Weird Science
Låt oss tala om sex ett slag

2013-03-24  

Man kan säga att det är ett lite av ett smörgåsbord av saker jag tittar på just nu. Allt från neonglittrande teentrashserien The Carrie Diaries till svettdoftande muskelmanseposet Spartacus. Jag har inte speciellt höga krav, snarare tvärt om, roas jag så fortsätter jag titta, det är inte svårare än så. Ibland slutar jag titta på kvalitetsserier (jag älskade ju The Good Wife men tappade den i höstas och har inte tagit upp den igen. Varför? Vet inte.) utan anledning och ibland fortsätter jag titta på saker som jag vet är skit, både objektivt och subjektivt. Ibland tittar jag vidare bara för att jag vill veta om en viss sak eller händelse kommer att hanteras i serien. Trogna läsare av WS vet att jag gärna hakar upp mig på saker som kvinnligt handlingsutrymme, Bechdeltestet eller, varför inte, den kvinnliga orgasmen. Denna text kommer handla om mina tankar kring hur kvinnor kommer (eller snarare inte kommer) på teve.

Först lite spekulation och fingerpekande. Kan det vara porrens fel? Att kvinnor som orgasmar så det sjunger om det är förpassad till den dunkla värld som stavas pornografi? Att det är därför som det så sällan visas? Att ens högklassiga kvalitetsserie blir lite fulare om en kvinna får stöna av lust och njutning? Kalkulerar man som manusförfattare, regissör och producent, att när man visar sådana excesser innefattar risken att vår hjältinna förflyttas från hjältinnestatus och madonnaschablonen till hörnet med de fallna fala hororna, kvinnorna i rött och de onda vampyrissorna som behöver dödas av? Är det för att vi inte ska tappa respekten för våra kvinns som vi inte får se dem ta den i tvåan och dregla i extas? Gudarna ska veta att manlig orgasm förekommer oftare än kaffe i amerikansk teve. Ibland för att det ska visa något fint som händer mellan huvudpersonerna, för att gestalta passion och kärlek. Ibland för att förlöjliga (ganska ofta för att förlöjliga). Ganska ofta gestaltas sex som bekant att våra hjältar kysser varandra i två sekunder, och han glider in i sin kvinna utan förspel eller ens en chans att ge henne lite tid att våta till sig. Klipp till när mannen kommer och sen är det över. Som utövare av sex undrar jag alltid – hur är det möjligt? Får hon inte skavsår och urinvägsinfektion av sånt beteende?

Kanske är det en genväg, alla vet vi ju att man inte kan visa allt i teve, att det skulle ta för lång tid. Man lägger på luren utan att säga adjö, låser varken bil eller lägenhetsdörr och varför inte, hoppar delar av sexakten för att alla ändå vet hur det går till? Men den genomsnittsliga sexscenen börjar alltså med att mannen penererar henne utan smörjmedel, paret kysser varandra ömt i olika tagningar, han ligger över henne och hon har bh:n på. Ibland får vi se honom komma och hon har ögonen slutna. Men allt som oftast slutar det innan själva finalen och sen får vi se henne svepa lakanet om sig (fortfarande med bh:n på) för att smyga iväg till duschen. Kanske ser hon ömt på sin betäckare som somnat efter akten.

Så, säger mina kritiker säkert, vad gnäller du om? Varför är det här viktigt? Jo, för att illustrera varför vill jag återge ett citat från serien The Carrie Diaries som alltså är en prequel till Sex and the city och handlar om 16-åriga Carrie Bradshaw innan (som de säger i seriens inledning) både sexet och staden.

I en scen pratar Carrie med sina bästa vänninor om hur hon ska fira sin födelsedag. Hennes sexuellt aktiva vännina Maggie föreslår att detta är kvällen då hon ska förlora sin oskuld med sin heta pojkvän. Men Carrie håller inte med. Hon säger:

»It’s my birthday, I don’t give gifts, I get them.«

Det vill säga: Sex är inte något som man gör för sin egen skull för att ha det bra, det är en gåva som man ger bort till sin partner för att han (som det mansdjur han är!! Alla vet att män bara vill en sak, right?) vill ha det, och kräver det.

