Weird Science
Pophatet mot villaförorten

2009-03-29  

Söndagssolen får inte lysa över en nyklippt gräsmatta utan att en illavarslande skugga får rosenbladen att skälva till i skräck. De perfekt vita staketen måste alltid spärra in en dold Josef Fritzl-fasa eller, åtminstone, en tristess så monumental att galenskapen ständigt ligger på lur. En hemmafru måste alltid vara desperat.
Populärkulturen hatar villaförorten. Ett hat mot allt det som ett bullbakande, trädgårdspysslande, grillkvällsosande suburbia innebär. Det är ett fascinerande hat. Som Ernest Hemingway uttryckte det: »Förorten är en plats med stora gräsmattor och trånga sinnen.«

Första säsongen av Mad Men är aktuell på dvd, serien om kedjerökande, cocktaildrickande reklamare på 60-talets Madison Avenue. Mad Men är dock lika mycket en teveserie om hemmafruarna som håller villafortet fritt från attackerande smutsfläckar, representerad av Betty Draper, som för varje avsnitt blir mer och mer urholkad av tristessens tomhet, de långa dagarna med endast barnens tjatter att stimulera hjärnan med. I Mad Men är villaförorten ett fängelse, om än med de perfekta vita staketen som murar. Livet pågår någon annanstans, i asfaltsstaden, medan villaförorterna bara stiger upp i det allmänna medvetandet när någon hemmafru skjuter skallen av sig av uttråkning, som författaren John Cheever – villaförortsångestens hovpoet tillsammans med John Updike – uttryckt det.

Regissören Sam Mendes har ständigt med sig hackan för att demolera de oklanderliga – för de är alltid lite för fina – gräsmattorna, först i American Beauty och sedan, nu senast, i Revolutionary Road.

»Revolutionary Road, som baseras på Richard Yates roman från 1961, är den senaste i raden av verk som utmålar den amerikanska villaförorten som den fysiska motsvarigheten till själslig och mental död«, skriver kritikern Lee Siegel. Titeln med den »revolutionära vägen« anspelar på att denna revolution skrumpnar och dör i förorten.

Filmen och romanen skildrar ett ungt par vars kärlek kramas ihjäl av suburbias (eller Rihannas version: Disturbia) lummiga gator. I American Beauty är Kevin Spacey lika sönderkramad av hustrun Anette Benings maniska perfektion, och alla försök att bryta sig loss från konformiteten, till och med att ligga med dotterns vän, uppmuntrar till publikens applåder.

Budskapet mellan raderna: Den som flyttar in i villaförorten och börjar möblera huset har tagit de första stegen till att dekorera sin likkista. Villaidyllen som livets slutdestination.

Exemplen är till största del amerikanska, som synes, men även den svenska villaförorten blir körd igenom gräsklipparen, och allt som kan förknippas med den får en misstänkt stank av flintastek – minns hur bandet Da Buzz, efter en gillande nickning från statsminister Fredrik Reinfeldt, medelklassen personifierad, tatuerades som Täby-pop.

En bild som alltid kommer dröja sig kvar, märklig i sin tröstlöshet, från Jesper Ganslandts film Farväl Falkenberg är den av sprinklers över en fotbollsplan en bedövande vacker sommarkväll.

Ingen har gett suburbia ett sådant avskräckande välsminkat ansikte som Bree van der Kamp i Desperate Housewives, vars kokkonster utmålas lika frånstötande som Hannibal Lecters. Hon är själslig syster med Bening i American Beauty, en kvinna som sätter ytan före allt, ty en perfekt yta maskerar den moraliska förruttnelsen under äppelpajens fullkomliga skal. Bree van der Kamp är en Stepford Wife för 2000-talet, en voododocka för populärkulturens förortshatare.

Desperate Housewives är en skämthysterisk satir, svår att ta på allvar, medan Ang Lees The Ice Storm mer är en svidande seriös sedeskildring av förortens förljugenhet, som når sin klimax i svallvågorna efter ett så kallat nyckelbytarparty.

