Weird Science
Den blodiga chocken

2013-06-04  

Denna text innehåller spoilers om Game of Thrones.

Man skulle kunna jämföra med när Nina Meyers dyker upp i säsong 3 av 24, eller när Agent Cooper stirrar in i spegeln den sista minuten av Twin Peaks. Gårdagens chocker i Game of Thrones orsakade känslostormar av sällan skådat slag. Twitterkonton upprättades likt forna tiders helplines där fans fick bearbeta vad de just sett på 140 ord. Många valde att helt enkelt uttrycka sitt hat mot George RR Martin och mot HBO. Andra vrålar ut sin sorg, en del hotar med att aldrig se ett enda avsnitt till av serien. »I WANT TO TEAR MY EYES OUT IN SADNESS«, skriver någon enkelt och sammanfattande.

Säga vad man vill om George RR Martin men han har inga problem med att »kill your darlings«. Eller andras darlings för den delen. När han lät Ned Stark tappa huvudet i redan första säsongen kände jag att här fanns en viktig  beröringspunkt mellan Game of Thrones och favoriten 24. Ingen går säker. Det kändes härligt. Så kittlande och farligt befriande att inte veta. Tills igår då, då den spektakulärt blodiga slutscenen gjorde gällande att det här med att ingen går säker gäller också huvudpersoner som är ytterst drivande i serien.

Nej, jag har inte läst böckerna, då hade jag självklart vetat. Måste man det? Jag håller på med första boken nu men mest för att jag fortfarande har svårt att hålla i sär alla Lannisters och Baratheons. Familjen Stark, däremot, har alltid känts tydliga och centrala och år av tv-serietittande har lärt oss att det finns en tydlig och trygg navigation i berättandet. En central konflikt förblir en central konflikt. Däri låg också en del av gårdagens chock. Genom att låta döda några av dem dör också de vi hejat på. De som stått för högburet huvud, stolthet och i viss mån moral. De är kanske inte seriens populäraste figurer. Tyrion har roligare repliker, till exempel. Men de har stått för någonting som känts som kärnvärden och vi har därför kommit att se deras närvaro som trygg och säkrad. Med Catelyn och Robb dog också hoppet om de rätta segrarna, den rätta på järntronen. Vad kommer att hända nu, och vilka kan vi sätta vårt hopp till? Arya? Men hon är ju så liten, och Bran är så svag.

Alltså känslan när man har investerat tid, kärlek och engagemang i en teveserie för att sedan känna sig snuvad eller i alla fall omskakad kan vara nog så kraftig. Det vet alla vid det här laget. Och förvirringen, otryggheten, kan kännas nog så äkta. Ser vi inte en teveserie för att engagera oss i någonting, om än på en behaglig, vegetativ nivå? En nivå som inte kräver vårt samarbete eller interaktion, men som ändå engagerar oss, och får oss att tänka, känna? Är det då så konstigt att reaktionerna rör sig kring otrygghet och förvirring? Nej. Nästa tanke blir så självklart vad som ska hända sen, och twitterreaktionerna i stil med »Jag kommer sluta kolla« är därför fullt logiska.

Jag skulle väl veta svaret redan om jag läst böckerna. Som folk påpekar på Facebook och Twitter och alla andra möjliga medier inklusive brevduva. För från seriens början har det funnits en tydlig uppdelning mellan tevefansen och bokfansen. Nybörjarna (som kan hånas) och de som utexaminerades från George RR Martin Academy för länge sedan. De som läst böckerna är naturligtvis inte sena med att påpeka att de suttit på info om Starks öde sedan långt tillbaka. De har heller inte varit sena med att påpeka att tv-serien med undantag från första boken och säsongen, skiljer sig en hel del från böckerna. Det bidrar såklart också till uppdelningen mellan fansen. De som fina fansen »vet« hur det ligger till och pöbelfansen som ser den kommersiella versionen i teveväg.

