Weird Science
Ett steg närmare Sundancefestivalen

2013-06-01  

Jag halkade in på BBC/Sundance samarbetet Top of the Lake efter att ha uppskattat den fenomenala Rectify och för att Elisabeth Moss, Peggy i Mad Men, spelade huvudrollen. Det är alltid intressant att se skådespelare försöka frigöra sig från sina framgångsok.

Jag kan väl säga på en gång att det inte är något problem i det här fallet. Till skillnad från kollegan Jon Hamm har hon ännu inte hunnit förkroppsliga sin genombrottskaraktär till fullo och det tar inte många minuter innan vi glömt bort både Heinz Ketchup-slogans som propra kläder. Vilket känns otroligt turligt för annars hade det här dramat blivit fruktansvärt i dubbel bemärkelse.

Nu är det enbart fruktansvärt. Alltså som i känslomässigt hemskt, inte dåligt. Hundra procent tvärtom. Top of the Lake är en av få sentida serier som totalt överrumplat mig. Det är också en serie som med sin kompromisslösa, ständigt närvarande aggressivitet tänjer på termen underhållning så långt det bara går. Här är ingen tillfreds och alla bär på en hemlighet av nattsvart karaktär.

Precis som i Rectify är Top of the Lake en serie om att konfrontera sitt förflutna genom nuet. Den där punkten i livet där alltet, livet, kulminerar och ens framtid avgörs. Här är det polisen Robin Griffin, Moss, som återvänder hem till sin döende mamma. Samtidigt som hon tar sig an ett fall med en försvunnen, tolvårig flicka. Men det här är egentligen bara perifert. Så känns det i alla fall. Fallet triggar nämligen Robins egen historik och det är här den egentliga historien ligger. Ju längre serien fortskrider desto mindre bryr man sig om vad som hänt flickan, istället blir man nyfiken på Robin och hennes livsöde. Vad hände när hon var tonåring? Svaren är ibland så mörka och tunga att man väljer att inte acceptera dem när de väl antyds. Och det är mycket som antyds i Top of the Lake, precis som i Rectify kan man som tittare känna av en viss frustration när det sällan bjuds på raka svar. Men det är egentligen bara ett bevis på hur bra det här är.

Jane Campion regisserar och för mig som inte riktigt uppskattat hennes senaste filmer men tyckt väldigt bra om tidigare sådana som En ängel vid mitt bord, Holy Smoke och Pianot känns det lite som en comeback. Även handlaget känns som en återgång till det förflutna. Framför allt är det tonen i Holy Smoke som ekar. Kan det kanske ha varit Harvey Keitels senaste riktigt bra film till och med? Även Holly Hunter gör lite av en comeback som nästan oigenkännbar, flummig, muttrande, överprästinna för en grupp kvinnor med olika slags problem. Som det stora Copycat-fan jag faktiskt är tar det ett tag för mig att acceptera denna radikala förändring, men hon gör det bra, det får man ge henne. Och hon har långt, grått hår. Liten parentes.

Top of the Lake har fått kritik för att måla upp en, minsta sagt, oromantisk bild av Nya Zeeland och dess invånare, samma slags kritik som Winter’s Bone och Hostel (de båda i samma mening, ser man på!) råkade ut för. Och jo, det kan man ju tycka, men samtidigt så är serien rätt tydlig med att det här inte handlar om Nya Zeeland som land utan om Laketop som stad, som mig veterligen inte ens existerar på riktigt, mer än som något slags nationalparksliknande område. Rätta mig gärna här om jag har fel.

Det är inga charmiga personer vi introduceras för. Peter Mullan som stadens lokala drogbaron Matt Mitcham sätter skräck i allt och alla, inklusive mig. Har ni sett Tyrannosaur så har ni en viss idé om vad det handlar om. Varje enskild frame av hans speltid utnyttjas maximalt. Det sjuder och bubblar för att slutligen koka över. Övriga invånare är en härlig mix av våldsutövare, sexualbrottslingar, alkoholister och, givet, deras offer. Rätt hårt och deppigt alltså. En bra beskrivning av hela Top of the Lake. Hårt och deppigt. För den eviga grubblaren. Och ett steg närmare Sundancefestivalen för mig, vilket är positivt.

 

Stor, större, Baz Luhrmann

2013-05-17  

När man sätter sig ner för att se en film av Baz Luhrmann så vet man vad man får lika mycket som när man sätter sig ner för att se… The Expendables 2 till exempel. Det är delvis därför jag har så svårt för honom: han ger publiken vad de vill ha och nöjer sig med det. Alltså känner man sig lite mätt redan innan hans senaste monstrum Den store Gatsby kör i gång. Man vet vad som komma skall. Bombastiska extravaganser utan vare sig humor eller variation, tokiga krystade karaktärer utan sympatiska drag: färgstarka är väl den förskönande termen antar jag. Teaterapor dess antonym.

