Weird Science
Tack för allt, Tony Scott

2012-08-20  

Den brittiske regissören Tony Scott, en av mina absoluta favoritfilmare, har gått ur tiden. Med 26 långfilmer och tusentals reklamfilmer var Scott en av Hollywoods mest produktiva filmmakare. Han var också en av de mest underskattade, och lyckades aldrig riktigt göra sig av med epitetet »Ridleys brorsa« som gjorde ett par blockbusteractions på 1980-talet.

Men även om Top Gun och Snuten i Hollywood II fortfarande är hans mest kända filmer så är det som estetiskt experimentell actionregissör under 00-talet som jag kommer minnas honom. Efter att ha regisserat Enemy of the State 1998 var det som om han bestämde sig för att bara göra halvstora men helhjärtat smarta actionrullar, och i strid ström kom Spy GameMan on FireDominoDeja VuPelham 123 och Unstoppable. En del blev katastrofala (Domino), andra blev små pärlor att se om och om igen (Spy Game), men alla hade en unik känsla för estetik och filmisk finurlighet, särskilt i actionscenerna, som aldrig liknande något annat.

I bakom kulisserna-klippen på dessa filmers dvd:er är Tony Scott alltid samma uppenbarelse, iklädd skrynklig keps, khakifärgad fotografväst och cykelbyxor, med en småpyrande cigarr i mungipan. Enligt egen utsago klev han upp klockan fyra varje inspelningsdag, gjorde en espresso, tände en cigarr och storyboardade upp dagens scener så att han hade full koll på vad han ville göra när resten av teamet började jobba klockan sex. Han var också ökänd som en aktiv regissör, som alltid klättrade upp på ställningar och balanserade på broräcken (därav cykelbyxorna) för att hitta den ultimata och tidigare ofilmade vinkeln. Det senare ska tydligen ha oroat filmernas producenter och försäkringsjurister, och ter sig också smått makabert så här dagen efter hans död. Scott ska tydligen ha begått självmord genom att just hoppa från en bro i Long Beach.

Tony Scott blev 68 år gammal. Jag minns honom som en sann estet, en indieregissör på storfilmernas spelplan, som gjorde några av de snyggaste filmerna i modern tid. Tack för allt, Tony.

FOTNOT: Konrad känner ni som före detta WS-medarbetare – i dag är han redaktör på Icon.

 

The HBO president!

2009-04-09  

Nog har den kittlande pop-kulturella meta-dramatiken kring Barack Obama svalnat sedan han blev president på riktigt. Det är liksom inte lika spännande att följa killen när han nu måste photo-op-skoja med med Angela Merkel som vilken dussinpresident som helst.

Men det finns guldglimtar, som i Politicos story om presidentens favoritteveserier, där vi får veta att ett av hans söndagkvällsmåsten är… Entourage!

»We would talk about Entourage all the time«, avslöjar pressekreteraren Robert Gibbs, och berättar hur de under kampanjen brukade skjuta fram sina telefonmöten på söndagkvällarna bara för att båda skulle hinna med att se serien.

Nu önskar man bara få se en bakom kulisserna-dokumentär om Obama-adminstrationen, där Presidenten och stabschefen Rahm Emanuel dunkar varandra i ryggen efter en lyckad senatomröstning och utbrister: »Let’s hug it out bitch!«

Damages lyfter – men flyger långt under första säsongens storhet

2009-01-30  

Visst blev det ett nervkittlande slut på senaste avsnittet av Damages. För första gången fick man åtminstone lite av den där hisnande bitarna-faller-på-plats-men-kanske-ändå-inte-känslan som första säsongen var så generös med.

Samtidigt är det uppenbart att säsongen svajar på fler ställen än bara i den övergripande story-arcen.

För det första: Ellen! Vi förväntas vara nyfikna på hur hennes undercover-arbete och märkliga skottlossning sex månader in i framtiden ska sluta, samtidigt som vi aldrig påminns om varför vi ska sympatisera med henne. Medan hon var den första säsongens känslomässiga epicentrum har hon nu reducerats till en bikaraktär. En bikaraktär som dessutom står på kö bakom Marcia Gay Hardens och Pattis son i väntan på uppmärksamhet.

