Weird Science
Folklighet som affärsidé

2011-02-18  

Att titta på SVTs nya produktion Dansbanan i Täfteå får mig att vilja parafrasera Doktor Kosmos: Är det på låtsas eller är det på riktigt?

Jag syftar inte på att händelserna skulle vara styrda eller påhittade (vilket de förstås till viss del är, dramaturgin trumfar med lätthet autenciteten i sådana här serier) utan på själva upplägget. Programmakarna behöver inte älska dansbandskultur, men tar de den på allvar? Är syftet med Dansbanan i Täfteå att med vänliga ögon skildra deltagare av en folkkultur, eller att exotisera?

Berättartexten är försiktigt neutral, och läses upp med dialekt – för att undvika känslan av Stockholmare på safari får man förmoda – men det tar inte bort faktumet att det finns en underliggande avsikt med varje berättelse, och att detta inte är något undantag. Från första bildrutan blottar serien strupen likt en vänligt undergiven hund: Här finns väl inget att ogilla? Vi lovar, vi är jättesnälla! Men det insmickrande tonfallet blir gradvis mer passivaggressivt – speakern säger inte rakt ut att Signars fylla är pinsam, men hans äventyr under dansbaneaftonen visas upp med illa dold skadeglädje. Nu pratar han för högt och är för känslosam! Nu springer han in på damtoan! Nu flirtar han olämpligt med en främmande dam!

I min fördomsfulla hjärna tänker jag mig tre målgrupper för Dansbanan i Täfteå: Lantisarna som föväntas känna igen sig i Kristoffers bilfixande och Ragnhilds egensinniga pyssel, de något mindre lantliga, boende i säg Borlänge, som kan se ner på bönderna och känna sig urbana i jämförelse.

Och så har vi de postironiska storstadsborna. De som aldrig i sitt liv skulle lyssna på dansband, men som njuter ända ner i hjärteroten av de härligt genuina Täfteåbornas äventyr med mopeder och bugg. Kungsholmare och Södermalmsbor som tittar på landsbygdsreality som om det var en lappkåta på Skansen.

När jag tänker på den sista gruppen ser jag Peter Settmans ansikte framför mig. Han som leder Dansbandskampen och Så ska det låta, och vars produktionsbolag Baluba ligger bakom Dansbanan i Täfteå. Peter Settman som säkerligen hellre skulle skjuta sig i foten än förfesta till Matz Bladhs (om det inte sker ironiskt), men som tycks ha ett varmt och innerligt engagemang i Folklighet. Som abstrakt begrepp. Som affärsidé.

Det går alldeles utmärkt att som utomstående ställa sig på lågstatuskulturens sida – men det går inte samtidigt som man flinar åt deltagarna. Vet Baluba själva på vilken sida de står?