Weird Science
En förlorad film

2011-07-12  

Jag har sett en film som jag tror ingen annan i Sverige har sett. I dare ya. I double-dare ya! Den heter The Gardener’s Son och manusförfattaren är ingen mindre än Cormac McCarthy. Den gick på PBS en gång 1976. Som del i en antologiserie har den varit omöjlig att få tag på, men sedan ett par veckor finns den på Amazon.

Anledningen att jag haft den på dvd längre är att jag känner snubben som grundade The Cormac McCarthy Society flyktigt.

Jag gillar ju som de flesta Cormac, men the big selling point för mig är att huvudrollsinnehavaren är Brad Dourif. Alla vet hur Brad Dourif ser ut. Hans intensivt rädda Gökboet-blick och så vidare. Få kan hans namn. De som kan det är de som sett honom spela Hazel Motes i John Hustons utmärkta religionsfilm Wise Blood eller som är allmänt B-filmsnördiga. Hans ansiktsuttryck när han sitter på huk bakom Ned Beatty på en bilhuv i den filmen säger väldigt mycket (hela hans nedgång och sättet han spelar den på har beskrivits bättre och framför allt längre tidigare av Hynek).

Här spelar han Robert McEvoy, en typisk rascal i 1800-talets South Carolina, närmare bestämt Graniteville. Han mår inget vidare. Hans ben är förruttnat och måste amputeras om hans liv ska kunna räddas.
Hans far trädgårdsmästaren jobbar för familjen Gregg som väl har ett slags kvasisläktförhållande med familjen McEvoy, behandlar dem väl trots klasskillnaden. Filmen börjar med att Greggs husläkare kollar till halvliket tillika patriarken William Gregg. Matriarken säger att »du väl också kan se till McEvoy-pojken också«. En viktig poäng är paret Greggs vänliga förhållande med alla arbetare, något som inte riktigt förväntas av dem. Ingen annan kan riktigt kännas vid deras empati. Robert går slutligen efter lite käbbel med på att amputera benet. Som jag nämnde innan var ju William Gregg inte direkt frisk som en nötkärna, så han kolar vippen. Hans son James tar över (spelad av Kevin Conway, mest känd i alla fall för mig som bröderna O’Reillys pappa i Oz). Han är en elak jäkel. En riktig elak jäkla jäkel. Han behandlar de chockade arbetarna på ett vidrigt sätt. De som var vana vid ett gästvänligt behandlande får nu bemöta en mycket kallare värld och många som rest en stor sträcka för att få jobb skickas tillbaka. Robert ser det. Det gör honom inte glad. Som om inte saker redan kunde bli värre stöter James dessutom på hans syster. Robert är en arg ung man. Det förlorande benet och James Greggs vedervärdiga beteende får honom att koka över. Han pratar om att han hellre vill gå tillbaka till extrem fattigdom än tvingas stå ut med James Gregg. Han beslutar sig för att gå »on the road«.

Det har nu gått två år och Robert återvänder till Graniteville. På vägen dit stöter han på en grupp män (Ned Beatty är en av dem) som säger att det fortfarande är lika jävligt under Greggs tyranni. Nu beslutar Robert att ta saken i egna händer… Vad som efterföljer är stor tragik. En annan poäng är känslan av att ingen riktigt känner varandra. Repliker som »You don’t know me!« är ganska vanliga. Det är väldigt synd att så mycket tid går till navelskåderi och alldeles för lite åt att faktiskt se till andra människors behov. Människan kan aldrig riktigt känna varandra och det är en stor tragedi. Manuset är briljant. Cormac skriver om människor som inte riktigt kan snacka. Man felciterar en massa folksånger och ordspråk. Cormac använder det till olika effekter, komiska som tragiska. Det är en fascinerande berättelse om än i liten skala. Och Cormac har en cameo – som en välklädd man i tophat som Gregg visar runt i fabriken. Jävligt stilig back in the day.

Om man ska jämföra med andra McCarthyverk ligger The Orchard Keeper, Outer Dark och Child of God närmast. Det är en ganska brutal berättelse med hängningar, dödskjutningar och kroppsförrutningar.

Ingen vet egentligen vad Cormac själv tyckte om filmen men eftersom inget direkt har tagits bort från hans grundmanus, och han har en cameo, så var han nog ganska nöjd.

Det är intressant att något kan vara så komplett undangömt för allmänheten. Det finns säkerligen en special edition-bluray för Toxic Avenger 3 någonstans. Jag har vant mig vid att mitt ex av The Gardener’s Son tar lite avbrott då och då för meddelanden som »PBS – We deliver the news when YOU want whem!«, plus klassiskt 1970–80-talsknirrknarr. Men nu finns den alltså trots allt på dvd – 19 dollar på Amazon – och jag behöver inte längre moonshina den till kompisar och tvinga dem att lyssna på hur jag sitter och nynnar på The Ballad of Thunder Road och tror att jag är Robert Mitchum medan bränn-dvd:n gör sitt eget knirrknarr.

En film som tidigare bara intresserat några intellektuella gubbar i Tennessee kan nu plötsligt få en renässans i SoFo. Jag är tre pilgrimsmusslor från att vara genial. Vet ju ingenting om SoFo, men det är väl lite Pabst Blue Ribbon-människor? Vill sticka ut lite.

Nu kanske jag borde göra den där klassiska krönikeavslutningen. Gå tillbaka till något jag skrev i början. Har någon därute trots allt sett filmen? Vad tyckte du? Go nuts nu i kommentarsfältet! Eller kommentera i alla fall. Detta är det allra första jag skriver som inte är ett mejl eller sms eller en memoarinledning som man aldrig kommer någon vart på. Hoppas ni gillade det. Tar hellre hatkommentarer än inget alls. Ni är mitt ljus på vägen, eller någon annan tafatt metafor.