Weird Science
Ge oss ett värdigt slut, Dexter

2013-09-24  

Jag såg seriefinalen av Dexter med en klump i bröstet. Jag kände mig ledsen. Andra var förbannade, såg att Anna Thunman i går kväll sammanfattade det med VAD FAN, DEXTER?! men jag kunde som sagt inte känna mig annat än ledsen, nedstämd. En kväll i moll, och inte den där bitterljuva varianten då man säger hej då till någon man håller av, utan den frustrerade, oförlösta varianten.

Precis som hon är inne på i sitt inlägg har hela säsong åtta känts ovärdig. Visst, det har varit nedförslut redan tidigare, men när det förra året meddelades att årets säsong skulle bli den sista, trodde jag – eller hoppades snarare – på ett värdigt slut.

Vad vi i stället fick kändes som ett hastverk. På lite drygt ett avsnitt hann Dexter få en själslig adoptivmamma i form av Dr Vogel som kom att styra honom som en lealös nickedocka fjärran den kallblodige men samtidigt rättrådige seriemördare vi tagit till våra hjärtan. Att Masuka kom ut som spermadonator och fick en vuxen dotter var väl kanske inte så konstigt i sig, men deras relation lämnades snart helt därhän, och hanteringen av Quinn var ännu värre. Först övertalad att börja axla ansvar och satsa på karriären, bara för att några avsnitt senare få veta att nej, vi befordrar någon annan i stället, och fem minuter senare var allt glömt som om det aldrig hade hänt. Faktum är att nu när jag tänker på det är det nästan manusförfattarnas hantering av Quinn den sista säsongen som gör mig mest ledsen, hans rollfigur har med åren förändrats och vuxit, han hade förtjänat ett bättre eller åtminstone mer intressant öde.

Och det hade väl de alla egentligen. Bortsett från att huvudstoryn med Dr Vogel, hennes son ”hjärnkirurgen” och deras betydelse för Dexters och Debras uppväxt kändes så halvdan och uppenbart intejpad i efterhand, var det stora problemet med den åttonde säsongen att manusförfattarna så tydligt sket i allt och alla bortsett från Dexter och Debra. De fick ligga där och skvalpa som lätt förhöjda statister, ingen utveckling, ingen avslutning.

Okej, men vad skulle hända med Dexter och Debra då? Skulle han dö? Skulle hon dö – och i sådant fall, skulle Dexter vara den som satte kniven i henne? Svaren visade sig vara nej, ja och nja. Någon kniv blev det inte, i stället var det komplikationer efter skottskadan Debra ådrog sig i uppgörelsen med Dr Vogels son som i praktiken ändade hennes liv, även om Dexter var den som stängde av respiratorn, sänkte hennes döda kropp i havet och sedan iscensatte sin egen död för att leva resten av sina olyckliga dar i enskildhet som skäggig timmerman.

Hm, skrivet så där låter det rätt knäppt. Men på något sätt tyckte jag ändå att den biten kändes okej. Bortsett från en sak – hur Dexter hanterade situationen med Harrison och Hannah.

För om det nu gjorts en så stor grej av att Dexter utvecklat verkliga känslor och därmed inte var den perfekta psykopaten, fattar jag inte hur lättvindigt han kunde överlåta sin son i Hannah McKays vård när polisjakten efter henne fortfarande var i full gång, det var bara puss på kinden, hej då, hör av er när ni kommer fram. Visst, Dexter visade ömhet i slutet när han ringde och berättade för Harrison hur mycket han älskade honom när han insåg att han inte skulle kunna återförenas med dem, men när han släppte iväg dem visste han inte det. Jag tyckte det klingade oerhört falskt, ännu ett manusproblem som verkar ha klippts till med häcksax.

Och på tal om manusidioti och Hannah. Om hon nu var så himla efterlyst och allt pekade mot att hon gömde sig hemma hos Debra – varför tyckte ingen som letade efter henne att man ens borde kika in genom fönstren där innan de gav sig till känna? Trots att hela vardagsrummet i strandhuset i princip bestod av glas, strosade Hannah runt där till synes utan ett bekymmer i världen. När privatdetektiver eller US Marshals ringde på dörren var det bara att gå in i sovrummet och gömma sig, och så fort de gått var det fritt fram. Det var dessutom lugnt att promenera ut genom dörren och åka därifrån, för varför skulle någon komma på idén att dröja sig kvar i en bil och stå och spana efter henne, det var ju bara ett par miljoner i hittelön som stod på spel? Argh.

