Weird Science
Sorkin startar dialogmaskinen

2012-06-30  

Sigge Eklund sa någonting intressant i det senaste avsnittet av podcasten Alex & Sigge: att Aaron Sorkin i The Newsroom skildrar en arbetsplats där människor tror på vad de gör, där människor i grunden känner sig motiverade i sina yrkesidentiteter.

Eklunds poäng var att det naturligtvis inte är så på väldigt många arbetsplatser, och det fick mig att tänka på skillnaderna mellan Sorkins värld och den som Matthew Weiner och hans manusteam har skapat i Mad Men.

Ett av spåren i femte säsongen av Mad Men handlade ju om att Don Draper förvandlades till en medioker chef, inte på grund av sprit eller kvinnor, utan bara för att han liksom mer outtalat verkade vantrivas på jobbet. Först när firman skulle fixa Jaguar-kontraktet kunde han för en stund iklä sig rollen som Don Draper igen och trivas där. Hela femte säsongen av Mad Men tycktes handla om den där obehagliga frågan som säkert inställer sig i de flesta vuxna människors liv ibland: var det här allt?

Det är ett problem som Sorkins karaktärer knappast behöver formulera. Och om de gör det så är huvudsaken att frågan är snyggt formulerad. Hos Sorkin älskar man alltid att höra sin egen röst, som om livet var en pågående retoriktävling på ett Ivy League-universitet (i Mad Men är det bara Roger Sterling som pratar som en Aaron Sorkin-karaktär – eller snarare, vilket är nästan samma sak, som en karaktär ur en gammal screwball-komedi).

Den retronostalgiska öppningsvinjetten till The Newsroom – och Jeff Daniels omtalade ursinnesrant à la Network – fick mig att tänka på sentimentaliteten hos David Simon när Treme var som sämst: idén om att det någonstans där ute finns äkta, mer genuina värden som är värda att försvara i vår twitterfierade samtid. Märkligt nog känns Mad Men aldrig nostalgisk trots att serien är en orgie i dåtidskorrekt scenografi.

I Sorkins tokhyllade Fincher-samarbete The Social Network fungerade det, eftersom filmen saknade just det nostalgiska patoset. Det var film som var avstrippad alla känslor (som om Sorkin försökte säga att Facebookgenerationen består av psykopater). Men hur ska vi tro på de genuint goda motiven hos Sorkins nyhetsteam om de beter sig som om deras enda måttstock i livet är snygga formuleringar?

Som Kjell skrev i Expressen var säsongsöppningen av förstås starkt dramahantverk. Rent tempomässigt känns serien onekligen mycket samtid, precis som Facebookfilmen gjorde. Det är spännande hela tiden, även om man knappast kan upprepa samma formel i särskilt många avsnitt – just det här nyhetsteamet kan ju inte scoopa fem dagar i veckan, på varje nyhet? Och en sak jag aldrig förstod: vad hade de tänkt sända om de inte hade kunnat ägna en timme åt oljekatastrofen?

Det mänskliga kändes mer daterat. När regissören Greg Mottola zoomar in på relationsproblemen mellan de unga medarbetarna Maggie och Don, i början av avsnittet, märkte jag att började sakna Lena Dunham och den personliga fingertoppskänslan i Girls – det fanns absolut ingenting roligt eller originellt med en intrigtråd som handlade om att pojkvännen inte ville träffa tjejens föräldrar samma kväll. Nu kan man kanske säga att Aron Sorkin har ett annat ärende här, men för mig blir det för mycket konstruktion kring det hela: som om Sorkin rent tekniskt förstår att dramakaraktärer behöver inre demoner och privata liv, men inte förmår komma under huden på dem – som det heter – eftersom de alla egentligen bara är kugghjul i hans välsmorda dialog-maskin.

 

En liten julfilmsspecial (4)

2011-12-25  

Min sexåriga son tappade humöret igår när vi skulle föra våra hamstrar till grannarna över jul och hans storasyster var den som fick hålla i papplådan. Först rev han sin syster i håret och sedan gick han in i vardagsrummet och hällde ut en påse med julklappar. När alla i familjen hade ropat åt honom en stund klädde han på sig sina skor och meddelade att han tänkte flytta hemifrån eftersom han »hatade sin familj«.

Det enda jag tänkte på när han smällde igen dörren och gick ut var att han påminde väldigt mycket om mig i den åldern, och att han såg ut ungefär som Macaulay Culkin i Ensam hemma.