Jag tror att förljugenhet är nyckelordet för att förstå pophatet mot villaförorten. Urbaniteten ger en sannare bild, går resonemanget hos förortshatarna, av livet i dess fulla komplexitet och jävlighet. Hos förortshatarna finns en nästan barnslig drift att exponera sprickorna i idyllen, riva av masken och knäcka ytan på Bree van der Kamps äppelpaj.

En annan förklaring hittas i att populärkulturen produceras i städernas ljusblippande, motorvägsdånande, tjattriga hjärta. Människor som lever alternativa cityliv skapar den. Pophatet mot villaförorten är således hatet inför det okända. (Eller det alltför välkända, det som har rymts bort ifrån till förmån för en metropolisromantisering).

Själva lugnet, det alltid så bedrägliga lugnet, verkar vara det som skrämmer i villaförorten. Tystnaden. Betty Drapers tragedi, såsom den ser ut i Mad Men, är tystnaden som tvingar henne att lyssna på sina egna tankar.

Alla vill analysera Psycho-Pippi

2009-02-27  

Stieg Larssons oeuvre utan Lisbeth Salander försvinner i grågröten av pappersmassa som utgör den svenska deckarboomen, där alla med minsta skrivtalang – till och med gamla justitieministrar – har fått svämma över pocketställen.

Svenska folket (och resten av världen, med över 10 miljoner ex sålda) har inte en kärlekshistoria så mycket med Stieg Larsson som med Lisbeth Salander. En obesvarad sådan, självfallet, för Salander blir inte kär, och om hon skulle bli det skulle hon hellre döda oss alla än att erkänna det.

Alla Salanders fans skruvade oroligt på sig när planerna på en filmatisering med Noomi Rapace i rollen kungjordes. Litteraturens karaktärer har alltid ett motstånd när de ska resa sig från papperet, men det känns som att friktionen är ovanligt stor för Salander, mycket beroende på att vi inte har en enhetlig bild av henne, att hon är mångtydig med bitar för var och en att plocka.

»Hon är lite osannolikt beskriven i boken. Hon är jättesmal, anorektisk och pytteliten, äter bara skräpmat och röker hela tiden. Hon är ful, fast männen vill ändå ha henne. Hon kan slåss fast hon är så liten«, säger hon till TT Spektra.

Lisbeth Salander – den ensamma hjältinnan, hackern, det magra muskelpaketet, den vuxna kvinnan med en tonårings kropp, den bräckliga våldsverkaren, den omyndiga miljardären, den troliga bokstavskombinationen (hennes namn förekommer flitigt på forum för exempelvis adhd), hämnaren och offret, Pippi som psycho…

Stieg Larsson lär ha baserat henne på en brorsdotter, Therese Larsson. Han ska ha pekat på henne och sagt att Salander är precis som henne, »mjuk på utsidan men med ett jävlar anamma på insidan«, enligt Expressen.

Annars är det Pippi Långstrump som de flesta jämförelserna har kretsat kring, påeldade av författarens egna kommentarer och en tydlig intertextualitet i trilogin. Det är förstås en Pippi som har mist tron på mänskligheten och blivit våldtagen av Prussiluskan.

LO-tidningen har i en underhållande artikel listat likheterna mellan Salander och Astrid Lindgrens rödhåriga yrväder, såsom att båda är ekonomiskt oberoende (Salander svindlar till sig miljarder via sin dator), att de inte anses kunna ta hand om sig själva, att de möter varsin Starke Adolf, att de har samma klädstil (stora kängor och randiga knästrumpor), döda mammor och kriminella fäder.

»På dörren till Salanders lägenhet på Fiskargatan står V.Kulla och koden till hennes säkerhetslarm är 74774, det vill säga P-I-P-P-I.«

Quentin Tarantinos The Bride är en annan referenspunkt.

Feminismens förälskelse i Salander har varit särskilt glödande, av alla uppenbara anledningar, men denna association har också skapat mindre ömma reaktioner, som när antifeminismdebattören Pär Ström skriver:

»Man kan konstatera att Salander är en djupt otrevlig person med svår kriminell belastning. Hon sviker sina närmaste vänner, hon har förskingrat till sig tre miljarder kronor, hon begår regelmässigt brotten dataintrång och olaga hot, hon ägnar sig åt grov misshandel, och hon har förmodligen minst ett liv på sitt samvete.«

Att Salander begår dessa dåd, och ändå undslipper med vår kärlek, förstärker bara fascinationen vid henne. Hon är en god hjälte bräddfylld med onda handlingar.

