Weird Science
18-årigt stjärnskott i The Killing

2013-06-25  

Det jag gillade mest med andra säsongen av The Killing var hur vänskapen mellan Holder och Linden utvecklades från knappt någon alls till att pusslas ihop bit för bit till något helt fantastiskt fint. Det starkaste minnet som etsat sig fast i hjärnan är när Holder fixar ut Linden från mentalsjukhuset – ett stort ögonblick som innehöll så mycket respekt mellan två personer att det var svårt att hålla tårarna borta.

I den tredje säsongen, som just nu visas på Netflix här i Sverige, är det kemin mellan Holder och den unga Bullet som får mig att fullständigt smälta i tevesoffan. Efter ett helt klart stormigt första möte har relationen nu utvecklats till ett underhållande munhuggande, men också i senaste avsnittet – värme och respekt dem emellan. Bex Taylor-Klaus, det 18-åriga stjärnskottet som spelar Bullet imponerar verkligen i alla scener hon är med i. Hon stack ut och satte ett stort avtryck redan från start med sin tuffa attityd och är just nu den intressantaste karaktären på teve.

Och visst är det så att serien nu är helt avknoppad från Forbrydelsen. Från att ha varit en karbonkopia i första säsongen så kämpade den enormt mycket i andra säsongen med att försöka stå på egna ben, men det usla karbonet låg fastklistrad mellan serien och tittaren och svår att bli av med. Men när jag tittar på den tredje säsongen så ägnar jag faktiskt inte en enda tanke åt att det finns en Sarah Lund någonstans därute i världen (Island… eller Sydamerika?). Det är verkligen jätteskönt – och ett starkt bevis för att The Killing nu är en serie med egen identitet och kraft.

Tillbaka från de döda med stark revanschlust

2013-06-07  

The Killing har haft många brister även utöver den lite märkliga relationen till den danska förlagan. Som Joel Kinnamans sanslöst osäkra gangsta-överspel; första säsongens utlovade klimax (visserligen levererat men med »anti-«-prefix); och Lindens son, under i stort sett hela säsong två (vem tog egentligen hand om stackarn?). Men dessa exempel till trots blev jag ändå lite ledsen vid beskedet av dess nedläggning. Jag gillade kemin mellan huvudpersonerna, och kemin mellan varje droppe regn, snutdonut, automatkaffe och cigarett.

Tidigare i år meddelade dock AMC att de bestämt sig för en tredje säsong. Tillbaka från de döda, kanske den här gången för att överbevisa tvivlarna. Och jag måste säga att det börjar bra.

Det inledande dubbelavsnittet avskärmar sig helt från den danska förlagan. Ett nytt fall, länkat till Lindens förflutna, Peter Sarsgaard som dödsdömd mördare med bara en månad kvar att leva. Men är han skyldig? Holder, som kommit upp sig rejält, får ett mordfall på halsen som hävdar motsatsen. Han tar kontakt med en pensionerad Linden, som åter funnit livet och så uppstår den där kemin igen. Till en början är det lite pinsamt, Holder sluddrar och Linden ler så att tandköttet blottas. Hela tiden. Man får för sig att det är dåligt.

Men så lättar det upp och de båda kommer in i sitt samspel. Kinnaman är bättre än tidigare, säkrare, till och med att hans sätt att röka på känns osökt. Dessutom språkligt njutbart, vi snackar inte längre förortsslang à la Petter (fast på engelska) utan Slim Shady 1997. Mireille Enos repricerar sin roll med bravur. Hennes Linden balanserar stadigt flera gränser på samma gång, men den sammanlagda bilden är den av en kvinna som, omedvetet eller ej, fyller sitt liv med besatthet tills att besattheten tar död på henne. En riktig polis alltså.

Än så länge lovar The Killing säsong tre gott och Peter Sarsgaard imponerar som karismatisk »elak« fånge med hat i blicken. I en scen misshandlar han bland annat en präst. För mig är det här lite unikt, jag tror nämligen aldrig jag sett Sarsgaard karismatisk, eller ens intressant, tidigare. Bara det gör det här till ett fortsatt nöje.  Och jo, förresten, jag har inte sett ett enda avsnitt av Forbrydelsen, ännu.

Upplösning, uppehåll, utlösning

2012-06-28  

(Den här texten är spoilerfri.)

