Weird Science
Filmdagarna 2012: korrespondens #1

2012-08-29  

Per och jag befinner oss just nu på branschtillställningen Malmö Filmdagar och trycker i oss så mycket film vi hinner och orkar under ett par intensiva dagar. Precis som för två år sedan har vi i år bestämt oss för att spela in ett par poddradioavsnitt under evenemanget, där vi kommenterar det vi sett. Här kommer det första av troligen två avsnitt.

I den här podden diskuteras följande filmer (utan några stora spoilers): Hamilton 2 – men inte om det gäller din dotter, The Bourne Legacy, Bitchkram, Damsels in Distress, Äta. Sova. Dö, Laurence Anyways

Utöver våra väna stämmor får ni även i detta avsnitt höra kommentarer från Daniel Lindvall, Anna Arnman och Ebba Löwenhielm Peetre.

Jag tror och hoppas att ljudet är OK, men eftersom den här podden produceras lite quick and dirty lägger jag in en sedvanlig disclaimer om detta här.

WS på Filmdagarna 2012 – avsnitt 1 (mp3)

Pannkaksperfektion i Portlandia

2012-08-20  

En av sommarens trevligaste teve-överraskningar har skrattoffensiva IFC stått för. För några veckor sedan, under sitt starka fredagshumorblock bestående av Scott Aukermans absurda talkshow Comedy Bang! Bang! (sprungen ur podcasten med samma namn) och komikerfrågesporten Bunk, dök nämligen en Portlandia-special upp, utan speciellt mycket fanfar. Carrie Brownstein och Fred Armisen är just nu mitt uppe i inspelningen av säsong tre av det framgångsrika sketchprogrammet, så att det skulle smygas ut ett 45 minuter långt bonusavsnitt mitt i sommaren kändes otippat. Dessutom var det väldigt bra.

På pappret känns dock Portlandia: The Brunch Special som ett anspråkslöst mellanmål med tveksamt näringsinnehåll. Att bara köra en »extended cut« av ett av andra säsongens avsnitt, det där i vilket Carrie och Fred får tips om ett nytt populärt brunchställe och tvingas stå i kö en halv dag för att få plats, kan först kännas lite som att koka hipstersoppa på en spik, även om avsnittet i sig var ett av säsongens bästa. Men de farhågorna försvinner snabbt.

Efter en förlängd version av originalavsnittet, som har en mer filmisk kvalitet och där de olika stickspåren får större utrymme och tydligare avrundning, följer den riktiga huvudrätten: en fiktiv bakom kulisserna-dokumentär om dramatiken i samband med inspelningen av avsnittet. Kameran vänds här för ovanlighetens skull bort från Carrie och Fred, och fokuserar i stället på programmets regissör Jonathan Krisel, som visar sig vara en bortskämd, lynnig, perfektionistisk auteur som vägrar släppa ifrån sig avsnittet innan hans konstnärliga vision är helt uppfylld.

Det som står i vägen för visionens fulländning i det här fallet är en till synes helt obetydlig detalj under inspelningen. För maximal trovärdighet kräver nämligen Krisel att de pannkakor som serveras på brunchstället verkligen är de allra bästa man överhuvudtaget kan föreställa sig – en specifik variant med en viss typ av bär som i Krisels föreställningsvärld antar nästan mytiska egenskaper. Denna besatthet skapar förseningar och tandagnisslan för alla inblandade, och Krisels divalater eskalerar bortom all rimlighet, till den grad att hela produktionen hotas.

När jag intervjuade Fred Armisen i vintras pratade han mycket om Jonathan Krisels betydelse för Portlandia; hur han påverkat inte bara innehållet utan också utformningen, tempot, tilltalet. Hur han dragit nytta av erfarenheterna från sitt arbete med Tim & Eric (han medregisserade fem säsonger av Awesome Show, Great Job!). Att med den här specialen låta Krisel tillfälligt stå i centrum (med den äran!) är ett snyggt sätt att uppmärksamma Portlandias minst omskrivna huvudperson på.

Jag mötte Lasse

2012-04-06  

Ni vet hur det är: man sitter och kollar Letterman-klipp på YouTube, fastnar i en Chris Elliott-loop, fascineras av alla slitna gamla VHS-snuttar som fantaster digitaliserat och lagt upp. Man njuter av den unge Elliott hos Letterman – alla bisarra karaktärer, alla återkommande skämt. Man skrattar åt en sketch där Elliott spelar en konspirationsteoretiker som avbryter Letterman mitt under ett inslag och ställer till en scen, bara för att direkt bli eskorterad från studion av Secret Service-gorillor. Och så plötsligt ser man något. Är inte mannen i publiken, han som sitter precis nedanför Elliott, han som är klädd i brun kavaj och randig slips, han som roat ser på när foliehatten får sitt utbrott, är inte det… Sveriges egen tevesuperstar Lasse Holmqvist?

