Weird Science
Grey’s spelar Memory

2012-10-09  

Säsongspremiären av Grey’s Anatomy lyckades på något sätt vara både oväntad och förutsägbar samtidigt. Det var ganska uppfriskande på något sätt, att efter förra säsongens brutala avslutning hoppade Shonda Rhimes till flera månader senare, till ett sjukhus där det mesta kändes nästan som det brukade vara. En Mark på sin dödsbädd, en Christina någon annanstans, men på något sätt ändå ganska normalt — vilket nästan gjorde saker obehagligare. Det var tacksamt att slippa sitta med personalen i skogen medan de led och plågades, medan de kom till sjukhuset och alla långsamt skulle läka fysiskt och psykiskt.

Samtidigt kändes det billigt med Arizonaspåret, att det var upplagt för att vi skulle tro en sak och så ta-da var det inte alls så! Det blev uppenbart ganska snabbt att Rhimes lekte med oss. På samma sätt som hon lite hastigt gjorde med Owen som inte alls åkte till Christina, Karev som inte alls stack, och så vidare.

Ändock. Ett intressant sätt att hantera det – som gjorde de första sekunderna av avsnitt två till något av en lång suck. Jaha, nu ska vi få uppleva misären i alla fall. Som tur var blev det ganska minimalt med skog, men de saknade månaderna skulle bestämt dras igenom ändå – som tur var ganska lagom fram till där första avsnittet började, så det verkar i alla fall inte bli en halv säsong av flashbacks.

»You keep turning them over and the more cards you see, you get a sense of how everything fits together«, säger Meredith där precis i början, och det är ett lite väl övertydligt löfte. Men det är ett intressant dramaturgiskt grepp, att berätta om det som leder upp till vad vi redan vet. Tyngden i ovisshet och obehag försvinner om man redan vet vem som dör, vem som blir av med en kroppsdel, och så vidare. Då krävs det sin berättare, och även om det nästan bär mig lite emot att gilla Rhimes, som tagit i så hon nästan kräkts i åtta säsonger, så får jag ge henne att den här säsongen kan bli intressant.

Att leka är ingen konst, men att sluta…

2012-05-25  

Det är den tiden på året då man säger hejdå till teveserier. Vissa tills i höst, vissa för alltid. Den här våren har dramerna inte riktigt velat gripa tag i mig. Många har hållit en jämn och hög nivå (Good Wife, Fringe) men ändå inte riktigt gröpt ur mitt hjärta med slö sked som tidigare. Annat har jag »tittat av« nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid. Gjorde också under vintern det närmast fatala misstaget att se om hela Deadwood, vilket får ses som tämligen orättvist mot vilket drama som helst som möter näthinnan därefter.

De senaste två veckorna har det ena dramat efter det andra vinkat hejdå. Kort avrapportering följer och ja… – SPOILERS GALORE.

Grey’s Anatomy. Det blir plågsamt tydligt att den här finalen är skriven innan Shonda Rhimes vet om de stora stjärnorna skriver på kontrakt för nästa säsong eller ej. Det känns i tempot redan inledningsvis att vi inte kommer att få någon riktig upplösning – och ärligt talat, har man lagt ner 24 gånger 42 minuter på en högst ojämn produkt så vill man åtminstone få lite avslut. Men med sedvanlig skicklighet lyckas Grey’s ändå ge den där växande känslan av obehag, särskilt som allt längre tid förflyter innan Dr Hunt (spelad av utmärkte Kevin McKidd) ens förstått att det skett en flygolycka. Dock att det får ses som ett väldigt nödgrepp att återigen riskera livet på en stor del av personalen. Särskilt som finalen i säsong sex, där en massmördande galning sköt sig genom sjukhuset, var ruskigt stark. Att den känslomässiga rehabiliteringen i den efterföljande säsongen var så fint skildrad, särskilt i Sandra Ohs Christina Yang, var det som gjorde att jag fortsatte följa serien. Nu tvekar jag. Inte ens cliffhangern på slutet, eller dödsfallet på berget intresserade mig riktigt.

Scandal. I den konstiga värld vi lever i gör sju avsnitt tydligen en tevesäsong och nu har serien om skandalfixaren Olivia Pope på detta skakiga underlag fått klartecken för en säsong till. De sista två avsnitten har varit klart bättre, jämförelsevis, vilket inte är så konstigt eftersom de fem första var i princip skräp. Vi kan alltså vara längst ner i böjen på en sån där fantastisk kurva över nån export som gått riktigt, riktigt bra på förstasidan på Dagens Industri – en där man inte alls ser vad axlarna står för, men där känslan är »det är på väg upp!«. Orosmomentet är emellertid att det enda som riktigt griper tag i Scandal är den bärande kärlekshistorien och den verkar milt sagt inte vara någon långdistansare. Är dock mycket, mycket glad över tre saker – manusförfattarna tog livet av journalisten, och innan dess utförde han journalistiska arbetsuppgifter på ett närmast plågsamt trovärdigt sätt (han attackringde samtal på samtal på samtal helt ensam med sin telefon) och det visade sig att nybörjaren i vår hjältinnas gäng inte var en fullt så meningslös karaktär som man inledningsvis trott.