Det utan tvekan bästa med The Killings fortsatt regntunga andra säsong var Starlee Kines recaps i Vulture. De var det enda som fick mig att behålla någon slags kontakt med serien, även om jag så här i efterhand inser att jag faktiskt bara såg hela första och sista avsnittet själv.  Det behövdes liksom inte längre. Tack vare Kines texter kunde jag låta min frustration inför de alltmer absurda manusvändningarna vändas till ett kluckande skratt, ett roat skakande på huvudet i stället för vånda inför hur man förstört varenda byggsten i den danska förlagan.

Den första amerikanska säsongsfinalen fick som bekant välförtjänt kritik och många fans kände sig snuvade när seriens tagline (»Who killed Rosie Larsen?«) förblev obesvarad. I det dubbelavsnitt som utgjorde premiären av säsong två kom det som gjorde att jag tackade för mig och gav upp. Sofie Gråbøl (som spelar huvudkaraktären Sarah Lund i danska Forbrydelsen) dyker upp i en roll som åklagare och det var som att bli väckt av en väckarklocka som man råkat ställa fel till mitt i natten. Det känns bara onödigt.

Närmast lättad över att kunna lägga dyrbara tevetimmar på annat lät jag saken bero. Men så ramlade jag alltså över Starlee Kines recaps. Från början är hon lite avmätt, resonerar kring att hur det går att följa serien om man bara inser att den inte är bra. Den kan vara underhållande ändå. Är besviken på hur de gjort Mireille Enos karaktär till en så kass kriminalare, men med en förlåtande ton. »I love the way she delivers her lines. I love her two sweaters.«

Men så i takt med att serien, tydligen, sjunkar allt djupare i osannolika förvecklingar och bärande personligheter vars agerande strider mot allt de tidigare stått för går Starlee Kines recapskrivande liksom upp i stab. Hon pekar ut varje hål i storyn, det ena mer bisarrt och besynnerligt än det andra. Hon pendlar mellan caps lock-vrede och en sorgsen uppgivenhet som förgylls lite extra av en särdeles illa dold förälskelse i vår svenska stolthet Joel Kinnaman (»He is the creamy Oreo center among the discarded chocolate biscuit pieces that comprise most of this show«).

Det är helt enkelt non-stop underhållning, och den som inte orkar med alltihop bör åtminstone vika en liten stund åt den briljanta uppsamlingstexten, som – i punktform – tar upp allt du »missat« med att inte se andra säsongen. (Den avslöjar inte vem som är mördaren.)

En karbonkopia kan inte framkalla kreativitet

2011-05-01  

Flickan i skogen, korsklippt med huvudpersonen. Ångestskrik som startsignal för förtexterna. Huvudpersonen lite senare på väg in i en lagerlokal som är brottsplats, blodspår, modernt kommersiellt kriminalseriesoundtrackmusik, och så ett äckligt bylte bakifrån, upphängt i taket, klimax i musik och klipp – äh vad fan. En sexdocka och en jävla lapp från kollegerna. Ljuset tänds och de andra snutarna från stationen står i partyhattar och sjunger för huvudpersonen som gör sin sista dag på jobbet.

Vilken serie jag beskriver? Första säsongen av danska Forbrydelsen. Och nya amerikanska The Killing.

Det är exakt samma story och manus. Lika dödligt spännande som jag upplevde Forbrydelsen, lika mördande tråkig är The Killing när man sett förlagan.

Typecasting efter typecasting, scen för scen, till och med kameravinklarna känner man igen. Som när huvudpersonen blir uppringd av sin fästman i mordplatsskogen, samtidigt som hon ser tre tjejer med cyklar och fiskespön uppe på landsvägen, och inser var vattnet med bilen finns… Det är samma pauser, samma avstånd mellan kamera och motiv, samma allting.

Eller första gången vi får se flyttkarlen och hans fru, det är inte bara samma psykologi i minspel och repliker, samma ord, samma läckande diskmaskin, samma omfamning på golvet – hela köket är ju för fan uppbyggt med samma inredning, filmat ur samma vinkel, med fönstret på exakt samma ställe och perspektivet från samma dörröppning.