Gårdagens matsalsmassaker gjorde än en gång en sak väldigt tydlig. Ett, att bröllop i Westeros sällan är en trevlig tillställning. Med Sansas och Tyrions i minnet, och även Danaerys och Khal Drogos, så kan man ju snabbt konstatera att grisfötter och flödande vin till trots är ett bröllop mest en legitim inramning av ofrivilligt sex i RR Martins värld. Även om en bröllopsfest med Walder Frey som värd tar priset i obehag.

Öppet brev till HBO Nordic

2013-03-27  

Hej!

Eftersom jag är ett stort Game of Thrones-fan så förbarmade sig min goda vän Sonja över mig och bjöd med mig på ert stora event den 26 mars. Jag var exalterad. Rory McCann! Premiären på säsong 3! Att få komma och se avsnittet lite i förväg kändes som ett stort privilegium.

En känsla som under kvällen förbyttes i förvåning och avsmak.

»Alltså vadå? Är det här FILMEN Game of Thrones eller? Jag fattar inte, vad handlar det om?«

Följande konversation i kön in till Skeppsholmskyrkan fick mig att ana oråd. Det verkar inte som att det är 200 glada fans som HBO Nordic bjudit in utan 200 törstiga personer som ofta verkar bli inbjudna till sånt här. Det är kändisar, mediafolk, skådespelare, »nöjesprofiler« och så vidare.

Väl inne står det klart att knappt någon verkar fatta vem Rory McCann är. Ingen verkar bry sig. Han får lite halvhjärtade applåder, medan Stockholms creddgrädda (credda?) sippar på sin gratisöl och fipplar med sina mobiler. Seriöst, under avsnittets gång såg jag en tjej som inte kollade upp från sin smartphone en enda gång. Hon sket fullständigt i första avsnittet av tredje säsongen. Varför var hon där?

Anledningen till att jag skriver det här brevet till er, HBO Nordic, är för att jag vill väcka en tanke. Tänk om ni i stället för 200 blaserade innekids hade bjudit 200 glada och exalterade fans? Fattar ni vilken stämning det hade varit? Folk hade kommit dit i kläder inspirerade av serien, de hade jublat som fan – som fans – när Rory McCann klev upp på scenen, de hade ropat saker om serien till Rory som han hade kunnat responderat käckt på med sin härliga skotska.

När avsnittet hade börjat hade ni haft 200 uppmärksamma människor som inte drömt om att kolla facebook under avsnittet, och ni hade haft 200 människor som spridit ordet vidare om hur göttigt säsongspremiären var, och vad det var för känsla i inledningen av Game of Thrones efterlängtade tredje säsong. Det hade varit jubel och applåder. Det hade varit fantastisk stämning. Det hade varit ett event jag hade varit så tacksam över att få gå på.

Nu var det inte ett sådant event. Ingen verkade fatta varför det var ballt. Applåderna efter avsnittet var lite halvljumma. Vilket jag förstår då det var ett insparksavsnitt, det vill säga, man måste vara lite insatt i intrigerna för att faktiskt gilla det. Det bestod av mycket prat och intrigerande som man fattar om man är ett fan till serien, men som är helt meningslöst och ärligt talat tråkigt om man inte sett ett enda avsnitt.

Mitt råd till er, HBO nordic: Byt PR-byrå. Byt till en som förstår att ta till vara på fansen och nördarnas energi och entusiasm, och ni kommer få ett mycket mer givande event. Ett event som kommer ge er mycket mer goodwill och mycket mer cred än några blaserade stureplansprofilers närvaro någonsin kommer generera.

Vänliga hälsningar

Anna-Karin Linder

Ps. TEAM GREYJOY!!!!!. Ds.