Att det låg en hel del stress bakom den sista säsongen erkände också serieskaparna i en intervju med Entertainment Weekly som publicerades i går, de hade ett par månader mindre än vanligt att förbereda sig på eftersom Showtime ville att säsong åtta skulle sändas på sommaren och inte på hösten som varit brukligt tidigare.

Dexters tittarsiffror har ökat över tid, och den gångna säsongen har haft seriens högsta tittarsiffror i USA. Finalen i söndags inbringade kanalen Showtimes högsta tittarsiffra någonsin. I vanliga fall skulle jag säga att det var ett djärvt och modigt beslut att lägga ner trots att serien står på sin topp i popularitet.

Men i det här fallet – kan de inte hämta hem Dexter från timmerstugan, klippa skägget och ställa saker och ting till rätta?

Strippor, snippor och dödligt klyschiga förhörsscener

2012-11-04  

Dexter säsong sju var en glad överraskning. Den förra var en plåga med sitt tillkrystade religiösa tema. Femman hade sina ljuspunkter – jag är förtjust i Julia Stiles och mordiska självhjälpssnubbar – men på det hela taget var även den en besvikelse efter den härliga fyran med the Trinity Killer.

Den här säsongen ställs frågan »är det verkligen möjligt att förändras?« och jag är glad över att det är Debra som får stå för seriens nytändning. Nu har ju jag aldrig, till skillnad från många andra, tröttnat på Debra och hennes »what the fuck, Dex!«. Jag är fascinerad av hennes svordomar, tuffhet och smala jeansben, och Deb och Jennifer Carpenter har verkligen fått blomma ut i den här säsongen. Att Bay Harbour Butcher-fallet grävs upp igen av LaGuerta knyter an fint till en tidigare säsong, och jag var väldigt förtjust i tråden med rå-obehagliga Louis. Men redan i första avsnittet introduceras en ny arena som det tyvärr verkar som att vi under seriens gång ska få besöka alldeles för många gånger.

Innan jag avslöjar vilken den är ska vi göra ett litet tankeexperiment: Vi känner alla till scenariot då en Flicka På Glid ska gestaltas. Var hittar vi henne? Vad jobbar hon med? Säg fort!

En plats som visar på misär… Ah, självklart på introduktionskursen på Arbetsförmedlingen! Nej vänta. Värre? Slitandes på hamburgerrestaurang? Nej. Jobba med telefonförsäljning? Där har vi det! I väldigt många serier och filmer oavsett genre (men oftast crime-genren), besöker poliser just dessa ställen, där man på telefon säljer tvättmedel, prenumerationer et cetera, för att leta efter flickor som råkat illa ut, ibland så illa så de ligger döda i dike. På flickornas arbetsplats måste poliserna intervjua kollegorna, telefonförsäljartjejer, och de visas upp tydligt för kameran klädda i sina för sitt jobb typiska t-shirtar med fula företagstryck på. Och visst händer det att hjälten kärar ned sig i telefonförsäljartjejen med Ett Hjärta Av Guld…

Skojar bara! Du tänkte att vi hittar flickan på glid på en strippklubb, eller hur? Så tänker manusförfattare också när det gäller att hitta på en arbetsplats för tjejer det gått illa för.

För är det inte lustigt att kvinnor utan anhöriga så ofta jobbat på strippklubb? Eller att polisen måste besöka strippklubbar för att göra intervjuer med både ägare och tjejer? Och aldrig gör det dagtid då businessen inte har startat? Nä. Man gör det kvällstid. Så att det kan vara riktigt mycket gnid-på-påle och paljettprydd snippa med i bild. Det som förorsakat mitt lilla orerande här råkade vara Dexter, men det hade även kunnat vara en av de här serierna: Miami Vice, Sopranos, Friday Night Lights, The Wire, Prime Suspect, House of Lies, The OC, Revenge, och säkerligen en lång rad till. Alla innehåller de minst en strippklubbsscen.

