Weird Science
Det jävligaste med nutida animation

2013-08-16  

Årets snyggaste robotserie

2012-04-16  

Det var väl inte mindre än att en hel genre för första gången gjorde intåg i svensk teveproduktion i februari, när den nyligen avslutade robotserien med Leif Andrée hade premiär. Jag talar alltså inte om Äkta människor – science fiction har trots allt gjorts tidigare, och så mycket mer snällt har jag inte att säga om den – utan om SvtB:s steampunk-spelprogram Labyrint.

Trött på allt vad Wild Kids och Piraterna heter förfasades jag över att min sjuåring ville börja titta på vad jag trodde var ännu en barn-Robinson med överdrivna läskighetsambitioner, men det räckte med en blick på roboten Taurus för att mitt hjärta skulle börja mjukna.

Och ju mer jag tittade, desto mer fanns att tycka om. Dels visade det sig att själva spelupplägget är ganska rakt, enkelt och okrystat, med en spännande men godmodig stämning som liksom låtsas vara lite farlig, fast inte alls på samma skräckvis som i Piraterna. Labyrint- och robotkonstruktören Daidalos är flärdfull och självgod, låter teatraliskt hotfull som en sorts superskurk-wannabe – jag får känslan av en Baron Harkonnen light – som får nöja sig med att utmana barn på klurigheter. Leif Andrée spelar honom med ett väldigt sympatiskt, naturligt tonfall.

Men framför allt bygger den mysiga stämningen till stor del på att det ganska enkla spelkonceptet är inrymt i världens läckraste lilla presentask, liksom stiligt snidad i ädelträ med sirliga mässingsdetaljer. Steampunkdesignen är inte bara en bekväm gimmick, utan fungerar på något sätt som en ersättning för en ingående ramberättelse – och den är dessutom så välgjord, så snygg, så uppenbart gjord med genuin känsla för genren. Kanske har det skådats liknande grejer tidigare (barnteve har förvisso presenterat gott om robotar och rymdskepp genom åren) men sällan så gediget och njutbart bara för sin egen skull.

Detta måste undersökas!

Programidén Labyrint föddes ur en undersökning bland sjuåringar om vad de tyckte saknades i utbudet. Ingredienserna monster, slajm och labyrint fanns med i första versionen, men först när projektledaren och övergripande producenten Sanna Ekman kom in i bilden såddes fröet till den visuella formen:

»Jag har en dotter som nu är vuxen men som lajvat en del och varit influerad av steampunken under sin uppväxt«, berättar hon för mig. »Eftersom jag själv gillar stilen, och tyckte att det kunde passa det här projektet, föll det sig naturligt att gå den vägen.«

Efter en tids sökande hittade Sanna scenografen Pelle Magnestam, konstnären Andreas Hammar och kostymören Cilla Rörby (som jobbat med Pelle tidigare, senast med Tjuvarnas jul). Pelle ritade miljöerna och grundskisser till robotarna, Taurus, Bulten och Mutter; Andreas tog över och gjorde robotarna praktiskt genomförbara.

»Bulten och Mutter blev ganska exakt som Pelle ritat dem«, säger Andreas. »Taurus blev en blandning av flera skisser av praktiska skäl. Och Flip [Daidalos »husdjur«] var ganska mycket min design. Men det kändes bra att utgå från Pelles lite cartooniga skisser, då det kändes som att robotarna lätt skulle bli alltför läskiga, och rostiga, om jag skulle byggt dem enligt min ›vanliga‹ steampunkstil.«

Till skillnad mot Andreas, som först leddes mot steampunken genom rollspelet Space: 1889 under tidigt 1990-tal, hade Cilla Rörby ingen tidigare relation till genren i sig, men »ju fler olika epoker, desto roligare blir det för mig«, som hon säger.

