig.

Animal Practice
(NBC, S01E06, ↓)

Nja, det här var inte så kul. Halloween brukar vara högsäsong för fåniga påhitt i amerikanska serier, och Animal Practice är inte främmande för att plocka billiga, enkla poäng ens i vanliga fall. Det här avsnittet föll väldigt platt, och nu börjar jag vackla om huruvida jag bryr mig om att se de kvarvarande avsnitten av Animal Practice.

Som diskuterades i kommentarerna förra veckan har serien alltså lagts ner av NBC. Två avsnitt finns kvar att sända. Jag vet att jag var väldigt positiv för en vecka sedan och att det här låter ombytligt, men ärligt talat: är en dödsdömd Animal Practice värd ytterligare 43 minuter av mitt liv? Antagligen inte.

Uppehåll den här veckan:
The Mindy Project

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som nog sitter rätt bra på avbytarbänken)

Har inte haft premiär:
Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan 15/10-19/10: Tina Feys tramsiga triumf

2012-10-22  

30 Rock
(NBC, S07E03, ↑)

Det var som fan, Tina Fey. Jag minns inte när 30 Rock var så här vasst senast. Om man bortser från de här 2 minuterna måste det vara åtskilliga säsonger sedan.

Här återvänder Tina Fey till »diskussionen« om kvinnor och humor, men oändligt mycket smartare och roligare än sist hon lät ämnet vara fokus för ett avsnitt. Det är precis tillräckligt mycket pamflett för att man ska inse att Fey tar de underliggande frågorna på allvar, och samtidigt exakt så bottenlöst tramsigt som den specifika frågeställningen förtjänar.

Alec Baldwin är också i högform (roligast: scenen i hissen precis i början) och stuntcastingen av Ryan Lochte i Jacks b-story är fantastisk bara genom att vara så totalt oväntad och meningslös. Att plocka in en olympisk superstjärna i två scener bara för att få till en extra knorr på ett perifert skämt är ett tecken på antingen desperation eller kreativt flow − här känns det definitivt som det sistnämnda.

Parks & Recreation
(NBC, S05E04, ↑)

Jag börjar bli bekymrad över Ben och April i Washington − de har inte med något annat att göra, och så är långt har deras b- och c-storys den här säsongen har i bästa fall varit ljumna, i värsta fall riktiga snedträffar.

Men hemma i Pawnee har Parks & Rec hittat tillbaka till sina styrkor. Och äntligen ett bra avsnitt för Aziz Ansari igen, när Tom ratt-twittrar in i en brandpost och blir dömd till totalt skärmförbud i en vecka. Också snyggt av manusförfattarna att väva in Toms vilsenhet i storyn, som en liten metakommentar till att de själva har tappat riktningen i hur de använder rollfiguren.

Abstinence only-storyn är ett snyggt sätt för serien att nosa på allvarliga politiska ämnen. Att sticka hål på just den här sortens faktablind moralpanik ligger ju helt i linje med seriens grundläggande humanism.

Ben and Kate
(Fox, S01E04, ↓)

Inte ett dåligt avsnitt, men ett lite ofokuserat. Den där förmågan att göra ohämmad sentimentalitet och få mig att älska det finns här också, men i slutet av en story som inte riktigt fångade mig.

Jag förklarade för en vecka sen varför jag verkligen gillar Ben and Kate, så det behöver jag inte upprepa. Vi tar det här som ett mellanavsnitt.

Suburgatory
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Tessas lillgamla tonårsbekymmer är småputtrigt halvengagerande, men frågan är om man inte tittar på Suburgatory mest för Dalias tomma blick och obetalbara deadpan-monologer. Ärligt talat hade serien nog vunnit på att vara en mer utpräglad high school-serie, och hålla igen på de vuxna rollfigurerna.  Jag vill ha mer samspel mellan Dalia, Tessa och Lisa!