Tillbaka till Dexter. Miamipolisen finner alltså ett kvinnolik i ett bagageutrymme. Hon är strippa. Strippklubben måste besökas. Om och om igen. Batista och Quinn håller förhör efter förhör, inte i avskilt rum utan öppet där oerhört mycket naket/paljettprytt hull syns paraderande i bakgrund och förgrund. Och säsongens skurk har sitt kontor med en gigantisk glasruta mot strippscenen, så det kan smidas riktigt mycket ränker och planer framför en omotiverad fond av kvinnoskrev.

Jag hör invändningar?

Protest 1. »Det handlar ju om ukrainsk maffia och tror du att de gör upp planer och bizznizz på Starbucks med en caramel macciato i handen?«

Ja, nu har jag inte stenkoll på öststaternas hängpreferenser, men kan man inte tänka sig sjukt många andra ställen som restaurang, travbana, vodkadestilleri eller vad tusan som helst för klyschigt annat ställe.

Protest 2: »Det ska visa hur tufft livet är i Miami bakom den pastelliga fasaden och Dexter ska spegla de mörka sidorna i en glassig stad.«

Gör inte, säg, ett motell, ett härbärge, en bar eller en trottoar det jobbet lika bra?

Och allvarligt. Ta bara ett exempel, i avsnitt 2, när Batista återigen upptäcker att enda sättet att förhöra en strippklubbchef är att tumla in nattetid då det naken-ålas som bäst, så har en noggrant koreograferad scen mellan honom och den misstänkte ägaren sett till att tittaren får sig en ordentlig titt på en barbröstad tjej som får hjälp att sätta på sig en glitter-bh. Det speglar ingen »mörk sida«. Det speglar regissörens idé om att »hörni ta hit en statist med snygga boobs, ställ henne precis här så smyger vi in henne även i det här kamerautsnittet. Så tittarna har något kul att titta på medan de lyssnar på tröttsamt förhör med vittne«.

»Sexposition« var termen som kritikern Myles McNutt myntade för att beskriva hur så många scener i Game of Thrones ramades in av sex och naket – tänk Littlefingers monolog framför de två prostituerade. En annan kritiker, James Poniewozik på Time magazine, använder samma begrepp för att beskriva hur tittarna, eller karaktärerna, får något att göra i en scen som innehåller mycket information eller är en monolog.

Så sorgligt är det alltså. Vi tittare förväntas inte kunna hålla uppe intresset om en scen innehåller för mycket info om vi inte får se ett spritt språngandes näck fruntimmer samtidigt.

Till alla manusförfattare och regissörer där ute. Om ni lovar att skriva och regissera tillräckligt bra lovar jag att vi klarar av att hålla koncentrationen uppe under en hel tvåminuters förhörsscen utan en endaste liten paljettpatte i bild.

Dear Dexter

2011-11-16  

Du, vi måste snacka. Det känns som att vi håller på att glida isär. Jag kommer på mig själv med att förutspå vad du ska säga, och har alldeles för ofta rätt. Det är som att magin vi hade har smetats bort som festglitter på en måndag morgon – det pirrar inte alls i kroppen på mig längre när jag ser dig intråcklad i någon knivig situation: Jag vet ju att du alltid klarar dig.

När du använder din mystiskt sexigmörka speakerröst känns det numera bara tomt, och ärligt talat – hur kan du vara borta så länge från jobbet hela tiden utan att nån undrar vad du gör? Jag tror helt enkelt inte på vad du berättar för mig längre. Fortfarande ibland vid frukostbordet, så där inledningsvis, kan jag se vad det var hos dig som lockade in mig, som en mygga till kletig gröt. Då när du var precis, exakt och planerad i varje drag och min inre psykolog fortfarande försökte reda ut hur det stod till med din empatiska förmåga. Det var en härlig tid. Men nåt har hänt. Eller kanske har inte tillräckligt mycket hänt, jag vet inte.

Men det här kan knappast komma som nån blixt från klar himmel, eller? Det har varit andefattigt mellan oss ett tag nu. Faktum är att jag långsamt, och utan att nästan ens ha märkt det själv, gått från att vara milt ointresserad till nästintill provocerad av det mesta som har med dig att göra. Jag är trött på alla dina endimensionella jobbarkompisar, på din fuck-fucketi-fuck-fuck-syrra, på din farsa och det som för tillfället är din nya låtsaskompis, må det vara en bilmekare av kött och blod eller en död brorsa.