»Personligen, som klädintresserad, designer, sömmerska och mönsterkonstruktör, så har slutet av 1800-talet alltid varit den ultimata tiden rent formmässigt. Daidalos gick jag loss på lite, vilket var riktigt kul. I det fallet så fick det inte bli för mycket ›barnprogram‹ och inte för läskigt. Färg men ändå inte gulligt. Gärna något kvinnligt och en känsla av att han är lite möglig, lite fuktig, lite från havet.«

Det är väl nästan oundvikligt att Labyrint-miljöerna visar upp sin beskärda del av steampunk-klichéer – de närmast obligatoriska runda glasögonen förstås, och en hel massa kugghjul (»även jag kan bli trött på kugghjul«, säger Andreas Hammar), men allt känns ändå berättigat, naturligt, och… än en gång hamnar jag på ordet »gediget«. Och påkostat.

»Jag skulle nog säga att scenografin till Labyrint är mer påkostad än många andra barnproduktioner«, säger Sanna Ekman. »Det var också ett val av mig att satsa mycket på det visuella. Men att det är så snyggt beror ju givetvis på att vi har haft så duktiga och säkra kreatörer och medarbetare.«

Labyrint går att se på SVT Play fram till den 20 april, och åtta nya avsnitt kommer i höst.

Aldrig mer 3D! (Ett nyårslöfte jag kommer att bryta)

2012-01-01  

Så jag gick och såg Tintin i 3D, för att, ni vet, jag hade ju hört att det skulle funka bättre i animerade filmer så det vore kanske bäst att jag kollade upp det innan jag dissade tekniken helt; dessutom så fanns det heller inget annat val om jag ville se den med engelskt tal.

Men det stämde ju! Det såg bra mycket bättre ut än de båda 3D-filmer jag sett tidigare; djupet kändes naturligare, behagligare, det var inte lika jobbiga skiftningar i skärpa, bilden var ljusare, klarare… verkligen en tydlig förbättring. Min blick kändes mindre styrd. Jag fick ingen huvudvärk. Under vissa sekvenser glömde jag rentav bort att jag såg på just en 3D-film, och flöt i stället med själva handlingen.

Men ändå. Vid ett par tillfällen lyfte jag på glasögonen-utanpå-mina-egna-glasögon, och världen öppnades upp: det fanns en film där utanför de klaustrofobiframkallande glajorna, en stor, ännu ljusare, film, projicerad på en stor duk. Och genast önskade jag att jag hade kunnat se den i stället, inte genom dessa tunga, förmörkande brillor som lika gärna kunde ha varit ett par VR-glasögon jag satt med i nån garderob.

Javisst ser det tusan så mycket bättre än på den gamla rödgröna tiden (även om det ofta är pinsam 1950-talskänsla i marknadföringen), men kom igen. Man ska sitta där i de jäkla glasögonen och ooh:a och aah:a sig igenom en film av helt fel orsaker – när det i själva verket är så att 3D-filmen är, tja, en lägre konstart helt enkelt. Detta tvingade fokus, där det blir en fysisk ansträngning att låta blicken röra sig runt duken som den vill, i strid mot det rent naturvidriga i att tvinga ögonen att fokusera på ett avstånd och konvergera på flera andra. Förstås extra besvärande vid varje klipp där fokus ska skiftas på en bråkdels sekund. Lägg därtill överdrivna djupeffekter, som när tåget far genom bergen i Captain America; eftersom våra ganska tättsittande ögon i verkligheten inte kan skilja på avstånd mellan olika berg, görs djupet större, vilket får till följd att bergen ser mindre ut, tåget ser ut som en modell och människorna ser ut som leksaksfigurer. Realismen blir faktiskt mindre, och enskilda ooh:ande och aah:ande till trots blir även den totala upplevelsen mindre än en vanlig, stor, »platt« film – jag känner egentligen inte att jag verkligen sett de tre filmer jag sett i 3D, de är mer som någonting jag drömt, och jag kan egentligen inte göra riktigt rättvisa bedömningar av vad jag faktiskt tyckte om dem. Bara en sån sak som att själva storleken på duken, en av de främsta poängerna med att se film på bio, går förlorad!