Kritikern Nina Björk spårar de kedjor som Salander har snärjt våra hjärtan med till ordet »kontroll« – »Ta kontroll. Behålla kontroll. Vara i kontroll.«

Hjältinnan som är oberoende av pengar, föda, arbetstider, utbildning och mänskliga relationer.

Och om vi, med Nina Björks hjälp, följer kedjorna en bit längre bort når vi till slut fram till Clintans cowboyhatt, »the lone rider, actionmannen, kraftkarlen (…) i ny skepnad«.

Slutsatsen blir att Salander är som vilken manlig muskelstereotyp som helst, och att vi, läsarna som förförts av henne, har lurats av yttre attribut.

Är det där ljudet av kokande vrede vid frukostbordet?

Vi tycker inte om att få våra förälskelser ifrågasatta, granskade av förnumstiga sanningssägare som blåser bort de rosa molnen.

Vi vill inte att Salander ska ifrågasättas, så till den grad att IDG.se i ett långt reportage, hackning för hackning, bevisar att Salanders hostile-takeover-magi framför datorn är realistiskt skildrad.

Noomi Rapace, som av förklarliga skäl är den som har fått gräva in sig djupast under Salanders tatuerade hud, ser förklaringen i vår kollektiva förälskelse i att vi behöver någon som inte tycker synd om sig själv, vilket är det ledande mantrat i kränktkulturen där alla kan hitta någon oförrätt att gråta ut över. Men hon ser även trilogin som en modern Romeo och Julia, en dysfunktionell kärlekshistoria där Salander klarar av att bli slagen, våldtagen, jagad och begravd, men möter övermäktiga krafter först i sitt eget hjärta.

En förklaring till sin succé som Salander själv, av allt att döma, hade varit gravt missnöjd med.

Livsnjuteri med Blom

2009-02-23  

Edward Blom är den perfekta kombinationen av Carl-Jan Granqvist och jätten Hagrid i Harry Potter.

Till vardags arbetar han som näringslivshistoriker, men i den helt underbara TV8-serien Mellan skål och vägg med Edward Blom reser han runt Sverige tillsammans med ekonomijournalisten Peter Andersson, mumsandes och läppjandes på den bästa mat och dryck som landet förmår, samtidigt som han entusiastiskt föreläser i kulturhistoria mellan tuggorna.

Mellan skål och vägg med Edward Blom är som Jan Mårtenssons Homan-deckare, utan de uppiffande morden. Men medan Johan Homan är en tämligen odräglig person går det inte att se på Blom utan att muntras upp. Om serien i stället visats i SVT eller TV 4, hade Blom varit den nye Ernst Kirchsteiger eller Mat-Tina.

Scener från matbord varvas med rundvandringar på diverse slott och herresäten, där Blom, till synes utan manus, orerar loss om obskyra detaljer, påhejad av Peter Anderssons nyfikna frågor. En hemlighet bakom programmets framgång är hur trevligt de verkar ha tillsammans, en känsla som smittar av sig. Ett litet plus också för att de använder Hans Villius som stämningsskapande speaker.

När så kallade tevepersonligheter numera – hämtade från samma André Pops-katalog som alla mediechefer verkar köpa sina programledardockor från – ser ut att vara rekryterade just för att de inte har så mycket störande personlighet, är Edward Blom en anakronism när han med ansenlig kroppshydda, slips och stora rockar yr runt i kulturhistorien med sin gälla röst.

Edward Blom är en tevepersonlighet på det sättet som Jan-Öyvind Swahn var en sådan, buren av sin kunskap.

Min favoritsekvens med Blom är när de besöker ett bryggeri, och han lämnar sin kompanjon mitt under middagen, för att smyga iväg och på egen hand strosa runt bland öltunnorna, njutningsfullt provsmakande medan middagssällskapet sitter kvar.

