Weird Science
Ge oss ett värdigt slut, Dexter

2013-09-24  

Jag såg seriefinalen av Dexter med en klump i bröstet. Jag kände mig ledsen. Andra var förbannade, såg att Anna Thunman i går kväll sammanfattade det med VAD FAN, DEXTER?! men jag kunde som sagt inte känna mig annat än ledsen, nedstämd. En kväll i moll, och inte den där bitterljuva varianten då man säger hej då till någon man håller av, utan den frustrerade, oförlösta varianten.

Precis som hon är inne på i sitt inlägg har hela säsong åtta känts ovärdig. Visst, det har varit nedförslut redan tidigare, men när det förra året meddelades att årets säsong skulle bli den sista, trodde jag – eller hoppades snarare – på ett värdigt slut.

Vad vi i stället fick kändes som ett hastverk. På lite drygt ett avsnitt hann Dexter få en själslig adoptivmamma i form av Dr Vogel som kom att styra honom som en lealös nickedocka fjärran den kallblodige men samtidigt rättrådige seriemördare vi tagit till våra hjärtan. Att Masuka kom ut som spermadonator och fick en vuxen dotter var väl kanske inte så konstigt i sig, men deras relation lämnades snart helt därhän, och hanteringen av Quinn var ännu värre. Först övertalad att börja axla ansvar och satsa på karriären, bara för att några avsnitt senare få veta att nej, vi befordrar någon annan i stället, och fem minuter senare var allt glömt som om det aldrig hade hänt. Faktum är att nu när jag tänker på det är det nästan manusförfattarnas hantering av Quinn den sista säsongen som gör mig mest ledsen, hans rollfigur har med åren förändrats och vuxit, han hade förtjänat ett bättre eller åtminstone mer intressant öde.

Och det hade väl de alla egentligen. Bortsett från att huvudstoryn med Dr Vogel, hennes son ”hjärnkirurgen” och deras betydelse för Dexters och Debras uppväxt kändes så halvdan och uppenbart intejpad i efterhand, var det stora problemet med den åttonde säsongen att manusförfattarna så tydligt sket i allt och alla bortsett från Dexter och Debra. De fick ligga där och skvalpa som lätt förhöjda statister, ingen utveckling, ingen avslutning.

Okej, men vad skulle hända med Dexter och Debra då? Skulle han dö? Skulle hon dö – och i sådant fall, skulle Dexter vara den som satte kniven i henne? Svaren visade sig vara nej, ja och nja. Någon kniv blev det inte, i stället var det komplikationer efter skottskadan Debra ådrog sig i uppgörelsen med Dr Vogels son som i praktiken ändade hennes liv, även om Dexter var den som stängde av respiratorn, sänkte hennes döda kropp i havet och sedan iscensatte sin egen död för att leva resten av sina olyckliga dar i enskildhet som skäggig timmerman.

Hm, skrivet så där låter det rätt knäppt. Men på något sätt tyckte jag ändå att den biten kändes okej. Bortsett från en sak – hur Dexter hanterade situationen med Harrison och Hannah.

För om det nu gjorts en så stor grej av att Dexter utvecklat verkliga känslor och därmed inte var den perfekta psykopaten, fattar jag inte hur lättvindigt han kunde överlåta sin son i Hannah McKays vård när polisjakten efter henne fortfarande var i full gång, det var bara puss på kinden, hej då, hör av er när ni kommer fram. Visst, Dexter visade ömhet i slutet när han ringde och berättade för Harrison hur mycket han älskade honom när han insåg att han inte skulle kunna återförenas med dem, men när han släppte iväg dem visste han inte det. Jag tyckte det klingade oerhört falskt, ännu ett manusproblem som verkar ha klippts till med häcksax.

Och på tal om manusidioti och Hannah. Om hon nu var så himla efterlyst och allt pekade mot att hon gömde sig hemma hos Debra – varför tyckte ingen som letade efter henne att man ens borde kika in genom fönstren där innan de gav sig till känna? Trots att hela vardagsrummet i strandhuset i princip bestod av glas, strosade Hannah runt där till synes utan ett bekymmer i världen. När privatdetektiver eller US Marshals ringde på dörren var det bara att gå in i sovrummet och gömma sig, och så fort de gått var det fritt fram. Det var dessutom lugnt att promenera ut genom dörren och åka därifrån, för varför skulle någon komma på idén att dröja sig kvar i en bil och stå och spana efter henne, det var ju bara ett par miljoner i hittelön som stod på spel? Argh.

