Weird Science
Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 1

2012-06-07  

Jag började tevesäsongen 2012-2013 med att recensera alla sitcompremiärer jag kom över. Jag hade en tanke om att följa upp och följa upp och utvärdera serierna som jag skrev om då, men det blev inte riktigt så. Till hösten kommer jag förhoppningsvis att skriva en mer regelbunden sitcom-spalt, i stil med WS-lista. Så länge får ni hela sitcomsäsongen summerad i två inlägg. I del två, som kommer om en vecka, avslöjar jag vilka serier jag gillade bäst under hösten och våren. I dag fokuserar jag på serierna som har potential att bli riktigt bra, de som aldrig fick chansen, och de som jag lessnade på och stängde av.

Fotnot: Precis som i höstas definierar jag en sitcom som en halvtimmeslång, icke-animerad network-komedi. Bob’s Burgers, It’s Always Sunny In Philadelphia, Veep med flera serier som inte uppfyller dessa kriterier är alltså inte inkluderade i den här genomgången.

De nedlagda

(Bent, Free Agents, samt ett antal som ingen längre minns namnet på)

Free Agents började som en hopplöst snedsparkande amerikanisering av en väldigt brittisk serie. Piloten var så misslyckad att serien aldrig fick med sig vare sig tittare eller kritiker. Det visade sig vara väldigt synd. Efter bara några avsnitt hittade amerikanska Free Agents sin egen röst och blev en alldeles utmärkt, svartsynt arbetsplatssitcom med stort hjärta. Inte riktigt i klass med Party Down, showrunnern John Enboms förra serie, men med tendenser åt samma håll. Tyvärr var vi nog inte så många som lade märke till den förvandlingen. NBC lade ner Free Agents efter fem veckor.

Bent, också på NBC, fick i alla fall sex avsnitt. En ärlig chans fick den däremot inte; avsnitten sändes två i veckan under en treveckorsperiod sent på våren och frågan är om någon såg dem när de sändes. Att NBC inte hade större hopp om den här charmiga serien med Amanda Peet och David Walton som omaka will-they-won’t-they-par är besynnerligt. Å andra sidan börjar det bli tydligt att NBC har plockat in det här gänget som kreativ ledning (mer om det i nästa vecka).

Sitcoms som lades ner under året som jag aldrig tyckte verkade värda att ge en chans: Are You There, Chelsea?, Best Friends Forever, How To Be A Gentleman, I Hate My Teenage Daughter, Man Up!, ¡Rob!

De ratade

(Whitney, The Big Bang Theory, Modern Family, 2 Broke Girls)

Piloten gjorde mig inte sugen på att se mer av Whitney. Jag höll koll på reaktionerna under säsongens gång, men hörde inget mer positivt än »den är inte riktigt lika dålig längre«. Jag har i nuläget inga planer på att ge Whitney en andra chans.

Jag tillhörde dem som tyckte om The Big Bang Theorys fjärde säsong. Mayim Bialik och Melissa Rauch öppnade upp för nya storytrådar och gav serien en energikick. Men det reservbatteriet var tydligen stendött i höstas, och efter några avsnitt kände jag mig bara utled. Ännu ett varv med Leonards kärleksbekymmer? Jag har svårt att tänka mig något värre. TBBT är tills vidare lagt åt sidan.

Modern Family är två säsonger yngre än Big Bang, men hamnade i samma oinspirerade jämmerdal i höstas. Där heter det svarta storyhålet Claire Dunphy, eller snarare manusförfattarnas oförmåga att skriva Claire som något annat än en stuck-up, gnällig morsa. När de samtidigt gör Cam till en gay-stereotyp och Gloria till en storbröstad latina-stereotyp blir Modern Family outhärdligt. Kanske gör tittarsiffrorna och den fantastiska rollbesättningen serieskaparnas jobb lite för enkelt. Modern Family på autopilot är inte värd 20 minuter av min tid varje vecka.