Alla som sett Moulin Rouge vet vad jag menar, en film jag verkligen, verkligen ogillar. I dag en självklarhet, inte så mycket då. Jag skyller på Luhrmanns debutfilm, Strictly Ballrom. Jag älskade den. Så mycket att jag drogs med i den massiva våg av positivt tyckande kring hans bräkiga uppföljare. Sångnummer som skar sig och intryck efter intryck vars intervaller bara eskalerade och aldrig gav publiken en chans att reflektera. En av mina vänner fick något slags anfall under filmens gång och var tvungen att lämna biosalongen. Själv satt jag kvar, förvirrad och stel. Var det här bra?

Veckorna som följde mådde jag dåligt, ju mer jag tänkte på Moulin Rouge desto sämre mådde jag. I kontrast till övriga prövningar livet bjudit på kanske den här rankar rätt lågt, men likväl en prövning och absolut värd att nämna här innan jag återgår till Den store Gatsby, F Scotts Fitzgeralds så kallade ofilmbara roman. I Luhrmanns händer en i allra högsta grad estetisk tolkning. Knappast någon överraskning, men vad som däremot framstår som en sådan är med vilken balans det hela gestaltas. Från förtexterna, som håller Saul Bass-klass och presenteras i 3D. Jag är inget stort fan av 3D-tekniken, men här fungerar den alldeles ypperligt. Och samtidigt fullkomligt logiskt. Det såklart Baz Luhrmann ska göra film i 3D!

Sedan fortsätter det överdådiga spektaklet, men till skillnad från Moulin Rouge eller Romeo & Julia för den delen, så köper jag det här. Fantasin känns visserligen fortfarande konstlad och fullproppad men inte ostyrd, den här skutan har både roder och kapten. Ett tyglat kaos. Inte på långa vägar perfekt utan mer som en attraktion av något slag, en teknisk bedrift där man som filmnörd kan roa sig med att försöka avgöra vad i detta filmiska miniuniversum som är på riktigt och vad som är digital magi. Svårare än det låter.

Luhrmanns Den store Gatsby är en maffig tårtattack, men samtidigt känns den ärligare än hans tidigare filmer, bortsett från Strictly Ballroom då, och tillåter scener där bland annat Leonardo DiCaprio, som Gatsby, får chansen att skådespela utan effektavbrott, sångnummer eller stela Shakespeare-instick.

Inte för att jag någonsin kommer se om Moulin Rouge, men visst blir man lite nyfiken på Luhrmanns nästa film, trots allt. Någonting säger mig, antagligen hoppet, att det blir en skräckfilm.

»The most terrifying film you will ever experience« – nja…

2013-05-10  

Jag har egentligen inget emot alla dessa nyinspelningar av kända skräckfilmer, vars ryktbarhet oftast går förbi den nya, unga skräckfilmskonsumenten. Tvärtom är jag oftast den som jublar högst vid annonseringen av ännu en make-over. Inte för att det brukar bli speciellt bra, utan för att man sett originalen så många gånger att man skiner upp vid tanken på att få ännu en chans. Kanske kan det bli bättre den här gången? Jag tröttnar aldrig på att bli besviken.

Och ibland så lyckas de ju faktiskt. I Spit on your Grave, Last House on the Left och Maniac är, enligt mig, sådana exempel. Explosiva, bokstavligt som bildligt, filmer där regissören följt sin egen vision istället för publikens förväntningar. Även i valet av film har man gjort helt rätt. Eftersom det i regel är rätt svårt att överträffa något som är perfekt, har man i stället sökt efter original med stora potential, bland alla brister. Och sådana finns det drivor av. Så varför väljer man då Sam Raimis The Evil Dead från 1981? Ännu mer relevant kanske: Varför står Sam Raimi och Bruce Campbell som medproducenter? Kanske tröttnade de bara på allt tjat om en Evil Dead 4, kanske tjänade inte Raimi tillräckligt bra på sin spindeltrilogi … eller så ville de bara förbättra det perfekta.

Någon gång för en massa år sedan listade Alice Cooper sina tio bästa skräckfilmer i tidningen Okej. En av dem var Sam Raimis The Evil Dead. Ungefär samtidigt släpptes den i Sverige av Jaguar Film. Eller inte riktigt, omslaget var sig likt, Stephen King citatet var det samma, men filmen som sådan saknade femton minuter. Det är mycket, hur mycket förstår man egentligen inte förrän man sett den kortade versionen av The Evil Dead. Till och med den grisiga lersekvensen i slutet, där Raimi, långt innan Wallace & Gromit gjorde stop-motion barnvänligt, låter demonerna smälta ner till små pölar och kvider »Join us« en sista gång, är bortsaxad.