För det andra: är det inte lite väl klichémässiga skurkar som dykt upp? Onda företags-vd:ar som skrockar övertydligt och drar billiga skämt på golfbanan. Det stora med Ted Dansons Frobisher var ju att man gillade karln, stundtals lika ömt som inför en förvirrad brorson.

Det tredje problemet, vilket är det absolut största och förmodligen roten till denna urspårade andra säsong, är hur illa skrivet allting är. En styltig, förutsägbar dialog som stundtals får de vanligtvis så skarpa skådisarna att fastna i illa placerade konstpauser och fumlande minspel.

Det har under de första tre avsnitten av denna säsong varit oklart om en fortsättning ens varit värd att följa. När nu William Hurts oklara sympatier och ständiga lojalitetssvägningar uppenbarade sig som seriens huvudgåta fick man åtminstone tillräckligt med belöning för att orka titta säsongen ut.

Strages debila Eagle Eye-recension

2009-01-15  

Någon som såg Eagle Eye på bio?

Ingen?

Trodde inte det heller. Det finns få regissörer som blivit så förbisedda och nedskrivna som DJ Caruso – med underskattade rullar som Disturbia på meritlistan – och Eagle Eye föll mycket riktigt lika snabbt ur SF-reportoaren som den sattes in.

Själv var jag grymt peppad på den, inte bara på grund av DJ Caruso. Med Shia LaBeouf (en personlig favorit) och Michelle Monaghan (som var lysande i Kiss Kiss Bang Bang) i huvudrollerna, samt tevehöjdarna Michael Chiklis (Shield) och Ethan Embry (Brotherhood) i smutta biroller, kunde inte förhandshajpen vara högre – i alla fall inte i mitt huvud.

Nu lyckades den dessutom toppa mina förväntningar. Skådisarna levererade, fotot och regin var superbt stilsäkert, och det framkom rätt snart att Eagle Eye är som en hårt drillad lillebrorsa till Tony Scotts 1990-talsklassiker Enemy of the State, kryddad med skönt 24-vibbande plotknorrar.

Så varför fick filmen bara en etta i betyg av Fredrik Strage i DN? Varför ligger den på inhumana 27 procent på Rotten Tomatoes? Finns det ingen som uppskattar en hederligt utförd actionsmocka längre?

Scenen som varade efter att Shia rymde från förhörsrummet, till det att han och Michelle Monaghan hoppade från en kranuppfäst Porsche Cayenne ner på en sopbåt, var något av det mest högintensiva, adrenalinstinna och nerveggande jag någonsin sett.

Det är med bakgrund av detta som Strages recension blir så provocerande. Det finns en arrogans i hans svepande sätt att fördöma filmen – hans sätt att kalla det välskrivna, för genren passande men givetvis högst osannolika manuset för »debilt« – som återigen borde väcka liv i debatten om en kritikers insyn i den genre hon eller han bedömer. Där Strage yrar om »budskap« och »logiska luckor« borde han istället ta in filmens stilistiska finlir.

DJ Caruso måste vara en av vår tids mest missförstådda regissörer. Det är så få som lyckas ro iland den här typen av supersnygg, högkvalitativ action: Tony Scott, möjligtvis Michael Bay, sen blir listan rätt tunn.

Att som kritiker inte uppmärksamma en högpresterande genrehantverkare som Caruso känns som ett direkt tjänstefel.

Svag start för Damages

2009-01-13  

Var det fler än jag som såg Damages-säsongspremiären och tyckte den var lite… mjäkig?

Det är som om de misslyckats med att överföra den övergripande nerven från första säsongen, där den stora gåtan låg i mordhistorien, och i stället slängt ut sig ett gäng halvskrivna och halvt genomförda småplottar… mest för att föra karaktärerna vidare.

Att den andra säsongen skulle snurras runt en infiltrationsplott visste vi ju redan, men borde man då inte ta den typen av story på allvar? Hur många gånger hoppade inte Ellen in i FBI-bilen, ofta mitt på en gata, ibland i full galamundering, utan att Patty Hewes oldtimer till spion, som annars hade benkoll på vart Ellen var, inte upptäckte henne?

Höjdpunkterna låg i stället i att få återse William Hurt igen, alltid lika kul, samt i Ted Dansons vita, vildvuxna skägg. Utöver det hoppas jag på bättring.