Mest trött av allt är jag nog på hur du med jämna mellanrum yrvaket kommer ihåg att du är förälder, och det här nyvunna intresset för religion. Jag går helt enkelt inte i gång på det, och egentligen tror jag inte att du gör det heller. Det känns påklistrat. Vi som ändå känt varandra i sex år nu, vi behöver väl inte hålla på med fasader och sån skit? Och de här killarna du snackar om hela tiden på sistone, Travis och Professorn, allvarligt talat? Scenen med hästarna – hur fånig var inte den? Redan första gången de två figurerna dök upp i år kände jag bara hur blodfattigt (ehe) allt har blivit. Bara att säga så: ”It has begun”. Really? REALLY? Om det visar sig att Travis professor bara finns inne i hans huvud så vet jag faktiskt inte vad jag gör.

Men förlåt, jag ska inte vara taskig. Vi har haft många fina stunder tillsammans, och jag vill inte sabba vår relation fullständigt. Vi kanske får acceptera att vi har växt åt olika håll, som det brukar heta. Jag har till exempel lärt mig att se hålen i dina historier lite tydligare. Och så fort du berättar nån detalj som till exempel »professorn gillar brunetter« då tänker jag givetvis på vilka du känner som är brunetter (barnvakten, Deb och Travis syster) för det är ju klart som korvspad att de förr eller senare kommer råka illa ut. Det saknas liksom finess. (Lite av den fanns fortfarande kvar förra säsongen när nannyn oupphörligen lurade mig att tro att hon var skum, bara för att visa sig vara det bästa villospåret någonsin.)

Nä, vi ältar inte detta vidare, va? Jag kommer nog undvika att träffa dig ett tag nu, det känns lite för färskt. Men på sikt kommer det säkert att lägga sig, och jag kommer se dig som gamla goa Dexter igen.

Vi kan väl vara kompisar helt enkelt?

PS. Litar på att du inte hittar på några dumheter på grund av det här. Jag vet ju var du har dina verktyg, dina blodberlocker och var du brukar dumpa kropparna. Om något skulle hända mig skickas allt jag vet i ett kuvert till polisen. Nä, inte till Deb, utan nån som kan lägga ihop ett och ett och finna att det blir två.

En luminös besvikelse

2010-12-15  

Texten handlar om sista avsnittet av Dexters femte säsong och innehåller spoilers.

»Förlåt. Jag vet att det inte är meningen att man ska göra så.«

I det här ögonblicket, när Lumen precis satt kniven i sitt offer och ber om ursäkt för att hon inte helt följt Dexters regelbok, lever jag fortfarande på hoppet.

Hoppet om att manusförfattarna som gjort massmördaren i Miami så framgångsrik ska våga släppa sitt formulär 1A där en gästskådespelare med stjärnglans kommer nära Dexter under en tid för att avpolletteras i säsongsfinalen.

Nu blev det inte så. Och eftersom det – i mina ögon – varit en säsong minst lika spännande som den förra (ja, Lithgow-fans, jag hädar!) blir besvikelsen så mycket större.¬† Det var så nära.¬† I stället lämnas vi med en prydligt hopknuten säck och känslan av att hela berättelsebågen inte var mer än en gomrensande sorbet inför nästa.

Dexter är ensam. Dexter har en hemlighet. Det är dessa två sanningar som serien ständigt blöter och stöter. ¬†Ibland är han lockad av tanken på en kompis, ibland söker han en förebild som hårt arbetande mördarfamiljefar, men hela tiden återvänder vi till Dexters behov av att någon ska se honom för den han är. Och den samtidiga motviljan vid att avslöja sig, bli sårbar.

Det unika med Lumen-karaktären var att vi för första gången kunde sympatisera med en av dessa tillfälliga gäster. Vi unnade henne att maniskt få jaga den ena våldtäktsmannen efter den andra. Kunde till och med tänkt mig bistå genom att mosa in Alex Tildens (underbare Scott Grimes!) perfekta ögonfransar i ögonhålorna på hans undanflyende bankmanskaraktär.

Precis i början var jag skeptisk till Lumen, ska medges. Tanken på att Dexter skulle få ytterligare en sexuellt dysfunktionell flickvän kändes lite trist (minns Ritas inledande beröringsskräck). Men lyckligtvis leddes vi i stället fram till en härlig läromästare/praktikant-odyssé. Den gav mersmak.