Jag tänker på det här när jag ser Evil Dead 2013. Vad långt vi ändå kommit, censurmässigt sett. I dag får man visa allt. Allt. Kanske är det en del av problemet, paradoxalt nog även lösningen på problemet, tycks man tycka därborta i filmfabriken. Jag är delvis beredd att hålla med. Ska man överträffa en av världens mest våldsamma filmer så måste man fläska på med mer våld, snabbare, hårdare. Mer extremt. Publiken som går och ser Evil Dead köper inga subtila lösningar, de tror inte på fantasins kraft, de vill inte att kameran fegar ur just när armen skall till att sågas av vid biceps. De kräver blod.

Och där kan man väl kanske säga att Fede Alvarez har lyckats. Tungor klyvs, skallben krossas à la Irréversible och hud kokar som gröt. Det är imponerande hur mycket groteskerier man lyckats trycka in på nittio minuter och ändå så var det längesedan jag berördes så litet av så mycket. I en scen avlägsnar en av karaktärerna en kanyl från undersidan av sitt högra öga. I en otrolig närbild får vi se när nålen dras ut tillsammans med huden kring den. En kanske fem centimeter lååång nål. Det här borde uppröra, kan tyckas, eller hur? Men jag känner ingenting. Jag borde ligga på golvet och kvida, men grimaserar knappt.

En del av förklaringen är väl kanske tragiskt nog, avtrubbning. Men det finns även en annan aspekt. Evil Dead försöker för mycket, den hafsar bort en annars intressant intrig involverandes droger, rehabilitering och kamratskap, för att skynda på det oundvikliga, massiva blodvitet vi alla förväntat oss. Jag känner ingenting för någon av karaktärerna. Det är så skönt när de en efter en förvandlas till ondskefulla demoner som i stället för att jämföra sorgsna miner med varandra väser fram blasfemier som »Your sister’s getting raped in Hell«.

När Alexandre Aja tog sig an Wes Cravens The Hills Have Eyes så ägnades första akten åt karaktärerna, deras relationer, svagheter, styrkor och så vidare. När det sedan går åt Helvete sitter man där, med dem och lider. Ska man komma undan med att göra dödligt seriös skräck idag, speciellt efter att Drew Goddard och Joss Whedon vänt upp och ner på alla möjliga genregrepp med The Cabin in the Woods, så måste man engagera publiken, känslomässigt sett, alternativt skoja till det lite.

Nu är det väl kanske inte fullt så katastrofalt som det låter. Evil Dead 2013 har ett tempo som underhåller, man har aldrig tråkigt, och snygga plastiga latexeffekter som på sätt och vis hyllar originalet mer än filmen som helhet. Och så slutscenen, komplett med motorsåg och allt (knappast någon spoiler, vi visste alla att den skulle komma). Ultrabrutalt och som taget direkt ur Xavier Gens Frontière(s) eller Neil Marshalls The Descent. Aggressivt och sanslöst medryckande. Ett tips är också att sitta kvar till eftertexterna rullat färdigt, då bjuds man på lite godis.

Incestskräck när Twin Peaks blir White Pine Bay

2013-04-11  

I och med A&E:s nya serie Bates Motel gav jag mig själv chansen att se om det kända originalet samt de kanske något mer ökända uppföljarna: Psycho 2 och 3. Tevefilmerna Psycho 4: The Beginning och Bates Motel samt Gus Van Sants remake hoppade jag dock över.

Självklart tog jag mig an uppdraget med viss tvekan, var det här verkligen en bra idé? Hitchcocks Psycho har alltid hamnat relativt högt upp på mina återkommande tio-i-topp listor (personliga sådana, i lösenordsskyddade datormappar) så varför låta ett par »kopior« förstöra allt? Hursomhelst, i den goda, undersökande journalistikens namn åtog jag mig uppgiften och efter att ännu en gång ha njutit av ursprungsfilmen, 50th Anniversary Edition på blu-ray såklart, gjorde jag mig redo för lite, ok mycket, snabbspolning. Trodde jag! Hmm, varför hade jag inte gjort det här tidigare? Vi snackar ju trots allt om Anthony Perkins! Nattens inkräktare! Som den sanna gorehound och skräckcineast jag faktiskt är förstår jag ju nu i efterhand att jag varit en riktig idiot.

Nåväl, vad som skiljer Hitchcocks presentation från Richard Franklins och Anthony Perkins är väl kanske först och främst våldet. Från det subtila 1960-talet till det mer pornografiska, slasherinspirerade, 1980-talet då censuren inte längre hade problem med vare sig toalettavlopp eller blod i färg. Visserligen funkar Hitchcocks duschscen alldeles utmärkt utan blottade muskelfästen men den tappar trots allt den humor som våldet innebär för uppföljarna. En humor som passar den incestuösa grundstoryn som kniven i Norma(n) Bates hand. Det blir väldigt blodigt ibland, på ett lustiga-huset-aktigt sätt. I Psycho 2 bjuds till exempel världens alla knivfobiker på år av mardrömmar efter en scen där Norman greppar ett knivblad, i rörelse!

