Weird Science
Dags att släppa taget om Sons of Anarchy?

2013-11-01  

Denna text innehåller spoilers om Sons of Anarchy säsong 4 och 6.

Varje serie har sitt slut, ibland sker det långt innan det faktiska. Det blir som ett personligt avslut där ens bättre jag slutligen bestämmer sig för att strunta i dess motsvarighet. Det är då man har fått nog.

Jag kände så med Dexter redan efter säsong fyra, även om jag höll ut till det värdelösa, själlösa slutet och jag känner så nu inför Sons of Anarchy. Jag har helt enkelt tröttat på kollagen (som väl snittar på en fem, sex minuter vid det här laget) de repetitiva actionmomenten, blickarna som inte betyder något längre, alla bleka löften och våldet som bara blir mer och mer sadistiskt och förnedrande. Samtidigt som konsekvenserna oftast uteblir eller portioneras ut över ett par säsonger, och då har man redan glömt bort vad som föranledde dem. Ett problem som även gäller karaktärerna. Vart står Tara till exempel? Hennes överarbetade intrigerande för att ta sig ur klubben ter sig bara omständligt och lite löjligt.

Och Jax Teller, vem är han? Å ena sidan en filosofisk välgörare, å andra en grym våldsverkare utan någon som helst ånger. Ingen omöjlig ekvation visst, förutsatt att den ena sidan erkänner den andra. Jax Teller har tappat det djup, den komplexitet han än gång hade. Han väcker inte längre min nyfikenhet. Mystiken är borta, kvar finns bara en gangster som fastnat i ett mönster han själv verkat tröttna på. Detsamma gäller serien som helhet.

Till skillnad från andra tevegangsters som Nucky Thompson eller Walter White har Jax Teller slutat rannsaka sig själv. Plötsligt är det upp till tittaren att spekulera i vem han egentligen är och det är inte roligare än att fantisera om vilken anonym badguy som helst.

Det håller inte längre. Sons of Anarchy var länge en av mina serier jag längtade efter varje vecka. Jag trodde på den. Nu spelar jag hellre senaste Grand Theft Auto. Ändå så har det knappast saknats möjligheter till försoning. Som när Teller avslutar vapenaffärerna med irländarna och man tror att det har att göra med dåligt samvete (eftersom ett av deras vapen just spelat huvudrollen i en skolmassaker), men det visar sig vara enbart »en affärsfråga«. Eller när Jax plötsligt hamnar mitt uppe i någon slags bisarr pedofilring och löser det hela med att skjuta ledaren utan den konfrontation man hoppats på. Och som varit mer logiskt.

Jag stör mig på allt det här, men framför allt förvånas jag över hur man bara kan med att glömma bort – och tro att tittarna glömt bort – tråden Jax och Clay emellan. Vart tog uppgörelsen vägen? Det brinnande, brännande agget (som tidigare närt serien till stor del) har runnit ut i sanden. Kommer ni ihåg scenen från sista avsnittet säsong fyra. När Jax håller en kniv mot Clays hals. Allt det hat som byggts upp tillåts koka upp, men aldrig över. Vi tror att detta är slutet för Clay… men icke, han är kvar fortfarande, som en irriterande bifigur utan tydlig funktion. Och ja, jag vet att det finns skäl till att Clay finns kvar, Kurt Sutter ser alltid till att backa upp med skäl. Nödskäl. Men vid det här laget har skålen börjat rinna över.

Slutligen alla dessa pinsamheter. Scenen från fängelset där Clay tvingas ha sex med Gemma framför två vakter, från den ofrivilliga komikens värld, kommer vi minnas som en av tevehistoriens mest genanta. Mina fängelsekunskaper begränsar sig visserligen till amerikanska filmer med Van Damme eller Stallone, men till och med dessa ter sig högst realistiska i jämförelse med Charmings institution. Och sjukhuset ska vi inte tala om …

Fem avsnitt kvar på säsong sex, fem chanser att styra upp, göra om och rätt och allt det där. Fem försök till att få mig intresserad av avslutande säsong sju. Mitt sämre jag skriker: Kom igen nu!

Sitges 2013: Metaporr och skräck bland papegojor och donuts

2013-10-21  

En av nackdelarna med att åka tre barn och sambo till världens mig veterligen bästa filmfestival, Sitges Film Festival, är att man bara hinner se totalt sju filmer, i stället för sju om dagen som tidigare år. Fördelen är att man får doppa fötterna i havet, äta hiskeliga mängder spanska bakelser och faktiskt se staden man befinner sig i.

