Weird Science
Project Rädda Realityn

2012-12-05  

Fy vad trista och/eller otittbara många realitytävlingar blivit.  Det är som att de inte litar på att det vi gillar med dem framför allt är att få se deltagarnas kreativitet. Eller så har vi helt olika uppfattning om vad kreativitet innebär, för om det ordet betyder löjligt omöjliga utmaningar och fulklippta collage för att utmåla stackars deltagare som skurkar så… bingo. Men med tanke på att tittarsiffror och recensioner bara blir sämre och sämre för de mest berömda realitytävlingarna kanske det vore värt att se över. Vi tittar på några av de mest kända!


Top Chef

Senaste Top Chef började nyligen, den utspelar sig i Seattle, precis som en av de mest omtyckta säsongerna, och löftet som de gett till uttråkade kritiker är att den här gången ska kockarna få laga mer mat och det ska vara mindre spektakel. Fyra avsnitt har gått hittills, hittills har inget varit för crazy tack och lov. Den senaste, absurda Top Chef Texas var förfärlig. I princip varje utmaning var av typen att med ögonbindel göra beurre blanc på sand och skallerormsskelett, på tema »nykär«, och just det PS ni måste ha handbojor så använd röven till att knipa med kring köksredskapen.

Jag fattar inte hur domarna ens kan göra en seriös bedömning när omständigheterna i 9 fall av 10 gör att ingen kan prestera ordentligt, så det är totalt godtyckligt vem som åker ut.

 

Face Off
Face Off
 (som jag älskar) har precis avslutat sin tredje säsong och har väl, tippar jag, kanske en säsong till på sig (det är klart med en fjärde) innan idéerna börjar tryta, och man som vanligt förlorar mer och mer fokus om vad det handlade om från början. Nämligen fantasi och hantverksskicklighet. Det var lite varning nu i senaste, med lite för många krystat korsklippta deltagarintervjuer för att få deltagarna att verka vara i luven på varandra. Eller när de försöker få till det som att det håller på att gå åt helvete för någon, som Laura i cyborgutmaningen där man gjorde gigantisk song-and-dance av att hennes demonsminkade modell innan visningen gick på toa tänka sig oj oj korsklippt med oroliga blickar, spänningsmusik och Lauras tåriga ansikte.

 

Project Runway
Project Runway
hade i sin förra omgång av Project Runway All Stars miss Piggy som gästdomare. Miss Piggy – en mupp. En mupp!!! Tja, det säger väl ganska mycket om var det här en gång så excellenta formatet tagit vägen. I desperata försök att skapa spänning tar man den lätta vägen – dra ner på tiden de har för att klara utmaningarna. Tidsbegränsningarna har blivit helt absurda i Project Runway. Att paniksy haute couture av billigt syntettyg till en modell, en hund, en överviktig, en brud samt en rullstolsburen och make it work på en dag driver självklart deltagarna till stress, ilskeutbrott och tårar. Därför är det snarare de som är snabba och stresståliga än de som är duktiga på sömmad och bra designers som vinner. Auf weidersehen.

 

America’s Next Top Model
Går överhuvudtaget längre att se på. Jag vet inte ens vad det är för ett program längre, det är som att alla inblandade är vansinniga/höga/desperata efter tittare. Eller alla tre. Det handlar överhuvudtaget inte om att vara modell eller bli bra på bild, (det är på ett sätt rätt skönt, då slipper man tänka att man genom sitt tittande stöder en vidrig industri med utseendefixering och viktfixering och så vidare). Men nu är det mer American Horror Tyra Story än Americas Next Top Model. Ska vi dra några exempel från de senaste säsongerna? Modellerna har fått: ligga och posera i en gigantisk grekisk sallad. Lärt sig rump-puta sexigt men inte slampigt under mottot: »Say nooch to the hootchy tooch.« Fått ett varumärkesord av någon muppig PR-typ som skulle beskriva deras personlighet, de fick etiketter som »lovable«, »angelic« och »unique«. Sedan skulle de ta en bild där tjejerna fick komponera en varmkorv med tillbehör som de skulle äta upp på ett sådant sätt att bilden uttrycker deras varumärke. Åh nej du åt inte din korv speciellt änglalikt så sorry you’re out!

Eller en annan favorit: gången då Tyra gav alla tjejer en mantel och ett superhjältenamn. Grattis säger vi till Annaliese som fick superhjältenamnet »Excite-to-buy« eftersom hennes bilder var så bra för att sälja in saker. Eller Kyle – »Next-Doorsia« för att hon är som granntjejen bredvid. Stan Lee släng dig i väggen!