Annars börjar denna udda, lite dumma och egentligen totalt ologiska uppföljare, relativt lugnt och stilla. Norman Bates, årets dåre alla år, friskförklaras och får lov att återvända hem till sitt hotell för arbetsträning och mental rehabilitering. Det går … sådär. Mystiska lappar, med den döda mamman som avsändare, dyker upp och beordrar honom att döda igen. Nej, stammar Norman, jag vill inte, hon är en bra flicka, hon är ingen hora. Hon är äcklig, replikerar mamma Bates (som ju är död) och så håller de på och dividerar fram och tillbaka. Underhållande tokerier som nästan alltid slutar med att den ikoniska kniven åker fram.

Trean är mer på skoj, med en inledning som hyllar De Palma mer än Hitchcock och en intrig som får en att ta sig själv för pannan och muttra: Men så kan de väl inte göra? Jo, det är ju Anthony Perkins som regisserar och han gör vad han vill. Fartfyllt blir det i alla fall när en nunna på drift tar in på Bates Motel bara för att hamna i Norman Bates händer. Norman tycker hon liknar Marion Crane från Psycho 1 och blir besatt, kanske till och med kär. De går ut och äter fint, dricker vin och gosar. När nunnan vill ligga blir det dock blankt nej. Från både Norman och hans mamma. Psycho 3 är lättsam, spännande och våldsam. Norman är mer förvirrad än någonsin och man känner för honom. En rätt underskattad film som binder samman trilogin på ett underfundigt och fint sätt.

Tillbaka till Bates Motel. Teveserien. En prequel i modern miljö. Jag har i allmänhet rätt svårt för serier och filmer som tar sig an historien innan historien. Där man alltså redan vet slutet. Och en historia om hur människan Norman Bates blev just monstret Norman Bates kändes inte alls speciellt intressant. Men nu får vi den ändå. Med ett »tack och lov« som tillägg kanske?

Bates Motel känns möjligtvis lite sökt och krystad från och till, diskrepansen mellan den Norman Bates vi lärt känna genom filmerna och den serien presenterar är svår att nonchalera. Å andra sidan känns det inte heller särdeles viktigt då det, än så länge, inte görs en grej av det. Tvärtom, serien står helt och hållet på egna ben och referenserna till Hitchcock & co får man som en bonus. Även om grundproblematiken är den samma: Den dominerande modern som kväver sitt barn med felriktad kärlek tills dess att han slutligen tappar sitt eget jag.

Serien förstärker även de incestuösa undertoner som bara kunde anas tidigare. Det existerar definitivt en skev, erotisk, spänning emellan Norma och Norman Bates. En osund närhet som gör deras liv till en klassisk vi-mot-hela-världen metafor. Det här blir extra tydligt när de i seriens första avsnitt flyr sitt tidigare liv för att starta om på nytt i den lilla, fiktiva, staden White Pine Bay: en mer realistisk variant av Twin Peaks. Det som där bara var drömskt eller antyddes visas här fullt ut, det är en ful och hemsk värld dagens Norman Bates växer upp i. Hemligheterna är många och den dolda brottsligheten hög. Som utbölingar måste Norma och Norman hålla hårt i varandra. Ändå hinner man med att smyga in rikligt med tonårsromantik och skön atmosfär. Unge Norman skiljer sig från den äldre. Som en lite mer kufisk Michael Cera – i valfri film – lockar han tjejerna med sin »mystiska« aura.

Det kommer att bli kul att se hur väl serien klipper navelsträngen fortsättningsvis. Personligen hoppas jag nästan att Bates Motel får fortsätta leva sitt liv och att Norman får en chans att lyckas här i livet.

Det charmiga ultravåldets återkomst

2013-03-21  

Banshee är slut för den här gången. Det betyder ingen mer omotiverad 1990-talsnakenhet, inga fler blaffiga smockor, ingen mer sadistisk tortyr. Saknaden är redan stor. Kanske till och med större än överraskningen man fick när Banshee visade sig vara riktigt, riktigt bra. På riktigt.

Det känns lite olustigt. Vad är det man tycker så mycket om, egentligen? Handlar det om kemi? Ens primala inre urdjur som bultar och vill ut? Som när man blir kär alltså, fast ett annat slags kärlek, likt den en annars frisk människa kan känna för en het psykpatient.

Banshee är den här löjligt rippade patienten. En semifascistoid serietidningsfantasi där det inte lämnas utrymme för petitesser som nyanser. Här är det vinna eller försvinna som gäller. Försvinner man så gör man det haltande med benet bortskjutet, munnen full av inslagna tänder eller med en kula i huvudet. Om man vinner är det lustigt nog nästan lika illa…

Ultravåld känns intressant igen fast kanske inte på samma sätt som i A Clockwork Orange. Måhända funkar det för att det trots allt alltid är den »elaka« som får mest stryk i slutänden och för att det är så överdrivet. Våldet dras till sin spets och förlorar slutligen sin realism. Underhållningsvåld? Hellz yeah! Men det är så snyggt, förföriskt och våldsamt att man inte kan få nog. En potentiell framtida fälla för serieskaparna och kanske Banshees ända problem: det blir snabbt lite tråkigt när det inte händer något, som om det rationella tänket hinner ikapp reptilhjärnan.