Visst satt jag och ooh:ade och kanske rentav aah:ade åt enskilda sekvenser i filmerna, men samtidigt gjorde även det att jag hela tiden var medveten om just att »jag ser på 3D, jag ser på 3D«. Vilket i sin tur gör det tydligt: 3D funkar fortfarande inte som mer än en gimmick. En glorifierad View-Master. En extra konstlad berättarform där de ögonvrängande glasögonen tjänar som en fördunklande barriär, en realismhämmande hinna mellan betraktaren och biodukens annars vida fönster mot fiktionen.

Så det enda raka är förstås att sluta gå på 3D-filmer. En enkel lösning, kan man tycka. Men det besvärande är ju att, som det var med alla tre filmer jag har sett: de har inte gått att se på annat sätt. Alla filmer får inte plats (särskilt inte i en mindre stad, som Visby) att visas i flera versioner.

Här får jag plötsligt lite flashbacks från för tiotalet år sedan, då jag, samtidigt som jag konsumerade mer och mer film på dvd, blev alltmer trött på att gå på bio. Jag tyckte att kvaliteten på visningar oftast var bristfällig, och framför allt blev publiken mer och mer irriterande: det gick knappast en enda visning utan att jag fick ta mod till mig för att hyssja på idioter som satt och bidrog med sina egna kommentarspår. Allt oftare kändes det bättre att vänta några månader, och få en lugnare, tryggare, bättre upplevelse hemma, med projektorn, och med endast pålitliga vänner som medpublik.

Så känns det alltså lite grann nu med: om filmerna bara går i 3D, är det kanske bättre att vänta några månader och se dem hemma. Men det är alltså inte hyfsbefriade biobesökare, eller dåliga projektorer, som då håller mig borta från biograferna, utan den senaste tekniken.

De svikande siffrorna i USA ser i och för sig lovande ut, men här verkar man fortfarande entusiastiska (jag fick kaffet i halsen över nån okritiskt 3D-hyllande Expressen-text för några månader sedan) och teknikinvesteringarna måste man väl försöka få valuta för så länge det går. Så: nästa år tänker jag tusan inte gå på flera 3D-filmer, inte ens helanimerade sådana. Det skulle besvara mig en hel del irritation.

Men samtidigt: fler filmer än jag vågar tänka på filmas i 3D. The Avengers filmas i 3D. Tveksamt om den skulle gå upp i två versioner här i stan. Och tusan om jag kommer kunna hålla mig något halvår extra.

Grrr!

Nu är det Kalle Anka!

2011-12-24  

Dags för jul, och ingen jul utan Kalle Anka, och ingen Kalle Anka-jul utan det numera obligatoriska Kalle Anka-förlöjligandet. Berättelser om arga pappor som tvingar sina ointresserade barn att bänka sig framför teven grasserar, och Slate-artikeln från häromåret  länkas åter friskt, ja titta så löjliga vi svenskar är som visar en timme Kalle varje julafton.

Men nu är det så, att jul-Kalle är en svensk, en helsvensk, en hel-amerikansk-svensk, tradition. Och man kan tycka att det är en fånig tradition. Och man kan välja att införliva traditionen i sitt julfirande, eller utesluta den helt och hållet. Och man kan bråka om det tills gröten har kallnat, men det är ju något som den har gemensamt med, tja, i princip alla andra jultraditioner. Vi vet ju att julen är ett enda mischmasch av riter, traditioner, myter och ceremonier från en rad olika kulturer och tidevarv, nästan alla mer eller mindre fåniga om man ställer sig utanför och tittar in i en nykter minut eller två. En väldigt stor del av livet kan gå åt till att tycka det ena om sina egna och andras beteenden, vanor och traditioner, men just julen är (så länge man inte tar fullständigt avstånd från den) antagligen ett av de sämsta tänkbara tillfällena att göra sig lustig på andras bekostnad. Samtidigt så väldigt tacksamt, förstås: träd, inomhus? I plast? Blött bröd? Jultomten? För att inte tala om andra länders julgransgurkor, kvastgömmande, defekerande julkrubbefigurer eller godisbajsande julstockar. Det finns visst en tevekanal i USA som visar en julbrasa, för övrigt. Jag vet inte vad ni tycker, men jämfört med godisbajsande julstockar så tycker jag att Kalle Anka är en helt okej tradition. Igenkännandet, det faktum att hela julaftonssviten kan avnjutas som ett välkänt stycke musik (och dessutom bygger så mycket på musik), samt att det är någonting man faktiskt samlas kring och glädjas gemensamt åt – det är tydliga kvaliteter hos en positiv tradition.