Sex är alltså inget man ska se fram emot, det är något som man motvilligt släpper ifrån sig, och Carrie väntar sig inte att hon ska få ut något av det. Ingen av hennes vänninor tycker att det är något konstigt med hennes uttalande, utan de äter glatt vidare av sina fries och pratar om hur födelsedagen ska spenderas.

Det är här någonstans jag bestämmer mig för att jag måste se om Sex and the City. Så jag gör det. Jag inser några saker: Serien har klara brister i hur den berättar om kvinnor och män, och Carrie Bradshaw är en djupt osympatisk och osäker människa. Men också: Ingen av de serier jag sett har någonsin berättat om sex på samma vis som SATC. Här snackar vi orgasmer! Här snackar vi kvinnliga subjekt som inte är rädda för att råma när de kommer.

Alla utom Carrie då, naturligtvis. Det mesta orgasmandet står hennes vänner för. Själv får vi sällan eller aldrig se Carrie njuta av sex. Hon pratar om det, javisst, hon skriver om det hela tiden, men vi som tittare får inte se det. Är det för att vi som tittare, som jag spekulerade om innan, inte ska tycka att hon är en slampa? I can not help but wonder, som Carrie skulle uttryckt det.

Vi har alltså en prequel till en ikonisk teveserie om kvinnor och sex. En teveserie som jag antar riktar sig till flickor i tonåren. Och synen på kvinnlig sexualitet kunde likagärna vara hämtad från viktorianska eran.

Det finns fler exempel. Carries vännina Mouse bestämmer sig för att bli riktigt bra på sex, för att kunna behålla sin pojkvän, som hon är rädd ska tröttna på henne om hon inte är bra i sängen. Så hon lånar en sexinstruktionsvideo och lär sig en massa knep. Resultat av detta: Hennes pojkvän är sjukt impad men börjar misstänka att hon varit otrogen, eftersom hon plötsligt fått såna oväntade färdigheter.

Det finns flera problem i denna lilla intrig: 1. Mouse säger inte en enda gång att hon fått ett bättre sexliv av denna sex-howto, utan fokus är riktad på hennes kille och att han har det fantastiskt. 2. Hon blir alltså anklagad för att ha vänsterprasslat på grund av detta. Om det inte är dubbelbestraffning så vet jag inte vad dubbelbestraffning är. Detta problematiseras inte. När allting uppdagas, att Mouse inte alls tumlat runt i sänghalmen och orgamsat med en annan hunk utan bara velat göra sin pojkvän glad, så slutar historien med att Mouse ber om ursäkt och de kysser varandra och allt är bra. Detta är alltså sensmoralen. Om du är bra på att suga kuk är du en slampa som ligger runt. Vilken tur att det inte var så!!

Herregud. En bättre vinkling på berättelsen hade varit: Mouse berättar om sexinstruktionsvideon, hon och pojkvännen tittar på den tillsammans, han lär sig ett och annat om den kvinnliga anatomin och Mouse får sin första g-punktsorgasm. Det hade varit en vettig slutsats om jag hade fått bestämma. Men det får jag inte. Och min sorg är oändlig för att en massa unga tonårsflickor växer upp och får sån här skit nedtryckt i halsen år efter år. Det är tamejfan djupt deprimerande.

Andra saker jag tänker på när jag ändå är i gång: The Carrie Diaries handlar också om New York under tidiga 1980-talet. Och i den berättelsen finns en nära vän till Carrie som vill komma ut. Han kastas in i den mer homovänliga mediasvängen när han hänger med Carrie på hippa fester. Kommer serien att problematisera homotemat genom att ta upp hiv och aids, som 1984 var allerstäders närvarande i homovärlden? Och om inte, hur är det möjligt att obekymrat segla förbi en av de största tragedier i modern tid? De har tre avsnitt på sig innan säsongen är över. Jag hoppas.