Serien som jag kämpade mest med att tycka om i höstas hette 2 Broke Girls. Till slut fick jag erkänna mig besegrad av Michael Patrick Kings arrogans och monumentalt dåliga omdöme. Han har ju en sån fantastisk potential i sitt huvudrollspar, men istället för att justera 2 Broke Girls för att accentuera kemin mellan Kat Dennings och Beth Behrs valde King att omfamna seriens sämsta sidor. Och när 2 Broke Girls är som sämst är det en eländig soppa av tunna intriger och skrikik, billig,  i värsta fall rent frånstötande, humor. Jag klarade sju-åtta avsnitt innan jag gav upp.

De nästan riktigt bra

(Don’t Trust the B**** In Apartment 23, Suburgatory, Up All Night)

Up All Night grep aldrig riktigt tag i mig. Den blev stadigt bättre, och det är kul att den har fått en andra säsong, men jag har varken kunnat relatera till amerikanska kritikers avfärdande av serien eller Kjells lyriska hyllningar. Kanske är det bara en fråga om huruvida Up All Night talar till en eller inte, för mot slutet var verkligen pusselbitarna på plats. Christina Applegate och Will Arnett har personkemi, Maya Rudolph har närvaro, och så småningom lyckades manusförfattarna etablera ett bifigursgalleri att befolka avsnitten med, och ge avlastning till huvudrollstrion. Men trots att serien skapar finstämd relationshumor med fingertoppskänsla kände jag mig aldrig riktigt investerad.

Det är lättare att peka på Suburgatorys brister. En tendens att gå över gränsen mellan att göra sina rollfigurer komiskt uppförstorade och att göra dem till seriefigurer. En vilsenhet i hanterandet av vissa centrala rollfigurer. Emellanåt en klumpighet i berättandet och i skämtsvarvandet. Men Suburgatory lyftes upp en distinkt röst, en känsla för absurd light-satir och flera väldigt begåvade skådespelarinsatser. Vissa avsnitt var strålande, andra var lättglömda. Men det fanns gott och väl tillräckligt i Suburgatory för att jag ska fortsätta titta till hösten.

Don’t Trust the B**** In Apartment 23 började sent och hann inte särskilt långt före sommaruppehållet men hann ge ett intryck av modern, kabelinspirerad sitcom med komiska infallsvinklar som är om inte nyskapande så åtminstone lite påhittiga. Vissa av skämten på James van der Beeks bekostnad är hysteriskt roliga (åtminstone för oss som växte upp med Dawson’s Creek), men seriens stora utmaning är att använda honom som en riktig rollfigur och inte bara som en referenshumoristisk gimmick (om än en väldigt effektiv sådan). Jag ser fram emot att se vad det blir av Don’t Trust the B när den har fått lite tid på sig.

Två panka tjejer och patriarkatet

2011-12-29  

2 Broke Girls bygger egentligen på en gammal enkel formel – prinsen och tiggarpojken. En miljonär som plötsligt av någon anledning hamnar bland fattigt folk och får lära sig om verkligheten. Ibland med tokroliga resultat.

Ofta är det just prinsar och trashankar, inte prinsessor. Men det är inte det som gör 2 Broke Girls nyskapande.

Utan det är Bechdel-testet*. Hela seriens premiss är godkänd, inte bara enskilda avsnitt. Den bygger över huvud taget inte på sexuella eller romantiska relationer. Av de tolv avsnitt som gått hittills är det ett (1) som handlat om att dumpa en sjukt dålig snubbe, ett och ett halvt, typ, som handlade om ett romantiskt intresse – som dessutom havererade nästan omedelbart – och ett (1) som handlat om ett jobbigt ex, men som lika gärna kunde ha handlat om en jobbig före detta rik vän.

Alltså: Nio avsnitt, typ, där det inte handlar om män alls (mer än att Oleg är slemmig). Nio avsnitt där två kvinnor får tala om sina drömmar och sina förhoppningar – på ett professionellt plan. (Att drömmarna handlar om cupcakes kan man åtminstone för tillfället lämna därhän.) Det kan låta enkelt, men försök nämna en annan serie som handlar om kvinnor och inte i stor utsträckning i förlängningen handlar om män, om relationen till dem, jakten på dem, hanterandet av dem i hemmet, och så vidare. Det finns några, förstås, men det säger något att den första jag kom på, efter lite ansträngning, var Murphy Brown, som slutade gå 1998.