Ja, en förbannat fin tradition rentav. Högkvalitativ underhållning med minst lika mycket äkta julstämning som den där skrynkliga Jenny Nyström-affischen som nån i din närmaste släkt prompt ska ha på kylskåpsdörren. De flesta av snuttarna är rena konstverk. Men läste ni vad det stod i den där Slate-texten? »Antiquated animation« svamlade skribenten om. Det visar ju vilket omdöme han har. Själv må jag vara påverkad av en rejäl dos nostalgi, men kvaliteterna hos klassisk Disneyanimation har jag sett bekräftade av mina barn – under ett par år fanns det ingenting som så pålitligt kunde få dem att kikna av skratt.

Visst, nog är det ren nostalgi som driver Kallebehovet i många hem; en önskan att återskapa känslan under de där unga åren då man faktiskt inte hade tillgång till tecknat när som helst, särskilt inte Disney-tecknat. Och vet ni vad? Det är helt okej om man har nostalgiska skäl. Faktum är att 78 procent av våra jultraditioner förs vidare av rent nostalgiska skäl, och även om jag kanske just hittade på den siffran så är jag övertygad om att nostalgi ligger bakom stora delar av hur vi bygger upp våra jular, vilka seder vi vill föra över från våra barndomar till våra vuxenliv; vilka stämningar vi vill återskapa för våra barn – eller förskona dem från, för all del.

Hör här: alla har olika saker de tycker är självklara vid julen. Alla har saker de tycker är helt onödiga. Som ganska välmående människa i ett modernt samhälle, som inte måste mjuka upp torrt och hårt bröd med skinkspad, kan jag tycka att dopp i grytan är helt befängt – eller så kan jag tycka det är riktigt riktigt gott (fast i mitt fall med kryddad grönsaksbuljong, då). Som ateist kan jag tycka att det ändå kan vara fint och stämningsfyllt att samlas i en kyrka för att vara med om den delen av den svenska julen… eller så kan jag tycka att det är heltokigt att sitta där och lyssna på de där sakerna jag ändå inte tror ett skvatt på, när jag i stället kan umgås med min familj, släkt och vänner. Och medan många känner stor samvaro i en julaftonstripp till kyrkan (helst med släde medan vargarna ylar, för så ska det ju vara? Nostalgin kan förvisso vara känslig för minnets nycker), kan andra konstatera att man pratar mycket mindre med sina medmänniskor där än hemma, även om teven råkar stå på en stund. Vart man än lutar i uppfattningarna så tycker jag i alla fall att man ska vara jäkligt försiktig med att fördöma och förlöjliga andras vanor.

Jag brukar själv inte tvinga min familj till teven när Bengt Feldreich kallar, jag brukar nog inte ens se särskilt mycket av det, men när mina barn tittar på det – och det vill de, trots att de inte precis är svältfödda på Disney resten av året – så njuter jag stort av att höra ljudet, medan jag står och pysslar i köket eller nåt. Och även om det ligger viss sanning i Slates skildring av den »bisarra svenska jultraditionen«, så ter sig som sagt vilken jultradition som helst som absurd, tagen ur sitt sammanhang. Som en valbar pusselbit till bästa tänkbara jul, är även Kalle Anka och hans vänner lika värdefull som både porslinstomtar och blött bröd, lika stämningsskapande som vilken som helst av alla sjuhundra Staffansvisor.

Så om du är en av de som faktiskt gillar Kalle Anka på julafton – sluta skämmas, låt inte tråksnobbmobbens cyniska hånflin hindra dig! Se på stjärnan i det blå!