Att det låg en hel del stress bakom den sista säsongen erkände också serieskaparna i en intervju med Entertainment Weekly som publicerades i går, de hade ett par månader mindre än vanligt att förbereda sig på eftersom Showtime ville att säsong åtta skulle sändas på sommaren och inte på hösten som varit brukligt tidigare.

Dexters tittarsiffror har ökat över tid, och den gångna säsongen har haft seriens högsta tittarsiffror i USA. Finalen i söndags inbringade kanalen Showtimes högsta tittarsiffra någonsin. I vanliga fall skulle jag säga att det var ett djärvt och modigt beslut att lägga ner trots att serien står på sin topp i popularitet.

Men i det här fallet – kan de inte hämta hem Dexter från timmerstugan, klippa skägget och ställa saker och ting till rätta?

Kevin Spacey läxar upp teveindustrin

2013-08-25  

Kevin Spacey, som efter House of cards blivit den nya omslagspojken för kvalitets-tv, försöker nu övertyga (amerikanska) tv-chefer att överge sin konservatism. Vid Edinburghs tv-festival tidigare i veckan höll han ett mycket underhållande, medryckande och tidvis eldfängt tal, som dokumenterades och fångades på film av The Telegraph. Spacey höjde ett varningens finger till dem som inte hänger med i skiftet som digitaliseringen och framväxten av allt mer kompetenta streamingtjänster medför:

»You have this incredible confluence of a medium coming into its own just as the technology for that medium is drastically shifting. Studios and networks who ignore either shift – whether the increasing sophistication of storytelling, or the constantly shifting sands of technological advancement – will be left behind.«

 

 

Se upp för intergalaktiska komplikationer

2013-07-03  

I slutscenen av Falling skies andra säsong kastades en brandfackla in. En ny sorts rymdvarelse, mer humanoid till sin form än de insektsliknande ”skitters” vi tidigare bekantat oss med, anlände i en farkost.

Halvvägs in i säsong tre undrar jag om inte manusförfattarna skjutit sig i foten på samma sätt som Chris Carter gjorde när Arkiv X-mytologin blev för komplicerad för den gängse tittaren och tittarsiffrorna började dala. Den nya rasen – volmerna – säger sig vara här för att hjälpa människorna, och till sin hjälp har de en motståndsrörelse inom skitternas led. Den kraftigt decimerade mänskligheten måste nu alltså förhålla sig till tre utomjordiska spelare. Och då är vi ännu bara komna drygt 20 avsnitt in i Falling Skies utveckling. För Arkiv X tog det fem år och över 100 avsnitt innan mytologin nådde samma komplicerade nivå.

Arkiv X hade dessutom fördelen av att ha varit en av världens mest framgångsrika teveserier under andra halvan av 1990-talet. Det fanns rejäl fallhöjd att ta av, serien riskerade aldrig nedläggning trots att betydande delar av publiken försvann när turerna blev för invecklade med flertaliga rymdraser som slogs mot och allierade sig med olika ljusskygga skuggregeringar.

Nu är tittartappet för Falling Skies visserligen ännu blygsamt, och långa stunder är den intergalaktiska utomjordingspolitiken osynlig när ännu en gerillainspirerad räddningsexpedition måste genomföras under ledning av Noah Wyles professor/president Tom Mason för att återta en kidnappad storfamiljsmedlem. Aktionerna lyckas i regel trots omöjliga odds, möjligen efter att en sällan medverkande birollsfigur tvingats bita i gräset. Ingen kan anklaga Falling skies för att behandla sin ensemble lika skoningslöst som de gör i The walking Dead, här dör ingen i onödan och det mesta ordnar sig bara man håller ihop.

För mig är det detta som får mig att fortsätta se Falling Skies. Jag gillar det sentimentala och familjemysiga som hela tiden puttrar trots alla actionscener och shootouts. Faktumet att serien totalt saknar egna idéer och oblygt plockar än ditt än datt ur den allt mer överfulla sci fi- och postapokalyptiska film- och seriegrytan gör mig inte så mycket. Jag må vara ett stort fan av genreserier, men det är inte där Falling skies finner sitt värde. Jag har de senaste åren bara blivit allt mer lättrörd när det kommer till familjen, och när yngsta barnet Mason bearbetade saknaden av sin döda mamma i senaste avsnittet satt jag där med darrande underläpp och tyckte det var hur fint som helst.