Animal Practice
(NBC, S01E05 ↑)

Jag tror att det är dags att sluta försvara Animal Practice och bara ta serien på allvar som en inte särskilt subtil men oväntat bra sitcom. Rollfigurerna är distinkta och avsnitten har drivet tempo och effektiv rytm. Det enda som jag inte gillar är att sjukhuschefen Dorothy verkar ha sin dåliga självkänsla som mest framträdande egenskap. Varje avsnitt måste inte handla om att hon försöker få någon att tycka om henne.

Up All Night
(NBC, S02E03-05, →)

Jag hittar fortfarande inget att bli uppspelt över i Up All Night. Några vassa oneliners, visst, och kemin mellan Christina Applegate och Will Arnett har inte försvunnit. Men Up All Night befinner sig alldeles för ofta i något slags håglöst mellanläge där det varken finns engagerande känslotoner eller humoristisk puls. Det är småtrevligt, entonigt, och jag förstår inte riktigt varför. Den här serien borde kunna vara mycket mer än så.

The Office
(NBC, S09E04, ↓)

Det fanns sympatiska och roliga inslag i a-storyn, som gick lite djupare med Jim och Dwights faktiskt ganska komplicerade frenemy-relation. Men jag hade svårt att ta dem till mig − Andy Bernards vuxenmobbande av Nellie blev så obehagligt i det här avsnittet att det öveskuggade allt annat.

Andys småaktiga, ängsliga behov av att göra Nellys liv på kontoret till ett helvete har skavt hela säsongen, och gjort honom problematisk som bärande rollfigur redan i de tidigare avsnitten. Men sättet det går över gränsen på i det här avsnittet är inte bara bristfälligt teveberättande, det är olustigt på ett rent mänskligt plan. Jag kan liksom inte begripa hur resonemanget har gått − det verkar inte finnas någon insikt om vilket enormt allvar det finns i Andys beteende.

Nu verkar det visserligen som att den här narrativa bågen har nått sin slutpunkt, men frågan är om Andy kan komma tillbaka som en sympatisk rollfigur efter att vi har sett honom som det äckel till översittartyp han är i 90 procent av det här avsnittet. Några smickrande meningar i ett rekommendationsbrev räcker kanske för Nellie, men jag vet inte om det räcker för mig.

Raising Hope
(Fox, S03E03 →)

Egentligen inget nytt att rapportera sen förra veckan. Mycket galna upptåg, väldigt lite finess, och det enda som gjorde mig känlomässigt engagerad var när Maw Maw hotade att mörda en katt. Frågan är om Raising Hope har gjort sitt som sevärd sitcom.

Uppehåll den här veckan:
New Girl, The Mindy Project, Go On

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som får sitta på avbytarbänken åtminstone i några veckor)

Har inte haft premiär:
Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan, 23/8-30/8: The Mindy Project börjar gåshudsbra

2012-10-01  

Den amerikanska tevesäsongen började officiellt i förra veckan, och den här veckan börjar sitcomsäsongen på Weird Science! Jag kommer att skriva (åtminstone nästan) varje måndag om den gångna veckans sitcomavsnitt. Jag tittar inte på allt, men jag tittar på mycket, och förhoppningsvis kommer det finnas något kul att diskutera varje vecka.

Den här premiärveckan blir det lite mer omfattande än det kommer att bli längre fram. Dels för att några serier tjuvstartat och redan sänt ett par avsnitt eller fler. Dels för att nya serier har haft premiär som kräver lite extra uppmärksamhet.

Jag tänkte från början göra en topp 10-lista, men jag tror att det blir för omständigt. Istället kommer jag att skriva om de serier jag har sett under veckan, från bäst till sämst. Längst ner, för komplettismens skull, noterar jag de serier som jag inte kollar på för närvarande, och de som inte har haft premiär ännu.

OK, då kör vi väl i gång.