En sista kommentar om realitytävlingar i allmänhet. Det finns en vederstygglighet, som producenter panikslaget börjat slänga in för att piffa upp långkörare. Det är det här otyget med att publiken ska få lägga sig i. I Face Offs final fick tittare vara med och bestämma vem som vann i en livesänd final. Samma sak i Australias Next Top Model. Jag vill inte att kackiga nobodys (som jag själv) ska få avgöra vilka som vinner. Det är det som vi har extrautmaningen »fan favorite« till! Men det är inte bara kring finalister som det får tyckas till om. Senaste ANTM är skräckexempel, där otäcka fratboys runt om i landet via sociala medier tilläts tala om för modellerna att de var fula eller kassa. Eller i Project Runway Australia där det i längst ned i rutan hela tiden rullar olika undersökningar som pågår live under programmets gång, så man knappt ser vad som händer i rutan för att vi måste läsa tittares åsikter kring vem de anser vara den mest tävlingsinriktade deltagaren eller annat meningslöst. Det är som att alla producenter fått spel och bara: »interaktiviteeeeeet, det gillar väl alla?! 360 graders perspektivet va va va?!«

Nej. Gå tillbaka till hur formaten var från början. Skippa den värsta tokstolligheten, interaktiviteten, orättvisa grupputmaningar och hetsen med kortare och kortare tid. Annars kan de här en gång så roliga programmen lika gärna läggas ner och flytta till en snäll familj på landet.

Strippor, snippor och dödligt klyschiga förhörsscener

2012-11-04  

Dexter säsong sju var en glad överraskning. Den förra var en plåga med sitt tillkrystade religiösa tema. Femman hade sina ljuspunkter – jag är förtjust i Julia Stiles och mordiska självhjälpssnubbar – men på det hela taget var även den en besvikelse efter den härliga fyran med the Trinity Killer.

Den här säsongen ställs frågan »är det verkligen möjligt att förändras?« och jag är glad över att det är Debra som får stå för seriens nytändning. Nu har ju jag aldrig, till skillnad från många andra, tröttnat på Debra och hennes »what the fuck, Dex!«. Jag är fascinerad av hennes svordomar, tuffhet och smala jeansben, och Deb och Jennifer Carpenter har verkligen fått blomma ut i den här säsongen. Att Bay Harbour Butcher-fallet grävs upp igen av LaGuerta knyter an fint till en tidigare säsong, och jag var väldigt förtjust i tråden med rå-obehagliga Louis. Men redan i första avsnittet introduceras en ny arena som det tyvärr verkar som att vi under seriens gång ska få besöka alldeles för många gånger.

Innan jag avslöjar vilken den är ska vi göra ett litet tankeexperiment: Vi känner alla till scenariot då en Flicka På Glid ska gestaltas. Var hittar vi henne? Vad jobbar hon med? Säg fort!

En plats som visar på misär… Ah, självklart på introduktionskursen på Arbetsförmedlingen! Nej vänta. Värre? Slitandes på hamburgerrestaurang? Nej. Jobba med telefonförsäljning? Där har vi det! I väldigt många serier och filmer oavsett genre (men oftast crime-genren), besöker poliser just dessa ställen, där man på telefon säljer tvättmedel, prenumerationer et cetera, för att leta efter flickor som råkat illa ut, ibland så illa så de ligger döda i dike. På flickornas arbetsplats måste poliserna intervjua kollegorna, telefonförsäljartjejer, och de visas upp tydligt för kameran klädda i sina för sitt jobb typiska t-shirtar med fula företagstryck på. Och visst händer det att hjälten kärar ned sig i telefonförsäljartjejen med Ett Hjärta Av Guld…

Skojar bara! Du tänkte att vi hittar flickan på glid på en strippklubb, eller hur? Så tänker manusförfattare också när det gäller att hitta på en arbetsplats för tjejer det gått illa för.

För är det inte lustigt att kvinnor utan anhöriga så ofta jobbat på strippklubb? Eller att polisen måste besöka strippklubbar för att göra intervjuer med både ägare och tjejer? Och aldrig gör det dagtid då businessen inte har startat? Nä. Man gör det kvällstid. Så att det kan vara riktigt mycket gnid-på-påle och paljettprydd snippa med i bild. Det som förorsakat mitt lilla orerande här råkade vara Dexter, men det hade även kunnat vara en av de här serierna: Miami Vice, Sopranos, Friday Night Lights, The Wire, Prime Suspect, House of Lies, The OC, Revenge, och säkerligen en lång rad till. Alla innehåller de minst en strippklubbsscen.

Tillbaka till Dexter. Miamipolisen finner alltså ett kvinnolik i ett bagageutrymme. Hon är strippa. Strippklubben måste besökas. Om och om igen. Batista och Quinn håller förhör efter förhör, inte i avskilt rum utan öppet där oerhört mycket naket/paljettprytt hull syns paraderande i bakgrund och förgrund. Och säsongens skurk har sitt kontor med en gigantisk glasruta mot strippscenen, så det kan smidas riktigt mycket ränker och planer framför en omotiverad fond av kvinnoskrev.

Jag hör invändningar?