 

 

 

 

 

Jag samlar mig. Tittar igen, pausar, hoppar tillbaka, ser om det en tredje gång. Visst fan är det Lasse! Eller? Jag måste gå till botten med det här. Klippet ifråga säger inget om årtal, men det är helt klart taget från »gamla« Letterman, innan flytten från NBC till CBS och Ed Sullivan Theater. Det vill säga någon gång innan 1992. Chris Elliott jobbade på Late Night mellan 1982 och 1988, men har både innan och efter dess hoppat in lite då och då och gjort sketcher, så helt säker kan man inte vara. Jag letar vidare, och hittar till slut hänvisningar till ett par sketcher på Late Night under 1983 och 1984 med en karaktär som kallas »Conspiracy Guy« och som spelas av Elliott.

Då kommer man till frågan: är det rimligt att tro att Lasse Holmkvist, denne SVT-ikon, var nere med Letterman och passade på att sitta med i publiken under en högst hypotetisk resa till New York 1983-1984? Man får komma ihåg att under de här åren var Holmkvist vad man i branschen brukar kalla »the shit« – han red på den enorma framgångsvåg som var Här är ditt liv (som Holmqvist var programledare för 1981-1991), och hade många bollar i luften. Samtidigt var det nordiska teveutbudet som bekant skralt under den här tiden – hur många svenskar hade koll på amerikanska talkshows? En tevepersonlighet och amerikavän, såklart. Och Holmqvist skrev till och med en bok om New York, Vårt Manhattan, tillsammans med sin livskamrat med det oslagbara namnet Britt Bass. Boken kom 1983.

Jag kollar med Kalle Lind. Om någon kan ge en hyfsat kvalificerad gissning på var en svensk tevegubbe befann sig under den här perioden så är det Kalle. Hans informativa svar får avsluta min spaning:

Håller med dig, det ser ut som good old Lasse. Och det är inte alls omöjligt att han var där. Han hängde ju extremt mycket i USA under åttiotalet, hans nya fjälla Britt Bass hade bott där i många år (hon bodde där när de raggade upp henne till Sven Tumbaavsnittet av Här är ditt liv – det var så de träffades), och han skrev flera hyllande kåserireseberättelser och gjorde teveprogram om USA. Fan vet om han inte rentav funderade på att flytta dit, vill minnas det sägs nåt i den riktningen i [dokumentärfilmen om Holmqvist] TV till varje pris.


Fotnot: Det är mycket Chris Elliott nu. Ungefär samtidigt som jag lägger detta Lettermanpussel nås jag av den fantastiska nyheten att Elliotts mycket udda sitcom Get a Life äntligen ska komma på DVD. Dessutom släpptes första säsongen av Eagleheart på DVD den här veckan, och andra säsongen börjar på adult swim nästa vecka. Då dyker även Chris Elliott upp på Marc Marons podcast WTF, efter att nyligen ha kört en pressrunda för Eaglehart som inkluderade stopp hos både Conan och – givetvis – Letterman.

Härlig hyllning hos Gethard

2012-02-26  

The Chris Gethard Show är en charmig DYI-talkshow som direkt-sänds varje onsdagkväll på en av New Yorks Öppna Kanalen-varianter, Manhattan Neighborhood Network (om man inte bor i New York kan man titta här). Programmet leds av komikern Chris Gethard, och är en lätt kaotisk tevetimme där udda karaktärer, upptåg, mer eller mindre kända gäster, paneldiskussioner och musikunderhållning blandas i en anspråkslös mix. Det är lite fritidsgård, lite fest, lite öppen scen. Showen började som ett arrangemang på Upright Citizens Brigade Theater i New York för några år sedan, och den företagsamme och något brådmogne Gethard (uttalas »geth-ard«, inte »get-hard«!) har släpat med sig flera av sina underliga kumpaner från den scenen till tevestudion.

Veckans avsnitt var utformat som en hyllning till en av showens största fans, en 16-årig tjej vid namn Alyssa. Under lång tid har detta superfan varit aktiv via twitter och mail och forum, ringt in till showen, deltagit på alla möjliga sätt – men aldrig varit på plats under en inspelning. Nu hade hon övertalat sin pappa att skjutsa in henne från förorten till Manhattan för att för första gången sitta med i publiken – men Gethard och kompani drog till med en kupp, placerade Alyssa i centrum och lät hela programmet kretsa kring henne. Alyssa är uppenbart en humornörd av rang, och Gethard hade dragit i alla trådar han kunnat för att få till en stjärnfylld och underhållande tillställning – vilket resulterade i en imponerande kavalkad av gäster som dök upp för att hälsa på den överrumplade tonåringen, bland annat typ halva 30 Rock och en massa SNL-folk. (Och Jon Glaser, som stal hela föreställningen utan att ens vara där.)