Det finns en orsak till att vi har en rätt enhetlig bild av hur en bråkig amerikansk jul ser ut. Cirka 26 kilometer norr om Chicago ligger en förort som heter Winetka, som i dag är en av de rikaste förorterna i hela landet. Men på åttiotalet bildade Winetka fond för flera av epokens mest stilbildande amerikanska dramakomedier. Breakfast Club, National Lampoon’s Vacation, Ferris Bueller’s Day Off, Sixteen Candles, Risky Business, Planes, Trains & Automobiles, She’s Having a Baby och Uncle Buck spelades alla in här.

Många av de här filmerna bär John Hughes signatur. Hughes egen familj flyttade till Chicago – till den närliggande förorten Northbrook – när han var tolv år gammal. Bland annat flera scener i filmen som gett Weird Science sitt namn spelades in i ett köpcentrum i Northbrook.

När vi tänker på en amerikansk medelklassförort tänker vi alltså ofta just på området norr om Chicago – och huset i John Hughes-producerade Ensam hemma är förstås sinnebilden av ett julpyntat amerikanskt övre medelklasshem.

När jag såg Ensam hemma i tioårsåldern gjorde Kevin McCallisters föräldrafria drömjul ett så stort intryck på mig att jag faktiskt tjatade och grät – och hotade med att rymma hemifrån! – om jag inte fick se filmen en gång till redan följande dag.

Vår egen familj bodde i USA då och jag minns att jag tog på mig skorna, gick ut genom ytterdörren och började gå till biografen själv (den låg ett par kilometer från vårt hus). Min pappa måste nog ha tagit bilen och kört efter mig, för som jag minns det fick jag min vilja igenom och såg filmen ensam i biosalen den där dagen. Jag kan fortfarande komma ihåg John Williams öppningsmusik, starkt influerad av Nötknäpparen – Hollywood när det är som allra mest matinémagiskt.

När jag ser om filmen i dag har jag lite svårare med filmens sadistiska slapstick (Joe Pesci och Daniel Stern fick ju sedan ännu mera stryk i tvåan, där Kevin också började bli lite för gammal för att vara lillgammal). Men filmen hör otvivelaktigt till de bästa i julkategorin. John Hughes och regissören Chris Columbus har tagit en typisk barndomsfantasi – drömmen om att rymma hemifrån – och förankrat den i en julig familjemiljö som vem som helst kan känna igen. McCallister-släkten är precis så underbart jobbig som John Hughes-familjer i regel är: oändliga kusiner med tandställningar, en snål och skrämmande farbror, en överjävlig storebror. Och så barnets känsla av att det ändå är någonting speciellt med den här årstiden; att mirakel kan ske. Det är ju den känslan som gör att man som vuxen fortfarande nostalgiknarkar framför filmer som just Ensam hemma.

 

Ensam hemma 1 & 2 visas i dag på TV4, med start klockan 13.40.

Carries maniska trumpetsolo

2011-12-13  

Spoilervarning! Gäller Homeland, säsong 1, avsnitt 11.

När Carries pappa säger till henne att det finns bra impulser och dåliga, och att dåliga impulser är, exempelvis, när man får lust att tömma sitt kylskåp och tända eld på det – då tänkte jag: det här är årets största teveögonblick.

Det är så mycket som har byggt upp till den här scenen. På ren hälsonivå har Carries pappa förstås rätt, för han lider av samma bipolära sjukdom som Carrie och kan känna igen symptomen. Samtidigt vet vi att Carries agerande kan vara avgörande för hennes case, för hela serien, och att hon kanske just då borde agera enligt hennes dåliga impulser.

Under hela Homelands första säsong har seriemakarna låtit oss bygga upp ett rejält konfliktfyllt förhållande till Carries rollfigur; vi har kunnat se henne både kontrollfreaka, briljera och samtidigt visa prov på extremt dåligt omdöme. Så när pappan ber henne sitta ner och äta en av sina »världsberömda smörgåsar«, håller jag på sätt och vis med honom – låt dina kolleger sköta jobbet! – trots att jag förstår att hon förmodligen är den enda som kan hindra Vita huset från att sprängas i bitar.