Protest 1. »Det handlar ju om ukrainsk maffia och tror du att de gör upp planer och bizznizz på Starbucks med en caramel macciato i handen?«

Ja, nu har jag inte stenkoll på öststaternas hängpreferenser, men kan man inte tänka sig sjukt många andra ställen som restaurang, travbana, vodkadestilleri eller vad tusan som helst för klyschigt annat ställe.

Protest 2: »Det ska visa hur tufft livet är i Miami bakom den pastelliga fasaden och Dexter ska spegla de mörka sidorna i en glassig stad.«

Gör inte, säg, ett motell, ett härbärge, en bar eller en trottoar det jobbet lika bra?

Och allvarligt. Ta bara ett exempel, i avsnitt 2, när Batista återigen upptäcker att enda sättet att förhöra en strippklubbchef är att tumla in nattetid då det naken-ålas som bäst, så har en noggrant koreograferad scen mellan honom och den misstänkte ägaren sett till att tittaren får sig en ordentlig titt på en barbröstad tjej som får hjälp att sätta på sig en glitter-bh. Det speglar ingen »mörk sida«. Det speglar regissörens idé om att »hörni ta hit en statist med snygga boobs, ställ henne precis här så smyger vi in henne även i det här kamerautsnittet. Så tittarna har något kul att titta på medan de lyssnar på tröttsamt förhör med vittne«.

»Sexposition« var termen som kritikern Myles McNutt myntade för att beskriva hur så många scener i Game of Thrones ramades in av sex och naket – tänk Littlefingers monolog framför de två prostituerade. En annan kritiker, James Poniewozik på Time magazine, använder samma begrepp för att beskriva hur tittarna, eller karaktärerna, får något att göra i en scen som innehåller mycket information eller är en monolog.

Så sorgligt är det alltså. Vi tittare förväntas inte kunna hålla uppe intresset om en scen innehåller för mycket info om vi inte får se ett spritt språngandes näck fruntimmer samtidigt.

Till alla manusförfattare och regissörer där ute. Om ni lovar att skriva och regissera tillräckligt bra lovar jag att vi klarar av att hålla koncentrationen uppe under en hel tvåminuters förhörsscen utan en endaste liten paljettpatte i bild.

Leslie, bli min bästis

2012-09-20  

Välkommen tillbaka femte säsongen av Parks and Recreation! Och välkommen tillbaka du sister from another mister – Leslie Knope. Jag har saknat dig – den karaktär på teve jag helst skulle vilja vara bästis med.

När man pratar med Parks and Recreation-diggare nämner de först och främst alltid Nick Offermans libertarianska pinn-svarvande kött-besatta Ron Swanson som älsk-anledning. Det är som att folk tycker det är så sinnessjukt kul att han älskar bacon. Jag fattar inte. Det känns som ett gammalt Homer Simpson-skämt »ÅH hahaha han älskar bacon! GUD så kul! Han vill äta hur mycket som helst!«

Man kan köpa tröjor med texten »All the bacon and eggs you have«. Det finns en spoofad Ben & Jerry-glass – »A Scotch Flavored Ice Cream with All of the Bacon & Eggs We Had«. Det finns en tumblr-sida som lägger upp bilder på katter som ser ut som Ron Swanson och de pratar minsann om bacon de med.

Därefter brukar folk nämna Chris Pratt som den godmodige byfånen Andy som favvo. Jag har alltid haft lite svårt för den här typen av älskvärt pucko-karaktär. Man fattar aldrig att någon pallar vara vän med dem på riktigt – än mindre vara ihop med. Pratt är begåvad när det kommer till slapstick och gör ett underbart trillande och snubblande, hans Lil’ Sebastian-hyllning 5000 Candles in the Wind är en ballad jag vill se klättra på topplistorna, men längre än så sträcker jag mig inte.

Trea på karaktärer som oftast nämns som anledning till Parks and Rec-kärlek är Tom Haverford. Jag är själv oerhört förtjust i Aziz Ansaris höftsvängande, ordvrängande, Tommy Fresh-parfymkrängande swagger Tom. För mig får han gärna ta mycket plats. Men snälla. Kärlekshistorien med Ann? Den är så otrolig. Och ofräsch. Att hon ger med sig och går med på att dejta honom när han har »worn her ut« med sitt tjat och sitt soulballadsjungande och hon utmattat suckar »ja ja jag ska dejta dig« – alltså inte på grund av att hon verkligen gillar honom. Usch.

Men så här kan vi ju inte hålla på! Jag älskar ju faktiskt också de ovannämnda. Och den mäktiga Donna. Och Tammy Two som INTE är en person man vill möta med en obetald biblioteksbok på sitt samvete – som Ron säger: »what’s it like to stare into the eye of Satans butthole?«. Jag gillar Rob Lowes våldsamt entusiastiska Chris. Den lika våldsamt icke-entusiastiska April. Till och med Ann – den vanliga tjejen, där Rashida Jones sliter och gör sitt bästa med den notoriskt otacksamma normala karaktären.  Till sist ljuvliga ljuvliga geek-Ben som är så perfekt för Leslie.

