Weird Science
Föräldraskapsförnyelse

2010-05-18  

Ron Howards Parenthood från 1989 med Steve Martin i huvudrollen hör till de där filmerna jag såg i en så formativ ålder att den nog alltid kommer att påverka hur jag ser på världen (det gäller för övrigt många filmer som kom omkring 89–91) inte minst för några av tonårsscenerna: en ung Keanu Reeves som rakar skallen på sin flickvän (Martha Plimpton, hon som spelade Edie i How to Make it in America) och lillebrorsan som gömmer porrtidningar i en flottig papperspåse som morsan (Dianne Wiest, 1980-talsfilmernas urmoder) tror att innehåller droger.

När man är tio år gammal och ser den här typen av filmer (som på 1980-talet ännu hade ett ganska vuxet anslag, i dag handlar ju alla filmer om att försöka undvika att bli vuxen) så behöver man inte alltid förstå vad som händer. Det är de skumma grejerna som gör hela stämningen –¬†jag tror till exempel inte att jag nånsin fattade vad som kunde tänkas dölja sig på fotografierna som Dianne Wiest konfronterar sin dotter med i en scen i början av filmen.

Jag såg om Parenthood häromveckan eftersom jag ville få bekräftat att att Parenthood –¬†den nya serien med Peter Krause – inte på något sätt kan vara besläktad med Howards film. Men det är den faktiskt. Den nya serien följer några av grundpremisserna från filmen: en strulig brorsa som plötsligt får veta att han har ett barn, en familj med en autistisk son, en karriärmamma med en begåvad dotter.

Tofallet är däremot fullständigt annorlunda. Parenthood 2010 är gjord enligt ett middle-of-the-road-recept som vi redan lärt oss utantill från otaliga serier. Man vet vad det är för slags serie när José Gonzalez röst dyker upp ungefär fyra minuter innan eftertexterna, just när det är dags att summera kvällens diskursiva utflykt. I Parenthood 2010 hittar vi många klassiska dramateveserieteman: tonårssex, kvinnor-i-karriären, hemmapappaliv, åldrande föräldrar.

Steve Martins generation verkar oerhört slapp som föräldrar jämfört med den moralistiska Krause-familjen, som i ett skede förbjuder sin tonåriga dotter att överhuvudtaget ha pojkvän.

Nästa vecka är det säsongsavslutning och jag måste ändå erkänna att jag inte kunnat slita mig. Jag förstår Caroline som och Kjell som gav upp efter bara några avsnitt, men det finns en mysfaktor här som är ganska oemotståndlig. Det gäller till exempel hela storyn om lillebrorsan Crosby som nu står i beredskap att flytta in i en ny lägenhet med sin nya familj.

Det är inte Six Feet Under, men det är inte helt utan watercooler-ögonblick heller.

Simon sträcker fram långfingret

2010-04-16  

Ah, ett riktigt klassiskt David Simon-ögonblick redan i pilotavsnittet av Treme: dj:n Davis McAlary (Steve Zahn) stormar in i ett igenbommat Tower Records för att hämta några cd-skivor med sitt gamla band »Uncut¬†Funk«¬†innan hela inventariet skickas iväg. McAlary baserar sig på en riktig New Orleans-dj med samma förnamn (lyssna på hans Myspace, låter ungefär lika enerverande som jag redan tycker att Steve Zahn är i den här rollen). Liksom John Goodmans karaktär i samma avsnitt har McAlary något omisskännligt Simonskt över sig: bägge hör till kategorin sanningssägande no-bullshit-snubbar som både ideologiskt och bokstavligt visar långfingret mot etablissemanget, systemet, regeringen, företagsvärlden… kort sagt allt som enligt dem inte har historia och själ.

Att Davis McAlary bryter sig in i en konkursdrabbad megastore och plockar åt sig en sällsynt Dave Bartholomew-box är den sortens poetiska rättvisa som den gamla papperstidningsjournalisten Simon antagligen applåderar.