Sitges. Man kan säga mycket fint om denna mörka pärla bara 30 minuter från Barcelona, perfekt situerad för att nära alla hungriga filmmonster under festivalens elva dagar. Men mest av allt är den känd som Europas gay-huvudstad samt sin filmfestival. I år med huvudgäster som Takashi Miike och Alexandro Jodorowsky.

Tre huvudbiografer, varav den största rymmer cirka 1300 personer och den minsta ekar antika biografer som Zita eller Haga i Göteborg. Allt omringat av smala gränder, breda, nästan folktomma stränder, vildkatter och gröna papegojor.

Det här är mitt femte år på raken och även om fullträffarna i år varit färre än någonsin lyckades jag i alla fall pricka in ett par höjdare. James Franco och Travis Mathews Interior. Leather Bar till exempel. Vilket namn. Vilken film. Redan vid titeln och programtexten visste jag att den skulle vara fantastisk. För ibland är det ju bara så, att en film inte ens måste vara bra, för att vara bra. I det här fallet är det lyckligtvis lika bra som det verkar.

Interior. Leather Bar är ett försök till att återskapa William Friedkins »försvunna« 40 minuter från hans klassiska Cruising. Till ytan sett alltså. Men egentligen handlar det om, som James Franco själv förklarar i en av många metasekvenser: »I don’t like the fact that I feel I’ve been brought up to think a certain way. I don’t like thinking that. I don’t like realizing that my mind has been twisted by the way that the world has been set up around me.«

Att se bortom könet och programmera om sig själv till att tänka med det i stället. Och han får det att låta så bra, det är en dialog på trettio sekunder men den lockar fram spontana applåder från nästan alla i salongen. James Franco har gett sig fan på att tvinga sig själv till att se på saker och ting från en annan vinkel. Han uppmuntrar sex (även om det i ärlighetens/härlighetens namn är porr det handlar om i det här fallet) framför våld och låter inte störd, flummig måhända, när han säger det utan bara vettig.

Under en relativt kort stund, sextio minuter, får vi följa castingprocessen, snacket amatörskådisarna emellan, instruktioner från de båda regissörerna men kanske allra mest Val Lauren som fått i uppdrag att gestalta den karaktär som Al Pacino spelar i Cruising. Ett svårt jobb. Inte bara för att Pacino råkar vara Vals största idol utan också för att han som benhård hetero kommer försättas i situationer där män kommer ha sex med varandra framför honom.

Filmen är alltså både dokumentär och spelfilm, i en metaaktig, något spekulativ, experimentell tappning. Gällandes det faktiska filmmaterialet (som är tänkt att spegla det bortklippta fotot från Cruising) är det egentligen just så som man skulle kunna föreställa sig det. Rökigt, svettigt och generöst med kukar och Poppers. Största skillnaden är väl den att Friedkins läderbar kändes ond – speciellt med tanke på seriemördartemat och Pacinos mörka transformation – medan Franco och Mathews är ljusare och mest av allt reflekterar skådespelaren Val Laurens dilemma som heterosexuell man med latenta homofoba tendenser. Interior. Leather Bar är en av årets viktigaste, mest underhållande filmer det här året (bry dig inte om den där enda kommentaren på IMDB). Låt oss hoppas på en snar, svensk, festivalvisning!

Ekodesigners, förbannade ryssar och hysteriska talanger

2013-10-10  

Denna text innehåller milda spoilers om Project Runway säsong 12.

När folk frågar mig varför jag älskar Project Runway har jag inget direkt svar. Så jag brukar bara se ner i marken och gå därifrån. Jag gillar egentligen inte mode, inte ens kläder. Bokstavligt talat. Jag tycker inte om att ha kläder på mig, mycket kläder alltså. Mitt personliga intresse för kläder sträcker sig inte längre än till linne och shorts, om jag ska vara ärlig. Så vad är det då som får mig intresserad av världens, fortfarande, bästa realitysåpa?

Jag ska försöka formulera mig vettigt.

Kanske är det mixen av talang, drama, galenskap som tilltalar mig. Heidi Klums klänningar, Tim Gunns felfria mentorskap, partävlingarna. Eller är det bara karaktärerna? I så fall har man verkligen lyckats i år, med allt.