Teveserien är bättre än böckerna

2012-06-06  

//Spoliervarning. I denna text hanteras en del spoilers när det gäller bokserien.//

Jag kan känna en oro. En del böcker har jag investerat så mycket av mig själv i att det blir som ett djupt hål av fruktan när nyheten släpps att den ska bli film. Jag har fortfarande inte kommit över hur fruktansvärd Miyazakis version av Howl’s Moving Castle var. Och nyheten att American Gods skulle bli teveserie mottog jag med lika mycket skräck som förväntan. Det kan ju bli så bra, och det kan ju bli så sjukt dåligt.

Är det då bättre att få ha kvar sin känsla för favvoboken och välja att inte se filmen eller serien? Jag har fortfarande vänner som inte sett Sagan om Ringen-filmerna av just detta skäl. Själv har jag svårt att hålla mig borta. Jag dras mot det, fast jag vet att grav ångest och djup besvikelse är det troliga resultatet.

Jag skulle tro att »boken är bättre än filmen« är en av mina vanligaste snobbismkommentarer, följd av en lång harang (under filmen ibland, skjut mig) om på vilka sätt som nämnda bok är bättre än nämnda film.

Så kommer vi till A Song of Fire and Ice. Bokserien som jag börjat tänka på som fin-fantasy, till skillnad från till exempel Robert Jordans Wheel of Time, som sällar sig till – böcker jag döljer att jag äger – fulfantasy. Jag är nu på bok fem i George RR Martins saga om Westeros. Daenerys har fortfarande inte kommit över havet. Det är ingen risk för spoilervarning här, det är inte ens en skräll. Har man kommit någonstans förbi första boken så står det smärtsamt klart att den gode Martin verkar helt oförmögen att knyta ihop historiesäcken för någon av karaktärerna. De traskar på i skogar och träsk och ingen kommer riktigt någon vart. Klart att det händer grejor för karaktärerna, det är spännande, och läsvärt, absolut, men de där avgörande sakerna, ni vet, de som för historien framåt, saknas.

Och här hamnar jag i omvända landet. Varje avsnitt är som en sång om hur mycket bättre berättelsen är i teveformatet. I varje avsnitt sitter jag och sambon och jämför hur det är i boken och kommer varje gång fram till vilka utmärkta val författarna av Game of Thrones gjort när det gäller att frångå böckerna. I stället för att stöna av besvikelse vid varje avsteg så har vi varje gång applåderat.

Några exempel: att byta ut vadhannuhette mot Tywin Lannister i Aryas fångenskap i Harrenhal – skitbra. Allt som hände i Qarth med magikerna – skitbra. Att ersätta vadhonnuhette som Rob Stark gifter sig med mot en adelsdam från Volantis (med liite mer personlighet dessutom) – skitbra. Det enda vi hittills inte har gillat är varför hela grejen med Jon Stark och Qhorin Halfhand slopats, men min teori är att det kommer komma som flashback i episod ett av säsong tre. Vi slog vad om hundra spänn, och jag är helt säker på att jag kommer att vinna, för om det är något som Game of Thrones är bra på (och böckerna är kassa på) så är det känslan av genomtänkthet, att varje handling har en konsekvens och inga trådar bara släpps. Jag är helt övertygad om att Aryas dansmästare Sylvio Forell kommer dyka upp igen i säsong tre, även om han ännu inte gjort det i bok fem, bara för att han nämns i sista avsnittet – han är inte glömd av oss, eller författarna.

Jag har skrivit om Game of Thrones tidigare. Om hur rädd jag var innan att serien skulle vara ett magplask och ett fantasyfiasko. Och om hur den efter en skakig inledning vann över mig fullständigt. Efter säsong två så har jag bara några småsaker att tillägga: att jag grinade som ett litet barn när maester Luwin får se Bran och Rickon igen innan han dör. Och att jag grät lite till när drakarna får kommandot dracarys. Och att jag lämnar säsong två med en känsla av välbefinnande och mättnad. Det är en hunger som stillats i mig. Äntligen har någon lyckats göra en teveserie som får mig att känna att det är så här fantasy ska vara. Den innehåller alla ingredienser som man associerar med fantasy, drakar, magi och onda skurkar. Men fan om det unika med Game of Thrones är att jag faktiskt tror på det, medan jag ser det. Och det är inte George RR Martins förtjänst.