Och det är just potentialen i deras förhållande som gör mig så ledsen över att det inte får fortsätta. Tänk vad vi hade kunnat få se!

Dexter och Lumen vardagsgrälar på uppdrag: »Men jag trodde att DU packade knivarna.«

Lumen tycker att det räcker med dödande ett tag, men Dexter börjar smygmörda bakom hennes rygg. ¬†Möjligheterna känns närmast oändliga.

Att resten av säsongsfinalen kändes väl slarvigt hopsatt, med plothål tidvis stora som en schweizerosts, kommer i andra hand.
Jag hade kunnat köpa att Deb på nolltid hittar till Jordan Chases läger via en vagt viftande frukthandlare vars språk hon inte förstår. Eller att Quinn släpps ur finkan omedelbart efter att Dexter felanalyserat hans blod trots Quinns minst sagt skyldiga beteende i övrigt och de oförklarade telefonsamtalen mellan honom och Liddy. Kanske att jag till och med accepterat att Deb inte ville se ens en skymt av hämnarparet på andra sidan den lägligt smutsiga plasten innan hon lät dem löpa.

Men mitt hopp stod som sagt till Lumen. Hon lyste upp min Dexter-värld och nu finns faktiskt bara mörker.

Välkommen, Lumen

2010-10-22  

Årets Dexter-upplaga har en ny sorts patina, en värdig känsla av att den närmar sig slutet av livscykeln. Vissa teman återupprepas (Quinn har blivit nya Doakes) och Dexter själv är en mycket sliten psykopat, berövad på allt utom seriemördarruset. Lille Harrison gör varken från eller till, han är mer av en symbol för Dexters förvirrade saknad av symbiosen med Rita.

Utförandet av de bärande säsongsidéerna har hittills varit klart tillfredsställande. Jag gillar i princip allt –¬†road kill-psykot; Quinns nystande och nosande; det Breaking Bad-influerade »Santa Muerte«-spåret; Harrison-bollandet mellan Deb och den lätt misstänkt perfekta nannyn – utom, som vanligt, LaGuertas och Angels odrägliga förhållande. Framför allt Angel har tagit helt fel väg som rollgestalt i den här serien, kan jag tycka. Hans korkade vänskap med Dexter och hans plågade tidigare äktenskap var betydligt bättre trådar i dramaväven än hela den här LaGuerta-grejen.

Utvecklingen i det senaste avsnittet, bondingen med Boyds räddade kidnappningsoffer, är strålande. Jag tror Dexter redan tänker sig Lumen som en ny Rita i hans liv – någon som kan vara mamma åt Harrison och som han samtidigt slipper dölja sitt mörker för. Jag gillar allt med Lumen – hennes Minnesota-bakgrund, brevet från modern, hennes hemlighet (»it’s not over… there are others«), allt det är ytterst välskrivet; och framför allt spelas hon ypperligt av Julia Stiles, en av årets största skådespelarvärvningar i amerikansk dramatelevision. Jag längtar efter att få se henne och Jennifer Carpenter ihop!

Men vad har hänt med Desmond Harrington, som spelar Quinn? Har han varit sjuk, blivit anorektisk, haft någon filmroll som krävt hårdbantning? Han ser ju ut som the Steve Jobs of Dexter i år. Eller inbillar jag mig?

Dexters många ansikten

2009-12-07  

01

Finalen närmar sig på den bästa¬†Dexter-säsongen (ja, den är fullt jämbördig med den första, romanbaserade, och med topparna i säsong 2), och jag har haft svårt att samla mig för en text om den – eftersom den vuxit så för varje episod och blivit allt större och svårare att ta ett samlat grepp om.

Visserligen skrev jag några tidningsartiklar redan efter det första avsnittet, och formulerade då något om att John Lithgow i rollen som massmördaren och Dexters nemesis var hans obehagligaste och mest skrämmande sedan Brian de Palmas¬†Cains många ansikten (Raising Cain) för 17 år sedan.¬†Men att jag kunde ringa in Dexter säsong 4 med den banala analogin berodde bara på två saker:¬†jag hade glömt bort hur kackig¬†Raising Cain var, och jag hade fortfarande ingen aning om hur långt den här säsongen av¬†Dexter kunde gå i fråga om förtätad uppfinningsrikedom och… ja, rikedom överhuvudtaget: kreativt, emotionellt.