Faktum är att bara de tre första avsnitten av säsong 12 besitter en kraft bortom det mesta på teve just nu. Vi snackar kraft som i solens dragningskraft. Jag överdriver inte. Till att börja med har vi återvinnaren (som letar tyg i soptunnorna på Mood) Timothy Westbrook, en märklig ung man från Milwaukee med ego större än hjärta och hjärta större än hjärna. Elakt kanske, men stackars Timothy borde egentligen portats från Project Runway redan minuterna innan första avsnittet. Men då hade man ju å andra sidan missat en hel del. Som den moderna danskoreografi han ger sin, stackars, modell minuterna innan visningen. Skall utföras med Jungfru Maria i åtanke. Följt av den målande instruktionen: »I want you to think of awkwardly sniffing your armpit.« Ännu roligare blir det när modellen slutligen frågar om hon inte bara ska gå vanligt istället och Timothy svarar: »No.«

Övriga karaktärer att hänga upp sig på alternativt älska/hata är den arga ryssen Sandro, den ännu argare Ken och Timothys ärkefiende Miranda – De två senare arbetar även tillsammans i en av de obekvämaste partävlingarna i Project Runways historia.

Eftersom det handlar om excentriska, hybrisdoftande designers så skriks det mycket, känslorna svallar och hade det varit tillåtet, eller i en nära framtid, hade symaskinerna säkert sytt mer än bara tyg. Man kan fråga sig själv om det är därför man ser på Project Runway, det är det såklart inte. Inte enbart. För man klarar sig inte speciellt långt i Project Runway genom att svära och peka finger. Du måste också ha talang.

Och det är ju det som lyfter Project Runway: talangen deltagarna innehar. Du vinner Project Runway genom att sy för livet och välja rätt tyg. Välj inte mönstrat om du inte klarar av att matcha! Avverka inte fler plagg än du kan klara av – less is more! Diskreta färger vinner oftast över skrikiga – om det inte är en okonventionell tävling och godis skall utgöra ditt plaggs stomme. Följ din inre röst och lyssna inte på juryns! Och slutligen, våga flörta med det okända och lämna din trygghetszon bakom dig.

Inom kort är det så dags för alla säsongers höjdpunkt, det avsnittet där Tim Gunn besöker de kvarvarande designerna i deras egna hem. Jag är mest sugen på att träffa Bradons pojkvän, möta Helens tatuerare och få någon slags inblick i mystiska, svenskättade Alexandrias liv. Vinner gör såklart Bradon McDonald, bäst designer, snyggast skägg och rött dessutom.

»All bad things must come to an end«

2013-10-01  

Denna text innehåller spoilers om seriefinalen av Breaking Bad.

Efter en myriad kommatecken, kluriga vändningar och illusionära återvändsgränder har nu Breaking Bad satt punkt. För evigt. Och det kändes perfekt, men samtidigt mycket, mycket sorgligt. Jag kommer aldrig mer kunna lyssna på Badfingers Baby Blue på samma sätt igen, ej heller se en nutida Western utan att bli påmind om förra veckans klassiker: ni vet när Walt för en kort stund åter iklär sig rollen som Heisenberg, hatt och allt, ackompanjerat av en upphottad variant av David Porters intro. En scen som inte bara existerar av nostalgiska skäl utan även som för att visa hur Breaking Bad hade kunnat se ut om det hade varit en helt »vanlig« serie. Jag kommer heller aldrig kunna se på mediokra Under the Dome med sobra ögon utan att sucka över Hanks bittra öde.

Ändå så känns det helt rätt. Breaking Bad slutade på topp och hur ofta kan man säga det om en teveserie egentligen?

Sextonde delen, säsong fem, bjöd på ett slut som inte bara ytterligare förminskar Dexters svaga final, men även sätter press på manusförfattare till andra långkörare, som till exempel Sons of Anarchy, Boardwalk Empire och Mad Men. Men det kommer bli svårt. I nuläget kan jag bara komma på en annan serie som gjort ett likvärdigt avslut och det är Six Feet Under.

Även om inte alla fått som de önskat, önskar, tror jag att de flesta känner sig smärtsamt (värken i hjärtat kommer sitta kvar ett tag) tillfredsställda. Vi bjöds ju till och med på ännu ett explosivt Walter White-moment att tänka tillbaka på om saknaden blir för stor. Liksom en sammanbiten uppgörelse Walter och Jesse emellan. Jesses öde blir en annan text (en mycket mörk sådan), för övrigt en spinoff jag skulle vilja se.

