Weird Science
Samtal med gud

2011-01-11  

Grant Morrison växte upp under kalla kriget, i närheten av en missilbas på den skotska landsbygden.

Om detta lär man sig i Grant Morrison: Talking with Gods, och egentligen hade dokumentären kunnat börja och sluta med just den meningen. Kan man sin Morrison någorlunda så blir den meningen nyckeln till i princip hela hans produktion.

Atomapokalypsen har ständigt hängt över hans serier, från det korta Hellblazer-inhoppet How I Learned to Love the Bomb (samlad i albumet Rare Cuts från 2005) där tecknet för radioaktivt avfall blir helgonbild för en självmordssekt, till hur Oppenheimers atombombstester öppnar maskhålet mellan vår verklighet och de extradimensionella jävligheterna i The Outer Church i Invibles-sviten.

Filmen skulle som sagt ha kunnat börja och sluta där. Tack och lov fortsätter den. Med berättelser om drogande, musikkarriär, runkritualer och Morrisons minst sagt traumatiska experimenterande med kaosmagi.

Till skillnad från huvudpersonen i den påfrestande filosofiska egodefileringen The Mindscape of Alan Moore blir Morrison aldrig högtravande eller långrandig i sina anekdoter.

Det är en dokumentär som både stärker myten om honom som en obskyr Aleister Crowley-liknande kråkfigur som bor i en hemsökt herrgård långt ute på vischan, och samtidigt ger ett porträtt av en ödmjuk person man bara skulle vilja umgås med i ett par dagar. Särskilt gullig är historien om hur Morrison, som fram till 30 års ålder aldrig rört en droppe alkohol, aldrig tagit en drog, får för sig att testa allt. I pintvolym. En pint cider – »aha, det smakar så!«; en pint vodka – »okej, så det är vodka.«

Med vår tids besatthet av autenticitet och att ständigt sätta verket i förhållande till författaren – vad är självbiografiskt, vad är inte det? – så blir Talking with Gods ett direkt facit: varenda fas och utseende King Mob går igenom i Invisibles sjuåriga historia har till exempel en spegelbild av Morrison i verkligheten (liksom hur han började praktisera som transvestit för att ge karaktären Lord Fanny trovärdighet). Det når en nästan Paul Austersk metafiktiv nivå när han i filmen berättar hur han strax efter att King Mob angripits av ett köttätande virus (Entropy in the UK-albumet), själv blev drabbad av elakartade utslag och slemfyllda blemmor i ansiktet.

På 80 minuter är det givetvis omöjligt att sammanfatta en så komplex karaktär och karriär som Morrisons – man skulle gärna sett djupare dykningar i The Filth eller Arkham Asylum – men Talking with Gods är tillräckligt nära och tillräckligt bra för att vara omistlig.

Filmen finns att köpa i HD-anpassat filformat här.