Detta är ju inte bara den, jämte Ice Truck Killer-säsongen, bästa storyn. Denna säsong har också trängt djupast ner i Dexters psykopat-tomma personlighet, via flera kluster av vardagliga empatikrävande obegripligheter som drar honom i ett hårt koppel – från småbarnsföräldraskap och seglarskoleläger till otrohet.

debgråtJag började ju hylla Jennifer Carpenters nerviga, tårfyllda passion i rollen som Dexters syster Deb under förra säsongen, och hon är en av de största behållningarna nu också. Hon showcasar både Sundance- och Oscars-registren så stort och fräckt att man efterhand inser att det är på riktigt och utan skyddsnät. Den största trösten när serien någon gång tar slut kommer att vara att Carpenter släpps fri för att nå filmhimlen också.

Men allra bäst, allra mest genial, är förstås själva masterstoryn om Lithgows psyko-familjefar-rollgestalt som en spegelbild av Dexter själv – inte alls så mycket antites som Dex själv försöker intala sig…

De sista fem minuterna av gårdagens avsnitt, Hello, Dexter Morgan – Lithgows långsamma, självgoda svävargång fram genom korridoren mot Dex – kan inte ha sett mycket ut för världen för en utomstående… men för oss i Dexters våld hade mötet i sista scenens sista sekunder samma laddning¬†som när Willard nådde ända in till Kurtz i Apocalypse Now.

Två starka kvinnor och en blodig skjorta

2008-11-25  

Och så kunde vi, i söndagens Dexter, pricka av skjortscenen som Sigge så träffsäkert förutspådde i förra kommentartråden

Men ändå inte alls som vi spekulerat tidigare. Eller, jo, Skinnerns identitet är ju numera utredd, och som några av er påpekade kunde det inte vara någon annan än den bevisen pekat mot de senaste avsnitten. Frågan är om det fortfarande finns något i den storyn som kommer att vävas samman med den stora Miguel-gåtan?

Det är lätt hänt att pusseltrixandet skymmer sikten för seriens andra värden – som dess nyvunna allmänmänskliga, psykologiska tyngd.

Allt det där som finns bredvid deckarpusslet är ju bättre än någonsin, och jag måste säga att jag ångrar allt jag tidigare skrivit om seriens till synes slarviga sätt att hantera de kvinnliga rollgestalterna.

Deb Morgan har blivit en fantastiskt sammansatt karaktär i Jennifer Carpenters konsthantverkarhänder. Hennes ansikte är en öppen bok som man hela tiden kan avläsa stora känslor i. Lite för vidöppet, tyckte jag tidigare, men hon nyanserar och adderar som kanske ingen annan skådespelare i serien den här säsongen.

Och Rita är den största, och kanske viktigaste, arketypen i serien. Efter att ha levt i ett rent helvete med en knarkande våldsman och eget missbruk bygger hon nu upp en trygghet för sina barn, med egna händer, och vinner ett växande egenvärde. Människor som rest sig ur sådana svåra situationer vittnar ofta om att det enda de vill ha, det de sätter upp som livsmål, är en helt vanlig svenssonvardag, och de lyckosymboler som hör till – lyckosymboler som därmed laddas med ett helt annat innehåll än de gör för oss andra.Vi har nu sett henne återvinna svenssonvardagen bit för bit under ett par år – att hon nu går upp i bröllopsplanerna känns helt konsekvent och äkta. Scenerna där Dex kommer hem med ett odjur inom sig, och möts av Ritas frågor om gästlistor och tårtval, är så mycket starkare än jag först insåg.

Vad gäller Miguel-pusslet så blev jag först besviken på hur cliffhangern – mötet på Ellens tröskel – löstes, men jag hoppas fortfarande på några lönnfack i den storyn. Annars får vi nog helt enkelt nöja oss med att rikta in oss på en slutgiltig tvekamp mellan Dex och Miguel – till skillnad från förra sessen, då Dex hade tvåsådana finaluppgörelser att hantera samtidigt: Lila och Doakes.

Tre avsnitt kvar.