Det var en varm hyllning helt utan cynism eller ironi – och det var fantastiskt att se, veckans finaste teve. Kolla själva här.

Portlandiansk länkåtervinning

2012-02-13  

Portlandia hade svensk säsongspremiär i onsdags (på TNT7; även på SVT Play från och med nu på onsdag). Glädjande att det blivit allt vanligare med svenska premiärer så tätt inpå de amerikanska – Portlandias andra säsong är ju fortfarande i full gång på IFC. (Det senaste avsnittets sketcher om idiotiska projekt på Kickstarter (ovan) och hajpade Pitchforkband (inklusive Kristen Wiig som… kattnappare!) var så perfekta i sina detaljer – och hysteriskt roliga – att jag gapskrattade mig förbi dem och tvingades se om dem flera gånger.)

Vi har redan skrivit en hel del om Portlandia här på WS, så istället för att skriva samma texter en gång till kör jag en liten länkdump här, med både gammalt och nytt stoff. Lämpligt för nybörjaren som vill bekanta sig med Portlandia, men förhoppningsvis också matnyttigt för fansen som vill gräva djupare.

Inför säsongsstarten i USA intervjuades Carrie Brownstein och Fred Armisen av allt från New York Magazine och Fresh Air till Conan och KCRW:s The Business, och åkte sedan på en snabbt ihopkokad miniturné till några utvalda (och snabbt utsålda) städer. Fred var sedan i Stockholm på egen hand häromveckan och framförde en sorts spontan lightversion av den redan väldigt improviserade USA-diton, och med anledning av detta har han synts nästan överallt i svensk media de senaste dagarna (jag tror det enda han inte hann med under sitt korta besök var teve, ironiskt nog – han var även besatt av att få vara med i någon svensk film, vilken som helst, bara som statist i bakgrunden, men det blev inte heller av).

Själv hade jag ett lunchmöte med Fred, som dels resulterade i min cameo på scen under frågestunden med honom på Strand, och dels en artikel i Sydsvenskan (publicerad version här, lite längre version här). Dessutom har jag klippt ihop en podcast av mötet som man lyssna på här.

Tidigare i höstas gjorde jag en telefonintervju med Fred, när han var i Portland och höll på med inspelningen av det vi ser på teve nu, men min stora kärleksförklaring till Portlandia skrev jag här på WS efter första säsongen, för ganska exakt ett år sedan. Upplevelsen av den pågående andra säsongen förstärker det jag skrev då.

Kanske är det inbillning, men Carrie och Fred känns mer bekväma, mer varma i kläderna nu. Berättandet känns också mer självsäkert, formen mer självklar än tidigare – även om programmet kändes ovanligt stilsäkert redan vid starten. Vid en Q&A på The Paley Center i New York för ett par veckor sedan sa moderatorn Julie Klausner att hon tycker Portlandia är den första humorserien sedan Strangers With Candy som så tydligt och tveklöst etablerar en specifik skådeplats – det är en intressant iakttagelse. För oavsett om skämten i Portlandia går bortom de superspecifika subkulturer man ofta hänvisar till, och gör de roliga även för oss långt borta från Portland, Oregon, i nordvästra USA, är det aldrig någon tvekan om var programmet utspelas.

Avslutningsvis, tre av mina favoriter från andra säsongen:

 

1. DJ Night. Det börjar så oskyldigt. En tjej i en skivbutik ger Carrie och Fred en flyer – hon ska spela skivor på en bar samma kväll och undrar om de kan komma. En banktjänsteman som lirar »rockabilly, hillbilly och psychobilly« och kallar sig DJ Direct Depo$it lockar även han med sitt gig. Därefter eskalerar det snabbt: plötsligt står det DJs mitt i gatan och snurrar vax, Carries och Freds bil bombaderas av kulörta flyers, i gränder hänger förtappade turntablister… Det hela utvecklas till en mardröm, en beatmixad skräckfilm som med perfekt gehör gisslar en viss typ av DJ-epidemi som jag själv inte bara upplever i min närhet utan dessutom – gulp – ibland är en del av. It cuts so deep.

2. Carrie hänger upp sig på en tatuering. Carrie har börjat dejta en ny kille, som hon trivs väldigt bra med. Men så kommer det fram att snubben är dekorerad med en väldigt speciell tatuering på överarmen – och Carrie står inte ut med den. Hon gör allt hon kan för att undvika den, men till slut står den i vägen för relationen.