Lyckligtvis tycks man vara på det fulla klara med det här och slänger med jämna mellanrum in blodiga figher, nakna albinos eller hårdkokta mc-gäng. Och man lyckas alltid överträffa föregående extravaganser, hur omöjligt det än kan tyckas. Visst, jag var till en början tveksam till hur, ofrivilligt, retro allt kändes. Lite som en Coca-Cola reklam från ens barndom. Vad som var både snyggt och coolt då kändes lite löjligt. Sexscenerna som har allt utom ett vattenfall i bakgrunden. Och karaktärerna,  som tagna ur Pacific Blue.

Liksom Stefan, här, hade även jag inledningsvis stora problem med huvudrollsinnehavaren Antony Starr som »polisen« Lucas Hood. Det har jag inte längre. Hans karaktär saknar kanske dimensioner men fan vet om man vill att han ska ha några. För mig är Lucas Hood perfekt som han är, en impulsstyrd amfetamingödd iller som glömt bort vad rädsla är för länge sedan. Döden, vad är det liksom.

Finalen var förresten en alldeles magnifik uppvisning i hur man på bästa möjliga sätt polerar upp gammal 1980-talsaction till skinande guld. Man preparerade även väl för säsong 2 som förhoppningsvis kommer satsa ännu mer på allt som gjorde säsong 1 så bra. Lyxig neandertalsaction. Jag har verkligen saknat den genren.

Helt uppe i det blå… men så förbannat bra!

2013-03-07  

Alla har sina filmiska milstolpar, hur många beror på hur mycket man tycker om film och hur mycket film man sett. Jag skulle tro att jag ligger över snittet på båda punkterna och har således ett flertal milstolpar att meditera till om kvällarna, lyckost mig… och en av de viktigaste är Wild at Heart. David Lynchs paradfilm och huvudaktrisen Laura Derns överlägset bästa film, ett himmelskt ok att dra. För lyxproblemet med hennes karaktär Lula är nämligen att hon gör den så förbannat bra att alla hennes efterföljande roller bleknar. Jag har försökt att nollställa vår relation, men minnet av henne som vild i hjärtat har varit för starkt.

Fram tills nu. Till Enlightened.

Säsong ett, som hade premiär i oktober 2011, var ett euforiskt, egocentriskt slagskott där Laura Derns Amy just återhämtat sig i tre månader på något slags healing/rehab-center. Nykter och överväldigad av »livet« bestämmer hon sig för att förändra sig själv – och alla andra. Liam Norberg light.

Vi har alla träffat dem, människorna som funnit sitt kall och använder sig av det för att krossa sin omgivning. Självklart för deras eget bästa. På jakt efter sina »högre jag« glömmer de dock bort givna nyckelord som respekt och lyhördhet, eller kanske är det så att de helt enkelt blandar ihop dem med de mindre givna: nonchalans och sorglös arrogans.

De första tio avsnitten låg förankrade i denna sobra egoism som förkroppsligades i Laura Derns Amy. Vi hatar henne och vi älskar henne. Ena stunden skrattar vi åt hennes naiva världsbild för att strax därefter avundas hennes övertygelse. Det går att bli lycklig, det går att slippa »äta, sova, dö«-mentaliteten. Laura Dern agerar totalt hudlöst, med nerver och muskler fullt synliga, genomärligt och ger begreppet »Läsa som en öppen bok« en helt ny mening. Även om hela ensemblen imponerar (Luke Wilson, Diane Ladd och Timm Sharp som världens sämsta chef: Dougie) är det hon som dröjer sig kvar.

Säsong två (som avslutades perfekt häromdagen) är mörkare, en smärtsam vandring in i baksmällans mer plågsamma utkanter. Ett slags vänligare Fight Club som med anarkistiska ambitioner skärskådar dagens samhällsskikt. Fortfarande fenomenalt, såklart, men på ett djupare plan. Amys motiv är hårdare, filantropin har tonats ner: nu handlar det om hämnd. Amy vill fortfarande förändra men hon är inte längre lika nyförälskat blåögt och hög på livet. Den fasen har passerats. Säsong två handlar mer om globala förändringar. Pompöst, visst, men samtidigt håller seriens skapare, Laura Dern och Mike White, fast vid det drömska. Varje avsnitt inleds till exempel med en voice over, Amy som fantiserar om hur det skulle kunna vara, i en perfekt värld. Ett ankare, en trygghet att ta spjärn emot när sedan smällen kommer.

Liksom i säsong ett handlar det mycket om arbetaren och företaget. Hur företagskulturen ersätter liv och parasiterar människors själar. Det är ingen munter bild. Precis som i klassikern (ännu en milstolpe) Office Space handlar det också om att finna sig själv, bortom företaget. I Enlightened heter företaget Abaddon, eller Satan.