En déjà vu med Gustav Svensson

2011-10-01  

Bill och Monica ska fira sin 30-åriga bröllopsdag, men nu har Monica fått nog av Bill och vill skiljas. Bill prioriterar bara sport och ger inte Monica någon uppmärksamhet alls. Monica ger Bill en sista chans och paret åker iväg på en kärleksweekend där Bill måste bevisa att han älskar Monica mer än sport. Men på hotellet bor fotbollslegenden Gary Lineker och ställer allt på sin spets för Bill.

Det här upplägget till en film återgavs av en kompis på Facebook häromdagen, och min omedelbara reaktion var »hey, den där har jag ju sett«… fast nu stod det egentligen inte Bill, Monica och Gary Lineker utan Lena, Gustav och Tommy Franzén, och några detaljer skilde sig lite grann från vad jag mindes. Vafan?

Eftersom jag inte ville visa mig dummare än vanligt på Facebook googlade jag mig fram till att det som återgivits var handlingen till den kommande Svensson Svensson-filmen, med undertiteln I nöd och lust. Förgäves sökte jag efter uppgifter om att man på gammalt hederligt Albert och Herbert-vis bearbetat källmaterial från England, för även om handlingen som sagt inte var exakt densamma fanns där ändå en kuslig likhet med An Evening With Gary Lineker. Ursprungligen en mycket populär pjäs från 1991 av Arthur Smith och Chris England, filmad för teve 1994 med Caroline Quentin, Clive Owen och Martin Clunes i regi av Andy Wilson – och det är denna som jag känt, älskat och sett åtskilliga gånger på en sliten gammal VHS-kopia. (Det är också denna som gjort att jag ännu inte riktigt förstår hur Clive Owen kan ha blivit en sån actionhjälte – han ska ju vara en sportgalen sparris som säger »Well done! Brilliant« när hans fru hittar på att hon ska lämna honom för Gary Lineker.)

Här åker Bill (Owen) och Monica (Quentin) till Ibiza för att försöka få lite liv i sitt stagnerade förhållande – eller, det är vad Monica hoppas på, men det är juli 1990, fotbolls-VM i Italien och Bill är fullständigt uppslukad av den nära förestående semifinalmatchen mellan England och Tyskland. Dessutom dyker några mer eller mindre ovälkomna gäster upp: reseförfattaren och fotbollsfantasten Dan (Clunes), Bills odrägligt torra kompis Ian (Paul Merton) samt tyska Birgitta (Lizzy McInnerny, med en något irriterande accent) som Ian hoppas på att få ihop det med.

Så handlingen i Svensson, Svensson är ju uppenbarligen inte identisk. Men det hela tål ändå lite mer efterforskning, och nu råkar det ju finnas ett par trailrar för den svenska filmen på nätet. Ser man på dessa verkar det i och för sig inte heller som att det är någon karbonkopia det handlar om: det är betydligt mer förvecklingskomedi, där Gustav Svensson (Allan Svensson) ber fotbollslegenden Tommy Franzén (Peter Dalle) dölja sin identitet för hustrun Lena (Suzanne Reuter); Tommy tar sig namnet Lars Runke, utan att förutse att detta råkar vara en konstnär som Lena känner till namnet och som senare dyker upp på hotellet (spelad av Torkel Petersson)… det blir visst full förvecklingsrulle med fysiska krumbukter, knockoutdrinkar, kändiscameos, möjligtvis något skämt om konstnärens efternamn (en ren gissning från min sida) samt säkert en hel massa saker som saknas i An Evening With Gary Lineker, minsann!

Men ändå. När Gustav säger »jag måste hitta ett sätt så jag kan se matchen« är det förstås som en sammanfattning av Bills ständiga jakt på teveapparater (hans första ord när han sett sig om i hotellrummet: »It’s a shit-hole. There’s no television, I can’t believe it. It’s the most expensive hotel I’ve ever been in and there’s no bastard television, what am I gonna do?« Och när Gustav genast börjar bli utsatt för liderliga blickar från kvinnan bakom hotelldisken är det svårt att inte misstänka paralleller med Birgittas centrala plats som flörtobjekt och svartsjukekatalysator.