Och även om de har krånglat till det med utomjordingarna den här sommaren, har serien hållit ågan uppe genom ett par roliga nytillskott i rollistan – Robert Sean Leonard som halvgalen vetenskapsman i Charlestons källarregioner och Gloria Reuben som nytillträdd vicepresident. Att manusförfattarna dessutom introducerat hybridbebisar, låtit en av sönerna till Tom Mason bli ond samt tvingar Tom att konkurrera med USA:s verklige president om makten gör inte saken sämre.

Ju mer jag tänker på det framstår faktiskt utomjordingarnas kivande om jordens framtid som Falling skies allt mindre viktiga aspekt. Det är familjemysryset som är grejen.

Men frågan är ändå hur manusförfattarna ska tackla seriens allt krångligare mytologi inför säsong fyra, som i går fick grönt ljus. När jag intervjuade Noah Wyle inför seriepremiären sommaren 2011 sa han att det fanns en övergripande manusplan lagd för tre säsonger. Om det fortfarande gäller hoppas jag på att de inför det fjärde ännu oskrivna året väljer att skala ner i stället för att fortsätta lägga till.

Sådana förhoppningar brukar dock sällan infrias.

57 streaming services and nothing on

2013-05-28  

Kommen några veckor in i livet som tvåbarnsföräldrar fann jag och min hustru oss sittande utmattade framför teven en kväll. Ingen av serierna vi följer tillsammans hade några färska avsnitt och vi var därför villrådiga tills min hustru frågade: »Vad hände med vårt tittande på Modern Family egentligen?« Sagt och gjort, vi gick in på svenska Netflix – ah, Modern Family fanns, fantastiskt. Fast vänta nu, bara säsong ett och två, och det var någonstans i början av säsong tre vi tappade tråden. Men ingen fara, här finns resurser! Vi tog fram iPaden med amerikanskt DNS inställt, redo att streama Netflix därifrån till AppleTV:n, i USA-utbudet skulle väl ändå även säsong tre finnas.

Men amerikanska Netflix hade inte Modern Family överhuvudtaget. Återvändsgränd.

TV4 Play? Modern Family visas ju på TV4 i Sverige? Nej. Filmnet då, de ägs ju också av TV4-gruppen? Nope. Viaplay då, även om det inte finns någon ägarlogik i det, någon tjänst borde väl ha säsong tre av Modern family tillgänglig för streaming?

Nej.

Hulu? De har ju avtal med ABC där Modern Family sänds, där borde det väl finnas? Sagt och gjort, in i Hulu-appen på den amerikanska iPaden och mycket riktigt, Modern Family puffades för på framskjuten plats, vi klickade oss in och möttes av… den pågående säsong fyra och inget annat.

Här tog bajsblöje-, kräk- och amningsutmattningen ut sitt pris. För första gången i mitt teveliv hörde jag mig själv säga »Äh, vi hoppar över säsong tre och går direkt på fyran.«

Det här är så klart bara en petitess (och ett bevis på hur lågt föräldraskap kan få oss att sjunka) men det är även ett exempel på hur omständligt teve- och filmlivet blivit i dessa tider av oändligt antal streamingtjänster. Finns det jag vill se på Netflix, Viaplay, Filmnet, HBO Nordic, Comoyo eller ingenstans? Hur många tjänster måste jag abonnera på? Och vilka tilläggstjänster behövs, som en DNS-tjänst för att komma åt amerikanska eller brittiska tjänster och utbud? Och även om serien jag söker finns, har de rätt säsong?

För medelkonsumenten är det kanske inte ett jätteproblem, den som bara vill ha ett alternativ till halvengagerat zappslötittande sitter säkert mer än nöjd i tevesoffan med ett abonnemang på vilken som helst av de här tjänsterna. Siffran från tidigare i våras att medelabonnenten i USA ägnar 90 minuter per dag åt Netflix – en siffra ingen av landets otaliga kabelkanaler når – pekar onekligen i den riktningen.

Men den som inom lagens råmärken vill kunna få allt på ett bräde, både gammalt och nytt, kosta vad det kosta vill – hur i hela fridens namn ska hen bära sig åt?

Den som har ett bra svar, delge gärna. Själv börjar jag känna mig rätt uppgiven inför det slukhål av rättighetsavtal och visningsfönster som det nya teve- och filmlandskapet medfört.