Och i slutänden får man väl ändå säga att Walt vann? När slutscenen väl kommer är det en lycklig, men mör, Walt vi lämnar därhän. Tillbaka där det hela började, i labbet. Och jag känner mig både omtumlad och förvirrad, men liksom Walt: lycklig. Med tanke på de moralismer Breaking Bad propagerat för den här sista säsongen, var jag rädd för att de skulle fega ur och göra något sedelärande av det hela. Så blev det inte, ok, man kommer aldrig röka metamfetamin, men den kakan var väl kanske oundviklig …

Nu är det bara att hoppas på Saul Goodmans egen spinoff-serie, en tjock blu-ray-box och en julklappstripp till Albuquerque för lite rundturer och fejkat, blått metamfetaminsgodis. Tack, Breaking Bad för den här tiden!

Monster och maniacs på späckad festival

2013-09-20  

Snart är det dags för Stockholms filmfestival igen och lika snart kommer jag sitta och beklaga mig över deras dåliga utbud inom Twilight Zone sektionen. Eller så struntar jag helt i det i år och fyller upp kvoten för den här typen av genrefilm på andra sätt. Ett av dem är Monsters of Film, den från början pyttelilla skräckfilmsfestivalen i Stockholm som på bara drygt två års tid avancerat till något av en framtidens festival. »Jag har sett skräckens framtid«, som kanske John Ajvide Lindqvist hade sagt, om inte Stephen King redan myntat uttrycket för länge, länge sen. Monsters of Film äger rum mellan 26–29 september på biograf Zita och programmet kan du hitta här.

I år kan man se bland annat Ben Wheatleys psykexperiment A Field in England – som jag skrev om här, Peter Stricklands mysiga metagiallo (i brist på bättre ord) Berberian Sound Studio och Franck Khalfouns Maniac. Ska ni sätta pengar på vilken av dessa tre folk kommer lämna salongen för så tycker jag ni ska satsa varenda krona på den senare. Khalfouns remake av William Lustigs film, med samma titel, från 1980, är nämligen en av de otäckaste filmer jag sett på länge. Varför?

Kanske är det det könsspecifika våldet, kameraarbetet (utifrån mördarens synvinkel), eller bara den välpolerade ytan. Det är nämligen, till ytan sett, en otroligt snygg film, nästan vacker, till skillnad från originalet. Faktum är att Khalfouns remake är bättre än Lustigs version, eller bättre och bättre, den tillför i alla fall något, till skillnad från till exempel Fede Alvarezs intetsägande Evil Dead.

Formeln för att lyckas med en remake i dag är ju annars ganska så basic. I grund och botten handlar det om att omstrukturera ett halvlyckat grundmaterial med gigantiska möjligheter. Lite som när Erik Lallerstedt lanserar en ny dipsås för McDonalds. Vi snackar alltså »skräpfilm«, eller i mer positiva ordalag, B-film. Ännu ett måste för en lyckad remake är upphovsmännens passion för originalet, i bästa fall hela skräpskräckfilmskulturen.

I Spit on Your Grave, Last House on the Left och The Hills Have Eyes är tre omgjorda kultfilmer där jag tycker bättre om nyversionerna än originalen. Här har man jobbat utifrån ärliga avsikter (ok, jag tar väl kanske i lite här.) för att förbättra ett original med potential och arbetat med ett team fyllt av Rob Zombie-kloner, sinnesmässigt sett alltså.

Som alltid när det är dags för en ny variant av en gammal klassiker klagas det i förhand på i stort sett allt. Regissör, manus (som alltid råkar läcka ut i förhand), skådespelare. Bland annat. I Maniacs fall är det Elijah Wood som fått mest smisk. Hur skulle hoben från Sagan om ringen kunna spela seriemördare på ett trovärdigt sätt, speciellt inte när förlagans Frank spelas av Joe Spinell, vars plufsiga yttre bidrar till minst femtio procent av rolltolkningen. Skräcknördarna tvivlade … helt obefogat skulle det visa sig!

Som det ser ut nu vet jag faktiskt inte någon som skulle klara av att spela Frank lika bra som Elijah Wood. Det känns fortfarande bisarrt. Men på rätt sätt. Att låta Elijah Wood spela en seriemördande skyltdockefetishist med grav migrän visar sig vara lika genialiskt som att låta Michael Cera skrämmas i Magic Magic. Det är högst medvetna val din hjärna tappar bort någon gång mellan »löjligt« och »läskigt«. En ny dimension av terror.

Genom att använda sig av subjektiv kamera förstärks skräcken av att befinna sig i en mördares huvud. Det är en oåterkalleligt smärtsam/njutbar upplevelse, av skräck och skam, men samtidigt även makalöst häftigt. Total Recall och Rockstar Games på samma gång. Maniac leker med känslor du inte vågade tro att du hade.

Och just det, soundtracket görs av någon vid namn Rob. Lägg det på minnet.