Runkles kokain-kräft-orgie rivstartar Californication

2008-10-09  

Charlie Runkle är i upprorstillstånd. Han är nästan naken, har en hakklapp på mysmagen och är kladdig av kräftsaft över hela kroppen. Hans fru har upptagit sitt gamla kokainsnortande. Själv har han just förlorat jobbet – tack vare att chefen smygfilmat hans upprepade runksessioner bakom skrivbordet – men han är oförmögen att tala om det för henne.

»You never LISTEN TO ME!«, gormar han, varpå frugan försöker locka med lite sex: »You could choke me if you want… but only a little.«

Nej, det går inte. I sin febriga knarkyra vänder han på klacken och låser in sig i hotellrummets badrum.

Ja, ni gissade rätt –Californication är tillbaka.

Och om förra veckans premiäravsnitt av andra säsongen var ett kärt återseende – den ofrivilliga »mouth rapen« var visserligen hysteriskt rolig, men ändå klassisk Moody – kändes det här som den verkliga säsongstarten. En fördjupad inblick i Charlie Runkles skadade psyke, givetvis gestaltat i en fullkomligt osannolik kokain-kräft-orgie, där det bästa, det som gör det så rart och Californicationskt, är att dekadensen är inslagen i en varm, familjär medelåldersgemenskap.

När Hank Moody till slut kommer till undsättning, och grabbarna får en one-on-one vid badkarskanten och börjar diskutera nya karriärmöjligheter, var det som om serien fick sitt nya, extremt Entourage-doftande tema: den långsamma resan tillbaka till toppen.

Obamas största gåshudsögonblick

2008-10-08  

För er som, likt undertecknad, tappat peppet på att efterkolla presidentdebatten (någonstans efter att ha läst det sjuttonde bloggreferatet) rekommenderar jag det här talet från Fredericksburg, Virginia härom veckan.

Det är förmodligen det allra starkaste, allra varmaste och allra mest gåshudsframkallande tal som Barack Obama någonsin hållit. En riktig Youtube-rysare, som inte bara var ackompanjerat av ett mysigt »trickle down«-regn och små passningar till bisittaren Joe Biden (»Joe’s one of the best dressed vice presidents we’ll ever have«), utan även sportade en mer självsäker, mer konkret Obama än vi sett tidigare.

Man riktigt känner hur upploppet inför valet darrar i luften. Och efter de sista två minuterna, där han pratade om att en »brighter day will come«, när det öronbedövande jublet skorrade sönder mina hörlurar, hade jag svårt att hålla tårarna borta över lunchsushin.

En måste-se!

Entouraget sjunker

2008-09-16  

Det kanske ligger något i det här snacket om ett förändrat tonläge i Entourage ändå.

I senaste avsnittet, femte säsongens andra, är allvaret för första gången närvarande i serien, när Ari tvingas erkänna för Vince att han inte vet om hans karriär kommer komma tillbaka. Detta efter att Ari först har erkänt problemet under en golfrunda med Mark Wahlberg (Marks första cameo sedan piloten), där han med sorg i blicken säger att Vinces chanser är »fifty-fifty«.

Men det som verkligen får gänget att inse att kändisdynamiken förändats är inledningsscenen, när Vince sitter hemma i vardagsrummet (i en ungkarlssunkig lägenhet långt ifrån de glamourösa hill-side-villor de bott i tidigare) och läser manus, noggrant och metodiskt, och vägrar ge efter för Turtles propåer om att »go out and find some girls«.

I ren desperation, efter att han inte ens får kolla porr med ljudet på, vänder sig Turtle till E och frågar om han vill hänga med ut och ragga brudar.

»Who?!« svarar E. »Just me and you?«

»Yeah, you’re right«, svarar Turtle när han inser det omöjliga i upplägget.

Jag har alltid tyckt att denna problematik hängt över serien från start – hur grabbgängets framgångsäventyr i Hollywood bara varit baserat på Vinces stjärnstatus, vilket, med tanke på hur illa han skött den, hela tiden varit hotat.

Det har bara inte gestaltats så här tydligt tidigare.

Nya juryn lyfter Idol till professionell nivå

2008-09-12  

Idol är tillbaka, denna underbara bakisunderhållning för sunkiga söndagar, som i sina inledande avsnitt brukar vara det mest finsmakiga av förnedringsteve. Tidigare år har jag alltid suttit som klistrad framför auditionavsnitten – de är ju de bästa i hela serien – i väntan på att satansjuryn ska ösa smädelser över deltagarnas alltjämt pinsamma prestationer.