The Mindy Project
(Fox, S01E01)

Ni som har läst det jag har skrivit om The Office genom åren vet att jag är ett stort fan av Mindy Kaling. Hon skrev The Injury, som jag håller som seriens bästa någonsin. Hon skrev Niagara, avsnittet med Jim och Pams bröllop, som var ett av de sena säsongernas höjdpunkter. Samtidigt var hon grovt underunyttjad som en av seriens mest effektiva birollfigurer. Kaling har en fantastisk, väldigt oansträngd komisk timing och en närvaro som stjäl uppmärksamhet. Hon har dessutom en rätt intressant bakgrund och utgångspunkt för en komiker (lyssna till exempel på intervjun hos Mark Maron, den rekommenderas). Jag såg helt enkelt väldigt, väldigt mycket fram emot att Mindy Kaling skulle få ge sin begåvning utlopp i en egen sitcom.

Och jag älskade The Mindy Projects pilotavsnitt! Det här är verkligen Mindy’s projekt, förankrat i hennes perspektiv och erfarenheter. Seriens Mindy Lahiri är gynekolog, precis som verkliga Mindy Kalings mamma. Det är tydligt att det är en miljö som är vald för att Kaling känner den väl, inte för att någon på Fox tyckte att det kändes hett med gynundersökningar den här hösten. Kalings alter ego är omedelbart greppbar som rollfigur − inte för att hon är en arketyp utan för att hon känns tredimensionell, för att detaljerna i Kalings porträtt är levda, och ärligt skildrade.

Piloten har ett klassiskt premissetablerande narrativ, men ett elegant sådant, och det är inte i de breda dragen som Mindy Project briljerar, utan i utförandet, i detaljerna. Avsnittet får sitt klimax i en gåshudsstark montagescen där Mindy sticker från sin dejt, springer barfota till sjukhuset, byter om till operationskläder och genomför en förlossning. Det är delvis den inspirerade musiksättningen − M.I.A:s Bad Girls − som gör det, men också detaljerna i foto och klippning när Mindy byter om från dejtsnygg till yrkeskvinna. Huvudrollfigurerna i sitcomserier är ofta framgångsrika yrkesmänniskor, men det är sällan man får en känsla av att deras jobb verkligen är på allvar. Det är en otroligt bra scen, och den etablerar så mycket av personligheten hos en rollfigur som började avsnittet i fyllecell efter sin expojkväns bröllop

Det är livsfarligt att få för stora förväntningar på en serie efter pilotavsnittet. Men jag har dem ändå — det här är för bra, och Mindy Kaling för begåvad både som manusförfattare och som komisk skådespelare, för att The Mindy Project inte ska bli en ny favorit.

New Girl
(Fox, S01E01-02)

Förra årets bästa nya sitcom fortsätter ungefär där den slutade, med väl utvecklade handlingsförlopp och effektiv rollfigursbaserad humor för Jess, Schmidt och Jake… och Winston är också där. Säsongens två första avsnitt är inga klassiker, men New Girl har blivit en väldigt jämn serie, som dessutom vet var den har sina komiska resurser. Förvecklingarna kring Jess utspårade dejtande den här veckan påminner om avsnittet med den trekantskåte vaktmästaren från säsong ett, och är tramsiga på en nivå som de flesta serier inte hade varit i närheten av att hantera utan att kvalitetskollapsa. New Girl gör det frejdigt, ohämmat och med total kontroll. Och det blir skitroligt, utan ett uns av underliggande substans. New Girl gör under bältet så bra att man inte ens reflekterar över att det är en ganska stor del av seriens register.

Ben and Kate
(Fox, S01E01)

Det märks att Ben and Kate till stor del är baserad på serieskaparen Dana Fox egna erfarenheter. Precis som The Mindy Project har den en slags uppriktighet i vad den vill berätta som är påtaglig trots sitcomformatets alla nedslipade hörn.