Med scener som tuggar sig igenom det mest beprövade av mediehjärtan och ett budskap som samtidigt är en fråga: kan man förändras som människa, korsar kanske Enlightened en cynikers gräns för tolerabel humanism. Med det sagt, Enlightened är faktiskt en av få serier som kan få en att vilja hoppa över vissa avsnitt för att undvika emotionellt blödande sår. Ju närmare katastrofen Laura Derns karaktär kommer desto jobbigare blir det nämligen att se på. För jag ser det som något av en apokalyptisk serie. Från avsnitt ett sitter man där och förväntar sig det värsta. Alla karaktärer har levt för länge utan kärlek, det smärtar att se dem förnedras ytterligare, känna mer smärta: bli upplysta om den tomhet de lever i, som är deras liv.
Som Mike Whites karaktär Tyler. Den blygaste tevekaraktären någonsin, samtidigt den mest frustrerande. Man hejar på Tyler samtidigt som man vill slå honom, hårt i magen. Det finns ingen som kan suga på ett sugrör som Tyler, eller le med ena mungipan som ett litet barn. Han känns obekväm i precis alla situationer. I avsnitt fem, säsong två, The Ghost is Seen, beskriver han sig själv som just ett spöke och hur det är att leva som någon som varken syns eller hörs. Mike White gör det så perfekt, så sorgligt och genuint empatiskt, något som genomsyrar hela hans rollkatalog. Passa på att se Chuck & Buck om ni inte redan gjort det. Och så håller vi alla tummarna för en säsong tre, kommer bli intressant att se vilken vändning serien kommer ta, nu när allting redan känns så avslutat.

Den enda antologi-found-footage-retro-skräckis du behövde se förra året

2013-02-13  

Skräckfilmsantologierna kommer i vågor och just nu surfar konnässörerna på en våg som aldrig verkar ta slut. Bara de senaste tre åren har vi snällt tuggat i oss löst strukturerade filmer som Little Deaths, Theatre Bizarre och The ABC:s of Deaths. Bitvis intressanta men oftast övervägande dåliga.

Sistnämnda innehåller till exempel 26 stycken kortfilmer, alla på temat »döden« och med en av alfabetets bokstäver i fokus. Simon Rumley (Red,White & Blue) komplicerar fetischen »crush« i P is for Pressure, Lee Hardcastle animerar världens värsta, kanske enda, mördartoalett i T is for Toilet och Hélène Cattet och Bruno Forzani förvandlar våldsporr till något vackert och hypnotiskt i O is for Orgasm, ett koncentrat av deras gialloinspirerade långfilm Amer. Det finns ytterligare bra bokstavsepisoder, men flertalet är undermåliga.

Vad gäller de övriga antologifilmerna så rymmer även de några höjdare, men på det stora hela brister det i konsekvens och taktkänsla. Då inkluderar jag såklart inte undantagen, för sådana finns, trots allt. Där de filmiska kortfilmsbitarna kompletterar, inte motverkar, varandra och där till och med kittet som skall knyta ihop säcken känns trovärdigt.

V/H/S är en sådan film. Den lyckas mot alla odds, eller två i alla fall. En så kallad found-footage film i antologiformat… Varken förhandssnacket eller den coola reklamkampanjen (där utvalda recensenter erhöll videokassetter dränkta i blod) kunde få mig att bortse från detta hopplösa koncept, som till och med har mage att addera lite vampyrism. Ändå så älskar jag den! Kanske just för att den vågar ta sig an en sådan omöjlig uppgift och lyckas.

Men sedan är det ju också sanna fans av genren som ligger bakom. Brad Miska (som driver sajten Bloody Disgusting) står för konceptet och innovatörer som Ti West och Adam Wingard, bland många andra, regisserar de olika segmenten. Enligt en av regissörerna, Glenn McQuaid, fick de egentligen bara ett direktiv: förnya found-footage-subgenren. Det har man till exempel uppnått genom att använda sig av Apples integrerade iSight-kamera, skippa kameran helt och hållet och i stället använda sig av en subjektiv sådan: ett par spionglasögon. Det här gör att man slipper krystade scener där skådespelarna ideligen jobbar mot historien i jakten på nästa kamera.

Historien då? Det bjuds på det mesta: seriemördare, ockultism och mycket, mycket, naket. En satans åktur. Men bäst av allt är David Bruckners inledande Amateur Night. En extremt obehaglig studie av manligt beteende som inledningsvis spelar på publikens förväntningar (grundade i skräckfilmen som kliché) men som sedan tvistar till det på ett alldeles utmärkt, grymt sadistiskt, sätt. »Rape-revenge« utan rape kanske man skulle kunna kalla det.