Bipolär sjukdom är tacksamt att använda för att ge en dramakaraktär extra dynamik, kanske används det allt oftare (ett färskt exempel är Jeffrey Eugenides nya roman The Marriage Plot), men här är det sällsynt snyggt invävt i seriens hela rytm. När mani-Carrie allittererade på sjukhuset (otroligt välspelat av Claire Danes) tänkte jag att det nog var meningen att det skulle påminna om ett trumpetsolo. Avsnittets mjuka jazzfinal, när agenterna rev ner Carries tidslinje, fungerade som ett slags utfejdning där man fortfarande hade kaoset ringande i öronen.

Vissa teveskribenter uttrycker nu oro för att serieskaparna ska sjabbla bort nästa veckas 90-minuters finalavsnitt i ett cliffhanger-antiklimax. Men Homeland blir åtminstone inte en ny Rubicon, eftersom säsong två redan är beställd.

Vad vi talar om när vi talar om konst

2011-10-17  

Jag satt på en föreläsning med en kurator från New York-galleriet Gagosian i vintras, precis då konstdokusåpan Work of Art hade avslutat sin första säsong. Jag frågade galleristen efteråt vad hon tyckte om serien. Jag vet inte om hon hade tittat, men hon visste absolut vad jag talade om – hennes reaktion var så kraftigt avfärdande att det var nästan komiskt. »Det är… ett… program för folk i Ohio som aldrig satt sin fot i ett galleri!«, väste hon, och spände ögonen i mig på ett sätt som bara en samvetslöst statusjagande New York-bo kan göra: And YOU are?

Poängen var att hela hennes föreläsning – den jag precis lyssnat på – hade handlat om hur hon arbetat sig upp inom konstvärlden från en uppväxt i en håla någonstans i djupaste redneck-USA. Att hon såg Work of Art som ett program för folk, ja – folk därhemma – sade nog mera om henne än om själva serien. Vad hon ville kommunicera var ungefär att det är en serie som befinner sig så långt från hennes exklusiva värld som man bara kan komma.

Jag tror tvärtom att Work of Art landar mitt i en spännande diskussion som är betydligt intressantare än de stora galleriernas prissättningar och fluktuationer. En diskussion om hur framtidens konst ska skapas överhuvudtaget – en fråga som inte minst tas upp i Johan Lundbergs nya modernism-antologi Under omprövning (jag har skrivit om boken för Sydsvenskan, återkommer med länk när texten publicerats). Framtidens konst kommer kanske inte att födas under tidspress i en dokusåpa, som i Work of Art, men att se hur en kreativ process går till – och se hur domarna i serien famlar efter ord för att försöka bedöma resultatet, det säger massor om hur konstbegreppet diskuteras i dag, om vad vi talar om när vi talar om konst.

Systerserien Project Runway har för länge sedan förvandlats till en plågsam ursäkt att få visa upp varumärken. Det som Project Runway fått om bakfoten under den pågående, nionde säsongen hur man skapar bra drama – varje utmaning som deltagarna fått har varit en trist lag-utmaning med en uppenbar avsikt att skapa friktion i gruppen. Resultatet har varit att att alla varit olyckliga och ingen av personligheterna har fått visa vad de kan.

Jag har ändå orkat titta på Project Runway för att det är intressant med kreativa processer. Och det är just det som Work of Art ser ut att lova nu inför säsong två. Flera av deltagarna som presenterades i första avsnittet är sådana som man ser fram emot att följa.

But is it art? Nåja, kanske kan man säga så här: att kvinnan från Gagosian inte gillar serien handlar säkert om något slags känsla av förlorad prestige – det är helt enkelt inte meningen att man ska kunna traska in med en separatutställning på Brooklyn Museum efter att ha deltagit i en dokusåpa. Men märkligare saker har som bekant hänt inom konstvärlden, vilket inte minst Banksys Exit Through the Gift Shop visade häromåret.

Krispiga New York-vykort

2011-10-04  

Hela första säsongen av How To Make it In America var en enda lång, blöt fredagskväll i New York: någon i gänget har fått nys om en galleriöppning i Chelsea, man dricker ett par öl, drar vidare till en krog någonstans i Meatpacking District, tar tunnelbanan till en hemmafest i Bowery, taxi till efterfest… rullar hem till Brooklyn någon gång vid fyrasnåret och sover bort halva lördagen.

Det här säger jag förstås som en turist med föreställningar om hur en fredagskväll i New York ser ut. How To Make It In America är som en dramatiserad version av nöjessektionen i New York Magazine; så här är det meningen att det ska se ut om man är cirka 27 år gammal och festar i det stora äpplet.