Men de andra på parkförvaltningen får förlåta. Det här är en hyllning till Leslie. Som är kanske världens sämsta imitatör. Som gör allt för sina vänner (scenen när hela gänget ger henne parkförvaltningen som pepparkakshus och säger att de ska driva hennes valkampanj, tårarna rann på mig).  Som försöker dra ut på arbetet med världens minsta park för att få umgås med Ben. (Bölade även av denna scen. Ska man gråta så mycket av svinroliga komediserier?)

Leslie som brinner för feminism, Harry Potter, godis, demokrati, kvinnliga amerikanska politiker, muralmålningar med blommor, att komma på den perfekta presenten till alla, våfflor och framför allt för den rent ut sagt vidriga, inskränkta, tvättbjörnsinvaderade, lilla skitstaden Pawnee, med slogan »First in friendship, Fourth in Obesity«.

Jag avslutar med en av mina favoritcitat från Leslie. En av cirka 5000 topprepliker. Det är när hon ska sälja in sitt skördefestival-projekt på en radioshow med orden: »It’s where fun meets awesome… meets agriculture«.

Lycka till med politiken i höst Leslie! Det kommer bli grymt roligt.

May the geek be with you

2012-09-18  

En gång då en kompis aningslöst bekände att hon inte visste skillnaden på Star Wars och Star Trek fick jag ett så förfärat utbrott att hon började gråta. Jag tänkte bara tala om det för att understryka att Star Wars är något jag tycker är viktigt.

Första avsnittet på säsong tre av realitytävlingen Face Off (man tävlar i mask och smink och skapar framför allt fantasyvarelser) har det passande namnet A Force to be Reckoned with – det är Star Wars-tema. Jag sitter tårögd med klump i halsen. Rörelseklumpen framkallas av ögonblicket då ett av lagen står inför domarna och har presenterat sin varelse. Karaktären de skapat med latex, smink och kostym är en »bad ass female bounty hunter«. De har självklart tänkt ut en bakgrund: hon kommer från Dagobah System där det är träsk och fuktigt, men nu är hon på Tatooine och där är det ökenklimat så självklart måste hon ha en andningsgrunka som extra tillbehör till kostymen.

Laget består av Sarah och Laura som ser otroligt pirriga ut och tillägger lite generat: »we are such nerds« men ler så oerhört stolta och jag ler med dem.

Face Off som går på amerikanska kanalen Syfy är för den som inte sett det en kopia på det vanliga uttjatade realitytävlingsprogrammet, ni vet – utmaning, någon slås ut och den som till slut är kvar vinner får fint pris, det vill säga bil, pengar och ära.

Men i Face Off är det inga himla publikfriande mainstreamintressen man tävlar i, som att man ska laga mat, vara snygg eller göra coola kläder, utan här är det bäste geek som vinner. Ska man vinna utmaningarna där man skapar nya fantasy-, scifi-, eller skräckkaraktärer gäller det att man kan sina populärkulturella monster.  Samt att ha fantasi nog för att placera klassiska sagofigurer som Hans och Greta i rymden, låta Galne Hattmakaren drabbas av ett zombievirus, eller komma på ett monster där man kombinerat en giftig växt och ett farligt djur. Med inspiration av Star Trek, folksagor, Alice i Underlandet, varulvar, utomjordingar, steampunk och dinosaurier gör deltagarna karaktärer som i bästa fall är enastående och lätt hade platsat i en film (piccolon från Tim Burton-utmaningen i säsong 2!) och i värsta fall är totalt platt fall (piraten som såg ut som den hade orgelpipor i fejset).

Deltagarna i Face Off är en blandning av McGyver (»den här pet-flaskan kan jag sätta fast i ansiktet som snabel«) och illustratörer samt skulptörer, sminkörer, konstnärer, skräddare, mekaniker, elektriker och experter på anatomi.

Face Off är också det enda tävlingsprogram där jag kan ämnet tillräckligt väl för att kunna ha en åsikt som oftast stämmer överens med domarnas åsikter. (Jämför det med till exempel Project Runway där jag sitter som en fågelholk inför en lila tajt klänning med turtleneck-in-absurdum-krage som domarna jublande kallar för »perfekt att bära på jobbet«).

Tillbaka till de stolta tjejerna. Utmaningen löd: skapa en karaktär som fungerat i Mos Eisly-baren i den första Star Wars-filmen. Det är en perfekt utmaning för Face Off eftersom vi alla haft den här diskussionen:

»De gamla Star Wars-filmerna är så mycket bättre. Det är så bra att figurerna är hemmagjorda.«
»Ja, till skillnad från de fula digitala effekterna i de nya. «

(Eller så har ni inte haft den diskussionen. Det är okej.)