»Dexter…«

2008-11-04  

Även om teveserier allt oftare tangerar typiska filmkvaliteter så är det sällan när jag inser detta som jag får rysningar framför teveapparaten, utan tvärtom när jag ställs inför traditionella tevekvaliteter, det där typiska tevehantverket som exempelvis gjorde senaste avsnittet av House så stort – där jag egentligen tyckte att trådarna bakom draperiet syntes lite för mycket, men där den robotatmosfäriska soundtrackmusiken (som i Houses fall påfallande ofta får mig att tänka på ett av John Williams mest intima och syntbaserade soundtracks, det till The Accidental Tourist) slirade in så fint bakom Gregs och Cuddys djupt seriösa kyss att man smälte. Hade det varit på bio hade det känts banalt. Men på teve finns redan ett annat djup, en psykologisk och emotionell tjocklek – om man kunde klyva House som en trädstam skulle årsringar framträda, där en film aldrig kan bli fysiskt tjockare än en orkidéstjälk.

I senaste Dexter fanns ett sådant teveögonblick, som vore omöjligt att transponera till filmförutsättningar utan att barka igenom kvalitetsgolvet: när Dex vill ha mordögonblicket för sig själv och har gett Miguel fel adress till platsen för den inplastade nazisten. Och när Miguel går omkring i de tomma lokalerna och inser vad som hänt, och på ett ungefär varför, och säger högt för sig själv:

»Dexter…«

Det är så lustigt, för att inte säga supercorny. Jimmy Smits spanskbrytande åklagare säger detta ungefär som Marge Simpson stöter ifrån sig sitt inkännande»håååå…«, uppblandat med en kartongklippt thrillerpsykopats sätt att säga en kontrahents namn och addera en kyligt påklistrad»ömhet«. Fast i det här fallet finns det en sorts ömhet, också.

Ändå gillade jag det inte först: det kändes som att detta röjde att Miguel verkligen är Dexters förtrogne och inte har någon dold agenda (av att vilja sätta fast honom). Men när jag tänkt på det en stund – det fastnade i huvudet – insåg jag att även en Miguel med dold agenda skulle kunna säga»Dexter…« lite högt för sig själv, på exakt samma sätt. Frågan är om inte den tolkningen rentav är troligare.

Roligare är den i alla fall.

Nervscenen som fick Dexter att växa igen

2008-10-28  

Självklart har jag fortsatt följa Dexter trots den genomusla säsongspremiären, och självklart har det tagit sig. Frågan är hur mycket. Men ramstoryn har satt sig och är en smart variation av Lila-tematiken. Precis som i fallet med Lila förra året lär vi få sväva i ovisshet in i det sista om vidden av Miguels dolda agenda. Precis som Lila lär han vara både själsfrände och nemesis – även om det onekligen vore fräckt om han visade sig vara en rakt av ränksmidande psykopat med avsikt att snärja Dexter för gott (vilket han i så fall garanterat misslyckas med eftersom Showtime nyligen beställde ytterligare två säsonger av serien).

Just den helt öppna färdriktningen – som en GPS som tappat serverkontakten och visar en vilset blinkande markör mitt i en spännande kartbild – har annars varit Dexters huvudsakliga berättartekniska strategi under båda de tidigare säsongerna. Och igår, när Miguel manipulerade Dex fullt ut (och inte bara diffust, som när han gav honom den blodiga skjortan i episoden innan), blixtrade det till av den där typiska olycksbådande nervigheten för första gången denna säsong. Jag älskade hela setupen där – mysbelysningen utanför barnens rum hemma hos Rita i den sena vaknatten, hur Miguel i slapp skjorta i dörröppningen sakta men med kontrollerad, iskall upphetsning (eller är även den positiva upphetsningen spelad?) stänger in Dex i ett hörn. Mycket snyggt.

En helt annan grej jag uppskattat under den här säsongsupptakten har varit nyanseringarna av Dexters manipulationsförmåga. Amerikanska tevekritiker har ifrågasatt att han i ena scenen kan vara så socialt bortkommen, för att i nästa ha psykopatisk järnkoll på mimik och tonläge. Exemplen har bestått i hur han famlat i psykologisk blindo kring faderskap och äktenskap i samma veva som han råmanipulerade Miguels buffliga brorsa i baren, eller lyckades betyga sin»kärlek« i ett frieriså att en hel värld av Dexter-fans fick tårar i ögonen tillsammans med Rita.