Men i år har något hänt. Jag sitter som klistrad, men av andra anledningar. Den förra juryns påhopp är som bortblåsta och i stället ersatta av den nya juryns… professionalism.

Den erfarna trion Anders Bagge, Leila Bagge och Andreas Carlsson jobbar på en helt annan nivå än den förra juryn. Tillsammans har de ett imponerande internationellt track record – med Madonna, Janet Jackson och J. Lo på meritlistan – som får Breitholtz, Tomita och Swartling att framstå som tre mediokra amatörtyckare.

Och det är som om denna nyfunna kompetens skänkt programmet ett mysigare, varmare och mer godhjärtat tonläge, utan att göra avkall på underhållningsvärdet. Plötsligt fokuserar man på de bra deltagarna i stället för de dåliga. Vi får se fler klipp från folk som faktiskt går vidare, och färre på pajasar och pinsamheter.

I årets upplaga av Idol är det inte någon målbrottsskadad och misslyckad tonåring från Torslanda som är höjdpunken i programmet, utan en knäckande Anna Bergendahl. Och när en grymt begåvad men märkbart överviktig deltagare ställde sig på Idol-loggan i gårdagens Luleåaudition – och fullkomligt körde över juryn med sin röst – fälldes inte en enda kommentar om hennes kroppshydda.

Jag får gåshud i stället för att garva, hulkar i stället för att hånskratta, och inser att detta måste vara den bästa svenska folkunderhållning jag sett på mycket länge.

Man undrar hur Peter »Jag-upptäckte-Robyn-för-15-år-sedan-sådeså« Swartling känner sig. Förmodligen exakt likadant som Peter Harryson kände när Settman skåpade ut honom från Så ska det låta.

Skägg-Chase imponerar och allt är precis som vanligt

2008-09-11  

Bara veckor efter att det allra sista avsnittet av At the Movies with Ebert & Roeper ebbat ut i etern återuppstår filmkritikerparet Richard Roeper och Michael Phillips – i den efterlängtade premiärepisoden av Entourages femte säsong.

Med samma sylvassa ordvändningar som han levererar i verkligheten sågar Roeper, i en direkt-till-dvd-recension, Vincent Chases hjärteprojekt Medellin vid fotknölarna, och menar att Vinces »fat-suit in bad make-up makes him look like the love child of Jiminy Glick and a case of Twinkies.«

En liknande behandling av själva serien ger läsvärde tevekritikern Alan Sepinwall här, när han kritiserar den för att lida alltför stor brist på trovärdiga storylines, något som han menar »sucks all the comic and dramatic tension from the show.«

Som om det någonsin varit poängen med Entourage.

Nu ställer visserligen Sepinwall sin kritik mot att han faktiskt gillar den femte säsongens fyra första avsnitt. Och visst har det snicksnackats om att det nu kommer hända något »annorlunda« med serien, att det kommer bli en mörkare ton när Vince karriär är körd i botten, att Vincent får »smaka på Johnny Dramas corn flakes«, som Adrian Greenier själv uttryckte i Martin Gelins fina Café-intervju häromsistens.

Det är bara det att Entourage alltid lyckats, som ingen annan serie, låta storytrådar vara sekundära och de underbara karaktärerna, de snurriga situationerna och smatterbandet av sköna oneliners det primära.
Och att döma av seriens första avsnitt verkar allt, trots att karaktärna tagit några få, stapplande steg framåt, vara som precis vanligt.

E kämpar för att få sin pubertala managementkarriär att verka trovärdig (nu med märklig tantassistent), Drama dundrar på med sin ängsliga fåfänga (»I never go right!«) och Turtle spelar porr i bilbion så att Rodeo Drive-kvinnorna hickar av förfäran. Alltmedan Vince rullar omkring ett tjejharem, nu på mexikanska breddgrader, medan Ari och E surrar suit-snacket runt honom för att få karriären på banan.

Och det är, precis som vanligt, helt underbart.

Det enda som kändes helt enastående nytt var Vincent Chases skägg – den grymmaste ansiktsbehåring som setts på en på film eller teve sedan Val Kilmer spelade en lönnfet Jim Morrison i Oliver Stones The Doors för sjutton år sedan.