Men visst var första avsnittet av Treme, som någon redan påpekat i kommentarsfältet här, framför allt en 80 minuter lång presentation av persongalleriet. Återstår att se vartåt det utvecklas: även om det bådar gott behövs det mer än en samling¬†vardagshjältar för att bygga en dramatisk serie.

Intressant förresten att HBO bränner av både Treme och The Pacific på söndagskvällar. Jag var skeptisk till de första fyra avsnitten av The Pacific (lite för teateraktig presentation av »gänget«, lite för pojkrumsnostalgiska kärleksscener, för mycket Greatest Generation-dyrkande) men de otroligt snygga och gripande krigsscenerna i senaste Peleliu-avsnittet var helt breathtaking. Jag gillar den tunna, bleka, sjukliga karaktären Eugene Sledge (en av de som baseras på en riktig marinsoldat) eftersom han ser så ung och bortkommen ut: det är så man föreställer sig amerikanska krig också i dag, en massa tragiskt unga killar (och numera även tjejer) som egentligen borde vara hemma och spela tevespel, inte simulera att de gör det.

Trollkarlen från Oceanic 815

2010-03-02  

Den senaste veckan har vi sett två oerhört känsloladdade far-och-son-scener i amerikansk teve. Den första jag tänker på är mellan Joe och hans son i Men of a Certain Age, i bilen, strax efter det havererade biobesöket. Joes son tror att hans farsa skäms över honom för att han får panikattacker, medan Joe förtvivlat försöker försöker dölja sitt spelberoende för sonen. Samtidigt vet vi att Joe egentligen upplever sig själv som minst lika konstig som sin son. Hela det här dramat äger rum i en sjukt gripande tvåminutersscen där Ray Romano är fullständigt lysande. »Stay weird, Joe«, som hans bookie säger i den försonande scenen i slutet av avsnittet, som för övrigt också var första säsongens finalavsnitt.

Och så har vi far-son-scen nummer två – i Lost. Jack har plötsligt en son som är en pianovirtuos och konstigt anemisk… eller har han haft sonen tidigare? Mitt minne har börjat svika när det gäller Lost och det är förstås ett av de uppenbara problemen med ambitionerna att nu plötsligt försöka skriva gripande drama om de här personerna. Hur ska vi kunna beröras av deras problem när vi knappt minns vilka deras problem var? Hur ska vi veta hur lojaliteterna går när vi de knappt ens själva orkar hålla reda på det?

Vårt tålamod med Lost-skaparna har varit stort, kanske onödigt stort. Det kan bero på att Damon Lindelof och J.J. Abrams varit väldigt bra på att åtminstone låtsas som att de vet vad de håller på med.

Själv börjar jag tro att hela serien görs ungefär som b-filmen som Terry spelat in i just Men of a Certain Age. Någonstans sitter Lost-producenterna vid en poolkant, med en laptop i famnen och surfar på Lostpedia för att hitta uppslag till säsongsfinalen i maj.

Jag vet att det här är en magsur kommentar bara ett par avsnitt in i finalsäsongen. Jag kommer naturligtvis att hänga med till slutet. Men när Hurley förra veckan stod i plastruinerna i djungeln och började tala om Indiana Jones kändes det som en kommentar till seriens hela så kallade production value. Teveserier av den här magnituden borde inte ha b-filmskulisser, låt vara att det alltid funnits ett visst campvärde över Lost.

Och på tal om det borde jag älska Trollkarlen från Oz-vibbarna som hela ramberättelsen om Jacob ger, tanken att det någonstans sitter en liten gubbe bakom ett draperi och styr i spakarna. Men just nu känns det som att det är serieskaparna som är trollkarlen. Vi tittare har helt enkelt glatt traskat på längs den snåriga stigen, i hopp om att slutet inte ska vara ett enda stort antiklimax.

Schyffert mikrar upp 90-talet

2010-02-02  

Någonstans halvvägs i avsnitt två av Landet brunsås blev det uppenbart varför hela programmet gjordes. Henrik Schyffert står i köket och mikrar en Gorby. »Mat för extrema situationer«, säger han, och syftar på när han är »hemma själv med ungarna en eftermiddag«.