Men jag tycker att hållningen från manusförfattarna är konsekvent. Dexter är briljant när han är välrepterad, eller när han improviserar inom givna och välbekanta ramar, men värdelös på att förställa sig när han blir fångad off-guard – inte alls bara i empatiska, godhjärtade sammanhang. Han får ju rätt extrema stressproblem när han improviserar i fråga om lustmorden också. Så i den mån han famlar så är det efter manualer, ständiga små mindmapping-manus, oavsett om det handlar om att fria till Rita eller att tillfredsställa sitt seriemordsberoende.

För första gången känner jag nu, direkt efter ett avsnitts slut, en stark längtan efter nästa. Och Jimmy Smits har återigen lyckats karva ut en rollgestalt som, trots fånig kubansk brytning och allmänna latinoklichéer, känns så där underbart Smits-karakteristiskt larger than life.

All Dexter-magi är borta

2008-09-09  

Som en ballong som spricker redan när man blåser upp den – så kändes förhandstitten på säsongspremiären av Dexter (sänds i USA den 28 september). Denna post-strejk-traumatisk-stressade tevehöst kunde inte ha börjat sämre.

Hela tonläget – rakt genom manus, skådespelarinsatser och regi (av Keith Gordon, som gjort tre tidigare, helt okej, Dexter-episoder) – var besynnerligt disträ och distanserat. Det första »fallet« för vår lille lustmördare, det vill säga hans första nya mordoffer, introduceras raskt och man luras av just det ytliga tonläget att tro att serien ska varva ner i en lägre, enklare ett-fall-per-avsnitt-division.

Riktigt så illa är det inte, men när väl story-arcen börjar antydas känns det inte heller mycket bättre.

Det där första mordet ändar i en slafsig katastrof utan att Dex ändå bryr sig så jäkla mycket. Han tappar en tand på mordplatsen, men sekvensen när han återfinner den – omgiven av kolleger och släktingar till mordoffret – är spänningsmässigt iskall. »Jahapp, där var bissingen«, bara.

Och här börjar så nya story-arcen: mordoffrets släktingar med Kuba-rötter visar sig vara en hårdför polis samt en av Miamis tuffaste åklagare, spelad av Jimmy Smits. Men när denne tevestjärna träder in i en förmodad nyckelroll får jag dessvärre ett slags påklistrade pseudo-latinovibbar, påminnande om Smits senaste dramaserie, den floppande såpiga Falcon Crest-uppdateringen Cane (som jag skrev om här).

Den nya ramstoryn ritas upp så trist och grumligt att alla tycks tappa fokus på vad man egentligen håller på med, vilket kulminerar i scener från mordoffrets begravning, dit Smits bjudit Dexter (av till synes krystade skäl). Och detta är kusligt: när Michael C Hall tagit på sig den svarta kostymen och rör sig i begravningskapellet är det nästan så det ser ut som om han drabbas av en personlighetsklyvning och av misstag blir sin gamla Six Feet Under-rollgestalt, David Fisher, i stället för Dexter Morgan! Förvirringen och riktningslösheten är fullständig.

På polisstationen spinns ett par nya trådar, kring syrran, Batista och LaGuerta, och kring en mystisk internutredning av nyanställde Quinn (spelad av Desmond Harrington, som var så kul och bra som Troy i Rescue Me härom året – här ser han ut som en statist), men de är tamt utförda.

Och hemma hos Rita igen är sexet bra och pannkakorna frasiga. Dottern har »blivit stor« och vill inte ha stjärnformade pankisar utan vanliga, runda, vilket Dex höjer ett lite väl empatiskt ögonbryn över. Även en sekvens där Dex följer med grabben på pappa-dag i skolan är genant dålig.

Och så det som visar sig vara hela avsnittets clou: visserligen påfallande överraskande (så där som när en mängd detaljer pekar åt ett visst håll fast man inte ser det förrän man står inför faktum) men samtidigt löjeväckande – därför att ett Dexter-avsnitt ska inte puttra fram småmysigt till en hemma-hos-slutreplik, det ska skava och blöda. Sista kvarten här är inte Showtime, det är ABC Family.

Jag har givetvis fortsatt hopp om säsong 3. Den nya ramstoryn måste ju rimligen ruva på ett rejält drama. Men det måste plockas fram omgående.