Och så där fortsätter det. Jag snabbspolar mig fram och tillbaka, kors och tvärs genom de första fem avsnitten, och blir till slut tokig, känner mig förföljd av osjälvständigheten. Överallt tuggar huvudpersonen sitt tuggummi, överallt känner jag igen mig, i varenda aspekt av serien. Det enda som skiljer sig, frånsett små förändringar i kronologin, är när coverversionen tar genvägar som uteslutande är till det sämre. Att mordoffret är ett par år yngre – och i motsats till förlagan inte är lika fri i förhållande till hemmet, på väg att flytta hemifrån och så vidare – kommer ju dessutom att bli alltmer problematiskt i andra halvan av serien. Och i den politiska plotten saknar man direkt den drivande dynamiken mellan den yngre kommunvalskandidaten och den äldre, sittande rivalen. I de inledande avsnitten av The Killing rör sig i stället den politiske centralgestalten i ett slags vakuum, jämfört med den omedelbara nerven i Forbrydelsen. Därtill är lokalpolitiken så mycket trovärdigare – noggrant äkta – i förlagan, där den får mer tid och engagemang.

Jag hade sett fram emot en ytterst välgjord AMC-version med Forbrydelsens episka långsamhet omsorgsfullt och konstnärligt omtolkad – ja, jag tänkte lite Rubicon – men detta är något helt annat. En robotmanövrerad klon.

Okej att manuset är kalkerat. Det är tråkigt, men ett val producenterna gör innan produktionen överhuvudtaget kommer i gång. Det finns fortfarande fler kreativa coverartister än rewriters att ställa sina förhoppningar till. Och det är heller inget konstigt val, i det här fallet, med en sådan exceptionell förlaga. De förändringar som den amerikanska huvudmanusförfattaren Veena Sud faktiskt talat ganska intressant om i intervjuer känns i praktiken bara verkningslöst kosmetiska. Lite som man justerar kamerainställningarna efter lokala förhållanden (och jag gissar att detsamma i grunden gäller den större avvikelse, i fråga om våldsskildrande senare i serien, som Sud förvarnat om).

Men väl på plats, under filmandet, är känslan att även regissörerna, och rentav kameramännen, mest bara plankat sina danska kolleger. Hur kreativt kan ett sådant samarbete bli mellan regissörer utan egna visioner och skådespelarna? Gick de in i ett visningsrum och pluggade Forbrydelsen-lösningarna i stället för att snacka om alternativa scenlösningar?

Stämningen i The Killing är attraktiv. Musiken, miljöerna, den regniga väderleken, persongalleriet, allt ser skitbra ut. En del av det går, rent teoretiskt, att föredra framför motsvarigheterna i originalet. Tja, språket, om inte annat – bortsett från Joel Kinnamans märkliga amerikanska. Eller kanske inte ens det, egentligen, ty Forbrydelsen var, jämte Per Flys Föreställningar från 2007, ett genombrott för mig som gammal dansktevefobiker; jag älskade Forbrydelsen så mycket när den gick på svensk teve att jag också började älska orden och jargongerna och började begripa danska utan textremsa.

Det enda jag upplever som lite vassare i åtminstone inledningen av The Killing är den ansträngda relationen – den ömsesidiga och destruktiva pressen – mellan polisen och politikerna. Å andra sidan är det en sak som växer oerhört under Forbrydelsens mittersta tredjedel.

Desto fler produktionsdetaljer är, på samma tekniska nivå, avgjort bättre i originalet. Rytmen, musiken, merparten av miljöerna (i synnerhet som de är genuina, medan Seattle i The Killing i själva verket är, naturligtvis, Vancouver), berättarintensiteten, bakgrundsfördjupningen, som sagt hela det politiska spåret, och framför allt skådespelarprestationerna. Sofie Gråbøl skapade en rollgestalt helt utifrån sig själv, serieskaparnas visioner och danska förutsättningar – den amerikanska kopian, Big Love-kända Mireille Enos, bara återupprepar det. På pappret är hon perfekt castad men bara så tillvida att hennes scenpersona stämmer så väl överens med förlagan. Sofie Gråbøl hade ett normalt, interaktivt, forskande inflytande på hur Forbrydelsen blev medan Enos bakbinds som skådespelare eftersom hon i nästan varenda scen har Gråbøls djupt personliga förarbete som redan given utgångspunkt.

Denna uppenbara brist på levande teveskapande gör mig bara stum på känslor och The Killing till en stum serie.