Visst kan man tänka sig hur den här scenen blev till? Schyffert hade sett ett avsnitt av Mat-Tina för mycket och vände sig till den som stod närmast, i det här fallet en SVT-producent, och sa: »När ska vi få se ett matlagningsprogram där någon mikrar en Gorby? Va? Och käkar limpa? Va? Det programmet vill jag se.«

Sagt och gjort: Schyffert hade lite extra tid mellan Dramaten-repetitionerna och skapade ett samhällsprogram om mat.

Men när man ser resultatet blir det uppenbart varför inte fler matprogram visar folk som mikrar piroger.

Det är inte särskilt bra teve. Man blir bara förbannad –¬†producenten Karin af Klintberg har ju skämt bort oss med programledare som Fredrik Lindström, som kan gå in i djupa resonemang om östsvenska dialekter från 1600-talet och lyckas vara både rolig och pedagogisk. Henrik Schyffert och hans programledarkolleger går utanför sitt kompetensområde och tänker att de kommer att göra ett smart program bara genom att vara charmiga. Eller nej: Lotta Lundgren är egentligen en oerhört kompetent matskribent och borde naturligtvis syssla med mat i programmet, i stället för att sitta i ett storkök tillsammans med Schyffert och Erik Haag och tävla om vem som dra den roligaste kulinariska generaliseringen.

Landet brunsås påminner väldigt mycket om dagens kulturjournalistik när den är som sämst –¬†tanken att vem som helst kan uttala sig om vad som helst, att det räcker med att försöka ringa in »tidsandan«. Det får man förstås göra, men då ska man helst åtminstone vara intresserad av ämnet.

Medan den grafiska utformningen står för ungefär 70 procent av innehållet tycks researchen mest bygga på lösa antaganden. »Det är folk som har varit hungriga!«, säger Lotta Lundgren när hon ska förklara varför portionerna är så stora i USA.

I showen The 90’s –¬†ett försvarstal lyckades Henrik Schyffert på ett snyggt sätt förklara exakt när ironin dog (med Fucking Åmål, och den showen var ett bra exempel på modern kulturjournalistik när det fungerar, jag älskade det).

Varför känns det då som att Landet Brunsås tar oss tillbaka till 1994? Scenen där Schyffert mikrar en Gorby kunde lika gärna vara en avdammad Killinggänget-sketch. Jag tror att den potentiella målgruppen för den –¬†de som tycker att Schyffert är rolig när han härmar en kypare med en mun som en »tupp-röv« –¬†antagligen ändå inte tittar.

Vi föräldrar

2010-01-07  

Jag och min dotter såg en tidig förhandsvisning av Spike Jonze nya film och jag tänkte, nja… det här var kanske inte en barnfilm (min dotter höll på att somna) utan – som flera påpekat –¬†en film om hur det är att vara barn. Och kanske specifikt om hur det är att att vara barn om man växer upp hos en bipolär morbror och hans polyamorösa vänner.

Ett av monstren i filmen säger till huvudpersonen Max: »I can be friends with Bob and Terry and still like Carol.« När man blundade och bara lyssnade på rösterna hörde man alldeles tydligt hur starkt Eggers och Jonze varit inspirerade av den associativa, improviserade dialogen i John Cassavetes filmer. En film som känns oerhört besläktad med Till vildingarnas land är Cassavetes underbara Love Streams från 1984 (hans sista egentliga film) där en pojke dumpas av hos sin främmande pappa i ett konstigt stort hus, fullt av halvnakna modeller, sprit och inte minst en psykotisk faster (alltid lysande Gena Rowlands). Här är en länk till en av filmens mest minnesvärda tio minuter. Liksom monstren i Spike Jonze film är också Cassavetes rollfigurer neurotiska personer som mest av allt kanske skulle »behöva en mamma«.

Det finaste i filmen var ändå barnskådespelaren Max Records. Records fick mig att tänka på en annan barnskådis som jag imponerats av på sistone, nämligen Braeden Lemasters, som spelar Ray Romanos son i relativt nya dramaserien Men of a Certain Age.