3. Jack har glömt sin kasse. På ekolivset är det en dödssynd att glömma sin butiksspecifika tygkasse hemma, men det är precis vad Jack McBrayer har gjort. Kassakön bakom honom blir allt längre, samtidigt som han ställs till svars av en oförstående personal som vägrar ge honom en plastpåse. En enkel sketch med typisk Portlandia-fingertoppskänsla, ett anspråkslöst gästspel som kommer och går utan fanfar (och McBrayer gör det utmärkt), och en kreativ redigering, i detta fall en detalj i ljudläggningen som antyder att Freds kassabiträde plötsligt drabbas av någon slags PTSD – och sen raskt släpper det. Garanterat något som uppstod först i redigeringen. Överlag är detaljer i såväl ljud- som bildklippningen i Portlandia en fröjd om man önskar nörda ner sig i sånt.

Elva gamla toppfilmer som jag såg för första gången under 2011

2012-01-01  

 

  1. Zazie dans le métro (Louis Malle, 1960)
  2. Bad Day at Black Rock (John Sturges, 1955)
  3. Basket Case (Frank Henenlotter, 1982)
  4. Broadcast News (James L. Brooks, 1987)
  5. A Canterbury Tale (Michael Powell, Emeric Pressburger, 1944)
  6. Menschen am Sonntag (Robert Siodmak m fl, 1930)
  7. The Misfits (John Huston, 1961)
  8. Something Wild (Jonathan Demme, 1986)
  9. Valerie a týden divus (Jaromil Jires, 1970)
  10. Walkabout (Nicolas Roeg, 1971)
  11. Will Success Spoil Rock Hunter? (Frank Tashlin, 1957)

 

För ett par år sedan gav jag upp det frustrerande arbetet med att göra topplistor över filmer från det år som ännu pågick, en syssla man liksom förväntas ägna sig åt mot slutet av året. Inte ens med de största skygglapparna, den godaste viljan och de mest braskande disclaimers kunde jag med gott samvete fortsätta med denna tortyr (bara delvis överdrivet ordval där).

Så istället roar jag mig med att göra listor som den här: äldre filmer, i många fall klassiker, som jag aldrig tidigare sett men som jag under året lyckats se för första gången. Det är en behaglig syssla helt frikopplad från den positionerande ängslighet jag förknippar med att ranka nya filmer som knappt hunnit svalna – jag får tillfälle att reflektera över vad jag sett under året, se vilka vägar mina nycker och infall fört mig, vilka cineastiska luckor jag lyckats täppa till under resans gång. Alltid är det något. Ibland blir det förstås också pinsamt, som att konstatera att nej, jag hade faktiskt inte sett The Misfits tidigare, och inte heller Nicolas Roegs Walkabout.

Alla filmer på listan är inte mästerverk, men de har alla något speciellt som höjer dem över mängden. Det mest intressanta med Frank Henenlotters lågbudgetskräckkomedi Basket Case, till exempel, tycker jag är skildringen av ett skitigt, farligt New York under tidigt åttiotal. Det kanske mest anmärkningsvärda med Something Wild är hur Jonathan Demme pendlar hejvilt mellan komedi och typ thriller på ett direkt underligt sätt. Och så vidare. Men bra och sevärda är de allihop.

Louis Malles fantastiska, snurriga Zazie dans le métro, eller Zazie – flickan som gör vad som faller henne in som den heter på svenska, tronar i ensamt majestät högst upp på listan. Resten står i bokstavsordning.

Bubblare: Deep End, Patton, The Naked Spur, Whisky Galore!

»Doot Doo!«

2011-12-27  

Musikjournalisten, aktivisten och upptågsmakaren Nardwuar the Human Serviette är en kanadensisk nationalklenod. I över tjugo år har han förundrat och förargat både publik och intervjuobjekt med sina intrikata frågestunder som våghalsigt pendlar mellan det triviala och det djupsinniga. Han har gjort det i radio och teve, på presskonferenser, taffliga backstageområden och gator och torg. Många är de stjärnor som klentroget granskat hans plojiga utstyrsel och fåniga röst och undrat »Vad är det här för clown?«, bara för att överrumplas av Nardwuars närmast lexikala kunskap om all möjlig populärkultur och framförallt musik, från den garagerock han själv framför i sitt band The Evaporators till modern hiphop.

Det kan vara svårt att gilla Nardwuar. Det kan ta tid att vänja sig. För många är det en process – man måste lära sig att uppskatta honom. Jag vet, för jag avskydde honom till en början. Hans manér, hans pajasaktiga intervjustil där personligheten Nardwuar tycktes viktigare än personen han pratade med – allt det där gjorde mig galen tills jag insåg hur mycket research och genuin kärlek till musiken som ligger bakom hans utfrågningar, och hur han till skillnad från väldigt många av sina kollegor faktiskt bryr sig om sina intervjuobjekt. Plötsligt var jag ett fan.