V/H/S känns trovärdig, i sin självklara otrovärdighet, kanske för att den vågar distansera sig till found-footage genren genom att slakta beprövade kommersiellt gångbara grepp, men antagligen mest bara för att den är så genomläskig. Vill man göra upplevelsen snäppet starkare, om man som jag omfamnar allt som har att göra med smart retro-pr, tycker jag att man ska ta chansen och köpa den på just VHS, investera i en av många specialdesignade posters och altarbrodera vardagsrummet med svarta ljus. Släck sedan lampan och tryck »play«. Just det ja, V/H/S bjuder på 100 procent old-school vad gäller blod och effekter. Och en uppföljare är också klar: S-V/H/S!

Mentalsjukhuset som gud glömde

2013-02-06  

En serie som vecka efter vecka sonderat skräckgenrens brutalaste terränger samt avhandlat sexualitetens mer aparta fetischer… om den beskrivs som rolig borde det kanske kunna ses som ett monumentalt misslyckande, eller?

Nja, inte när det kommer till Ryan Murphy och Brad Falchuks American Horror Story, som just rundat av sin andra säsong. Fast rolig är kanske fel ord, ändå – mer sprudlande och upprymd. Ett otroligt underhållande spektakel där producenter och regissörer (nytillkommen för den här säsongen är Alfonso Gomez-Rejon som tidigare arbetat med Glee) anstränger sig till det yttersta för att frälsa även den mest skeptiska. Och med tanke på den skräck vi som tevetittare tidigare serverats är skepsisen fullt befogad. Det är svårt att göra bra, skrämmande, skräck för teve. Pengaaspekten samt tanken bortom en ensam säsong får bolagen att fega ur. Där filmbranschen har sitt indiestall och med jämna mellanrum lyckas nollställa en stagnerad genre (The Blair Witch Project, Paranormal Activity, V/H/S) ser tevebranschen annorlunda ut. Man har en potentiell storpublik att tänka på och försöker tillfredsställa så många som möjligt.

Men det finns undantag – Masters of Horror, Harper’s Island – och American Horror Story följer i deras kölvatten. Det gäller även uppföljaren America Horror Story – Asylum. Där säsong 1 från och till gränsade till slapstick håller sig säsong 2 mer till skräck på liv och död, även om det ibland krämas på så kraftigt med allsköns skrämselknep att skrattet hamnar närmast.

Vi får följa det dagliga livet på Briarcliff, ett katolskt mentalsjukhus styrt av syster Jude (en fantastiskt elak Jessica Lange), vars primära uppgift knappast är att bota sina patienter utan mer tukta dem bortom allt förstånd. I kyrkans namn givetvis. Till sin hjälp har hon ett gäng råbarkade skötare, som alla tycks heta Carl och älska våldtäkt, ett massivt uppbåd rottingar och slutligen Dr Arthur Arden: nazist, sadist, läkare.

Hit kommer skvallerjournalisten Lana Winters för ett tänkt scoop gällandes seriemördaren Bloody Face, något som syster Jude snabbt sätter stopp för genom att tvångsinskriva henne och förpassa henne till elchockernas förlovade värld. Bland de övriga, mer hopplösa, fallen kan nämnas den obotlige nymfomanen Shelly (Chloë Sevigny), djurmänniskan Pepper (som skurit öronen av sin systers bebis) och slutligen världens värsta seriemördare, ovan nämnda, Kit Walker aka Bloody Face.

Jomantackar.

Att vidare beskriva handlingen i American Horror Story – Asylum vore hopplöst, trådarna spretar och nya rollgestalter introduceras nästan i varje nytt avsnitt, men kortfattat skulle man kunna säga att det handlar om de intagnas kamp mot intagarna (Gökboet goes mental) … samt utomjordingar, Anne Franks återkomst, genetiska experiment, exorcismer, laktofiliska excesser och mördartomtar. Det är mycket att ta in, men mycket i skräcksammanhang är ju som sagt lagom.

Kul med American Horror Storys båda säsonger är också att skådespelarna återkommer fast i nya roller, dock kan man dra vissa paralleller. Evan Peters spelar bland annat anklagad mördare i båda säsongerna, även Jessica Langes rollfigurer känns snarlika. Effekten av detta Trierska experiment blir att man tycker sig känna karaktärerna på ett djupare plan. Som att alla medverkande leker loss i ett gigantiskt fiktivt universum och att de inte bara spelar sina roller utan mer utforskar alla dess reinkarnerade jag. Men det kanske bara är inbillning. Det lutar i alla fall åt att Jessica Lange återkommer i säsong 3, vilka mer får vi se. Personligen hoppas jag att Zachary Quinto erbjuds ännu en chans att utforska mänsklig ondska när den är som mest ohyggligt underhållande. Hans träffsäkra hyllning, säkert omedvetet, till Dr Philip K Decker (David Cronenberg) i Nightbreed är nämligen fascinerande. Likaså det suggestiva introt som förbereder tittaren för att bli rädd på riktigt.