Precis som Louis CK verkar producenterna bakom HTMIIA besatta av att visa oss snapshots av New York. Och inte i någon metaforisk bemärkelse, utan bokstavligen. Seriens öppningsvinjett, med sin mosaik av streetkreddiga fashionbilder, flyter in i varje avsnitts estetik. Sällan har väl en teveserie känts så i synk med sin öppningsvinjett.

Visst kan man se större poänger med serien än dess atmosfär. Man kan till exempel argumentera för att finanskrisen fungerar som ett ledmotiv – inte minst Aloe Blaccs kongeniala vinjettmusik understryker det – men jag skulle inte dra för mycket på de växlarna.

HTMIIA är ett kul mikrokosmos att vistas i, men det är just ett mikrokosmos. Varje gång Ben och Cam smakar på lite framgång klantar de till det. Det beror förstås  på att manusförfattarna fattat att jakten är roligare än själva fångsten. Den dag Ben och Cams klädmärke Crisp blir en succé (tror vi på det?) kommer man att tappa incitamentet till allt som gett serien sitt namn.

Rapparen Kid Cudi, som har en central biroll, besökte Conan häromdagen och flashade sina limiterade Tillbaka till framtiden II-dojor. Han hade köpt fem par för cirka 4 000 dollar styck – fyra till sig själv och ett par till sin flickvän. I serien spelar han en kille som tjänar sitt levebröd med att sälja gräs och gå ut med hundar (»Canines & Cannabis« står det på hans visitkort). Vore HTMIIA mer modellerad efter verkligheten borde den alltså se mer ut som Entourage.

Den underdog-stämpel som fortfarande ligger över seriens huvudpersoner kan bli rätt svår att upprätthålla. Men en säsong till ska det väl gå.

Modern Family har fått en utvidgad repertoar

2011-03-31  

Jag har verkligen, verkligen njutit av att se Modern Family utvecklas under den senaste tiden. Från den första säsongens ursprungliga känsla av en sympatisk sitcom med en snygg blandning av värme och samtida friktion (alla i familjen Dunphy var omedelbart lätta att gilla, men upplägget med den utvidgade familjen kändes oundvikligen konstruerad), till de senaste avsnittens extremt tajta – ja, in till minsta detalj tajta och välskrivna –¬†manus. Ingen serie försöker skriva lika kvickt om dråpligt familjeliv som Modern Family just nu, och ingen har lika bra kemi mellan sina skådespelare.

Åtminstone tre av dem har jag njutit av i talkshowsoffor den senaste tiden. Jag hade ingen aning om att Julie Bowen, som spelar Claire Dunphy, var så rolig innan jag såg henne hos Conan. Häromveckan berättade Eric Stonestreet, också hos Conan, att han baserat sitt homosexuella familjeöverhuvud på sin egen mamma.

Ibland får Modern Family mig att tänka på de allra mest satiriskt nagelbitande studerna i Jonathan Franzens böcker: scenen i romanen The Corrections där brorsan Garys depression slår över i total förlamning, och han sitter vid köksbordet med en rå kyckling i munnen, som han inte ens orkar tugga, medan familjen sitter skräckslagen runt omkring honom.

Modern Family sänker sig inte till samma djupa avgrunder, men replikföringen och dialogen kommer ofta upp till samma nivå. Inte minst när det gäller de vuxnas ständiga försök att att närma sig sina barn, deras ständigt misslyckade ansträngningar att inte framstå som konfliktfyllda ufon.

När har vi senast sett välskrivna barnroller i en sitcom? Det senaste avsnittets vänskapsskildring mellan Luke och den fruktade grannen Mr Kleezak (The Burbs-vibbar!) förstärkte intrycket av att Luke-historierna hör till seriens bästa (»I’m still growing in to my tounge«, säger han när syrran anklagar honom för att dregla).

Styvkusinen Manny är ett undantag när det gäller realismen i serien – men jag ser honom inte som ett barn: man får nästan en känsla av att den rollen egentligen var skriven för en 65-årig tant, men att man ändrade sig någonstans på vägen när man hittade skådespelaren Rico Rodriguez.

Modern Family har inte den där anarkistiska surrealismen som gjorde Arrested Development till en så originell serie, men kanske borde man jämföra med något som ligger oss närmare. Solsidan, till exempel, vars andra säsong jag tyckte för det mesta var både endimensionell och tråkig (med undantag för finalavsnittet). Modern Family blir däremot bara bättre – ett under av punchlinetät briljans.