Ben and Kate handlar om ett syskonpar som växt upp med ständigt grälande föräldrar och fått uppfostra varandra. Piloten etablerar förutsättningarna direkt: Kate växte upp för snabbt, och Ben växte inte upp alls. Nu har hon en femåring och han kan dyka upp mitt i natten klädd i hockeymask med ett trumset i baksätet.

Det är inga komplicerade grejer. Styrkan ligger delvis i en stark personkemi mellan Ben (Nat Faxon), Kate (Dakota Johnson) och dottern Maddie. Dakota Johnson som seriens fasta punkt är riktigt bra − det skulle inte förvåna mig om hon är en av säsongens breakout-stjärnor när vi summerar framåt våren.

Och som sagt: Ben and Kate har dialog, och bredare än så, ett samspel mellan rollfigurera, som känns förankrat i någon slags verklighet. Även när pilotavsnittets handling är sitcommig och full av galna upptåg.

Det är svårt att säga säkert efter bara ett avsnitt, men jag tror att Ben and Kate kan bli riktigt bra.

Parks and Recreation
(NBC, S05E01-02)

Parks & Rec har nått en punkt i en seriens livstid när man kan förvänta sig att kvaliteten börjar svaja, för att så småningom störtdyka. Det är nästan omöjligt att föreställa sig i det här fallet — jag håller ju Parks & Rec som den som helhet starkaste network-sitcommen över huvud taget de senaste fem åren. Men säsong fyra spretade en del, och höstens två första avsnitt är lättglömda. Den här veckans b-story med Bens och hans Washington-praktikanter var nog det minst lyckade jag kan minnas att serien har gjort sen säsong 1. Cameos från John McCain och Olympia Snowe i säsongspremiären var mer plojigt än kul.

Jag tänker inte dra några förhastade slutsatser, och jag kommer hålla alla tummar jag har för att det här bara är en tillfällig svacka, men det är svårt att inte bli lite orolig.

Go On
(NBC, S01E01-04)

Det är så lite som krävs för att jag ska gilla Go On utan förbehåll. Bara en liten nedtoning. Särskilt av Matthew Perry, som ju kan spela innerligt och nedtonat, och vara rolig på samma gång. Här faller han in, inte alltid men lite, lite för ofta, i det gamla, trygga chandlerska överspelet. Jag antar att det är vad som förväntas av honom. Den version av Go On som man skulle kunna bli riktigt entusiastisk över blir inte den sitcomhit som NBC så desperat behöver. Det blir nog, å andra sidan, inte den här versionen av Go On heller.

Men det är en småmysig, småsorglig bagatell som kan bli ännu bättre om manusförfattarna (och Perry) kan få arbetsro och bygga upp ett självförtroende. Bitvis är de fyra avsnitten som har sänts så här långt riktigt engagerande. En sitcom om en stödgrupp för människor i sorg är ju trots allt betydligt mer intressant än en sitcom om en apa, för att ta ett osökt exempel. Här finns ambitioner att båda ta ämnet på allvar och att göra något vettigt med rollfigurernas utveckling och samspelet dem emellan. Jag är inte helt utan hopp om Go On.

The Office
(NBC, S09E01-02)

Herregud, säsong nio. Tack och lov blir det här den sista, och Greg Daniels som sjösatte den amerikanska versionen av The Office är tillbaka för att ta den i hamn med någon slags värdighet intakt. Bortsett från öppningsavsnittet var förra säsongen en enda lång eländig baksmälla efter Steve Carrells avsked. Nu är Robert California borta, och Daniels verkar satsa på att gå tillbaka till rötterna. Nu ska vi få ett tillfredsställande slut på historien om Jim och Pam, och det mer än något annat är nog den här säsongens existensberättigande. Ett par nya ansikten på kontoret, och en bisarr hatsexuell spänning mellan Dwight och Nellie Bertram, är mest utfyllnad. Mest orolig är jag för hur Daniels ska hitta något vettigt att göra med Andy och Erin. Så är långt har Andy tenderat åt självomedveten passiv-aggressivitet som chef, och det är inte särskilt kul.

