Weird Science
Se upp för intergalaktiska komplikationer

2013-07-03  

I slutscenen av Falling skies andra säsong kastades en brandfackla in. En ny sorts rymdvarelse, mer humanoid till sin form än de insektsliknande ”skitters” vi tidigare bekantat oss med, anlände i en farkost.

Halvvägs in i säsong tre undrar jag om inte manusförfattarna skjutit sig i foten på samma sätt som Chris Carter gjorde när Arkiv X-mytologin blev för komplicerad för den gängse tittaren och tittarsiffrorna började dala. Den nya rasen – volmerna – säger sig vara här för att hjälpa människorna, och till sin hjälp har de en motståndsrörelse inom skitternas led. Den kraftigt decimerade mänskligheten måste nu alltså förhålla sig till tre utomjordiska spelare. Och då är vi ännu bara komna drygt 20 avsnitt in i Falling Skies utveckling. För Arkiv X tog det fem år och över 100 avsnitt innan mytologin nådde samma komplicerade nivå.

Arkiv X hade dessutom fördelen av att ha varit en av världens mest framgångsrika teveserier under andra halvan av 1990-talet. Det fanns rejäl fallhöjd att ta av, serien riskerade aldrig nedläggning trots att betydande delar av publiken försvann när turerna blev för invecklade med flertaliga rymdraser som slogs mot och allierade sig med olika ljusskygga skuggregeringar.

Nu är tittartappet för Falling Skies visserligen ännu blygsamt, och långa stunder är den intergalaktiska utomjordingspolitiken osynlig när ännu en gerillainspirerad räddningsexpedition måste genomföras under ledning av Noah Wyles professor/president Tom Mason för att återta en kidnappad storfamiljsmedlem. Aktionerna lyckas i regel trots omöjliga odds, möjligen efter att en sällan medverkande birollsfigur tvingats bita i gräset. Ingen kan anklaga Falling skies för att behandla sin ensemble lika skoningslöst som de gör i The walking Dead, här dör ingen i onödan och det mesta ordnar sig bara man håller ihop.

För mig är det detta som får mig att fortsätta se Falling Skies. Jag gillar det sentimentala och familjemysiga som hela tiden puttrar trots alla actionscener och shootouts. Faktumet att serien totalt saknar egna idéer och oblygt plockar än ditt än datt ur den allt mer överfulla sci fi- och postapokalyptiska film- och seriegrytan gör mig inte så mycket. Jag må vara ett stort fan av genreserier, men det är inte där Falling skies finner sitt värde. Jag har de senaste åren bara blivit allt mer lättrörd när det kommer till familjen, och när yngsta barnet Mason bearbetade saknaden av sin döda mamma i senaste avsnittet satt jag där med darrande underläpp och tyckte det var hur fint som helst.

Och även om de har krånglat till det med utomjordingarna den här sommaren, har serien hållit ågan uppe genom ett par roliga nytillskott i rollistan – Robert Sean Leonard som halvgalen vetenskapsman i Charlestons källarregioner och Gloria Reuben som nytillträdd vicepresident. Att manusförfattarna dessutom introducerat hybridbebisar, låtit en av sönerna till Tom Mason bli ond samt tvingar Tom att konkurrera med USA:s verklige president om makten gör inte saken sämre.

Ju mer jag tänker på det framstår faktiskt utomjordingarnas kivande om jordens framtid som Falling skies allt mindre viktiga aspekt. Det är familjemysryset som är grejen.

Men frågan är ändå hur manusförfattarna ska tackla seriens allt krångligare mytologi inför säsong fyra, som i går fick grönt ljus. När jag intervjuade Noah Wyle inför seriepremiären sommaren 2011 sa han att det fanns en övergripande manusplan lagd för tre säsonger. Om det fortfarande gäller hoppas jag på att de inför det fjärde ännu oskrivna året väljer att skala ner i stället för att fortsätta lägga till.

Sådana förhoppningar brukar dock sällan infrias.

Den ljusnande framtid är inte vår

2011-06-22  

För att vara en serie om framtiden så handlar Falling Skies väldigt mycket om rötter och ursprung.

Som med de flesta postapokalyptiska skildringar är det en berättelse om att börja från noll. Och i vår egen samtid, som rör sig allt mer mot det artificiella – syntetiskt smaksatt mat, fejkade dokumentärfilmer, okända »vänner« på Facebook – så kommer det alltid finnas en lockelse i att reboota hela skiten.

Därför: katastroffilmerna. Därför kommer blockbusterformaterade översvämningar, jordbävningar, atomexplosioner, zombierevolt och all annan undergång man kan tänka sig att fortsätta kännas relevant. Inte för katastroferna i sig, utan för vad som finns på andra sidan ödeläggelsen: en chans att bygga något nytt. Tillbaka till ursprunget.

Det postapokalyptiska samhällsbygget kan ju varieras helt efter eget tycke och smak. I sitt huvud får man leka gud och i bästa fall se världen omdanas och projiceras i widescreenformat.

Vilket för oss till Falling Skies.