Så varför är denna excentriker från Vancouver, British Columbia värd att skriva om på Weird Science? Jo, för att han har en egen YouTube-kanal. Och som han använder den. Ett ord: föredömligt. Här hittar man massor av de många intervjuer Nardwuar har gjort under åren, från nya konversationer med Best Coast och Odd Future och långt bakåt genom rockhistorien, till suddiga VHS-minnen av samtal med Sonic Youth och Nirvana från kanadensisk lokal-teve. Nardwuar i både ljud och bild är en upplevelse man aldrig glömmer, och hans generösa samling av klipp (när detta skrivs 247 stycken) är ett av mina favorit-rabbit holes på hela Internet, och som sådant en fenomenal tidsödare. Jag fastnar ofta. Det kan börja med att jag klickar på någon av hans senaste intervjuer, till exempel den med Ghostface Killah, och därefter hittar någon annan lockande video i högerspalten, kanske den där Nardwuar pratar med Lady Gaga i ett trapphus, för att sedan förlora mig i arkivet tills jag sneglar på klockan och inser att det har gått två timmar sedan jag hörde Tony Starks hylla Force M.D.’s.

Det är en riktig skatt, och man kan hoppa in varhelst det passar. För en bra grundkurs i hur det kan gå till när Nardwuar är i sitt esse, och personerna han pratar med också är med på noterna, rekommenderas exempelvis samtalen med N.E.R.D., Feist, Questlove, och de många intervjuerna med Snoop Dogg (som nästan är ett kapitel för sig).

En liten julfilmsspecial (5)

2011-12-26  

Det är juldagsmorgon, och struliga tonåringen Dawn Davenport kallas ner till vardagsrummet av sina föräldrar för att se vad tomten har lämnat för klappar under granen. Dawn har bara önskat sig en enda sak i år, och hon kan inte föreställa sig ett scenario i vilket hon inte får vad hon vill ha: ett par skor hon kan dansa cha-cha i. Fylld av förväntan river hon av pappret från sitt paket, bara för att upptäcka ett par helt vanliga tråkiga skor istället för sina önskade glamorösa pjuck. Hon blir förtvivlad. Det här är ju inte alls vad hon hade önskat sig! Hennes moraliserande föräldrar försöker förklara: fina flickor har inte cha-cha-skor! Men Dawn hör inte förmaningarna, hon ser bara rött. Hon får ett utbrott, skäller ut mamma och pappa, trampar sönder alla julklapparna och stormar gråtande ut från hemmet. På vägen välter hon julgranen över mamma Davenport, som begravd under barr och glitter upprepar sitt mantra: »Not on Christmas, not on Christmas…«

Varje gång jag får en töntig tröja, en oläsbar bok eller en ful prydnadssak i julklapp av välmenande släktingar tänker jag på Dawn Davenport, tour de force-gestaltad av Divine i John Waters Female Trouble (1974). Dawn agerar ut all den frustration och barnsliga vrede vi alla antagligen någon gång har upplevt när vi fått saker vi inte önskat oss eller inte fått det vi faktiskt önskat; all irritation över fel klappar vi mottagit, men aldrig någonsin skulle få för oss att ventilera, av hundra olika anledningar – skammen, rädslan att trampa folk på tårna, det faktum att vi är vuxna civiliserade människor, medvetenheten om hur bortskämd man är som ens får julklappar. Istället: kanske en knuten näve i fickan och en förhoppning om att kvitto finns så man åtminstone kan byta sin usla klapp mot något mindre uselt.

Men Dawn har lyckligtvis inte dessa spärrar, och när hon står där och stampar på de oöppnade paketen som en annan Godzilla lever jag ut min ilska genom henne. Hon spränger alla dåliga samvetes och blygsamheters vallar och vrålar ut sin besvikelse på sin omvärld på ett fullständigt ohämmat, omoget och alldeles… alldeles underbart sätt.