Så visst, det finns problem kvar att lösa, men det känns ändå lite som att The Office har hittat fotfästet igen.

Up All Night
(NBC, S02E01-02)

Jag gillar fortfarande samspelet mellan Christina Applegate och Will Arnett. Att serien har rebootat deras omgivning i säsong 2 känns mest som ett steg åt sidan, för att inte säga bakåt. Luka Jones som Reagans bror är ny ordinarie rollfigur, och gör inte så mycket väsen av sig så här långt. Han är mest avslappnat snubbig och soft. Avas show har lagt ner (uppenbarligen ville serieskaparna, eller NBC, slippa arbetsplatsmiljön). Men det har löst några problem med hur serien ska använda Ava, och på köpet har de tappat Missy, som trots allt var en ganska charmig birollfigur.

Frågan är hur länge man orkar vänta medan Up All Night trevar efter ett upplägg som håller för mer än enstaka starka avsnitt.

Animal Practice
(NBC, S01E01-02)

Jag är ett stort fan av Justin Kirk och ett ännu större fan av apor, men jag är inte övertygad av kombinationen.

Animal Practice, med Kirk som butter veterinär och apan från Community och The Hangover 2 som hans sidekick, har en del bra beståndsdelar. Kirk är ju egentligen alldeles för bra för en high concept-sitcom på NBC. Resten av rollbesättningen funkar också bra. Serien har en irriterande tendens att klippa till apan för billig komisk effekt, men den är ingen fullständig katastrof (det är en väldigt begåvad apa).

Animal Practice problem är snarare att den är lite för ljummen. Det finns ingen laddning, och det verkar inte pågå särskilt mycket under ytan. Premissen, att Justin Kirks rollfigur älskar djur men hatar människor, är tänkt att skapa nån slags narrativ spänning, men manusförfattarna sticker hål på den alldeles för snabbt. De kan ju inte låta sin huvudrollfigur gå omkring och verka osympatisk.

Om Animal Practice vågar släppa sargen och hitta sätt att engagera är det inte omöjligt att den kan bli en rätt fin liten sitcom. Så länge är den inte värd mer än en axelryckning.

How I Met Your Mother
(CBS, S08E01)

Ted är outhärdlig. Barney är en tröttsam seriefigur. Skämten om att Marshall och Lily har blivit småbarnsföräldrar är så lata och enformiga att man zonar ut fullständigt så fort de är i bild. Skämten i övrigt är billiga, hafsiga och emellanåt rent stötande.

Framför allt: härvan av idiotiska relationsintriger som manusförfattarna har snärjt in sig i får alla inblandade att framstå som så hysteriska och verklighetsfrånvända att man undrar om HIMYM i själva verket är en förklädd skildring av ett utbrott av masspsykos. Hur många gånger kan en och samma serie basera sina storyförvecklingar på att någon blir lämnad vid altaret? Hur kan så lite av vikt och så mycket infantilt flams hända på så många tidsplan samtidigt?

Jag tänkte verkligen härda ut med How I Met Your Mother till det bittra slutet, men efter den här säsongsinledningen undrar jag om jag har tillräckligt mycket av självplågare i mig för att det ska vara möjligt.

Jag kollade inte på:

2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men

Har inte haft premiär:

Raising Hope (2/10), 30 Rock, (4/10), Suburgatory (17/10), Community (19/10), Whitney (19/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11),

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 1

2012-06-07  

Jag började tevesäsongen 2012-2013 med att recensera alla sitcompremiärer jag kom över. Jag hade en tanke om att följa upp och följa upp och utvärdera serierna som jag skrev om då, men det blev inte riktigt så. Till hösten kommer jag förhoppningsvis att skriva en mer regelbunden sitcom-spalt, i stil med WS-lista. Så länge får ni hela sitcomsäsongen summerad i två inlägg. I del två, som kommer om en vecka, avslöjar jag vilka serier jag gillade bäst under hösten och våren. I dag fokuserar jag på serierna som har potential att bli riktigt bra, de som aldrig fick chansen, och de som jag lessnade på och stängde av.