»Vad överlever vi för? Vad handlar överlevnad om? Handlar det om att klamra sig fast och försöka skjuta några utomjordingar, eller att skapa en värld för våra barn samtidigt som vi funderar på hur vi ska sparka ut utomjordingarna från vår planet?« sa medproducenten Mark Verheiden i en intervju med Hollywood Reporter, för dem som nu mot all förmodan missat poängen med TNT:s Spielberg-producerade sci fi-drama om invaderande aliens.

Rent sociologiskt tar Falling Skies välbekanta vägar. Mänskligheten är förpassad till en hobotillvaro och här råder samma arma Frostmofjällska resursbrist som i Terminator eller The Road: man måste nomadvandra mellan gömställena och raida snabbköpens lagerlokaler i jakt på proviant.

Det är inget nytt, men det är perfekt för att etablera Falling Skies överlevnadstema: det är lika snålt med förtröstan som med föda i framtiden. Människorna jagas som råttor i söndersprängda villaförorter; att serien berättas i presens och utan stämningsstörande tillbakablickar förstärker bara den akuta känslan, den ständiga på flykt-paniken.

Med människosläktet hängande i en skör tråd så blir våra rötter och släktband ännu viktigare – återigen, för den som missat det: det handlar om ursprunget. Faktum är att hela serien sparkar igång med ett collage av barnteckningar och prepubertala voiceovers som berättar hur de extraterrestriella otäckingarna kom och utplånade föräldrar och familjer.

Det är ett smart – och väldigt Spielbergskt – grepp eftersom oförståelsen inför utplånade huvudstäder och människor som mejas ner blir så mycket större för ett barn som får sin oskuld brutalt undanryckt under fötterna. Och som vanligt kan vuxenvärlden delas upp helt binärt mellan de som förstår de unga och de som inte gör det: »De är mer än bara ätare!« som Moon Bloodgoods karaktär motiverar deras existens för den brydde militärchefen i början av avsnitt två.

På vissa plan handlar Falling Skies handlar så mycket släkten att det gränsar till familjetragedi, med klädsamt skäggige fadern Noah Wyles ena son satt i koncentrationslägerliknande arbete av utomjordingarna, och nästfödde sonen som frihetskämpe. Det första avsnittet avslutas sedan något övertydligt med två barn som turas om att hatta runt på en waveboard medan de vuxna tårmilt bevittnar den återvunna oskulden och leklustan hos deras frön.

Men på något sätt tror jag ändå att scenen behövs. För även om seriens budskap och sociologiska kärna kan se rätt ostig ut i text så är det just här den befäster att det faktiskt är en serie om framtiden: våra barn.

Mupparna anfaller!

2011-06-21  

Även om nya TNT-scifiserien Falling Skies är hopdrömd av krigssentimentalisten Robert Rodat (Saving Private RyanThe Patriot…) allena märkte jag redan under första halvtimmen av betydelsen av Spielbergs och Dreamworks inblandning.

Nej, då hade ännu inte den första rymdödlan blivit skjuten i närstrid, så då hade jag ännu inte sett att den hade aningslösa ET-ögon i dödsögonblicket (jävlar vilket kackigt alienansikte de knådat ihop, förresten, vars gräshoppeaktiga bett mest påminde om den tandlöse i Muppets-paret Statler och Waldorf).

Och nej, jag tänker inte på det beprövade Spielberg-greppet att berätta ur barnperspektiv, även om inledningen med barn som berättar om sina självterapeutiska färgkriteteckningar var en av de snyggare storyplanteringar man sett i genren.

Nej, jag syftar bara på att om det inte varit för namnen Spielberg och Dreamworks hade jag stängt av efter en halvtimme.

Och än värre blev det egentligen i den andra halvan av dubbelepisodspiloten; när den mörka tjejen – som verkar lite kär i Noah Wylies historiaprofessors hunkige, mopedburne tonårsson – blir småhånad för att hon bett en bön, och svarar:

»Jag ber inte för att Gud ska rädda oss, jag ber för att fråga Gud vad jag kan göra för honom…«

Vilket kändes som en medveten plantering av en motvikt till den improviserade biologilektionen som man strax dessförinnan sett en passionerad militär hålla för lägerkidsen, och som först oroade mig lite, den var på vippen att trilla över med kreationist-spin, men i slutändan snarare lät som inledningen på ett av Richard Dawkins skolföredrag. Fint!

Jag kan inte säga att jag gillade något av det jag egentligen vill gilla i en barnslig och högstämd smör-scifi. Jag hade velat ha lite mer genuin spänning, lite mer skrämseleffekter. Militärterminologin med gerillaförband och förflyttningar som skulle »ta« och »säkra« små strategiska områden, och en vithårig general som stod tankfullt böjd över en utvikt karta med små plastgubbar på, kändes som överblivna skissblocksövningar från Rodats tidigare krigsmanus. Och det där om alienödlornas sondteknik, som »just nu« inte kan picka upp människogrupperingar på mindre än 500 individer, men som tydligen är under teknisk utveckling och hela tiden tvingar motståndsrörelsen att brytas ned i allt mindre förband, kändes inte riktigt bra.

Men blir det inte sämre än så här kommer jag antagligen att fortsätta titta ändå. För att jag vill se barnen bli trygga igen och för att se om de ska gräva tunnel under ödlornas gigantiska mothership. Det kan bli kul.