Helhjärtat gangster

2012-12-04  

Så här i backspegeln är det är väl kanske dags att erkänna säsong ett av HBO:s Boardwalk Empire som lite av ett lågvattenmärke, i alla fall om man jämför med efterföljande säsonger. Vad som en gång var en snygg serie med karaktärer som hövligt balanserade 1920-talets estetik har nu, med säsong 3, exploderat till ett aggressivt, oförutsägbart monstrum där man som tittare nästan är rädd för varje nytt avsnitt. Nästan. Precis som i Breaking Bad eller Sons of Anarchy tänjer man på gränserna för hur mycket skit huvudkaraktären, i detta fall Nucky Thompson, kan begå utan att förlora alla sympatiska drag. Något som förresten gäller i stort sett alla karaktärer i Boardwalk Empire.

På sätt och vis kan jag sakna den gamla Nucky, han som vagt beordrade mord istället för att begå dem själv, men samtidigt så känns seriens vändning självklar. Ett hårdare gangsterklimat kräver hårdare gangsters. Nucky har i säsong tre ersatt silkesvantarna med ett par rakbladsförsedda knogjärn, eller om man så vill: lagt masken åt sidan. Det är en smutsig serie, precis så som vi vill ha det och tredje säsongen är smutsigast av dem alla. Serien känns som en perfekt, serietidningsmässig spegelbild av hur det var i Atlantic City på 20-talet: våldet, dansen, det smått nymfomaniska sexet och pengarna (för så var det ju).

Mitt i denna smältdegel av krossad skallsubstans, alkohol och nakenhet ges även utrymme för både svart humor som vemodig romantik. Richard Harrows (spelas av Jack Huston, barnbarn till John Huston) förhållande med Julia Sagorsky är ett bra exempel. Richard som krigsveteran med knappt halva huvudet i behåll, fysiskt sett, är tveklöst en av seriens mer sympatiska figurer (även om han såklart inte tvekar inför att skjuta, hugga eller strypa en jävel om han nu måste). Han är helt enkelt en bra människa, man vill att han ska lyckas för att man tycker om honom. Hans diametrala motsats är Gyp Rosetti … eller, hur ska man nu egentligen formulera det här. Gyp Rosetti är ett svin man önskar allt gott men som man aldrig skulle vilja ha i sin närhet. Han är helt enkelt det otäckaste, mest älskvärda kryp som någonsin självbefruktat en teveserie. Gyp Rosetti, som spelas av amerikanen Bobby Cannavele, introduceras redan i första avsnittet säsong tre då han och hans följe fått motorstopp utanför Tabor Heights, New Jersey. En mr Johansen stannar upp. Dialogen som följer när han erbjuder sin hjälp etablerar utan tvekan Rosettis lättstötta, smått korkade, farligt misstolkande persona.

Mr Johansen: »I’ve got some 3 in 1 in the glove box, maybe that’ll help.«

Gyp Rosetti: »I don’t know what that is.«

Mr Johansen: »It’s oil, what else?«

Harmlöst kan tyckas men farligt, farligt. Är det nämligen något som Gyp Rosetti hatar så är det att få sin intelligens ifrågasatt. Stackars mr Johansen får ett fälgkors i huvudet, inte bara en gång utan, minst fem. »It could have been this, or this, or even this«, flåsar Rosetti fram mellan slagen.

Född och fostrad i en siciliansk grotta kan man på sätt och vis förstå Rosettis desperata begär efter pengar och makt. Även sadismen kan säkert, efter ett tags hobbypsykologiserande, härledas härifrån, eller till hans mamma… I en väldigt rolig, men klichémättad scen bjuds vi nämligen på ett hemma-hos-reportage från Rosettis egna privata lilla helvete: familjen. Dominans är nyckelordet och Rosetti, som annars har för vana att bränna upp nej-sägare offentligt, ger här intrycket av att vilja bränna upp sig själv i stället.

Till skillnad från till exempel Boardwalk Empires Al Capone är Gyp Rosetti en karaktär utan verklighetsbakgrund. En tvättäkta psykopat och en ny typ av gangster enligt seriens skapare, Terence Winter. Jo, det kan man nog hålla med om. Cannavele, som tidigare spelat i bland annat The Station Agent, är perfekt i rollen och känns bitvis som en megalomanisk reinkarnation av Tommy DeVito från Maffiabröder. I en helt fantastisk scen får vi till och med se Gyp Rosetti iklä sig en piratliknande generalhatt. På allvar. Vidare älskar han köttbullar, bensin och autoerotik. Är mästare på att misstolka vardagligheter för förolämpningar och vinner successivt ny gangstermark genom att inkonsekvent förvirra och hastigt brutalisera sina fiender.

I likhet med andra klassiska dramamaffiosos som Tony Soprano vill vi, självklart, så länge som bara möjligt se Gyp Rosetti överleva samtliga stackars offer som kommer i hans väg.