När skräckcineasten kommer till paradiset

2013-08-25  

Om man bara tänker besöka en genrefestival per liv så skulle jag lätt rekommendera FrightFest i London. Festivalen har existerat i drygt 13 år och bjuder på ett fullsmäckat schema under fem dagar. Programmässigt sett är det alltid ett par filmer som står ut, som förra årets världspremiär av effektmakaren Paul Hyetts debutfilm The Seasoning House, eller årets invigningsfilm The Dead 2: India av bröderna Ford som slog igenom för ett par år sedan med The Dead. Realistiska skildringar av hur en zombieapokalyps skulle kunna se ut, eller vad vet jag, om nu något sådant skulle hända på riktigt, i den riktiga världen, om det ens finns någon sådan. Man tappar lite greppet om verkligheten instängd på anrika och snygga Empire, Leicester square, otaliga timmar på raken.

I alla fall The Dead 2: India är på tok för seriös för min något barnsliga smak. Pretentiösa zombies lämnar vi över till Peter Greenaway, hoppas, hoppas. Som tur är har man god marginal och filmer som Curse of Chucky och You’re Next (återkommer till dem) gör att man snabbt glömmer bort eventuella missar.

FrightFest är en festival för cineaster. Här älskar alla film och respekten besökarna emellan är beundransvärd. Här är det aldrig någon som snor din plats, stör med sina röstinstrument, eller andra instrument (bortsett från det jubel som uppstår då någon går en våldsam död till mötes), eller pratar i telefon. Det sistnämnda är strikt förbjudet och utropet »turn of your bloody phone« hörs med jämna mellanrum, då oftast från arrangörerna som inte tvekar att ta tag i besökare som vägrar lyda. Om inte det här skulle räcka så har man även kört igång kampanjen »turn of your bloody phone« där man uppmanas skicka in sin egen lilla kortfilm på temat. Dessa visas före huvudfilmen och går i stort sett ut på att mörda, så rått och brutalt det bara går, den som vägrar stänga av sin mobiltelefon. Urkul, bortsett från den paniska skräck som lätt uppstår när man får för sig att man glömt bort att stänga av sin egen telefon.

Årets FrightFest, eller de dagar jag närvarade innehöll både högt och lågt. Värt att nämna är, redan nämnda, You’re Next, som redan gjort festivalsuccé världen över och med all rätt förtjänar allt ros. Årets Scream i indietappning. Mumblecore-gore veteranen Adam Wingard (vars A Horrible Way to Die visades på Stockholm Filmfestival för tre år sedan) regisserar och de likasinnade Joe Swanberg och Ti West agerar framför kameran (har de förresten någonsin gjort något på egen hand?) i en smart, medveten home-invasion film där förövarna får det svårare än de kanske trott … Innehåller en scen med en mixer.

Njöt även, helt oväntat, av Curse of Chucky som i Don Mancinis händer blivit den bästa delen i franchisen sedan originalet (som han även skrev manus till). Humor a la Tim Burtons bästa stunder, back in the days, rikligt med gore och vassa (men så klart härligt töntiga) one liners från Chucky. Lite kul är att Brad Dourifs dotter har huvudrollen – Dourif som ju gjort sig ett namn som Chuckys röst. Vilket ger deras samspel en extra Argentodoftande dimension.

Vill man ha sin skräck riktigt skrämmande och gammaldags ska man definitivt hålla ögonen öppna för Vincenzo Natalis (Cube och Splice bland annat) Haunter. Stilig spökfilm som till tonen påminner om Insidious men som skruvar till det genom att vända på begreppet spökfilm … Intelligent och skrämmande Måndag hela veckan – parallell, där en familj upplever samma dag, varje dag, utan att veta om det. Tills en dag … Är de levande eller döda? Liksom i Cube hanterar Natalie labyrintdynamiken som en sant proffs.

Två dagar är förstås för lite och för mycket på samma gång. Nio filmer, föredrag och intervjuer kan göra vem som helst matt. Men just då man tror att det är slut, att kroppen fått nog och man bara måste sova, slänger man in ett bonusklipp från The Raid 2, en snygg poster eller en lång frågestund med Gareth Evans som ligger bakom ovanstående The Raid 2, The Raid och episoden Safe Haven från V/H/S 2, tyvärr skrotades arbetsnamnet S-VHS. Varför?!