Däremot är det mindre charmigt att man verkar kompensera för detta med ganska plump humor. Nu har jag inget emot grova skämt, snarare är jag ganska förtjust i tjejer som inte har några problem med att vara fula i mun, men det är lite för ofta som man väljer att dra ganska hårt på stereotyper och skämt på gränsen till det obehagliga. Är det, som sagt, för att kompensera för brudigheten? Någon slags tanke om vilken humor Grabbar gillar, som ska göra serien mer allmängiltig? Någon idé om »verklighet« och gritty arbetarklass?

Det kan förstås också handla om att ståupparen Whitney Cummings, som skapat serien (tillsammans med Michael Patrick King, mannen bakom Sex and the City men som faktiskt också skrivit för ovan nämnda Murphy Brown) och skrivit ett antal avsnitt, behöver få utlopp för den grova humor hon inte får plats för i sin egen serie Whitney. Vem vet.

Oavsett vilket skulle de gärna få skruva ner det en aning. Plump humor, i en serie som åtminstone lite grann problematiserar klassfrågor och -klyftor – gärna, särskilt om den som sagt inte handlar om kärlek. Men det finns ändå gränser.

Om man sen ska komma med en ovidhängande reflektion, som kommer få mig att verka helt skobesatt – det börjar bli lite löjligt med två diner-servitriser i höga klackar. Det håller helt enkelt inte.

*Bechdel-testet, döpt efter serietecknaren Alison Bechdel, bygger på att en film eller serie har a) två namngivna kvinnor som b) talar med varandra om c) något annat än män.

Kat Dennings går genom rutan i rapp knegarkomedi

2011-09-20  

Här får ni en förutsägelse: alla kommer att ha en crush på Kat Dennings efter att ha sett 2 Broke Girls-piloten. Hon är het, hon är tuff, hon bakar muffins (förlåt, cupcakes) och hon sätter dryga hipsters på plats. Utan att (i skrivande stund) ha sett Zooey Deschanel i New Girl vågar jag säga att Dennings som servitrisen Max får höstens stora genomslag som ny teverollfigur.

Det är Dennings som får 2 Broke Girls första avsnitt att kännas riktigt kul. Hon har utstrålning, hon behärskar sina rappa, sturska repliker, och hon är hyfsat trovärdig som hårdhudad arbetarklassbrud.

Pilotens svagheter är mindre, men de finns absolut. Beth Behrs som Dennings utblottade överklasskollega funkar helt ok, men 2 Broke Girls gör sig väldigt beroende av att dynamiken och personkemin mellan de båda fungerar. Den kåte ryssen i caféköket, kineschefen och den vitsande gubben vid ingången (arbetsuppgifter oklara) är påtagligt tvådimensionella; om serien ska funka som mer än The Kat Dennings Show behöver deras personligheter vecklas ut, och de ärligt talat rätt grova etniska stereotyperna tonas ner.

Bitvis var jag riktigt imponerat av manus och regi. Det här var ett lite ojämnt, men ofta väldigt rappt och tonsäkert sitcom-avsnitt. Det uttalade (om än, förstås, opolitiska) klassperspektivet är en intressant utgångspunkt för framtida intriger. Över huvud taget är det befriande att se en lovande tevekomedi i utpräglad arbetarklassmiljö. Insatser som är högre än typ »ska advokaten hitta sitt nya drömjobb innan avgångsvederlaget tar slut?« är ju en trevlig omväxling.

2 Broke Girls är alltså den andra nya multikamerakomedin den här hösten som har Whitney Cummings som upphovsman, den här gången tillsammans med Sex & The City-mannen Michael Patrick King. Vem som fungerar som showrunner har jag dock inte snappat upp (någon som vet och kan informera oss i kommentarerna?). Pilotavsnittet är skrivet av Molly McAleer, som vad det verkar gör sitt första jobb som manusförfattare på en teveserie.

Jämförelse med Whitney-piloten i korthet? 2 Broke Girls är mycket bättre.