(Och på tal om sex: I Spartacus tredje och sista säsong är det något mindre sex än i de tidigare säsongerna, men ändå ingen bristvara. Men något nytt har tillkommit, och det är de oerhört fula muttperukerna som de nakna kvinnorna bär. Det är alltså en serie som är känd för sina explicita sexscener, som innefattar allt från guldbemålade kukar till sex bland lik, och massor av detaljerade orgiesekvenser bland rosenblad och behornade masker. Och så väljer de att köpa in de billigaste, fulaste fejkkönshårsmattorna? Seriöst, det ser inte klokt ut, som om någon klippt ut bitar av en tovad yurta och klistrat på skådespelerskornas kön. Jag har svårt att koncentrera mig på något annat överhuvudtaget när jag tittar. Det enda jag kan tänka är merkin merkin merkin.)

Två Spartacus-fanbrev skrivna i blod och tårar

2012-04-05  

 

Kära Craig Parker,

Du var den enda anledningen till att jag såg båda säsongerna av Legend of the Seeker. Jag kämpade mig igenom denna vansinnigt usla serie bara för att få en glimt av ditt till perfektion fulländat ondskefulla halvleende. Jag beundrade dig för att du lyckades ta en så fånig roll som Darken Rahl och göra den intressant, trovärdig och rolig. Jag förlät dig nästan för Halldirs dallrande kinder.

Du har varit den stora behållningen med senaste Spartacus – Vengeance. Här har de verkligen lyckats med sin casting. Du fyller ut varje tum av din romarrustning. Din tolkning av preatorn Claudius Glaber fyller mig med våldsam livsglädje. Även här ditt ondskefulla halvleende, nu än mer ondskefullt. Liksom ditt allvar när du utan att tveka utdelar dödsdomar. När du knullar din fru täckt i din älskarinnas blod. När du skickar i väg Asher mot en säker död. Jag älskar dig, Craig Parker. Att Spartacus tredje (Treochhalvte? Fjärde?) säsong nu får klara sig utan dig, är mig ofattbart. Jag kan inte med ord beskriva min sorg. Min bestörtning. Min chock och förtvivlan.

Du kommer vara saknad och sörjd.

Mvh Ditt största fan.

 

 

Kära Starz,

Att döda av hälften av alla huvudroller i en grand finale, är ju något som Spartacus prövade även i den första säsongsavslutningen. Det funkade ganska bra då. Men nu..? Är ni medvetna om, kära produktionsteam, att ni just tog bort alla som gjorde serien det minsta intressant? Vilka är kvar? Ett gäng smutsiga karlar i läderkalsonger. Det var ju romarna som bar serien, som utgjorde något slags substans, som motade bort Mel Gibsons blåa feja som skriker FREEEEEDOOOOOM från min näthinna. Det var ju Craig Parker som fick mig att hålla ut under alla ändlösa peptalks från Spartacus om hur alla män är bröder och att de måste samarbeta och inte slåss inbördes. Och nu tycker ni att det är en bra idé att avrätta honom? Alltså, det betyder ju att ni tagit bort alla möjligheter för Glaber att komma tillbaka. (Om inte detta är en mardröm, Bobby Ewing-style, jag hoppas på det.) Jag har inte varit så här upprörd sedan jag grät och skämdes till Californication senast. Jag har inte känt mig så här sviken sedan Weeds säsongerna 4–6.

Nu är det dags att leverera. Ni måste frambringa en sådan vansinnigt episk superromarskurk till nästa säsong att vi kissar på oss av skräck, kåtma och beundran.

För om ni vågar avskeda Craig Parker, så måste det rent logiskt betyda att ni har ett sjujäkla äss i rockärmen. Eller hur? Så nu kavlar vi upp ärmarna och tar ut de stora kanonerna. Jag tänker James Purefoy, at the very least. Okej?