Samtidigt, vad vet jag? Alla dessa spekulationer baseras på en kort säljtext och två trailrar. Det kan ju vara rena sammanträffanden. Man blir väl tvungen att se Svensson, Svensson – I nöd och lust för att få reda på om likheten mellan de båda verken är få och slumpartade, eller om det egentligen borde stå en liten hänvisning till Smith och England någonstans i eftertexterna. Problemet är att jag inte har den minsta lust att gå och se filmen, så kanske någon av er vill göra det åt mig? Och rapportera så småningom? Kanske någon som rentav har sett An Evening With Gary Lineker också? Hela filmen finns på YouTube, tamejtusan (inte utgiven på dvd tyvärr), så jag tror att jag själv hellre ser om den ännu en gång.

En viktig skillnad till, förresten: hos paret Svensson är det visst mannen, inte kvinnan, som talar till kameran.

 

Från oss alla!

2009-12-24  

WS_julkort2009_460

»Fiolin-Alexanders« slasherpsykopat den verkliga festivalrysaren

2009-05-17  

Jag har sett sammanlagt kanske tio minuter av årets melodihullaballoo, vilket har gett mig mer än min beskärda del av hysteriska, närmast desperata framträdanden som snarare än att lyfta fram låtarna verkade vilja dölja dem. Men jag ska inte basha festivalen baserat på dessa korta stunder av förbizappande. Däremot lyckades jag höra det vinnande norska bidraget ganska exakt en och en halv gång, och det har redan satt spår i mitt inre.

Nej, jag ska heller inte basha den där unge, entusiastiske sångaren – men när en vän påstod att »Norge svängde« kunde jag inte låta bli att undra om det bara är jag som hör att detta är en riktig skräcksång?

Så har det i alla fall känts de gånger som låten ploppat upp i mitt huvud under det senaste dygnet – den har inte fått mig att vilja svänga lite extra med kroppen, utan snarare framkallat kallsvettningar och ångestkänslor. Och det handlar inte om att låten bara inte är min kopp te; den är ju uppenbart en audiell skräckfilm i miniatyr.Faktum är att känslan är exakt densamma som när jag råkat komma rakt in i nån adrenalinpumpande slasher på femman en sen kväll, och olustiga mordscener gjort sig påminda dagen därpå.

Låttexten berättar delar av historien; om ett stormigt förhållande med dagliga gräl, som övergått i ett besatt sökande efter den här tjejen – och »I don’t care if I lose my mind / I’m already cursed«. Men musiken, för att inte tala om Alexander Rybaks maniska skådespel, kompletterar: detta är den ultimata stalker-schlagern, kanske den hittills trallvänligaste seriemördarvisa som kablats ut via eurovisionen. Glimten i Rybaks ögon, till synes lika »positivt desperat« som blicken hos dödskära tonåringar eller den ansträngda strupen hos en melodifestivalartist med mer koreografi (och pyroteknik) än låt, är ju i själva verket uppenbart psykopatisk. Hans rollfigur kunde lika gärna svänga med en yxa som med en fiol, alltjämt med samma galna leende.

Körtjejerna med sjuttiotalsklänningar som dyker upp på scenen ska med all sannolikhet vara två av hans offer i den ständiga jakten på drömflickan. Kommer han att finna henne, eller har han rentav redan tagit hennes liv? Var hon det första offret, ett oöverlagt dråp som gjorde att det brast i huvudet på honom, och skickade ut honom på bärsärkagång med vässad fiol och hjärtat på kavajslaget? (»I don’t know what I was doing / when suddenly we fell apart«.)I åtminstone det ena av de framföranden av låten jag såg var det dessutom så fruktansvärt tydligt i solo-fiolandet efter andra refrängen, då tokleendet för ett ögonblick bryts av en nästintill hatisk, obarmhärtig blick. Refrängerna framförs med ett känslokallt, metalliskt ylande som görs ännu obekvämare av de visuella associationerna till någon ond, väst-beklädd buktalardocka med Dexter-frilla. Jag vill rentav påstå att själva ackordföljden i refrängen säger att det inte finns något lyckligt slut, bara en hopplös jakt på ett ouppnåeligt mål; ingen tröst förrän i döden.