Programmet är ett bevis för att TV8, när de är som bäst – och inte blott är en borgerlig salong lika tråkig som Lars Adaktussons frisyr – gör public service bättre än SVT.

Ända sedan starten har jag hypat Blom för min omgivning, och jag har insett att mitt intresse måste ha en djupare förklaring. För mig är Blom helt enkelt en lärare i livsnjuteri, ett ämne där jag kämpar för att få betyget Godkänt. Han har en kopiös aptit för allt som han företar sig, om det så är gamla kungar eller festmåltider. Det finns ingenting avmätt hos honom. Jag är en smula avundsjuk.

Min nominering till årets Raketen!

Cruise på ett mission impossible

2009-01-31  

Till slut får vi se Tom Cruise utföra ett mission som verkligen är impossible. Tyvärr är det omöjliga uppdraget att mörda Hitler.

Historien är som den är, även i filmens värld, såvida Marty McFly inte är inblandad. Vi vet att planerna på att mörda Hitler och sluta fred med de Allierade spolierades, att kuppmakarna avrättades som hundar. Ett kontrafaktiskt resonemang blir aldrig mer än ett historiens änglabarn. Jag trodde att detta faktum skulle vara till filmens nackdel, vissheten om det stora antiklimax som väntar i slutet när Führerns röst på radion signalerar att maktövertagandet var ett misslyckande.

Överste von Stauffenberg mister ett öga och en hand i Afrika, och återvänder till Berlin fast övertygad om att Hitler är en förbannelse för Tyskland och att han måste mördas. Väl i Berlin dras han in i en krets av officerare som planerar en kupp, och snart blir han själv ledare av denna konspiration. Tanken är att vända Hitlers egen antikuppplan – operation Valkyria – mot honom själv, och att ta makten genom att påskina att den grips för att hans arv ska leva vidare.

Jag har alltid fascinerats av mordkonspirationer mot diktatorer, så kallade tyrannicider. Valkyrie innehåller alla element som ger mig mitt lystmäte, med nervösa möten, menande blickar och den absoluta förvirringen efteråt.

När von Stauffenberg detonerar bomben i Hitlers bunker, varglyan, och lämnar den i tron att diktatorn är död, injiceras ändå filmen av adrenalin eftersom man så gärna vill tro att han har rätt, att nio månaders krig och miljoner liv hade kunnat besparas.

En scen mot slutet, där chefen för ordercentralen – en byråkrat, en nolla – avgör vilka order som ska komma fram, de från von Stauffenberg eller från varglyan, är en ödesmättad illustration av hur historiens stora skeenden kan ha en tärnings slumpmässighet.

Tom Cruise har det svårt. Sparkad från filmbolaget, hånad för hoppandet i Oprahs soffa, slaktad på mediealtaret för sin scientologi, en dalande stjärna som många hade önskat ännu ett misslyckande, men faktum är att han kliver ur detta projekt med värdighet. Om Cruise kan gestalta någon känsla så är det intensitet, och Valkyrie är en intensiv film. Cruise utstrålar en kontrollerad galenskap privat, och för en man som planerar att mörda Hitler måste kontrollerad galenskap ha varit central.

Poängen med Valkyrie är att kuppen faktiskt inte var ett totalt misslyckande, att den i själva sitt uppsåt inte kunde vara ett totalt misslyckande. När de, en efter en, arkebuseras och singlar döda ner, kan det tyckas som att allt är mörkt och förlorat, men som regissören Bryan Singer är tydlig med – de gjorde ändå någonting av yttersta vikt för framtiden. De visade att alla tyskar inte var Hitlers hantlangare.

Episk romantik med Baz

2008-12-27  

Ordet episk är sällsynt sorligt förekommande i filmbeskrivningar nuförtiden. Men här kommer det igen: Australia är episk på ett sätt som inte filmer är längre, som om regissören Baz Luhrmann umgåtts flitigt med det storslagna gamla Hollywood, dinerat med John Ford, Clark Gable och resten av gänget, för att direkt efter desserten smita iväg med deras bästa idéer om vad som utgör en filmhit och föra dem till Australien.