V/H/S 2 är punkigare än ettan (som jag tidigare skrivit om här.) och avverkar sina nittio minuter snabbare än Leatherface sågar itu storbystade och välrippade tonåringar. Kvickt men en smula finesslöst alltså. Uppföljaren till originalet är inte lika genomtänkt. Det slarvas med manusdetaljer som, story. Förutom i Evans Safe Haven då, skulle även kunnat heta De Sade Heaven.

Safe Haven kan vara en av världens bästa kortfilmer om sekter som löper amok, någonsin. Ett dokumentärteam bokar besökstid på fel dag och saker och ting, eller allt, går bokstavligen åt Helvete. Roligt är att Lasse Hallström också släppt en ny film vid namn Safe Haven, tyvärr utan varken Satan, sektromantik eller bedövningsfria förlossningar. Så nu vet ni vilken ni ska välja.

Det här var mitt tredje möte med FrightFest och jag ser ingen anledning till att sluta, tvärtom så hade det varit kul att utöka med en dag eller två nästa gång. Köper man ett veckopass får man ju en snygg väska på köpet.

Början på slutet – R.I.P. Heisenberg

2013-08-22  

Denna text innehåller spoilers om Breaking Bad.


Efter fler och värre vändningar än med valfri attraktion på Liseberg, Gröna Lund eller… tja, Six Flags Magic Mountain, är nu världens bästa teveserie tillbaka för att avslutas.

Det är såklart ett faktum värt både tårar och spekulationer. För när man investerat så mycket tid, tankar och tycke i en serie som Breaking Bad, vars explosiva kapacitet man bara måste respektera, då vill man ha ett värdigt slut. Ett slut som känns som den där djupa sucken innan man somnar, eller som en tung, bångstyrig apa på ens axel. Känslan av svettig skräck och trygghet på samma gång… Vince Gilligan, seriens skapare, har gått ut med att slutet kommer bli definitivt. Ett slut utan större tolkningsmöjligheter. Alltså motsatsen till vad Sopranos gav oss tittare.

Och visst känns det som att det kommer att bli så? Andra halvan av säsong fem börjar oklanderligt hoppfullt, även om seriens mörker som sådant är tjockare än någonsin. Den gamla Doors-raden No One Here Gets Out Alive får plötsligt nytt liv, i fetmarkerade versaler, och hade kunnat vara ett bra namn på de sista åtta avsnitten. Alla mår skit, scenerierna andas död och ensamhet, humorn är märkligt avvaktande. Det gäller att stålsätta sig innan varje nytt avsnitt.

Ändå så hoppas man ju på ett »lyckligt« slut. Den förtjänar det. Walt förtjänar det. Märkligt kan man tycka då Walt genomgått en metamorfos av monstruöst slag under seriens gång. Eller har han egentligen det? Det kan diskuteras. Odiskutabel är däremot Walt och Jesses förmåga att besegra till synes omöjliga hinder. Och man är beredd att hålla med Walt när han ber Skyler om att behålla pengarna, för deras barns framtid, med orden: »Please don’t let me have done all this for nothing.«

Man minns säsong två, när Walt och Jesse fastnar i öknen med ett slutkört batteri och nästan inget vatten. Half Measures, där Walt blommar ut i ett rungande, rysningsframkallande, »Run«. Eller förra säsongens finalavsnitt, som även hade funkat alldeles utmärkt som permanent avslut, där Walt slutligen överlistar Gustavo Fring. Samtidigt som han blottlägger ännu ett lager hänsynslöshet.

 Walter White har blod på sitt samvete och inte bara »rätt« sorts blod utan även, i sammanhanget, oskyldigt blod. Barnamord är inte okej. Ändå så vill man att han ska lyckas. Han förtjänar det.

Så vad kommer då att ske? Hank är Walt på spåret, i en tråd som exploderade redan i förra avsnittet, Skyler konfronteras av Marie i en scen som andas brittisk socialrealism och Lydia, prilligare än någonsin ber Walt om hjälp. Mycket ska knytas samman och den negativa stressen stegras varje minut. Det är svettigt och på gränsen till inte alls underhållande att följa. Men man måste.

Alla lovord till trots måste jag ändå säga att jag saknar Walt och Jesse, deras samspel, de två tillsammans, hur de växte och hur de utvecklades tillsammans. Det fanns en ömhet dem emellan som gick genom skärmen. Annars så lever jag just nu för att följa Breaking Bads öde in i evigheten.

Heisenberg för alltid.

Wheatleys nya – en alkemisk mix av Tecknarens kontrakt, Picnic at Hanging Rock och Wicker Man…

2013-08-12  

Alla som har sett Ben Wheatleys film Kill List förknippar den med en specifik scen, eller kanske två eller tre, eller … ok, om man, säg, under en öl på krogen eller en fika på valfritt kaffeställe kommer in på Kill List och sällskapet säger: »kommer du ihåg när …«, då vet alla som sett filmen exakt vad det handlar om, tre minuters ren och skär ondska.