Det här var ju, som Kjell redan skrivit, en serie som lade ribban högt redan efter första avsnittet, inte minst på det emotionella planet. Far-och-son-förhållandet mellan Joe och Albert är väldigt, väldigt gripande – och det är omöjligt att inte jämföra med hur bortgömda ungarna var i Romanos genombrottssitcom Alla älskar Raymond. Jag tyckte alltid att det var en hyfsat välspelad och välskriven humorserie som ändå föll på att den försökte flörta så skamlöst med »average joe«-amerikanen. Raymond var en lagom-patriark, med älskvärt manliga egenskaper, i kläm mellan fotbollsmatchen på teve, sin dominerande mor och sin »kloka« fru.

Men of a Certain Age arbetar betydligt mera efter dramapremissen att mansrollen hela tiden fungerar som ett hinder, ett problem som man måste definiera för sig själv. När Joe i serien är orolig för att hans son är »goofy« är det en riktig pappas oro, oron hos någon som själv vet hur det är att ha sociala handikapp.

En oerhört fin scen dök upp i senaste avsnittet där Joe försöker trösta sin dotters bedrövade ex-pojkvän. »Du kommer att må skit ett tag, men det kommer att gå över«, säger Joe, och man förstår att han vet vad han pratar om. Det är lätt att föreställa sig hur Joe själv varit som tonåring, alla misslyckade dejter, alla tjejer som kört över honom.

Men of a Certain Age har kanske inte mycket gemensamt med Vildingarna, men någonstans sammanfattar ändå monstren i Jonze film också Joes primära uppgift som pappa: »Can you take the sadness away?« Ingen kan ta bort sorgen helt och hållet, frågan är om det ens är önskvärt, men lik förbannat försöker man.

Larry David tar det till nästa metanivå

2009-11-17  

20091116_curb_560x375Senaste Curb Your Enthusiasm var fantastiskt på så många nivåer att det är omöjligt att veta var man ska börja.

Kanske gör man det bäst med Larry Davids penna, den som åkte in i Jason Alexanders öra. Jag kände nog att det var här, när Seinfeld-teamet gjorde sin stora, mysiga genomläsning, som Larry David verkligen visade med vilken
genialiskt störd konsekvens han odlar sin humor.

Han vet alltså att vi inget hellre vill än suga på den karamell som han precis då slänger ut –¬†på en halv minut får vi veta exakt vad som hänt karaktärerna i Seinfeld de senaste tio åren –¬†men det enda Larry David – eller ja, karaktären Larry David –¬†koncentrerar sig på är den där pennan.

En av tv-historiens största återföreningar sker framför ögonen på oss, men i sann Seinfeld-anda är det där helt likgiltigt jämfört med den vämjelse som David känner för ett etikettsbrott.

Senare säger Jerry: »Du vet väl att man inte kan låna nåt till Jason!«, vilket också är en helt underbar replik, eftersom vi redan mytologiserat de här personerna så mycket att varje enskild detalj om dem känns som en stor gåva.

Föreställ er metanivån på det här, tänk hur många varv de fått skruva till det innan de landat just här. Och det märkliga är att det ändå kändes som ett helt glasklart avsnitt.

Det finns mycket mer man kan säga om intrigen, och då tänker jag förstås på hela Michael Richards rasism-problematiken, och på det vågade –¬†till och med för Curb –¬†skämtandet kring klådor i underlivet. Men kapaciteten räcker nog inte till att reda ut allt nu. I går trodde jag av någon anledning att det här var säsongsfinalen, och blev glad när jag insåg att det finns ett avsnitt till, som alltså blir den »riktiga« stora Seinfeldåterföreningen. Curb tycks ha en tradition av att alltid sluta med flaggan i topp, hur dåliga utsikterna än kan verka i början av en säsong.

Betty Drapers långa resa

2009-10-29  

20091026_madmen_560x375Jag är inte mycket för Facebook-applikationer men det är svårt att motstå ett test som handlar om vilken Mad Men-karaktär man är. Det här är en serie som oundvikligen får tittaren att placera sig själv i handlingen. Är man kappvändaren Pete Campbell, den lilla slembollen som ändå tycks ha något slags knäpp begåvning, eller är man Joan, den makalöst stoiska och kompetenta klippan som är bra på att ge andra råd, men aldrig följer dem själv? Eller är man Don, småbarnspappan, mellanchefen, melankolin förkroppsligad?