Australia utger sig för att vara ett slags nationalberättelse från down under, men i essensen är filmen den amerikanska myten med aussieaccent, cowboymyten med hjärta och smärta och horisonter som aldrig tar slut.

Nicole Kidman som engelsk lady ärver en ranch på ruinens brant, och för att rädda den måste hon driva en stor hjord boskap genom landskapet, endast med hjälp av amatörer och filmens cowboyarketyp, The Drover (Hugh Jackman), medan hennes fiender gör allt för att stoppa dem och sätter tjurarna i rusning mot stup.

Samtidigt har Andra världskrigets fasor blommat ut även i Australien, vilket ersätter de gamla problemen med nya när bomberna faller från skyn.

Australia blir en western med en twist av pojken Nullah, halvt vit och halvt aborigin, som får illustrera kontinentens mörka förflutna och kolonisatörernas förtryck av ursprungsbefolkningen. Nullah adopteras av Kidman, men slits mellan henne och arvet från sin morfar, aboriginmagikern som andelikt följer sällskapet under filmens gång och intervenerar vid fara.

Luhrmanns syfte med detta är uppenbarligen ädelt, men att förstärka myten om att ursprungsbefolkningen har ett slags magisk anknytning till landet, som ger dem en rätt till det, ger bara en chimär som förvirrar anledningen till deras rätt – de var där först.

Aboriginerna är bara ett stickspår, för filmens hjärta är just hjärtat, den svällande, smäktande, storslaget sjungande romantiken som fyllde varje bildruta i Luhrmanns Moulin Rouge, ständigt vibrerande på gränsen mot kitschig. Jag tycker att den fungerar bättre i Australia. Nicole Kidman och Hugh Jackman ger den ett slags värdighet, i deras kärlekshistoria som startar med tjafs som på Cary Grants och Rosalind Russels tid, och slutar i och så levde de lyckliga i alla sina dagar … Kidman är perfekt i rollen som den kyliga stoltheten som spricker upp i kärlek, och Jackman är verkligen – tillsammans med George Clooney – en av de få som är som filmstjärnorna tillverkades förut, med genuin och okonstlad maskulinitet.

Australia är ett lapptäcke av importer från filmhistorien, men filmen blir sin egen genom att alla lappar agerar som om de aldrig suttit samman någonsin förut, som om de inte känns vid varandra.

Saddam Soprano

2008-12-12  

Den som, under Saddam Husseins år vid makten, ville få en detaljerad psykologisk studie av diktatorn, behövde bara slå på teven och se Tony Soprano.

Det är bara mustaschen som fattas på James Gandolfini.

När vi i BBC- och HBO-samproduceradeHouse of Saddam, som nu går på Canal Plus, får följa med in bakom monumenten och uniformerna, är det slående hur lik familjen Hussein är familjen Soprano. Samma emotionellt störda alfahanne, samma otrohet och skenheliga familjekänsla, samma modersproblem, samma problem med nästa generation, samma rädsla för att framstå som svag, samma hålla-allt-inom-släkten-styre …

Som väntat är det inte ett sympatiskt porträtt. En av dimensionerna som kittlade med Sopranos var att vi lockades till att sympatisera med Tony, kanske inte när han kallblodigt beordrade att wacka någon, men när han tjock och trött stod ensam i köket, upp till halsen i inte bara en blodsörja, utan även vardagssörjan som vi alla till mans känner igen, med knakande relationer och barn som inte sköter sig.

Mest Tony Soprano blir Saddam, utmärkt spelad av Igal Naor, när han hunsar med notoriskt galne sonen Uday, som nöjesmisshandlar ihjäl en underhuggare. Ett våld som Saddam bannar honom för, inte för att det är moraliskt fel, utan för att det är poänglöst och inte fyller ett syfte.

Nästan lika mycket Soprano är Saddam när han, inför en kvinnas make, förför henne, med utlovad kompensation till den bedragne mannen som inte kan neka maffiabossen, förlåt, landets ledare, att ta för sig.

Och House of Saddam har även sina Paulie Walnuts och Christopher Moltisantis, för Saddam sköter sitt land såsom Tony Soprano sköter NJ, med tighta familjeband och stenhårt fokus på lojalitet.