Armouröst!

2012-04-16  

Tankarna går till Grottbjörnens folk. Eller Hästarnas dal mer bestämt. Alla ni fellow 70-talister med mammor som var med i någon keff bokklubb och fick de där böckerna hemskickade vet vad jag talar om. Vi har alla varit där och bläddrat. Meningen »Ayla var den enda som kunde ta emot honom i hans fulla längd» är för evigt etsad i mitt minne.

Tidningen GQ gjorde nyss en liten genomgång av förekomsten av manlig och kvinnlig nakenhet i piloten av olika HBO-serier. Sex and the Citys första avsnitt innehöll, namnet till trots, endast två scener med kvinnlig nakenhet och noll manlig. Rome gick ut hårt med 16 scener med nakna damer och tre manliga dito vilket kan jämföras med Game of Thrones-piloten som bjöd på 20 scener kvinnlig fägring med noll manlig (något man tar igen med råge senare).

Första boken i Grottbjörnens folk-serien innehåller visserligen en hel del primalt sex, sådär som det var »förr i tiden« när män och kvinnor lät sig styras av lustar i stället för konventioner. Men den försöker också måla upp en bild av dåtidens sköra maktkamper och hårda leverne. Jag skulle uppskatta fördelningen till en del primalt sex och nio delar handling och historia. Påföljande böcker däremot, med Hästarnas dal som start, har kanske fem delar animaliskt idkande och fem delar historia och handling.

Ungefär samma utveckling följer nu Game of Thrones. Jag vill inte på något sätt göra några vidare jämförelser mellan GoT och Grottbjörnens folk men kickstarten på andra säsongen av serien har bjudit på mer naket än i stort sett någon annan HBO-serie, och ganska explicit sådan också. Det är inte på bekostnad av handling men å andra sidan är handlingen just nu ganska enkel: upprustning och alliansbildning. Däremellan kroppsliga lustar, man kan ju ändå dö i krig i morgon.

Dock har sexualiteten en roll i GoT. Ändå sedan starten har jag tyckt att styrkan i GoT är den otroligt sköra makten där omedelbar halshuggning och backstabbing kan ändra spelpjäserna på en minut. Idag kung, i morgon fängelsehålan. Däri ligger spänningen. Sexualiteten fungerar i viss mån förlösande (!) i en värld där döden eller i alla fall en total omkastning av ödet ständigt lurar om hörnet.

Sexualiteten är självklart också en maktmarkör. Det primära exemplet är naturligtvis Khal Drogo och tagandet (!) av hans fru. Men även bordellen i King’s Landing är en samlad maktkälla där skökorna tar emot de rika och inflytelserika och bordellägaren Petyr Baelish ser och hör allt i den sårbara stunden av njutning.

Detta gör också eunucken Varys extra intressant. Han är en till synes mild och from ögontjänare men som man vid närmare koll inte vet var man har. I fråga om mutor och förhandling, där kvinnor och sex ofta utgör en del av dealen, konstateras  också att det är svårt att förhandla med en eunuck eftersom de inte trånar efter någonting.

Sex är makt men frågan är om inte avsaknad av sex är ännu mäktigare.

Du är vad du ser

2012-01-30  

Jahapp. Då sitter man här igen då och kollar på en teasertrailer för en kommande teveseriesäsong och känner en brinnande längtan i bröstet. Snart! Snart!

Game of Thrones, alltså. Jag är lika förvånad som ni. Riddare, narrar, korpar och hela den grejen. Inte trodde man väl att man skulle falla för sånt tjafs. Jag som alltid varit så ordentlig, jag som aldrig gått på det där med riddartiden och fantasy. Jag som alltid himlat med ögonen åt science fiction. Jag har mer eller mindre gjort mig en karriär på att förakta allt som ens kommer i närheten av en hobbit.