Bibliotekariescenen, rätt och slätt.

Filmens huvudkaraktär, yrkesmördarna/torpederna Jay och Gal misshandlar och torterar en bibliotekarie med en hammare till döds. Precis lika vidrigt som det låter och här insinueras ingenting. Kameran glider aldrig undan till fördel för fantasin, icke, här bankas det oblygt och generöst på tills dess att det är över och då är det verkligen över.

Kill List blev något av en succé när den kom 2011 och sedan dess har Ben Wheatley fortsatt att imponera. Aktuell just nu med A Field in England som utspelar sig under det Engelska inbördeskriget på, ja, ett fält i England, där ett gäng överlevare äter svamp, umgås och letar efter en skatt. Det låter väl rätt trevligt? Det är det inte. Svampen är nämligen av det mer magiska slaget, skatten en massgrav och umgänget påtvingat.

En mardröm i svartvitt, experimentellt klippt och tacksamt med strobeeffekter (till och med en gammal hederlig varningstext på fodralet). Ben Wheatleys senaste film är ett märkligt collage av mysticism, ockultism och alkemiskt svammel. Allt varvat med långsamma gåtfulla tabloider sprängfyllda av tolkningsmöjligheter. En blandning av Greenaways Tecknarens Kontrakt, Weirs Picnic at Hanging Rock och, såklart, Hardys Wicker Man. Det är långsamt, frustrerande och suggestivt. Knappast en film för alla, men å andra sidan så är det nog en film för alla som väljer att se den. Man får det man utlovas. Och sedan är det så skönt att äntligen se en film där det känns som om upphovsmännen mer eller mindre gett upp, där man låtit verket spåra ur, eller där verket helt enkelt slitit sig loss från trams som manus, logik och underhållningsvärde.

Det är så det känns i alla fall. Att sedan själva inspelningstekniken verkar ha varit lika flummig som resultatet i sig är också värt att notera. För att lyckas få till den rätta antika looken filmade man till exempel vissa scener med extremt billiga linser av plast som Wheatley själv beställt från Amazon. Kollar man igenom extramaterialet till den brittiska utgåvan ägnas en hel del tid åt denna smått anarkistiska metod: som både Wheatley och hans fotograf tycks älska att prata om. Och visst är det en rolig grej (att använda sig av linser för nitton pund stycket till svindyra kameror) som märkligt nog fungerar bättre i praktiken än i teorin. Vilket man kanske också kan säga om filmen som helhet. Passa även på att se Sighteers, om du nu inte redan gjort det. Det är inte varje dag man får möjligheten att se en Ben Wheatley film på bio i Sverige, eller i en liten del av Sverige i alla fall.

Kungen av dålig smak är tillbaka

2013-06-27  

Jag har egentligen alltid gillat Rob Zombie. Älskade hans rysliga skräck-skräp-band White Zombie och fortsatte köpa hans skivor även efter att ordet »White« ersatts med »Rob«, det lät ju i stort sett likadant (rättelse: låter fortfarande likadant). När Stockholms filmfestival visade hans långfilmsdebut House of 1000 Corpses 2003 satt jag längst fram i en numera nedlagd biograf på Östermalm (Astoria?) och lät mig matas med kitschigt gycklarvåld, skamlösa referenser till både Motorsågsmassakern och Jean Rollins Living Dead Girl, och ett soundtrack att döda för. Mastiga, mustiga intryck. Som att äta världens godaste hamburgare på fem minuter, fast utan servetter.

Rob är Rob och kommer alltid vara Rob. Kungen av dålig smak och med ett självförtroende som bara en äkta amerikan kan frambringa. Ett måste om man ska hålla på och gräva i klassiker som Alla helgons blodiga natt till exempel. Vilket gick sådär. Robs estetik skar sig en aning med den Carpenterska andan. Och uppföljaren (Rob Zombies uppföljare alltså, Halloween 2, vilket inte är en remake av Rosenthals Alla helgons blodiga natt 2) var ju ännu värre. Michael Myers med luffarskägg och täckjacka till exempel. Ultrabrutalt och taktlöst. Internet gick inte riktigt hand i hand med Rob Zombie efteråt och frågan är väl om Dimension Films någonsin kommer plocka upp pumpan igen.