Män som stirrar på korsord

2010-10-17  

(Spoilervarning! Den här texten är skriven inför finalen av Rubicons första säsong.)

De första tre fyra avsnitten av Rubicon var så långsamma att det fanns gott om tid att begrunda detaljer. Som Will Travers kläder: de uppkavlade skjortärmarna över tröjan, den brunmurriga färgskalan, lager-på-lager-stylingen som ska signalera »det här hittade vår huvudperson på golvet i morse« men egentligen kändes utstuderat New York-chic.

Travers närmaste chef Kale Ingram är en minst lika fascinerande gestalt: här är en man som bor i en våning så minimalistiskt flott att den får Eric Tours teppanyakihäll att se ut som en mikrovågsugn, en man som ligger och läser in på småtimmarna och samtidigt har tid att stiga upp varje morgon klockan sex för att jogga. I de första avsnitten tycktes Ingram alltid skala på ett äpple eller göra något annat medan han talade med folk, eftersom han var en arrogant jävel som också hade tid att vara på jobbet 24/7 och spionera på sina anställda. Men, så klart – han visade sig vara på vår sida.

Mitt första intryck av Rubicon var att det var en serie där man stod väldigt mycket uppe på tak och pratade i korta, dämpade meningar. Där skådespelarnas största insats gick ut på att stirra intensivt på korsord. Det var som någon skrev i en kommentartråd på New York Magazine: man väntade sig nästan att någon skulle sitta bakom en tidning med två utklippta hål i. Det var gravallvarligt men lite Jönssonligan-komiskt.

Men så började det sakta röra på sig, och man såg att den här långsamma AMC-kvaliteten hade en riktning, att serien började utvidgas bortom API:s grå korridorer. I förrförra avsnittet retade jag mig lite på det taffliga försöket att mörda Travers (om man vill att det ska se ut som att en extremt intelligent kodknäckare haft ett dolt drogproblem kanske man måste vara lite mer subtil än att placera en böjd matsked på hans soffbord? Eller åtminstone göra det efter att man mördat honom?), men jag gillade Dexter-stämningarna (Travers granne påminner ju lite om Lila i säsong två av Dexter), den skickliga ökningen av tempot, känslan av att allt plötsligt hänger på sekunder.

Och så det stora klimaxavsnittet förra veckan, där man överraskade genom att inte göra Will Travers till en i-sista-sekunden-hjälte, utan i stället snuvade honom på äran. Det var ett starkt avsnitt. Terrorist- och analysspåret är verkligen seriens stora behållning. Kale Ingrams replik »I miss the Cold War« summerade seriens ambitioner ganska bra. Det är någonting med det där analysrummet och Travers team – hur komplicerat allt tillåts vara, emotionellt och innehållsmässigt, och långsamt – som känns nytt i amerikansk teve. Det ska bli oerhört spännande att se hur det knyts ihop i finalavsnittet.

Pojken med guldbyxorna

2010-10-06  

Möjligtvis är jag den enda här som fortfarande kollar på Project Runway, men det ska inte vara något hinder för mig att skriva någonting om det fantastiska, oefterhärmliga, lilla geniet Mondo Guerra i den pågående säsongen.

Herregud en sådan designer. Och herregud en sådan person.

Kort recap: Project Runway befinner sig alltså just nu i sin åttonde säsong och sänds sedan 2009 på Lifetime (efter att serien flyttades från Bravo).

Generellt kan man väl säga att nivån på deltagarna har sjunkit under de senaste säsongerna – till och med nu, när det är bara sex deltagare kvar, har man en känsla av att ett par av dem kunde sändas hem. För lite kreativitet, för lite känsla för form och färg, för konventionella lösningar.

Men så har vi alltså Mondo.

Mondo, som redan i andra (eller var det första?) avsnittet bröt ihop eftersom han trodde att han inte hade några vänner i programmet. Som klär sig som en latino-emotjej på en Morrisseykonsert, har världens snyggaste lugg, är vänlig mot precis alla och dessutom, gång på gång, designar det ena fantastiskt färggranna och vansinnigt mönstrade plagget efter det andra.