Faktum är att jag är ganska säker på att den där tokiga fiolslingan vuxit fram ur en improvisation på knivstickstemat från Psycho.

Semestersnurrig serienörd tillbaka i staden. Småstaden.

2008-08-05  

Brollans Dark Knight-hyllning, vilket fantastiskt välkomnande vid återkomsten från internetlösa semesterlandet! Tänk om femtonårige Magnus försökt slå i tjuettårige Kjell att »om drygt tjugo år kommer DU att höja ett par läderlappsfilmer till skyarna!« Ha.

Nu har jag inte sett The Dark Knight än, utan tänkte göra det på torsdag. Däremot såg jag om Batman Begins härom kvällen, och irriterade mig på samma grejer som förut, men gillade den ändå mer än sist – och framför allt var det ju toppenpepp inför den stundande restaurang-och-biokvällen med kompisgänget. Oj, oj, OJ så trevligt vi skulle ha, om inte The Dark Knight hade försvunnit från repertoaren. Efter en. EN. Sketen. Vecka. Till förmån för Arkiv X och den där Star Wars-grejen (tänk om tolvårige Magnus hört den dissningen). Vad? Jäkla skitstad. Hur länge har Kung Fu Panda gått nu, fjorton veckor? Kanske inte, men om det gällt Göta kanal – the Prequel: Det började på Saltkråkan hade den allt gått ett halvår till.

Pfft. EN vecka.

Så tack, tack så himla mycket för den, SF och Svenska bio; nu blir det raka vägen till Piratbukten för mig.

…eller, näe, det blir det ju inte. Men ni kan ju glömma att jag kommer köpa någon svensk Dark Knight-dvd; tidigast möjliga förhandsbeställning av den amerikanska utgåvan blir det, direktimport rakt förbi alla svenska kanaler bara. Jag förhandsbeställer väl Hellboy II när jag ändå håller på.

Och veckan som började så bra. Vet ni, vilken annan medeltidsvecka som helst hade monsunregn-på-slängkappor framkallat små leenden på mina läppar, men just nu är associationerna för tråkiga; jag hade ju med så stora förväntningar sett fram emot en annan regnbestänkt mantel. För nog regnar det i nya filmen? Jag vet ju inte! Jag var villig att betala pengar för att få veta!

Får väl kolla om Watchmen-trailern igen i stället.

Tillbaka till Shell Beach

2008-05-01  

I juli är det äntligen dags för Alex Proyas mysiga gamla Dark City att släppas (på dvd och blu-ray) i en omklippt, uppiffad, femton minuter längre version.

Jag skriver »äntligen« eftersom det väl är tre år sedan det började pratas om att en director’s cut var på gång. Roger Ebert, som älskar filmen något enormt, spelade in ett nytt kommentatorspår för evigheter sedan.

Jag älskade filmen när den kom, 1998 – kanske inte riktigt lika mycket som Ebert gjorde, men tillräckligt för att nu hoppas på att den nya versionen täpper till hålen, så att säga. Dessutom har den extra affektionsvärde eftersom det var en av de första tre dvd:erna jag köpte, innan jag skaffade en spelare. Faktum är att jag tydligt minns den mörka, grönskimrande, snurrande bilden när jag upptäckte att min teve inte klarade av amerikanska NTSC-filmer, fastän spelaren skulle konvertera signalen till PAL på något vis. Fan.

(Och nu kommer jag på att det väl var ’99, bara tio år efter jag köpte mina tre första cd-skivor, innan jag skaffade cd-spelare. Kanske borde det intervallet övertyga mig att skaffa Dark City på blu-ray i stället för dvd, men näeh. Om jag inte tog steget när Close Encounters kom förra året klarar jag mig nog lite till.)

Frågan är om jag kan hålla mig ifrån att återbesöka originalversionen innan den nya kommer. Tusan så tajt liten historia. Bilder, ljud, stämningar och repliker börjar bubbla upp i huvudet ju mer jag tänker på den. I have John Murdoch in mind.

2001: It’s A Mind-breaker!