Men nu sitter jag här och funderar på vem jag allra mest vill ha som wallpaper på datorn – Robb Stark eller Jon Snow – och hjärtat klappar. Det slutar med att jag väljer Jon Snow, och att över huvud taget ha en fantasyfigur som wallpaper på datorn är så omvälvande stort för mig så ni anar inte.

Som vore jag tolv år.

Efter den drabbande kärleken jag helt oväntat kände till Thor och hans bringa efter att ha sett filmen, och efter denna drabbande kärlek jag känt till dessa två ädla riddargossar är jag skakad. Mitt inre är i uppror. Vem är jag egentligen? I didn’t know I was looking for riddare/asagud utnil I found you. Är jag en sån som gillar scifi nu helt plötsligt? Jag har svårt att förlika mig med den tanken. Jag hade hellre stannat kvar i garderoben men här är vi nu. Jag är kär i två riddare och en asagud.

Är vi någonsin de personer vi tror att vi är? Jag bookmarkade sidan med Game of Thrones-släktträd och laddade ned bilder på riddare. Och nu kör jag wallpaper. Lär man någonsin känna sig själv ordentligt?

Men gud vad du överdriver, du älskar ju Harry Potter.
Ja, men det är ju en saga.
Du gillar ju True Blood. Och Twilight. Hur mycket fantasy är inte vampyrer?
Jo, men det är ju high school-kärlek i första hand, tycker jag. Och True Blood är ju kitsch, det är som att gilla Real Housewifes of Beverly Hills, vilket jag också gör.
Men gud vad du ursäktar dig! Försöker intellektualisera känslor och allt.
Men jag är ju inte en sån som gillar fantasy!

Men nu sitter jag här framför trailern och längtar som om jag längtade efter en älskad som man varit borta ifrån i flera långa månader. Kommer vi göra varandra besvikna eller vågar man hoppas..? Finns känslorna kvar? Mina är i alla fall lika starka som när vi skildes åt. Det märker jag ju tydligt när jag tittar på trailern för femtonde gången. Åh snart…

Men sedan infaller sig tvivlen. Jag har blivit sviken förr. Men alltid vågat älska igen. Ta klivet ut och se första avsnittet av en teveserie igen och låta sig falla hejdlöst. Men det har alltid rört sig om annat. Om smarta dramer, sofistikerade amerikanska komedier (nej, det är ingen motsägelse). Sällan serier som involverar dvärgar och riddarzombies. Kom igen! Men här är jag nu och vem kan döma mig? Allt jag gjorde var att bli kär. Jag valde aldrig detta. Men det är den jag är.

Vem ska trösta Catelyn Stark?

2011-06-22  

Denna text innehåller spoilers om säsongsavslutningen av Game of Thrones.

När jag inser att jag oroar mig. Att jag går och tänker på hur Lady Stark ska ta nyheten om sin makes död, liksom tänker på det i förbifarten, oroar mig för att jag inte vet om hon är stark nog att ta det.

När jag sväller lite av stolthet över när Rob Stark inte möter Jamie Lannisters utmaning, när han säger: We are not doing it your way.

När Peter Dinklage blir så rörd av Tyrion Lannisters bakgrundshistoria att det verkar som att han glömmer att han spelar en roll.

När jag oroar mig för att svärdsmästaren kanske ändå inte överlevde fast jag vet att han måste ha gjort det.

När fåglarna flyger i slow motion över den nu tyst skränande folkmassan och bödelns svärd faller mot Ned Starks nacke.

När jag skälvande drar efter andan och tårarna rinner för att drakäggen äntligen kläckts och för att det fanimej är helt sjukt snyggt och epic epic epic, och jag vill ringa någon, vem som helst och bara skrika rakt ut.

Det är då jag äntligen märker att Game of Thrones har nästlat sig in hos mig.