Och som i senaste veckans avsnitt berättade att han är hiv-positiv sedan tio år (han är 32 år gammal) och aldrig tidigare berättat det för någon, ens för sin katolska familj. Och som samtidigt hade designat en hel look utgående från just den här erfarenheten. Under åtta säsonger har Project Runway aldrig varit en sådan gråtfest. Mondo må vara kortare än Prince, men han har vuxit till en jätte framför tittarnas ögon. Den lycka, och lättnad, han måste ha känt efter förra veckans avslöjande – och jag är säker på att det var äkta – gjorde mig alldeles stum av medkänsla.

Att Project Runway är ungefär till åttio procent produktplacering (mest komiskt blev det när de tvingades använda sina HP-pekskärmar i starkt solljus utomhus) hindrar inte serien från att ibland, fortfarande, vara världens bästa realityteve.

Stark final i Work of Art

2010-08-13  

Först en spoilervarning: har ni inte sett finalavsnittet av Work of Art så kanske ni vill läsa den här texten senare.

Det slog mig häromdagen att Miles¬†är ungefär som en karaktär direkt ur en Noah Baumbach-film: klär sig i stickad tröja med sjalkrage, säger att hans första erotiska minne var till den Den lilla sjöjungfrun, och kommer från ett blåsigt Minnesota där det hela tiden tycks vara november. I finalavsnittet fick vi dessutom veta att hans föräldrar är musiklärare – check! Man kunde nog filma hans liv i ett par veckor och få ihop ett hyfsat bidrag till nästa års Sundance.

Jag trodde att Miles finalarbete skulle vara betydligt mer inspirerat. För första gången fick konstnärerna både en rimlig tidsram och en ordentlig budget (att göra ett konstverk på två dagar är ju egentligen en sjuk premiss, »skriv en roman på två dagar«, ni hör ju hur det låter). Miles har hela tiden varit den mest formmedvetna av finalisterna, och han har något slags autistisk humor som man tänker att borde gå att kanalisera på rätt sätt, det borde ju bli så bra… I stället gjorde han pixliga uppförstoringar av en hemlös gubbes ögon. En total abstraktion av ett djupt samhälleligt tema – en allt för teoretisk tolkning av något som han åtminstone påstod sig vara fascinerad (om än inte berörd) av. Det verkade ju som att han själv inte hade någon förklaring till varför han gjorde verket som abstrakta bilder, annat än att de såg »coola« ut (vilket de inte gjorde, egentligen, för det fanns ingen gåta i själva bilderna).

En del av Peregrines arbeten var otroligt snyggt utförda (jag gillade för övrigt att hennes man presenterade sig som»Horn-sculpturer«) men själva utställningen såg ut att vara ganska löst sammanfogad. Rent underhållningsmässigt gör det ingenting: det bästa med Work of Art har ju faktiskt varit inblicken i hur det kan se ut när samtidskonst kommer till, hur lätt man balanserar mellan konstskolepekoral och det som domarna den här gången – i Peregrines arbeten – kallade »magi«. Förra veckan var jag förvånad över att Nicole inte gick vidare, men nu kändes det som att Peregrine absolut förtjänade sin plats i finalen, med sina vaxskulpturer av pojkar och hästar. Och inte minst det suggestiva fotografiet av två uppstoppade rådjur: här såg man hur viktigt utförandet är. Med mindre tid och pengar hade det aldrig blivit så bra. Nu blev hela utställningen som en proffsig, editerad version av de grejer hon gjort hela säsongen.

Men visst var det rätt konstnär som vann. Abdis utställning såg kanske inte alldeles koherent ut, men de förkolnade basketspelarna på utställningsgolvet var lysande, den svarta sopsäcken som fick David LaChapelle att gråta var otrolig (visst var det en målning?) och den svartvita teckningen av en mörk gestalt med ryggsäck var sagolikt vacker.

Vad själva programmet Work of Art säger om konstvärlden är en annan diskussion helt och hållet: det skulle vara intressant att höra en replik från någon som följer konstvärlden mer aktivt.