Om man vill göra ett porträtt av mannen bakom mediekarikatyren, med ren ondska drypande från mustaschen, är det för nära inpå frånfället av den riktiga mannen, när hans offer fortfarande inte har förmultnat i sina gravar.

Vi kan tillåta oss att sympatisera med Tony Soprano för att han är fiktiv. House of Saddam kan blott tillstå att mannen inte var ett monster, men ändå bara ge honom de mest rudimentärt mänskliga drag.

Kanske är det därför som Saddam Hussein i teveserien om honom själv framstår som en ointressant man. Killtidningar hade en period en olycklig fäbless för diktatorporträtt, med pikanta detaljer, och hur välgjord House of Saddam än är, känner jag att vi är färdiga med diktatorer, på samma sätt som vi är färdiga med Tony Soprano och alla vindlingar i hans hjärna.

Liptons irriterande ansiktsslick

2008-11-18  

Reguljära läsare av Weird Science kanske har lagt märke till att jag är lättirriterad. Det är genetiskt, åtminstone ser jag det gärna så, en Ekenberg-gen som skulle ge min släkt många guldmedaljer om irritation var en OS-gren.

Irritation behöver inte vara en plåga. Idol-domaren Andreas Carlsson har sagt att en riktig hit måste ha ett element av irritation, någonting som människor älskar att hata. Min nuvarande irritationsnjutning är programledaren James Lipton i Inside the Actors Studio.

Programmet består av att James Lipton intervjuar skådespelare, och i varje samtal lyckas han att sätta nytt inomhusrekord i fjäsk. Redan från start ligger irritationsnivån på max, när James Lipton med sin provocerat välartikulerade röst och utseende – han ser ut som en parodi på en humanioraprofessor – räknar upp alla priser och utmärkelser som intervjuobjektet har fått.

Senast såg jag Mark Wahlberg, vars, i ärlighetens namn, insats till filmkonsten består av att i Boogie Nights visa en stor penis som inte ens är äkta. Men James Lipton behandlar Wahlberg såsom han behandlar alla gäster – som om de var ett mellanting av en porslinsfigur och Moder Teresa.

Skådespelare som ballar ur i överseriösa, distanslösa utläggningar om sin konst är en favorit som irritationsmoment, och i kombination med Lipton blir resultatet nästan magiskt irriterande.

Irritationen kulminerar när James Lipton frågar »hur var det att jobba med den och den«, med ett tonfall som säger »hur var det att få en audiens hos Gud?« I nio fall av tio blir svaret »Amazing!«, eller någon liknande plattityd, och en huvudskakning, som om de inte förstår att de haft en sådan tur att de fått spela mot, säg, Melanie Griffith.

Will Ferrell har i en serie sketcher drivit med Lipton och hans lovprisande av de mest mediokra medieinsatser; i Liptons värld finns det alltid något Nobelpris-värdigt att finna i en biroll i Melrose Place.

Fredrik Sahlin har i sitt intervjuprogram Närbild en naturlig nyfikenhet, lagom fjäskig, som inte nödvändigtvis gör honom brun om nosen. Sedan kan förstås Närbild vara outhärdligt beroende på vem gästen är. Om det är någon som tar sitt yrke – eller yrke och yrke, det är alltid ett kall – på Börje Ahlstedt-blodigt-allvar kan inte ens Fredrik Sahlins nyktra frågor föra in konversationen på rimliga nivåer. Han har, trots allt, intervjuat skådisar som jobbat med Bergman.

Om James Lipton skulle intervjua en Bergman-veteran, är jag rädd att det skulle sluta med att Lipton skulle slicka den stackars skådespelare rakt i ansiktet.

Men se gärna Inside the Actors Studio, ofta är det intressanta och karismatiska gäster. Där ligger inte problemet. Nej, problemet är att de vet om just detta, vilket man kan uthärda, om bara inte James Lipton var så plågsamt medveten om vilken ynnest han har förärats.

Den svåra nyhetsberättarkonsten

2008-11-12  

Under den gångna helgen fick jag en dag förstörd avCBS News60 Minutes. Det var alldeles utmärkt.