En timme med Louis CK för 35 spänn

2011-12-17  

Min kompis Forrest jobbar på The Beacon Theater i New York, en trevlig konsertlokal på Upper West Side där bland annat WS-Per avnjöt gubbarna Crosby Stills and Nash härförleden. En dag i slutet av sommaren dök en rödskäggig herre upp i foajén med sina två unga döttrar i släptåg. »Ursäkta om jag stör«, sa han till Forrest. »Men det är så att jag ska göra några föreställningar här senare i höst, och jag har aldrig varit här tidigare. Jag bor i närheten och råkade gå förbi. Är det okej om jag tar mig en titt?«

Rödskägget var Louis CK. Han fick sin rundtur. Ett par månader senare återvände han till The Beacon och gjorde tre ståuppföreställningar, varav två filmades och klipptes ihop till showen Louis CK Live at the Beacon Theater, komikerns fjärde filmade show på fem år. Inget konstigt med det – men det omvälvande är hur föreställningen distribueras. CK sköter det helt på egen hand. Inga tevekanaler eller skivbolag inblandade, som när han gjorde Hilarious (Comedy Central), Shameless (HBO) eller Chewed Up (Showtime). Inget »i samarbete med Funny or Die« eller någon annan sajt eller sponsor. Istället säljs den direkt via CK:s hemsida, med start för exakt en vecka sedan. För $5 kan man strömma showen, eller ladda ner hela rasket som en högupplöst mp4-fil. Inga mellanhänder bortsett från PayPal. Och bäst av allt för oss icke-amerikaner, vana att bakbindas av teknikfientliga bolag med sina regionlås, DRM och tusen miljoner andra hinder när vi vill ta del av samma underhållning som våra vänner i väst: inget tjafs. Inga restriktioner. Man behöver inte bli medlem någonstans. Simultan release för hela världen, inte bara USA. Ett mer än humant pris. Det är, om inget annat, ett beundransvärt och sympatiskt initiativ.

En vecka senare kan man konstatera att experimentet, i den mån det kan klassas som ett sådant, är en enorm framgång. (För undertecknad och många med mig känns det snarast som en no-brainer och jag är mest tacksam för att någon av CK:s status äntligen brutit den traditionella distributionsmodellen, och hoppas att många fler kommer att följa i hans fotspår.) Enligt CK själv hade 110 000 personer betalat för föreställningen redan efter fyra dagar. Priset för produktionen (kameror, klipp, efterproduktion) täcktes i princip av biljettintäkterna på The Beacon. CK gissar i sitt senaste uttalande att han inte kommer att tjäna lika mycket pengar på den här showen som om han hade gjort om han sålt den till typ HBO – men han har total kontroll över den. Han äger den, och all vinst går tillbaka till hans eget bolag. Det kan innebära konkreta saker för CK och i slutändan hans fans – som exempelvis finansiering av den nya långfilm han hoppas kunna göra så småningom (någon gång efter tredje säsongen av Louie, får man anta.)

Hur var då själva föreställningen? I den upprymda diskussionen kring distributionen har innehållet i showen bitvis glömts bort. Live at the Beacon Theater är på många sätt en fortsättning på tidigare etablerade premisser och teman. CK plockar fortfarande mycket stoff till sina resonemang från sitt liv som ensamstående pappa, han fokuserar fortfarande mycket på att bli äldre och på att vara en på många sätt – och i sina ögon – horribel människa. Jag tyckte det var väldigt roligt. Ofta briljant. CK har en enormt hög lägstanivå, och hans scenpersonlighet är totalt trovärdig. När han är i sitt esse – med sin perfekta tajming, brutala vändningar och små stickrepliker – överskuggar han de flesta andra komiker. Jag är väl inte överförtjust i de mest vulgära vändorna – jag kan bara garva åt så många onaniskämt – men det är såklart en smaksak. En sak jag tyckte mig se som jag inte sett tidigare är att CK verkade mer fysiskt aktiv på scen – fler och större gester, mer agerande och ett flitigare användande av olika röstlägen.

Det som gnager i mig är dock hans frenetiska arbetstakt, som jag finner både fascinerande, imponerande och lite oroväckande. Jag vill veta var den kommer ifrån, och var den är på väg. Jo, okej, konkret vet vi att inspirationen kommer från George Carlin, vars arbetsmoral CK ofta pratar om. Men djupare tycks det handla om en medvetenhet om underhållningsbranschens flyktiga väsen; att smida medan järnet är varmt, medan man har en chans. Han pratar ofta om det i intervjuer, om hur det är jättekul med framgång, men om ett år kan den vara borta och då står man där. Och han tycks verkligen mena det.

Som ett fan är jag oerhört tacksam över att få ta del av en massa nytt material (utöver fantastiska Louie!), men efter den här showen har jag för första gången börjat höra kritik även från vissa inbitna fans om att denna besatthet med att skriva en hel timme nytt material varje år och sedan kasta bort det så fort det är dokumenterat i en show, kanske börjar slita på om inte CK som person så CK som humorist, som författare av skämt. Själv tycker jag det är ett något hårt omdöme, men faran finns förstås där. Det ska hursomhelst bli spännande att se hur länge han kan hålla den här takten. (»Jag vet inte vad fan han håller på med«, sa för övrigt goda vännen Chris Rock om CK i samtal med Marc Maron nyligen, apropå denna besatthet.)