Fotnot: Precis som i höstas definierar jag en sitcom som en halvtimmeslång, icke-animerad network-komedi. Bob’s Burgers, It’s Always Sunny In Philadelphia, Veep med flera serier som inte uppfyller dessa kriterier är alltså inte inkluderade i den här genomgången.

De nedlagda

(Bent, Free Agents, samt ett antal som ingen längre minns namnet på)

Free Agents började som en hopplöst snedsparkande amerikanisering av en väldigt brittisk serie. Piloten var så misslyckad att serien aldrig fick med sig vare sig tittare eller kritiker. Det visade sig vara väldigt synd. Efter bara några avsnitt hittade amerikanska Free Agents sin egen röst och blev en alldeles utmärkt, svartsynt arbetsplatssitcom med stort hjärta. Inte riktigt i klass med Party Down, showrunnern John Enboms förra serie, men med tendenser åt samma håll. Tyvärr var vi nog inte så många som lade märke till den förvandlingen. NBC lade ner Free Agents efter fem veckor.

Bent, också på NBC, fick i alla fall sex avsnitt. En ärlig chans fick den däremot inte; avsnitten sändes två i veckan under en treveckorsperiod sent på våren och frågan är om någon såg dem när de sändes. Att NBC inte hade större hopp om den här charmiga serien med Amanda Peet och David Walton som omaka will-they-won’t-they-par är besynnerligt. Å andra sidan börjar det bli tydligt att NBC har plockat in det här gänget som kreativ ledning (mer om det i nästa vecka).

Sitcoms som lades ner under året som jag aldrig tyckte verkade värda att ge en chans: Are You There, Chelsea?, Best Friends Forever, How To Be A Gentleman, I Hate My Teenage Daughter, Man Up!, ¡Rob!

De ratade

(Whitney, The Big Bang Theory, Modern Family, 2 Broke Girls)

Piloten gjorde mig inte sugen på att se mer av Whitney. Jag höll koll på reaktionerna under säsongens gång, men hörde inget mer positivt än »den är inte riktigt lika dålig längre«. Jag har i nuläget inga planer på att ge Whitney en andra chans.

Jag tillhörde dem som tyckte om The Big Bang Theorys fjärde säsong. Mayim Bialik och Melissa Rauch öppnade upp för nya storytrådar och gav serien en energikick. Men det reservbatteriet var tydligen stendött i höstas, och efter några avsnitt kände jag mig bara utled. Ännu ett varv med Leonards kärleksbekymmer? Jag har svårt att tänka mig något värre. TBBT är tills vidare lagt åt sidan.

Modern Family är två säsonger yngre än Big Bang, men hamnade i samma oinspirerade jämmerdal i höstas. Där heter det svarta storyhålet Claire Dunphy, eller snarare manusförfattarnas oförmåga att skriva Claire som något annat än en stuck-up, gnällig morsa. När de samtidigt gör Cam till en gay-stereotyp och Gloria till en storbröstad latina-stereotyp blir Modern Family outhärdligt. Kanske gör tittarsiffrorna och den fantastiska rollbesättningen serieskaparnas jobb lite för enkelt. Modern Family på autopilot är inte värd 20 minuter av min tid varje vecka.

Serien som jag kämpade mest med att tycka om i höstas hette 2 Broke Girls. Till slut fick jag erkänna mig besegrad av Michael Patrick Kings arrogans och monumentalt dåliga omdöme. Han har ju en sån fantastisk potential i sitt huvudrollspar, men istället för att justera 2 Broke Girls för att accentuera kemin mellan Kat Dennings och Beth Behrs valde King att omfamna seriens sämsta sidor. Och när 2 Broke Girls är som sämst är det en eländig soppa av tunna intriger och skrikik, billig,  i värsta fall rent frånstötande, humor. Jag klarade sju-åtta avsnitt innan jag gav upp.