De starka scenerna i senaste avsnittet av Mad Men –¬†då Betty äntligen konfronterar Don, medan Miss Farell sitter i bilen –¬†var som en utsökt skriven novell, gastkramande, långsam, fantastisk. Det var en enorm vändning i seriens tvååriga liv och allt genomfördes perfekt, inte minst skådespelararbetet. Jag älskar när Mad Men blir så här melodramatiskt Far from Heaven-aktig, när man skruvar upp volymen på stråkarna och visar det höstliga Westchester i all sin blöta, mörka prakt.

Jag brukade se på Mad Men tillsammans med min fru, tills hon tappade intresset. Nuförtiden ligger hon ofta och sover bredvid mig medan jag kollar på serien. När Don Draper bröt ihop på sängkanten framför bilderna av sin halvbror måste jag vända mig och kolla så att hon fortfarande sov. Det var ett teveögonblick man gärna hade delat med någon. Och samtidigt känner man sig lite löjlig: Don Draper, det är ju faktiskt inte synd om honom! Ska Betty förlåta honom nu? Ska allt bli som förr? Det är väldigt intressant att se hur man själv reagerar på de värderingar som präglar seriens sextiotal, hur man inte kan låta bli att på något sätt charmas av hela den tiden. Och det handlar förstås om mycket mer än frisyrerna.

Matthew Weiner och hans skribenter är väldigt bra på att göra Don Drapers barn närvarande fast de inte är det – jag tänker till exempel på avsnittet där Don träffade en blivande pappa i väntrummet på BB, man förstod liksom att Weiners projekt är att seriens karaktärer ska konfronteras med tidsandan, gång på gång, att de både är en del av tidsandan och samtidigt kan skapa historia hela tiden, genom att göra självständiga val. Det här är ju en serie som har ambitioner att ta sig fram ända till sjuttiotalet. Weiner har sagt att han vill att man ska se tillbaka på tidigare avsnitt och utbrista »vad de var unga!«.

Någonting sådant håller redan på att hända. Med två avsnitt kvar av säsong tre känns det som att Betty Draper gjort den allra längsta resan. När hon satt där på sängkanten med Don var det som en helt annan person än den tjej han skickade till en terapeut i säsong ett. Den ständigt sårade minen, putläppen – femtiotalet! – var plötsligt som bortblåst. Det skulle inte förvåna mig om vi får se henne försjunka i en Sylvia Plath-bok i nästa säsong.

Till vildingarnas land

2009-09-06  

where_the_wild_things_are03I en kort intervju med New York Magazine säger författaren Dave Eggers att han kallar Spike Jonze filmestetik för »dirty surrealism«. Det är en väl en lämplig etikett för den sortens murrigt magiska känsla som lägger sig över många av Jonze filmer och musikvideor. Det är väl bara Michel Gondry som kan göra samma sak i ännu högre grad, kanske för att de delvis arbetar med samma människor.

Dave Eggers har på sistone gjort hoppet från tidskriftsmogul och litterärt underbarn till filmmanusförfattare –¬†han och hustrun Vendela Vida har skrivit manus till Sam Mendes nya film Away We Go, och samtidigt har alltså Eggers lattjat i ett hus tillsammans med Spike Jonze och färdigställt ett manus som bygger på Astrid Lindgren-pristagaren Maurice Sendaks barnbok Where the Wild Things Are (på svenska Till vildingarnas land). Per skrev om projektet för mer än två år sedan. Den ursprungliga premiären skulle ha varit i fjol.

New York Times publicerade en lång artikel om den plågsamma processen i dag. Jag ägnade halva eftermiddagen åt att läsa den och ser om möjligt ännu mer fram emot filmen än tidigare. Jonze talar om hur han försökt återskapa den förvirrade känslan av att vara nio år gammal, och hur han försökt få monstren i filmen att låta som skådespelare i en Cassavetesfilm. Det låter fantastiskt.