Bonus: för mer om CK:s resonemang kring betalningsmodeller, prissättning, bemötande av fans och annat kan det vara värt att vada igenom den här chatten på Reddit som han gjorde häromdagen. För en bra och lång konversation om hans drivkraft och varför han envisas med att arbeta i sånt högt tempo (åtminstone mellan raderna) rekommenderas den känslosamma intervjun han gjorde med Terry Gross på Fresh Air, också nu i veckan.

En pratstund med Fred Armisen

2011-09-19  

Fred Armisen är en upptagen man. Han är numera en av veteranerna på Saturday Night Live, vars 37:e säsong börjar på lördag. Själv har han tillhört ensemblen sedan 2002. Repetitionerna är i full gång på 30 Rockefeller Plaza i New York inför helgens premiär (med numera meste gästvärden Alec Baldwin), men när jag fick tag på Armisen för en pratstund häromdagen var han fortfarande i Portland, Oregon, där han höll på att avsluta inspelningen av den andra säsongen av Portlandia, vars första säsong är en av årets absoluta tevehöjdpunkter. Under en kort paus tog han sig tid att svara på några frågor om sketchshowen, som börjar visas på svenska TNT7 i kväll.

 

Du och Carrie Brownstein hade gjort både kortfilmer, sketcher och musikvideos ihop under ganska lång tid under namnet ThunderAnt innan idén med Portlandia föddes. Hur började det samarbetet?

»Vi har varit vänner länge, umgåtts mycket i största allmänhet, och vi började fundera på vad vi skulle kunna hitta på tillsammans, något kreativt. Eftersom bägge två spelar musik så tänkte vi, okej, det ska vi inte göra. Det hade varit alltför uppenbart, att till exempel starta ett band ihop. Det hade inte varit en utmaning. Så vi bestämde oss för att göra några korta filmer helt på egen hand, utan någons insyn eller godkännande, utan krav på varken humor eller form – bara något som vi tyckte var underhållande. Så det var typ det som hände, vi bollade några idéer fram och tillbaka, och sen åkte jag till Portland och tillsammans med en kompis som skötte kameran spelade vi in ett antal små klipp. Och vi älskade det, det var fantastiskt kul.«

Hur utvecklades det sedan till något mer än bara små experiment er emellan? Hur blev det ett faktiskt teveprogram?

»Det utvecklades steg för steg. Vi upptäckte efter ett tag att vi hade mer än bara spridda uppslag och idéer, vi hade plötsligt en ganska stor samling sketcher och klipp som vi hade lagt upp på vår hemsida, och vi ställde oss frågan: hur går vi vidare med detta? Så vi pitchade det som ett sketchprogram. Allt växte liksom fram av sig själv, väldigt organiskt.«

Vad var det med just Portland som gjorde att ni ville förlägga en sketchshow där?

»Först var det av rent praktiska skäl eftersom Carrie bor där. Men sen upptäckte vi att staden hade så många egenheter som vi kunde använda oss av. Den blev en perfekt skådeplats för det vi ville göra. Den liknade ingenting jag hade sett förr.«

Ni tycks onekligen ha fångat något speciellt med staden. Jag pratade med någon som bor i Portland, som sa att han nästan inte förmådde se serien eftersom den kommer för nära verkligheten. Hur upplever du att Portlandia har mottagits rent generellt av folk i Portland?

»Allt vi gör försöker vi göra med värme, med kärlek för staden. Vi försöker att inte förlöjliga någon eller något. Gensvaret har varit väldigt bra, folk tycks överlag gilla det vi gör.«

Det känns som att ni hyser en slags hatkärlek till staden. En av sakerna jag gillar med programmet är att samtidigt som ni porträtterar flera av stadens färggranna invånare på ett, låt oss säga mindre smickrande sätt, så är ni inte överdrivet cyniska eller hånfulla. I stället känns det som att ni ser karaktärerna som riktiga människor, där finns hela tiden en empati. Jag tror det hade varit lätt för er att bara framställa dem som karikatyrer. För mig är det en av programmets stora förjänster.

»Ja, jag hoppas att det är så det upplevs av tittarna, det var väldigt viktigt för oss. Jag tror nästan inte någon gillar att göra karaktärer som man bara gör narr av eller är genuint elak mot.«

Jag har diskuterat Portlandia med ett par personer som vid en första anblick tycker att ni gör just detta, hånar karaktärerna, men jag försöker alltid hävda att det är mer nyanserat än så.