Fringe. Det var väldigt skönt när vi, och inte minst Peter, mot slutet av säsongen fick klart för oss/sig vem som var den riktiga Olivia och vad som var hemma egentligen. Att hålla liv i flera olika tidslinjer och världar samtidigt var inledningsvis det som gav scifi-serien syre, men under våren har en lätt känsla av tomgång infunnit sig. Jag säger lätt eftersom Fringe i sin berättarglädje ändå sopar banan med de flesta amerikanska draman i tablån. Slutspurten var nu imponerande stark, och då var jag ändå tvungen att stå ut med Leonard Nimoy och en otroligt utdragen scen på slutet mellan Peter och Olivia som fick mig att minnas kallsvetten i biosalongen när Sagan om ringen-trilogin liksom aldrig ville ta slut. Det som stör mig – och då älskar jag ändå huvudpersonernas krångliga kärleksaffär – är känslan av att manusförfattarna sitter där i sitt lilla infista rum och liksom ska göra mig som tittare en tjänst med en gullig scen som ska mjölkas och mjölkas och mjölkas. »Jodu och sen håller vi kameran på hennes lite glada men osäkra ansikte fem sekunder till och sen går vi till hans ansikte där vi liksom ser honom mentalt lägga ihop pusslet min-spermie-in-i-hennes-vagina-vad-brukar-hända-då och sen ba GLÄDJEHÅNGEL!« Lyckligtvis hade man ju innan dess fått skrämselhicka över Walters tilltag för att rädda universum(en), så på hela taget var Fringes säsongsfinal en trivsamt omskakande historia.

Private Practice. En gråtfest utan dess like. Idén att låta en av huvudpersonerna föda ett barn utan hjärna för att kunna skänka organ till donation – ja det är ett skamlöst dragande i alla tåtar kring tårkanalerna, i sig så mästerligt utfört att man nästan förlåter serien flera av de poänglösa karaktärer som befolkat familjeläkarpraktiken. Att placera ett medicinskt drama i primärvården var ju ingen lysande idé från början direkt, men i takt med att alla läkarna – som genom ett under – börjat jobba/hänga på sjukhuset St Ambrose i stället så har dramakoefficienten uppats så att det står härliga till. (Man anar att Dr Addison Montgomery och hennes kollegor inte hade lyckats nåt vidare med ersättningssystemet i Stockholms läns landsting eftersom de i genomsnitt har ett patientbesök om dagen.) Säsongsfinalen fick mig att fulgråta med inslag av snor. Men det kändes mer som att bli rammad av en sån där skumgummirulle som Gladiatorerna motar bort utmanare med än en fint mejslad historia riktad mot hjärtat. Men det kändes.

Smash. Jag har noterat att flera amerikanska kritiker har börjat hat-titta på Smash, liksom för att försäkra sig om att den är så dålig som de tycker. Jag har svårt att reda ut för mig själv om det är därför jag tittar; är allt för förälskad i musikalgenren för att våga släppa serien. Men huvudpersonen Karen (spelad av en skönsjungande men närmast avtrubbad Katherine McPhee) är något av det mest menlösa som någonsin knäppt på sig ett par dansskor med klack. Och eftersom ingen annan nu levande människa skulle välja henne till att spela Marilyn Monroe, när det finns en dunderbegåvad look-a-like precis bredvid, är det svårt att ta uppsättningen på allvar. Men musiken! Åh det är så härligt med välskrivna shownummer, flera av sångerna närmar sig nästan Gershwin-nivå. Uma Thurman visade dessutom prov på ren komeditalang i flera scener under våren, särskilt den när hon oroligt frågade om förekomsten av jordnötter på en indisk restaurang lite för många gånger. Sista avsnittet var dock precis lika enerverande ostadigt som resten av säsongen. Men en solosjungande stjärna i glittrande fodral belyst bakifrån, med en manipulativt drivande melodi – och allt är förlåtet.