Nu är i alla fall Rob Zombie tillbaka med en mer personlig film. The Lords of Salem (släpps den 17 juli på svensk dvd och blu-ray). Borta är kraven från fansen till en franchise som egentligen dog 2002, då Busta Rhymes och Tyra Banks bollade uttryck i Halloween: Resurrection. I stället får vi ett härligt virrvarr av häxor, blåkönade demoner och ännu fler häxor, fast nakna. Zombies fru Sheri Moon Zombie återkommer, trots ett aldrig sinande nätflöde av nepotistiska insinuationer och gör det bra. Jag gillar henne, oavsett brister och överspel.

Detta gäller ju nästan hela Rob Zombies filmkatalog. Man gillar det trots alla skavanker och frånvaron av röda trådar. Varför? För att han oftast löper linan ut och för att han gör film för sin egen skull. Sedan är ju också Zombie lite av en fattigmans-Tarantino vad gäller återanvändning av gamla skådespelare, vilket är kul för de lite extra nördiga. Här kan man bland annat se Dee Wallace i en av rollerna. Ni kanske minns henne från filmer som The Howling, Cujo eller E.T. Inte? Äsch, det spelar ingen roll, bara en liten sidoparentes för vissa att omfamna.

Storyn, annars: Heidi Hawthorne (Sheri Moon) jobbar som DJ och erhåller en skiva med ett band vid namn The Lords. En skiva hon aldrig borde ha spelat, märker hon tack och lov alldeles för sent, då den stimulerar stadens mörka historia och frammanar mörka krafter. Eller så håller hon bara på att bli galen. Man kan aldrig vara riktigt säker och man slutar bry sig efter ett tag, det var det där med röda trådar… The Lords of Salem är atmosfär, stil och ton. En hypnotisk formövning utan varken vett eller sans. Mycket Polanski, lite av tidigare Rob Zombie. Men det bästa med den är häxorna, de är riktigt läskiga och när de dansar nakna framför bålet i filmens inledning ryser jag i hela kroppen. Otäckt! Och kanske rentav början på en häxtrend – snart kommer ju American Horror Story: Coven.

Tillbaka från de döda med stark revanschlust

2013-06-07  

The Killing har haft många brister även utöver den lite märkliga relationen till den danska förlagan. Som Joel Kinnamans sanslöst osäkra gangsta-överspel; första säsongens utlovade klimax (visserligen levererat men med »anti-«-prefix); och Lindens son, under i stort sett hela säsong två (vem tog egentligen hand om stackarn?). Men dessa exempel till trots blev jag ändå lite ledsen vid beskedet av dess nedläggning. Jag gillade kemin mellan huvudpersonerna, och kemin mellan varje droppe regn, snutdonut, automatkaffe och cigarett.

Tidigare i år meddelade dock AMC att de bestämt sig för en tredje säsong. Tillbaka från de döda, kanske den här gången för att överbevisa tvivlarna. Och jag måste säga att det börjar bra.

Det inledande dubbelavsnittet avskärmar sig helt från den danska förlagan. Ett nytt fall, länkat till Lindens förflutna, Peter Sarsgaard som dödsdömd mördare med bara en månad kvar att leva. Men är han skyldig? Holder, som kommit upp sig rejält, får ett mordfall på halsen som hävdar motsatsen. Han tar kontakt med en pensionerad Linden, som åter funnit livet och så uppstår den där kemin igen. Till en början är det lite pinsamt, Holder sluddrar och Linden ler så att tandköttet blottas. Hela tiden. Man får för sig att det är dåligt.

Men så lättar det upp och de båda kommer in i sitt samspel. Kinnaman är bättre än tidigare, säkrare, till och med att hans sätt att röka på känns osökt. Dessutom språkligt njutbart, vi snackar inte längre förortsslang à la Petter (fast på engelska) utan Slim Shady 1997. Mireille Enos repricerar sin roll med bravur. Hennes Linden balanserar stadigt flera gränser på samma gång, men den sammanlagda bilden är den av en kvinna som, omedvetet eller ej, fyller sitt liv med besatthet tills att besattheten tar död på henne. En riktig polis alltså.

Än så länge lovar The Killing säsong tre gott och Peter Sarsgaard imponerar som karismatisk »elak« fånge med hat i blicken. I en scen misshandlar han bland annat en präst. För mig är det här lite unikt, jag tror nämligen aldrig jag sett Sarsgaard karismatisk, eller ens intressant, tidigare. Bara det gör det här till ett fortsatt nöje.  Och jo, förresten, jag har inte sett ett enda avsnitt av Forbrydelsen, ännu.