»Och då måste jag tillägga att Carrie och jag är väldigt lika de här figurerna. När vi pratar ligger det ofta väldigt nära karaktärerna och hur de uttrycker sig. Många av deras egenskaper kommer helt klart från oss, även när de är aggressiva och osympatiska, som den sure cyklisten – den vreden kommer från mig, det är precis så jag känner, ganska ofta. Samma sak med damerna som driver den feministiska bokhandeln – dynamiken och spelet mellan dem ligger också väldigt nära hur vi är.«

Det Portland som framträder i Portlandia känns som en väldigt specifik plats, och det är en väldig specifik skildring av en kultur och en stad, även om skämten är mer tillgängliga än så. När ni gjorde den första säsongen, funderade ni på huruvida humorn och programmets ton skulle fungera utanför Portland, och nu även utanför USA?

»Vi hade ingen aning om vad som skulle fungera, vi saknar nog förmågan att tänka så stort. Vi kunde bara se mikronivåer. I första hand hoppades vi på att IFC skulle gilla det vi gjorde, så vi skulle få göra fler avsnitt. Varje gång vi hörde talas om att folk i andra delar av USA gillade programmet blev vi glatt överraskade. Vi kunde liksom inte föreställa oss att det skulle ske.«

Jag tror visserligen att en viss typ av alternativ kultur, eller hipsterkultur om man så vill, numera existerar i nästan alla större städer. Men Portlandia är inte bara en parad av kulturella referenser, sketcherna är ju faktiskt roliga också. Folk som bara förväntar sig en kavalkad av internskämt kan nog bli förvånade.

»När det gäller mottagningen av programmet är det utanför vår kontroll, vi kan aldrig veta hur folk kommer att reagera på det vi gör – även om vi såklart försöker göra det så roligt som möjligt. Tror du det finns liknande kulturer som de vi skildrar även i Sverige?«

Absolut, jag bor själv vid ett område som delvis kan sägas ha spår av Portlandias Portland. Det är lustigt hur subkulturer i dag kan kännas väldigt lokala och samtidigt superglobala, eftersom världen är så sammankopplad. Alla är medvetna om vad alla andra gör. Om det dyker upp en ny trend bland hipsters i Portland eller Williamsburg så kan man vara säker på att den dyker upp här några månader senare.

»Ja, det är väldigt intressant.«

När du jobbar med Carrie, som inte är komiker till yrket men som uppenbart är väldigt rolig, har du en annan arbetsmetod än när du är på ditt vanliga jobb Saturday Night Live? Jag har förstått att ni improviserar en hel del i Portlandia.

»Ja, på sätt och vis närmar vi oss hela processen på ett annat sätt, men det är enbart positivt. Carrie är verkligen naturligt rolig. Nästan allt med Portlandia skiljer sig från hur SNL görs – vi har i princip bara två skådespelare, vi får göra allt själva – så visst är det annorlunda. Men jag gillar att arbeta med bägge formaten.«

Eftersom Portlandia skiljer sig så från SNL, tillfredsställer det då en annan sida hos dig, humormässigt?

»Absolut, jag kan skatta mig lycklig som får göra så vitt skilda saker. Det är toppen.«

Apropå andra shower. Var ni inspirerade av någon särskild när ni bestämde er för tilltalet och estetiken i programmet?

»Vi var inspirerade av ett par olika saker. Tim and Eric Awesome Show, Great Job!, vars stil jag gillar skarpt. Det programmet har betytt enormt mycket. Nu har vi samma regissör också, Jonathan Krisel, och han har verkligen varit med och format hur Portlandia ser ut. The Mighty Boosh – jag älskar hur den serien ser ut, och samspelet mellan Julian och Noel, de är så roliga. Kanske lite Kids in the Hall också.«

Jag vet att det blir en andra säsong av Portlandia. Hur långt har ni kommit med den?

»Vi har filmat färdigt nästan hela säsongen, vi har bara några få dagar kvar, och det är lite deppigt att behöva åka tillbaka till New York nu, jag vill inte lämna Portland.«

När får vi se de nya avsnitten?

»Andra säsongen börjar i januari här i USA.«

Det här är bråda dagar för dig, SNL har premiär inom kort. Du är en av veteranerna där nu – gör det att du känner dig mer avslappnad och självsäker när ni närmar er en ny säsong?

»Det känns bra eftersom jag redan känner alla som jobbar där, och att komma dit igen efter ett långt uppehåll är som att återse gamla kompisar. Det är en väldigt trevlig stämning där på kontoret. Samtidigt innebär ju inte det att man kan koppla av, man måste hela tiden komma på nya sketcher och försöka hålla sig själv och showen relevant och rolig.«

 

Portlandia har premiär i kväll kl 21 på TNT7.