Awake. Det började så bra. Awakes pilot var så sällsynt vass att förväntningarna nog varit svåra att infria, men herrejösses vilken start. Man satt liksom längst ut på stolen för att hänga med i vändningarna mellan vår snuts två upplevda verkligheter. I bägge var han med om en bilolycka med familjen, men i ena varianten överlevde frun och i den andra sonen. Samtalen med terapeuterna på vardera sida utgjorde en klargörande brygga men efter några avsnitt där man varken sjönk riktigt knädjupt ner i sorgen eller mordfallen kändes allt lite blaha. Mot slutet fick Jason Isaacs karaktär vittring på konspirationen som orsakat allt elände och jakten kunde börja. Då var det tyvärr för sent. I nattens seriefinal fanns alltför många start- och stoppunkter i den dramaturgiska kurvan och hela avsnittet gav samma ryckiga känsla som att åka bil med en övningskörare. Men jag kommer att sakna Jason Isaacs och Wilmer Valderramas taggiga samspel som poliskollegor.

House. Ja, vart börjar man? Säsongsfinaler är svårt, seriefinaler är nästan omöjliga. De ska vara episka, gärna tillbakablickande, sätta in allt i ett sammanhang innan de rundar av och inte sällan ska de dessutom bjuda in nyckelkaraktärer från tidigare säsonger. Jag tyckte att Gregory House fick ett avsked som var helt okej, eller mer än helt okej. Men jag kände inte så mycket som jag hade trott. Det kan ha berott på att man släpade in precis alla kompisarna från förr utom Cuddy på slutet. Hur kan man utelämna henne i det läget? Obegripligt. Dessutom var vändningen på slutet så uppenbart suspekt att det för mig agerade som en riktig spänningsdödare. Men fokuset på House och Wilson tvåsamhet vägde upp det mesta. Att seriens allra sista patientfall rörde missbruk var också en fin touch och jag älskade påminnelsen om hur Amber var mot House, alltid ifrågasättande, alltid med ett finger i mellangärdet, alltid taggad. Jag ska smälta och se finalen igen.

Vilka slutavsnitt har berört er den senaste tiden?

Sången bakom sången

2011-05-04  

I kväll går Song Beneath the Song, musikalavsnittet av Grey’s Anatomy, på svensk teve. Jag har inte riktigt kunnat släppa det sen jag såg det för nästan en månad sen.

Det finns ett antal teveserier som kört musikalavsnitt (och andra konstiga gimmicks för den delen) men för det mesta är det komedier (till exempel Scrubs) eller serier som annars är lite udda (säg, Buffy). Det är också för det mesta något slags anledning inbyggd för serenaderna – och i både Scrubs och Buffy är det dessutom ett litet mysterium som ska lösas, alltså vad det plötsliga beror på. (Okej, Chicago Hope var väl en ganska rättfram serie – men en hjärnblödning och hallucinationer räknas nog ändå till »anledning«.)

Grey’s-avsnittet är det kanske med lite god vilja något slags hallucinationsraster i Callies medvetande, men det sjungs väl även när hon inte är med, och dessutom är hon medvetslös så då blir det nåt slags väldigt avancerad struktur där hon antingen drömmer allt som händer, eller hör det i koma, eller… nånting. Mest handlar det nog om att utnyttja Sara Ramirez pipor. För herre jisses, har hon pipor. (Leta på Youtube efter när hon sjunger The Story live, en låt som även är med i avsnittet.) Ingen överraskning, förstås, och det är trevligt att få ta del av det, men annars känns avsnittet så himla slumpartat.

Eller, inte helt, förstås. Grey’s har fått en hel del uppmärksamhet för musikläggningen, och döper för den delen sina avsnitt efter låtar, så då kanske det är mer naturligt att ta ut musiken i något slags halv-diegetiskt extralager. Men inte tillräckligt naturligt för att man inte ska fundera på vad poängen var, egentligen. Till skillnad från både Scrubs och Buffy, för att återvända till dem, var det mer eller mindre samtida hits som skulle bära handlingen framåt och uttrycka känslor – just för att det är de som får vara med i serien annars. Och då blir det så lätt pajigt. Förlåt, men det är faktiskt inte okej att sjunga om »how to save a life« i en operationssal i en sjukhusserie.

Det blev inte dåligt, det blev det väl inte. Det blev mest… att man undrade var grejen var. Det kändes lite som en kul idé som inte nödvändigtvis behövde genomföras.

Därmed inte sagt att jag inte tänker lyfta idén med ett musikalavsnitt av House igen. ‘Cause I’d watch that shit. (Tillägg: Jag har eventuellt drabbats av huvudtrauma själv. För ja, House och Cuddy har självklart redan sjungit Come on, get happy. Men jag har faktiskt skrivit om det förut, innan det avsnittet. Mea culpa.)