De nästan riktigt bra

(Don’t Trust the B**** In Apartment 23, Suburgatory, Up All Night)

Up All Night grep aldrig riktigt tag i mig. Den blev stadigt bättre, och det är kul att den har fått en andra säsong, men jag har varken kunnat relatera till amerikanska kritikers avfärdande av serien eller Kjells lyriska hyllningar. Kanske är det bara en fråga om huruvida Up All Night talar till en eller inte, för mot slutet var verkligen pusselbitarna på plats. Christina Applegate och Will Arnett har personkemi, Maya Rudolph har närvaro, och så småningom lyckades manusförfattarna etablera ett bifigursgalleri att befolka avsnitten med, och ge avlastning till huvudrollstrion. Men trots att serien skapar finstämd relationshumor med fingertoppskänsla kände jag mig aldrig riktigt investerad.

Det är lättare att peka på Suburgatorys brister. En tendens att gå över gränsen mellan att göra sina rollfigurer komiskt uppförstorade och att göra dem till seriefigurer. En vilsenhet i hanterandet av vissa centrala rollfigurer. Emellanåt en klumpighet i berättandet och i skämtsvarvandet. Men Suburgatory lyftes upp en distinkt röst, en känsla för absurd light-satir och flera väldigt begåvade skådespelarinsatser. Vissa avsnitt var strålande, andra var lättglömda. Men det fanns gott och väl tillräckligt i Suburgatory för att jag ska fortsätta titta till hösten.

Don’t Trust the B**** In Apartment 23 började sent och hann inte särskilt långt före sommaruppehållet men hann ge ett intryck av modern, kabelinspirerad sitcom med komiska infallsvinklar som är om inte nyskapande så åtminstone lite påhittiga. Vissa av skämten på James van der Beeks bekostnad är hysteriskt roliga (åtminstone för oss som växte upp med Dawson’s Creek), men seriens stora utmaning är att använda honom som en riktig rollfigur och inte bara som en referenshumoristisk gimmick (om än en väldigt effektiv sådan). Jag ser fram emot att se vad det blir av Don’t Trust the B när den har fått lite tid på sig.

Nyfödd komedi med potential

2011-09-22  

Det är uppenbart att det finns potential i Up All Night, NBC-sitcommen som tjuvstartade säsongen i förra veckan och alltså sände sitt andra avsnitt i går.

Tre erfarna, begåvade huvudrollsinnehavare. Ett avslappnat,varmt tonfall, särskilt i scenerna hemma hos Will Arnett, Christina Applegate och deras bebis − man får känslan av att man skulle kunna vara en kompis som sovit över i gästrummet och sitter med dem vid frukosten. De är trovärdiga som par och som småbarnsföräldrar; det märks att scenerna med bebisen kommer från erfarenhet.

På Applegates jobb som producent hos Maya Rudolphs talkshow-stjärna blir Up All Night mer trevande, osäker på exakt vilket tilltal som är det rätta. Rudolph och Applegate har en slags Jack Donaghy/Liz Lemon-dynamik, men Up All Night är inte alls lika tillskruvad som 30 Rock, och en stor utmaning för serien är att få utnyttja Rudolph som komisk rollgestalt, utan att hon känns som en seriefigur. Det finns rörelse åt det håller i det andra avsnittet, men inget kvitto på att de har listat ut hur de ska få den balansen rätt.

Up All Night är ändå inte mer än en skaplig sitcom så här långt. Men det verkar som att den kommer att få tid, och lyckas serieskaparna hitta lugn och självförtroende i manusförfattandet, identifiera vad som funkar och vad som behöver fixas − då tror jag att det här kan bli en riktigt fin liten serie.