Man kunde se det vattnas i munnen på deltagarna när de får höra vad de fått i uppdrag: »I can’t believe we got Star Wars!«. Längtan hörs i deras röster när de pratar om möjligheten att på detta sätt få vara del av Star Wars-universumet… för skit i att det var 30 år sedan filmerna kom, som gjordes med plastgrunkor dinglandes på tråd och att den där Leia-bikinin kanske inte var så jäkla fräsch och att det är money money money det numera sjungs på i korridorerna på Lucas Arts istället för att nynna till Star Wars Anthem da DA da da da DA DAA da da da DA da Dadadaaaa för det är ju STAR WARS! Ahh!

»I hope the Star Wars-geeks out there appreciate it as much as we do«, säger Laura, hon och Sarah hamnar i topp vid bedömningen, de var inte ens var födda när Jedins Återkomst kom, men de kan så mycket om filmerna att de prisas för den mest genomtänkta bakgrunden för sin karaktär.

Själv fick jag som liten inte vara med killarna när de lekte med Star Wars-gubbarna och jag satt hemma och försökte flytta mina gosedjur med the force och jag vickade loss en tand utan att känna smärta när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka och jag förstår varför tjejerna står och tok-ler när de får beröm för sin alldeles egna barbesökare som i programmet får dansa till Mos Eisley Cantina-sången.

Skämshyllan: En studie i gråbrunt

2012-08-18  

Jag är uppenbarligen en sucker för gratis. Eller vad kan förklara att jag i dvd-lådan med krafs jag aldrig ser på har inte mindre än tre dvd:er som jag uppenbarligen fått via någon inplastad Aftonbladet – en tidning jag inte ens kan komma ihåg att jag köpt någon gång. Men gratis är gott! Och vi väljer bland de tre… hmmm, ett Kommissarie Lynley-mysterium…nej…en helt okänd komedi med Scarlett Johansson… nej… Hundarna i Riga, en gammal Wallanderrulle, jomenvisst serru, den tar vi och skämshyllekollar på!

Skivan inleder starkt med att vi får se betyget filmen fått av Aftonbladet när det begav sig. Tre plus. Så man vet vad man har att vänta sig.

Sedan en minst lika stark början på filmen, eftertexterna först. Och apropå saker som inte känns helt moderna: Rolf Lassgård stoppar in ett kassettband med opera i bilstereon. Kassettband? Kollar när filmen kom. What?! 1995? Hade gissat på mitten av 1980-talet att döma av filmens look.

Men svenska skådespelareliten à la 1990-tal lyser med sin närvaro. Rolf Lassgård, som gör rollen som Wallander lufsig och bra, Stellan Skarsgård (med massa fluffigt hår!), en supermysig Rolf Günther, Björn Kjellman. Alla har fladdriga trenchcoats i olika beiga och gråbruna nyanser. Det är lite schysst ändå – alla ser helt påsögda och vanliga ut, warts and all som man säger. Det är minst sagt en oglamourös thriller det här. Diskbänksdeckare.

Jag har läst alla Wallanderböcker, och tycker att de är väl okej, spännande tidsfördriv.  Hundarna i Riga bryter av från de andra böckerna genom att inte handla om en gräsligt spektakulär massmördare som tar skalper/spetsar offer på pålar etc utan är i stället en thriller som utspelar sig i ett post-KGB-Lettland. Har man inte tagit del av tidigare böcker/filmer i serien måste den här filmen te sig ganska förvirrande. Den känns väldigt mycket som ett långt teveserieavsnitt där man redan presenterats för karaktärerna. Dock skyndar man sig att proppa in i filmens första tio minuter allt vi behöver veta om Wallander. Förutom redan nämnda opera nämns hjärtinfarkt, hustru som stuckit, dålig kontakt med dotter, sug efter att lämna polisyrket, kass på att laga mat.

Efter etableringen av Wallander som en himla sunkig typ drar polisintrigen igång. »En kärring ringde, hon har hittat två döingar« meddelar en icke politiskt korrekt polis.

Och mycket riktigt, två döda män har flutit iland ombord på gummiflotte. Tyvärr tog statistgaget slut/säkerheten måste komma först för vi ser mycket tydligt att det är två dockor med lösmustasch som ligger där i flotten när polisen närmar sig den.

Männens/mustaschdockornas uppdykande leder i alla fall till att en lettisk poliskommissarie anländer till Ystad. Han menar att morden handlar om korruption och maffia… och här somnar jag. Vaknar en halvtimme senare. Säger inte att det nödvändigtvis beror på filmens sömnframkallande kvalitet, säger inte heller att det inte beror på det.