Att förlöjliga fantasy är lätt. Det kräver ingen ansträngning. När jag läser Elizabeth Moon på tunnelbanan vänder jag det glansiga omslaget nedåt så att ingen ska se. När jag och min sambo skämtar om att gå in på Sf-bokhandeln och fråga om en bok, den har ett svärd på framsidan, vet du vilken det kan vara? När jag säger att jag såg hela Sword of Truth så skrattar jag med dem som skrattar åt mig. När jag säger att jag inte kan säga huruvida nyinspelningarna av Narnia-böckerna är bra eller dåliga, eftersom jag grät mig igenom alla tre filmerna så ler man överseende. Och jag ler med dem, lite generat. Jag vet, jag borde vara vuxnare än så här.

Bara töntar gillar fantasy. Alltså, alla kan ju se Lord of the rings utan att bli förlöjligade, men vi som verkligen bet på naglarna över filmerna, över att de skulle förstöra det som vi höll så kärt och så skört, oss var det ingen som respekterade. När jag för tio veckor sedan sa att jag hoppades på att Game of Thrones skulle övervinna sina knaggligheter så var det en underdrift. Det jag inte skrev, men tänkte var: De får inte förstöra det här nu. Om de förstör det här ambitiösa bygget, om slottet rasar för att det är skräp, då får vi inga fler chanser. Då blir det bara polisserier sen. Då säger de: Vi försökte med en fantasyserie, en seriös fantasyserie och det funkade inte.

För fantasy funkar bara när man tar det på allvar. När man vågar göra karaktärerna till relaterbara människor. Och jag menar att det allvaret finns i Game of Thrones. Visst finns det också fortfarande en del lök. Alla glada horor som utan problematisering tar av sig kläderna till exempel, och alla evighetslånga gubbmonologer (Vad är grejen med det? Sjukt många äldre män som berättar i väldigt långsam och omständig takt om att alla är dödens lammungar, OK vi har hört det nu, nästa scen, tack!).

Men på plussidan: Relationen mellan Tyrion Lannister och hans far. Sansa Starks blick av hat när hon ser på sin framtida make. Att Cersei Lannister nedlägger ännu en Lannister i sin säng. Att få känslan att Daenerys Targaryen inte är god och mild, utan kanske precis lika galen som sin far, the mad king.

Och att jag inte kan sluta oroa mig för lady Catelyn Stark. Så när hon äntligen ska få sörja, så förbereder jag mig för att sörja med henne. Men hon kommer inte så långt. För hennes son, den som de snart ska skandera King of the north! runt, falla på knä inför, han behöver henne. Och hon tröstar. Hon smeker honom som att han inte vore en stor, stark krigare, utan ett litet barn.

Förlåt mig, men jag kan inte hålla mig på ett intellektuellt avstånd till det här. Jag kan inte säga – men hörni, vad hände med genusanalysen? Med klassperspektivet? Jag kan inte säga – ja, fantasy är egentligen ganska fånigt, men jag gillar det ändå. Jag kan bara tänka på att det är sjukt långt till säsong två.

Slut på korvstoppandet i Game of Thrones

2011-05-16  

Efter femte avsnittet går det att släppa förbehållen: Game of Thrones börjar bli en riktigt sevärd serie.

Bitvis överlastad under de första timmarna, med fler rollfigurer och platser att växla mellan än ett rimligt berättartempo klarar av.

Men i helgens avsnitt fick de mest akuta handlingstrådarna tid nog för fördjupning, och det märktes på allvar att Game of Thrones är en ambitiös serie inte bara när det gäller budgeten och det visuella.

Framför allt var den långa dialogscenen mellan Robert Baratheon och Cersei Lannister makalös i hur den fördjupade både storyn och de båda rollfigurerna, samtidigt som scenen i sig var strålande: välskriven och ännu bättre spelad.