När ett kort klipp ur filmen visades på årets Comic-Con lär publiken ha haft svårt att hålla tillbaka tårarna –¬†en entusiastisk videobloggare kallade klippet för »one of the most beautiful things I have ever seen« medan han hulkade över sin webcam. Jag brukar titta på trailern ungefär en gång i veckan sedan den släpptes för någon månad sedan. Sverigepremiär är det den 27 november.

Den enes död, den andres bröd

2009-08-11  

Du tyckte kanske att köttpajen i Sweeney Todd var lite småäcklig? Att det var lite obehagligt när kycklingen hoppade upp från tallriken i Ereaserhead? Fick du mardrömmar som barn efter att ha sett middagsscenen i Indiana Jones och de fördömdas tempel?

I dag bjuder vi på »Hunter’s soufflé«, en delikatess gjord på hjärtat från din närmaste bartender, stekt i en finhackad blandning av lök, morötter och selleri, bakad i ugnen för att få den rätta fluffigheten. Du kommer att älska den – den får dig att vilja slå skiten ur folk och sedan kopulera som om det inte fanns någon morgondag…

Ja, senaste avsnittet av True Blood var faktiskt makalöst bra – kanske seriens bästa hittills. Äntligen kom Jason Stackhouses till insikt, äntligen fick vi en ordentlig showdown i kyrkan och dessutom – som aptitretare – denna adrenalinstinna middagsscen som infriade alla slitna kritikerförhoppningar om att regissörer borde »ta ut svängarna lite mera«.

Det var också ett bra avsnitt för skådespelarna. Först tänker man bara: Jason! Vilken fantastisk karaktär! Han blir bara bättre! Och sedan dyker Godric upp och meddelar att han är äldre än Jesus. 20-åringen Allan Hyde, mild och förstående, känns som ett lysande val av skådespelare i den här rollen. Också Alexander Skarsgård blir bättre och bättre i takt med att Eric växer som rollfigur.

John Dahl, som regisserat avsnittet (och flera av de tidigare avsnitten) är Rounders-regissören som numera tycks hålla sig till det lilla formatet. Och det är inte ett dåligt val. Han har bland annat ett par Californication-, Dexter– och Breaking Bad-avsnitt bakom sig. Här föll verkligen alla bitar på plats. I fuktiga, svettiga augusti känns True Blood som den enda teveserien man behöver.

Grisfest i vampyrville

2009-07-21  

Vilket härligt nordiskt tema i senaste True Blood-avsnittet: Alexander Skarsgårds rollfigur Eric minns vikingatiden och får – det är ju därför han är här! – leverera seriens hittills längsta svenska dialog. Jag jublar lite inombords åt upptäckten att även en finne har smugits med: Peter Franzén, som får spela träig vikingabuddy i ungefär tio sekunder innan en Alexander Rybak-liknande inföding hugger ner honom med sina välslipade hörntänder.

Men hej, vi finnar är glada över alla Hollywoodroller vi kan få (senast det hände tror jag var när någon finsk tyngdlyftare fick sätta livet till i en statistroll i Orlando Bloom-rullen Kingdom of Heaven).

Andra säsongen av True Blood började segt men de senaste avsnittens frossande i dionysisk hedonism har höjt serien ett par nivåer, även om manuset hela tiden sackar efter det visuella. Jag har inte läst Charlaine Harris originalböcker men jag får känslan av att teveserien dras med problemet att böckernas flickrumsromantiska utgångsläge sänker en annars ganska intelligent och ambitiös produktion.

Inte för att HBO håller tillbaka med tantsnusket. Jason Stackhouses badkarsscen med prästfrun får till och med en garvad HBO-tittare att rodna. Hans sexberoende tycks nu bara överträffas av Sookie, en rollfigur som jag fortfarande har svårt att greppa. Är tanken att hon ska framstå som naiv? Blåst? Modig? Det kan hända att det helt enkelt är Anna Paquin som tolkar rollen på ett så skickligt sätt att vi aldrig riktigt förstår hur Sookie tänker – vilket passar bra, eftersom hon vet vad vi tänker.