*Spolar tillbaka filmen*

Lettiska polisen åker tillbaka till sitt hemland. Telefonsamtal till svenska polisstationen – lettiske polisen är död! Skjuten! Wallander och Björn Kjellmans polis »Blomman« åker till Riga som är om möjligt ännu gråare och brunare i färgerna. Och överrocks-beklätt. Här är allt skumt. Städerskor och vykortsförsäljare dyker upp och ger anvisningar till Wallander om att bege sig till mystiska platser. Polisen är korrupt. Vem jobbar för maffian och vem är oskyldig? Hur snygg är inte lettiska polisens änka på en skala enligt Wallander?

Hundarna i Riga bjuder förutom gangsterjakt i vintrigt Lettland (helt annan årstid samtidigt i Ystad dock, märkligt) även på:

Dialektmysterier: Skarsgård och Kjellman pratar skånska i sina roller, vilket jag inte kan sluta tänka på varje gång någon av dem öppnar munnen – »titta där är Björn Kjellman som pratar skånska« stoppar jag upp så fort killen öppnar munnen, vansinnigt irriterande och något jag inte kan släppa under filmens gång.

Rekvisita vi minns: Wallanders kylskåp pryds praktiskt men oförståeligt av en liten affisch med bilder på olika sätt man kan stycka ett kött.

Kollektivtrafik: Det är oerhört mycket transporter. Bokstavligen. Det åks spårvagn, bil, tåg, färja intill förbannelse.

Sex: Wallander och Blomman går på »erotisk klubb« i Riga, det har ingenting med handlingen att göra men vi bjuds på lite tuttar och fjädrar. En sexnatt illustreras kyskt med puss på kinden och sedan klipp till en tilltufsad morgonsäng.

Kärlek: Wallander friar rekordtaffligt och oromantiskt till flickvän (Carina Lidbom) som gör helt rätt i att storma iväg i vredesmod. Han uttrycker senare i filmen tafatt sin kärlek till döde lettiske polisens änka (som knappt kallnat i sin grav!) med kindklapp av stor Lassgård-labb och ett »jag… tycker om dig« mitt i änkans viktiga maffiadiskussion. Lite sött. Men ganska mycket mer skämsigt. Kudos till Lassgård att ändå klara av den repliken någorlunda.

Humor: Mja. Lettiske polisen Karlis bondar med Wallander över cigg och korv stroganoff med ketchup i – »it is like beef Stroganoff in Russia but with sausage« som Wallander berättar på rar kackig engelska. Han förklarar även över en helsvensk lunch vad en »headwaiter-sauce« är för den förbryllade lettiske polisen.

Machofaktor: Det är inte direkt en Mikael Persbrandt-hjälte det här med repliker som »Det är ingen pistol – det är kuken« men Wallander tvättar i alla fall spik-i-knät-sår med lettisk vodka.

Tja, det var nog det hela. Filmen är inte så kul eller spännande. Det är inte helt ospännande heller. Slutet går väldigt fort och filmen avslutas med något som nog ska uppfattas som cliffhanger (observera mitt »ska uppfattas som«).

Hundarna i Riga rekommenderas till dedikerade Wallanderfans och möjligen även till öststatsromantiker som är nyfikna på hur Riga såg ut 1995. Filmen får tre gråbruna nyanser i betyg.

Tonårsvarulvar på hugget

2012-08-04  

Fan av varulvar? Står inte ut med snåriga intriger i True Blood för en skymt av Alcide? Gnager hellre av dig tassen än ser Twilightfilmerna trots Jacob?

För den som ännu inte fått sitt behov mättat av övernaturligheter i high schoolmiljö tipsas härmed om MTV:s Teen Wolf. Den har blivit en superhit för kanalen, är inne på sin andra säsong och det har precis blivit klart att den får en tredje säsong där man fördubblat antal episoder – hela 24 avsnitt, för rrrrraaaow in your face alla som trodde att nu nu nu är väl ändå behovet av vampyrer och varulvar mättat.

För den som missat den här lilla pärlan är Teen Wolf en serie som bygger (oerhört) löst på den farsartade gamla 1980-talsrullen med samma namn (Michael J Fox i huvudrollen) och handlar om nördiga Scott (Tyler Posey). Scott är inte riktigt bra på någonting, vare sig sport, läxor eller tjejer. Efter nattligt bett i skogen av okänd varelse blir han plötsligt himla bra på sport (lacrosse) och får den vackra nyinflyttade tjejen Allison – men drar på sig vissa trista bieffekter som vassa klor, gula ögon och blodtörst. Och livet blir inte lättare. Vi har Scotts nemesis den onde sportjocken Jackson. Vi har Allisons familj som visar sig komma från legendarisk släkt av fanatiska varulvsjägare. Vi har en alfa-varulv med okänd människoidentitet som fortsätter skaffa sig offer. Vi har trubbel.