Jag hade planerat att hinna med diverse ärenden under eftermiddagen men fastnade framför ett reportage, och när det tog slut hann jag inte stänga av förrän jag sögs in i nästa.

60 Minutesklarade till och med av att lära mig vad derivat är, detta ord i finanskrisens spår. Visserligen lyckades jag bara förstå i ett kort, upplyst, glödlampa-över-huvudet-ögonblick, men ändå.

Jämför60 Minutesfördjupning medAktuelltsellerAgendas. När de förra har ett förförande bildberättande, om än enkelt och inte flashigt som i Kobra, så har de senare drivit talking-heads-teve till sin spets, där det ena babblande huvudet avlöser det andra, med Karin Hübinettes bekymrade blängande som enda visuella effekt. Och när60 Minutesväl har babblande huvuden de också, är de upplysta som på film. Med tanke på att genomsnittsåldern på60 Minutes-reportrarna är 96 år är det möjligtvis en nödvändighet för att inte skrämma bort tittarna.

Det är en sanning som har hamrats in många gånger, men jag bidrar med mitt slag här – nyhets- och aktualitetsteve är oftast katastrofala på att berätta, och fördjupningen betyder oftast att tråkiga människor får prata till punkt i stället för att få sina tråkcitat avbrutna.

Sedan är det förstås inte rättvist att ett enmansteam på TV4:s lokala nyheter ska jämföras med60 Minutesresurser. Men60 Minutesvisar då att problemet i så fall ligger i pengarna, inte i att det är omöjligt att berätta fängslande i nyhetsprogram.

Romaner som gjorda för teve

2008-10-24  

Ingen roman sedan Michael Crichtons Jurassic Park kan ha tiggt så mycket om att bildsättas som Dead Until Dark, boken som fick Alan Ball att göra True Blood.

Med vissa förändringar, som kompisen Tara och en ny prolog, följer True Blood nästan ordagrant Charlaine Harris förlaga, där till och med replikerna ofta uttalas oförändrade med Sookie Stackhouses southern twang, som en kritiker uttrycker det.

Charlaine Harris är måhända inte en stor författare, men hon är en stor berättare, en oupphörligt intressant röst vid lägerelden som kan krösamaja – om jag får uppfinna det verbet – fram spännande sagor som nästan får en att motvilligt, som hypnotiserad av en vampyr, ständigt vända blad.

Böckerna innehåller mycket dialog – snabb, rolig, framåtdrivande. Det är som ett filmmanus där onödigheter har skurits bort (vilket påminner om Carina Rydbergs intensiva prosa), men att stämningar och beskrivningar ändå nästlar sig in i det lilla som finns, och i den amerikanska södern har hon mycket miljö och våra fantasier om den att spela på.

Episoderna avlöser varandra just som scener i en film eller teveserie, och med en näst intill Dan Brownsk förmåga att sluta varje stycke och kapitel med ett frågeteckens nerv.

Även karaktärerna har en förmåga att vilja bli visualiserade. Jag såg de två första avsnitten av True Blood innan jag började läsa Dead Until Dark, och hade skådespelarna redan i huvudet, men även i senare delar av romanen och även i uppföljaren Living Dead in Dallas skapar texten klarare bilder av människor och miljöer än genomsnittliga romaner.

Jag läser Charlaine Harris lika mycket av nyfikenhet för vad som kommer att hända med Sookie som en fascination av vad det är som gör hennes romaner så beroendeframkallande.

Om de, av någon outgrundlig anledning, hade varit olagliga, så kan jag lugnt se mig själv med nervös blick köpa en pocket från en suspekt man som gömmer dem i sin trenchcoat.

Jag har svårt för ordet guilty pleasure, men motvilligt måste jag sätta in Charlaine Harris i det facket. När jag på bussen hem från jobbet i går ivrigt väntade att få fortsätta på Living Dead in Dallas, tvingade jag mig själv först att läsa några sidor ur Stig Larssons Nyår.

Det konstiga är inte att Alan Ball valde att göra en teveserie av Sookie Stackhouse-böckerna. Det konstiga är att ingen annan har hunnit före.