Till en början har serien inte riktigt lyckats kombinera de båda delarna av berättandet: all bakgrundshistoria har passats in liksom plikttroget, med påtagliga tapp i tempo och intesitet som följd. Kanske har serieskaparna helt enkelt kommit i kapp George RR Martins original och lärt sig förhålla sig till det. (Som Todd VanDerWerff konstaterar i sin sammanfattning av avsnittet finns scenen mellan Robert och Cersei inte i boken.)

Annars var det femte avsnittet kanske det mest HBO-vuxna hittills, med en postkoital (om än misstänksamt slak) penis, och en torneringsdust som slutade ännu mer brutalt än förra veckans.

Samtidigt får sexet vara lite mer av en ingång till rollfigurernas drivkrafter och känsloliv, inte bara ett rått konstaterande att Game of Thrones utspelar sig i en tid när man behandlade kvinnor som boskap. Vid ett tillfälle får det rent av hetta till utan ett enda naket kvinnobröst i sikte!

Littlefingers sorglösa horhusföretagande är fortfarande på fel sida sunkigt, men annars känns de problem som var uppenbara i piloten (och som Anna-Karin berörde här) inte riktigt lika påtagliga nu.

Det är ingen startsträcka kvar på den här säsongen. Förhoppningsvis tar sig serien igenom de kommande fem avsnitten, med alla vändningar och upplösningar som är att vänta, med samma känsla för berättelsens balans som de uppvisade den här veckan.

Kan bli bra

2011-04-25  

Min far gör eget vin. Han har gjort det så länge jag kan minnas. Slånbärsvin. Hallonvin. Blåhallon/slånbärsvin. Krusbärsvin.
Krusbär/hallon. Blåbär/slånbär, krikon. Varje gång ett av vinerna ska smakas av så säger min far:

»Kan bli bra.« Det vill säga, han säkrar lite innan vi som smakar ger vårt slutgiltiga omdöme. Det kanske inte smakar jättebra just nu, men om det får mogna lite, så kanske det blir gott. Ganska ofta är han alldeles för snäll. Ibland har han fel. Krusbärsvinet som han gjorde i slutet av 1990-talet blev aldrig bra, hur mycket jag än drack av det i smyg. Hallonvin 2000 har jag fortfarande men av. Värsta bakfyllorna i mitt liv. Men ibland har min far rätt. Ibland öppnar vi ett äppelvin som fått stå lagom länge, som smakar vår och pärlar lätt. Då förstår man att väntan var väl värd.

Varför nu denna utläggning om min fars vinbryggande? Jo, därför att det är precis vad jag vill säga efter att ha sett de två första avsnitten av Game of Thrones. Efter första avsnittet drog hela mitt ansikte ihop sig av surheten i munnen. Kvinnor som knullas bakifrån i var och varannan scen, svartmuskiga vildar i skinn som dansar till vilda trummor och våldtar ljushylta arier. Tusen huvudpersoner och lika många namn. Jag ville aldrig mera dricka skiten.

Men avsnitt två. Nu har det stått till sig lite. Jag smuttar och nickar, hmm. Fortfarande lite trubbig smak. Men karaktärerna börjar intressera mig. Kvinnorna sätter sig ovanpå istället för att bli påsatta som viljelösa våp. Avsnittet klarar kanske inte Bechdel-testet, men räddas ändå av yngsta dottern Stark. Äntligen en person jag kan identifiera mig med. Jag fick inte heller leka riddare med de andra barnen när jag var liten. Inga tjejriddare fanns på riktigt, sa de. Men min far sa »Du kan vara Jeanne D’arc« och en livslång kärlek till medeltid och fantasy föddes hos mitt sjuåriga jag. Så liksom min far hoppas på sina viner hoppas jag för varje ny fantasy/medeltidsserie. Jag tröskar mig igenom krusbärsfiaskona, svartvinbärsexperimenten, samma-smak-varje-gång-slånbärsvinet, de tunga, smärtsamma bakfyllorna, för jag hoppas fortfarande på att det någon gång kan bli bra. Och kanske kanske, Game of Thrones. Om det får stå lite, om jag ger det lite tid.