Säsong 2 av Teen Wolf är bättre än den första. Nu har man kommit förbi allt det tradiga åh-nej-vad-händer-med-mig och det obligatoriska googlandet av inscannade träsnitt som berättar om monsterlegender. Det är actionfyllt som tusan, vem som är god och vem som är ond är inte alltid så tydligt och man har byggt upp en varulvs-lore som bara blir mer och mer intressant. Så har vi Scotts sidekick. Dylan O’Brien spelar den snabbkäftade Stiles med sådan liv och lust att alla andra verkar småtrista bredvid honom. Dålig på tjejer som Xander Harris, snabbkäftad som Seth Cohen och till utseendet lik Pacey Witter ger Stiles en välbehövlig comic relief till en historia som annars är späckad med problem, framvästa hotelser och uppsprättade kroppar.

Teen Wolf har uppenbarligen anammat estetiken från Twilightfilmerna. Det är riktigt tjusigt fotat, snygg-grått, fuktigt och höstmörkt. MTV hedrar sitt gamla musikarv genom musikvideoklippta bildcollage och musikläggning med Vaccines, Lykke Li och Prodigy.

Det ingår vissa töntiga element man inte verkar komma undan när man gör highschoolserier – den löjliga makeovern av »ful« tjej (blir superhet varulv i leopardpumps), dialogen är ibland lite platt och Scotts och Allisons förutsägbara kärlekshistoria är det snarkvarning på – men så tillhör jag inte målgruppen tonåringar heller. Och de evighetslånga lacrossematcherna – ja det är snyggt klippt, ja det är i slow motion ja det känns exakt som när man läser Harry Potter och man snabbt bläddrar förbi allt som har med quidditch att göra.

Sedan kommer vi till det där som är det verkliga problemet med varulvar. Varulvar är…helt enkelt inte så läskiga.  På vita duken blir de ju mest Chewbacca-lookalikes, CGI-vargar som bara ser gosiga ut eller någon med hipsterpolisonger som gått överstyr. De är inte skräckinjagande.

Till skillnad från vampyrerna är de inte heller snygga, under och efter förvandlingen alltså. Varulvarna befinner sig långt ner på de övernaturligas snygglista, där man knappt ligger över likslamsiga zombies som har jumboplatsen.  En blandning av människa och vildsint hundvarelse har naturligtvis det svårt att ta sig förbi alver, gudar, häxor och änglar, och hamnar oerhört långt under de glamourösa överklassiga vampyrerna.

Vi ska inte tala om hur svårt det är för de kvinnliga varulvarna. Det går bara inte att lägga till en extra vild polisong för önskat resultat. Skräckexempel var varulvsbruden Veruca i Buffy, som genom sin transformation gick från snygg tjej till afghanhund/gorilla.

Alla huvudpersoner i Teen Wolf är helt vansinnigt tjusiga. Det är en orgie i mörka ögonfransar, gröna ögon, väldefinierade käkben och vit porslinig hy. Man har försökt behålla det så och därför har man i serien hållit sig till minimal makeup, vilket i och för sig kan vara klokt. Men när Scott blir varulv ser han mer lite ut som en söt Ben Stiller med underbett och hobbitöron än en egentlig halvvarg.

Och snälla. När han ska springa lite farligt och sexigt till hårdrocksmusik på alla fyra?! Det går inte att göra springa-på-alla-fyra hett.

Och som vanligt är det läskigast så länge som man inte ser monstret tydligt, och man jobbar bra med skuggor och ljudeffekter.

Till slut vill jag avsluta den här texten med en liten bit dialog från en gammal favoritfilm, Det våras för Frankenstein, med Gene Wilder och Marty Feldman:
(Ylande hörs)

Dr. Frederick Frankenstein: Werewolf?
Igor: There.
Dr. Frederick Frankenstein: What?
Igor: There, wolf. (pekar:) There, castle.

Adam – hjärtlös eller bara skjortlös?

2012-07-04  

Ett pervo utan vett och utan skjorta – ja, Adam i Girls tillbringade så mycket tid i serien tröjlös att hans bara bringa fått ett eget twitterkonto: Adam Sackler’s chest.

För att vara en serie om tjejer så har författaren, regissören och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham gett en av de mest intressanta rollerna i Girls till en manlig karaktär. Hannahs liggpartner-blir-pojkvän Adam Sackler må påminna om en näsapa i pottfrilla, och därtill en näsapa med diskutabla sexuella preferenser som ser ut att lukta hela vägen ut genom tv-rutan. Men han gick från att vara i princip Satan till en snubbe som, vad jag kan se efter att ha stalkat nätet på Adam-kommentarer, nu många tjejer dreglar över.