Helvetespojken och fabuleringsglädjen

2008-09-27  

Om man tror att populärkulturen har ett känselspröt in i framtiden, en termometer i tidsandans bak, ja, då är det bäst att investera i ett schysst skyddsrum, för enligt den har vi betett oss illa och ligger risigt till.
M Night Shyamalan lät själva naturen gå i självförvar och mörda människor i The Happening, och i uppföljaren till Hellboy är det en uråldrig sagoras som anser att människan förrått Jorden och gjort den till en parkeringsplats.

Ron Perlman är tillbaka som det röda muskelfreaket med de avsågade hornen, och den hemliga agentbyrån där han arbetar kallas till en konstauktion där samlarna har ätits upp av tandféer, upptakten till en oengagerande berättelse som har perfekta krokar att haka fast en slajmig sagovärld med magiskt fina monster i.

Prinsen av den uråldriga sagorasen har för avsikt att väcka den gyllene armén från filmens titel, en hord av mordiska maskinmonster som ska förinta mänskligheten. Hellboy och hans vänner står på mänsklighetens sida, även om filmen, som det är så populärt att göra nu i superhjältegenren, problematiserar hjältens roll som fruktat frälsarmissfoster.

Regissören Guillermo del Toro är i färd med att filmatisera Tolkiens Bilbo, och här får han chansen till en generalrepetition, en finslipning av monster och sagovarelser. Att döma av de vidunder han fäster likt bölder vid filmen, är jag glad att jag slipper drömma hans mardrömmar.Det mest störande fantasifostret, i bokstavlig mening, är en baby som är fäst vid en mans bål, som när han får höra att han är ett sött barn frankt replikerar att han minsann är en tumör och inte en baby.

Filmens mest effektfulla monsterdöd – och, hur märkligt det än kan låta, vackraste – är när prinsen släpper loss en skogsgud på asfaltsfälten, en gigantisk planta som Hellboy tar av daga. Och det är då, när den sjunker ihop och låter sin kropp bli en liten skogsglänta i betongöknen, som filmen har sitt mest förunderliga ögonblick. Skogsguden var livsfarlig, men den var också den sista av sitt slag, en utrotningshotad art om man så vill, och det finns en genuin sorg i dess död av någonting som för alltid har gått förlorat.

Del Toro verkar inte bry sig mycket om sagan han berättar, den fyller storyns funktion i en porrfilm, en ursäkt för andra aktiviteter (med skillnaden att porrstjärnor inte har åtta ögon och droppar av slem, med reservation för att jag inte är tillräckligt uppdaterad på genren för att utesluta att det är Ron Jeremys nuvarande tillstånd). En fantastisk sekvens äger rum när hjältarna besöker trollmarknaden, så rikt detaljerad med läbbigheter, fantasifoster och fabuleringsglädje att varje bild är en hel visuell värld att fördjupa sig i.

Det är just i glädjen av att måla upp en parallell, magisk värld, och befolka den med märkliga ting, som gör Hellboy: The Golden Army till en fröjd, och som gör Guillermo del Toro till en regissör att följa, även om hans Pans labyrint inte föll mig särdeles i smaken.

När sommarblockbusters, trots nördnäring från DC Comics-myllan av förmultnade serietidningar, alltmer känns producerade enligt kalkyler och formler, skapade av dollarsugna hjärtan, har Hellboy i del Toros regi en äkta filmglädje som bör premieras. Det är ett filmskapande med sikte på publikens wowkänslor och barnasinnen, inte en stege mot topplistans förstaplats. Bara det att låta två superhjältar förenas i en Barry Manilow-duett! Om del Toro hade kunnat ta tillvara på de intressanta antydningarna i stoffet, som den redan avhandlade naturvreden, eller frågan om det är värt att rädda sin älskade trots vetskapen om att det innebär världens undergång, hade Hellboy: The Golden Army kunnat bli en klassiker.

Men han tjänar nog på att ta sig an en färdig roman, som Bilbo, för trots berättarglädje finns det inte något att berätta under hans effektmantel av fantasterier. Tandféerna åt kanske upp manuset också.