Mvh Craig Parkers största fan,

10 tankar: Spartacus »Vengeance« (säsong 2 episod 2)

2012-02-08  

1. Antal minuter och sekunder till första blod-slo mo: 2.26. Strax därefter skymtas också första bröstet.

2. Jag stör mig på, likt Annie Wilkes i Misery (That’s cheating, that’s not what happened, you cheated!!), att vi tydligt fick se Lucretia bli nedstucken i sista avsnittet av säsong ett, och nu ska vi bara acceptera att hon lever utan att få en vettig förklaring till hur.

3. Skönt med lite girl-action där kvinnorna faktiskt får slåss lite de med. Mira får dessutom lite romar-feminism-101 med befriade sexslavinnan. (Hon tror att Mira sexar med Spartacus för att få beskydd, snarare än att det är kärlek och romantik på g.) Lite senare i avsnittet får denna sexslavinna också yttra: »I pay with the only coin that I have – as do you.«

4. Älskar fortfarande Manu Bennetts Crixus. Mest för att han tar rollen på ett sånt oerhört allvar att han aldrig blir löjlig eller svår att tro på, hur många hotfulla väsrepliker han än får leverera. För övrigt vet jag inte om jag älskar eller hatar vad de gjort med språket i serien. Verkar som att modellen är  att ta bort alla the, an, och a. Ska det låta gammelmodigt? Exempelmening: »Escort Lucretia to market.« »Apologies, the boy deserves opportunity.«

5. Men stylingen på Crixus gör att han ser ut som en technoviking på moonparty i Goa. Det är fel look för dig, Crixus!

6. Kidpussande romarrinnor? Anakronism? Det känns… fel.

7. Mira och Spartacus har ett dtr-samtal, romanstyle. Min tolkning: Han är inte är redo att inleda ett nytt förhållande än, då sorgen efter frun är alldeles för färsk. Hon vill gärna kila stadigt, men accepterar läget för att få vara med honom.

8. När vakterna kommer in i slutet tänker jag inte häftiga romare, utan smutsiga snagas. Vad hände? Alldeles för lite mastiga praetorianer.

9. Orka med fler galna kvinnor med mystisk kontakt med gudarna/det undermedvetna. Vi orkade med River i Firefly, men nu är kvoten för evigt fylld. Jag önskar mig kalla, intrigerande Lucretia tillbaka, tack.

10. Och slutscenen: Tack och lov! The evil gimp with a limp är tillbaka. Avslutningsvis en avräkning, antal penisar i bild i detta avsnitt: 5.

Döden och döden

2012-01-30  

 

Tre gånger skvätter blodet så att det sköljer över hela kameralinsen och på så sätt blir en indikator på att det nu är scenbyte. Inälvor. Lemmar som skiljer kropp från svärd så att blodet skvätter. Huvuden som rullar. Män som vrålar och dödar varandra. Inget som borde vara en överraskning för mig som följt och älskat de två tidigare säsongerna i Starz blodiga romarepos Spartacus. Men jag blir illa berörd. Jag har tidigare kommenterat våldet och blodskvättandet något överseende, som att det är något som hör till genren. Det har alltid varit den underliggande berättelsen om manlighet som har intresserat mig.

Jag tror det har att göra med att Andy Whitfield som spelade rollen som Spartacus i säsong 1 inte är med längre. Inte för att han blev ersatt av någon annan yngre, snyggare, bättre, utan för att han dog i cancer.

Jag youtubar. Det finns flera R.I.P.-videos, en hyllning från Starz, mer klipp från serien. Men jag hittar inget klipp där de som är kvar i casten får uttala sig om det jag vill veta: Hur var det att gå till jobbet efter att han hade gått bort? Hur var stämningen i filmcrewet? Vad sades innan första scenen när Liam McIntyre skulle försöka vara Spartacus? Hur kändes det att spela scener som badar i blod och gore och där döden görs till underhållning när en nära vän och medarbetare inte finns där längre?

För mig skiftar fokus. Jag tror jag hade väntat mig att serien skulle gjort det också. Men det är ju helt orealistiskt, det vet jag ju. Jag har sett fram emot det här, peppat på nya säsongen. Men nu är det det enda jag kan tänka på; kontrasten mellan döden i verkligheten och ultravåldet på skärmen. Hur lite den senare har med någonting överhuvudtaget att göra.