Don lämnar sin Dick i San Pedro

2010-08-11  

I början av den här sommaren läste jag Richard Yates samlade noveller i en fin Vintage-utgåva från Random House. Richard Yates är, som ni alla vet, den mästerliga författaren som var så gott som bortglömd tills Sam Mendes häromåret bestämde sig för att filmatisera debutromanen Revolutionary Road. I dag finns det två Yatesromaner översatta till svenska –¬†Easter Parade kom i våras och är, tycker jag, nästan bättre än debuten. Det är inte minst en bok som alla som tyckte att Revolutionary Road var misogyn borde läsa. Huvudpersonerna är två systrar som växer upp i New York och gör helt olika livsval, den ena gifter sig ung och flyttar till landet, den andra blir kvar i stan och drömmer om att bli författare men får något slags glanslös karriär som sekreterare i stället.¬† Yates livssyn är fullständigt nattsvart och man kunde nästan beskriva boken som »glåmig chick-lit«; en tidig föregångare till Mary Gaitskills mörkt desperata New York-berättelser.

Yates har ett par ämnen som återkommer i så gott som alla hans texter: unga äktenskap i förfall, soldathistorier från andra världskriget, konvalescens på tuberkulossanarorium (Yates blev själv sjuk efter kriget), satiriska arbetsplatsskildringar och semibiografiska historier om förvirrad barndom (Yates mamma var alkoholist och misslyckad skulptris – hennes största ögonblick i karriären var när hon fick beställningen att göra en byst av Roosevelt; huvudet blev för litet och det hela såg bara underligt ut. Läs den alldeles fantastiska novellen Oh, Joseph, I’m so Tired om detta.)

Yates noveller kändes väldigt mycket som ett substitut för sommarens Mad Men-uppehåll och när serien startat igen ser man faktiskt hur nära besläktade de två är. Matthew Weiner själv har sagt att han inte läste Revolutionary Road förrän efter piloten, men att han då blev fullständigt knockad. Inte minst nu när Mad Men slagit an en så dyster ton i säsong fyra kliver manusförfattarna på allvar in i Yates-land. Och jag menar verkligen »dyster«¬†i något slags litterär betydelse – som i det engelska ordet »bleak«. Och samtidigt – precis som med Yates – är det hela tiden sinnessjukt påhittigt, underhållande och roligt.

Senaste avsnittet var så fullspäckat att det egentligen var som två avsnitt i ett.

Det första handlade om Dons resa »hem« till San Pedro. Visst kändes det som att Don hade en chans att visa en helt ny sida av sig själv, men att han sabbade det? Hans gamla persona Dick är allt som Don inte är: om Dick har en möjlighet att faktiskt komma nära dem som han älskar, undviker Don systematiskt allt känslokladd. Det är ju egentligen Don som är mannen »i ett rum med ett checkhäfte« som Anna Drapers syster kallade honom. Just där tänkte man att Don skulle göra något, att han kanske lärt sig från sitt misstag med sin döda bror. Men icke – han tog sin hatt och försvann ut genom dörren, hänförd av sitt eget stolta farväl, medan Anna fortsatte måla blommor och jollra om UFO:n, ovetande (?) om att hon har cancer.

Anna Draper är precis som en av de kvinnor som Richard Yates prosa myllrar av: lite off, lite desillusionerad och framför allt väldigt rolig (underbart tolkad av teveveteranen Melinda Page Hamilton, dialogen medan Don målade väggen fick tiden att stanna). Sådana hittar man inte så många av i Mad Men-världen i övrigt, som befolkas av så många nervösa sekreterare och kvinnor i gyllene förortsburar. I det avseendet var senaste avsnittet också intressant: för första gången fick vi se Joan på riktigt sänka garden. Hennes man ska till Vietnam och man tänker liksom bara: Vietnam, får se vad de gör med det…

Berkley-tjejen som Don/Dick träffade i Kalifornien var också en fint skriven roll. Hon studerar på ett college där¬† medborgaraktivisten Mario Savio bara ett par veckor tidigare hållit ett berömt tal, Don dansar nostalgiskt till en gammal femtiotalslåt som vore han en konservativ lantis (och man inser att han faktiskt blivit gammal: Minns ni när Don ännu var ung?). När han kör hem henne på natten, med ögon som är stirriga av marijuana, säger han den oerhört klumpiga, men så underbart sårbara repliken: »du är så ung«…

Och så, scenbyte: Det är nyårsafton och två män, lite för gamla, ger sig ut i New York-natten. De går på bio och fnissar som två pubertetskillar, äter biff och blir rejält berusade, förolämpas av en ung ståuppare, och avslutar natten med två prostituerade. Nästa dag är det 1965.

Nu är bara frågan: vilken helg är det i nästa avsnitt? De har redan firat Thanksgiving, jul och nyår på tre avsnitt…