Alla vägar bär till arenan

2011-01-26  

Flyger det blod i slow motion? Ser vi bara kvinnobröst under de första fem minuterna? Nakna slavflickor uppställda mot en vägg? Skriker folkmassan hysteriskt efter blod? Säger John Hannah »cock«¬†i varje replik? Får vi se sexscener belysta av oljelampor? Finns det någonstans två kvinnor som kysser varandra? Flyger det blod i slow motion? Hoppar muskliga män genom luften i slow motion? Dansar nakna kvinnor suggestivt i slow motion? Kallar nakna män varandra för bröder? Blir en av huvupersonerna kissad på? Jag frågar: FLYGER DET BLOD I SLOW MOTION?

Natuligtvis handlar det om premiären av Spartacus: Gods of the Arena.

Och svaret på alla frågorna är ja, japp och jajamän. Ingen kan bli besviken på en sån öppning. Den är allt jag väntade mig.

Jag är pöbel, jag är den vrålande massan på första bänk på arenan. Jag knyter nävarna i luften och ropar efter mer.

Och när det gäller våld så är jag väl tillfredställd. Det är precis lika våldsamt, skitigt och sexigt som i föregångsserien. Men efter ett avsnitt så hoppas jag naturligtvis på att det ska vara lika fullproppat av det andra som gjorde Spartacus: Blood and Sand så oerhört hjärtslitande bra.

För mig var föregångaren Spartacus: Blood and Sand utan tvekan en av 2010 års bästa teveupplevelser. Serien lämnade mig utmattad, blodtörstig, sexsugen, hungrig och rödgråten. Tyvärr fick huvudpersonen, skådespelaren Andy Whitfield cancer. För att lösa det faktum att seriens andra säsong blev uppskjuten valde Starz att i stället producera en prequel till serien, där vi får följa gladiatorägaren Bartiatus (Hannah) tidiga år i romerska staden Capua. Flera av stjärnorna från Blood and Sand är kvar, och första avsnittet lovar mer av samma sort som från ursprungsserien. Mest exalterad är jag över att få se gallern Crixus historia berättas från början. Så här skrev jag i april förra året:

Crixus the Gaul¬†(spelad av nya zeeländaren Manu Bennett) som jag har hånat för hans överdrivna machismo och utnämnt till seriens pajasskurk har nu vunnit mig över fullständigt. Hans uppgivna gråt när hans älskade tvingas iväg efter att deras relation uppdagats fick mig att gråta igen. Skådespelaren lyckas balansera den hårde krigaren(tm) med en sårbarhet och en mjukhet som man väldigt sällan får se hos sådana roller. Det är ingen lätt grej. Att slå över och bli en dödsmaskin à la Arnold Schwartzeneggers terminator är ju en risk som alltid är överhängande, och även det som jag förväntar mig i en serie om romerska he-mans. Så glad att bli motbevisad.
Hans hjälplöshet och ovillkorliga kärlek krossar mitt hjärta.

För det fina med Spartacus: Blood and sand, det som fick mig att kapitulera fullständigt för serien (och märkväl att jag skrattade så jag grät i första avsnittet – jag tyckte att jag aldrig sett nåt sämre, någonsin) är att den på ytan är en serie om stålmän som slåss och oljar in sig, men att det bakom det finns en äkta vilja att berätta om en omöjlig mansroll. Att tvingas förtrycka alla mänskliga känslor för att förvandlas till en mördarmaskin var det genomgripande temat i BoS, och de konsekvenser det får för människan som gör det.

Jag hoppas att Gods of the Arena fortsätter på samma spår, att de fortsätter låta det finkänsliga, de små detaljerna bryta igenom musten, nakenheten och ultravåldet. Att våga låta historien om männen bland män fortsätta att handla om sårbarhet och kärlekssökande, om den egna kroppens längtan. Allt väl dolt bakom bågnande muskler, storvulna ord om ära, och blod som skvätter, sprutar, svishar och droppar i slow motion.