Adams snusko till sötis-vändpunkt kom i partyavsnittet där Hannah med vänner inte bara såg honom med skjorta för första gången utan även fick veta att Adam var med i AA. Där Hannah insåg att hon faktiskt inte visste speciellt mycket om honom. Så blev Hannah och Adam ihop »på riktigt«.
Tusan! Varför är man så förutsägbart romantiklängtande! Ett gigantiskt kollektivt naaaaaawwww gick genom oss när vi i avsnitt åtta fick ta del av Adams och Hannahs (snudd på normala) parförhållande.  De pussas, köper glass, tittar på barndomsbilder, och i säsongens kanske snyggaste (men mest o-Girls-aktiga) scen försöker han be henne om ursäkt med hjälp av hundratals klistermärken med ordet »sorry«. Vi förlåter honom också, även att han i de sju föregående avsnitten behandlat Hannahs hjärta som apkött. Hur kan vi då förlåta honom så lätt? Jo, för bara det finns en anledning till att en svinig karaktär beter sig som ett as, så vi kan låta honom komma undan med all skit. Ha bara en taskig barndom eller lässvårigheter, var vampyr eller alltså i Adams fall, var en före detta alkoholist.

Det finns dock en sak som är svår att överse med även med den »nya« Adam. Även om de flesta föredrar bad boysen före de mer träbockiga hjältarna (Logan vs Duncan, Spike vs Angel, Dean vs Jess etc) så har Adam en grej som skiljer honom från de andra antihjältarna – han är rätt… ja, rent ut sagt: äcklig. Objekten för (kvinnliga) huvudkaraktärers trånad är ibland hemska – grymma, själviska, nedlåtande – till och med missbrukare, stalkers, massmördare eller bokstavliga monster. Men de är aldrig vidriga på det sättet. Det är svårt att slå Adams uttalanden som »would you have fucked the four-year-old me?« eller hans runka-medan-bli-förnedrad-scen.

Och visst, den enes äckligt är den andres härligt och vem är väl jag att döma ut sexuella preferenser och så vidare men majoriteten av oss skulle ändå reagera precis som Hannah gjorde när Adam bytte gullegull mot golden shower – med ett vrål av fasa.

Enligt skådespelaren Adam Driver kommer många fram och vill tala om sin kärlek till Adam-karaktären, och går längre än så: »De vill prata om sexscenerna: »Jag gör samma sak!« Oftast är deras partners där och det blir obekväm stämning.« Samtidigt gör en Adam-hatande kritiker analysen att Adam definitivt är mentalt instabil – möjligen schizofren.

Jag själv har, tillsammans med många andra, fortfarande svårt att bestämma mig om jag gillar honom eller inte.

En sak är säker – vi kommer få fortsätta grunna över Adam. Om ungefär ett halvår kommer säsong två av Girls, och visst är han med i den. Kanske kommer vi då få svar på Jessas fråga om Adam:

»Is he like a great thinker or just a total fucking idiot?«

Work of Art – kreativ tevekonst eller SVT-kris?

2012-06-13  

»Tydligen ska den amerikanska konstvärlden ha vrålat av fasa när Work of Art kom. En sponsor av Brooklyn Museum (där vinnaren får ha en utställning) lär ha lämnat sitt uppdrag. Programmet självt beskrevs av en arg konstblogg som en ›bajskorv doppad i glitter‹. Konstkritikerna och galleriägarna som sitter i juryn dömdes ut som fejk och sell outs. Jag kan inte tänka mig att programmet i Sverige kommer väcka samma avsmak…«

Så började jag skriva om realityprogrammet Work of Art – The Next Great Artist. Men dagen efter min påbörjade text läser jag Johan Cronemans krönika i DN där Work of Art jämställs med Sodom, Gomorra, pest, kolera samt fan och hans moster – eller rättare sagt, Sveriges Televisions totala kris och public services fall. Jag citerar:

»Det här är program som skadar den svenska public service-tanken och bäddar för först en ekonomisk slakt (bort med teveavgiften), därpå en ideologisk och slutligen en pub­lik.«

Yikes. Det låter illa.

Och märkligt, med tanke på vilken positiv kritik Work of Art fått av amerikanska recensenter, för att inte tala om upprepade gånger av Philip och Kjell, och Kjell och Philip, här på WS.

Låt mig börja från början för den som inte sett programmet: Work of Art går på kabelkanalen Bravo, det har gått två säsonger i USA, första avsnittet av första säsongen gick på SVT2 i söndags. Deltagarna består av icke-etablerade konstnärer. Serien har exakt samma upplägg som Project Runway, Top Chef, Face Off eller någon av de andra realityserierna där deltagare i varje avsnitt får en utmaning, får hjälp av en mentor att genomföra uppdraget, blir bedömda av en jury, blir utslagna en i taget och i slutändan tävlar om pris som innebär både cred och pengar.

Ett mycket beprövat koncept i tevevärlden. Men nu handlar det alltså inte om att tävla i matlagning, specialeffekter, fotomodeller eller kläder utan i konst vilket får Croneman att se rött och raljera:

»Kanske kunde en svensk motsvarighet fungera som Mästarnas mästare. Tänk er Ernst Billgren, Karin Mamma Andersson, Dan Wolgers, Maria Miesenberger, Peter Dahl, Janne Håfström, Anders Petersén och några till stängas in i en jätteateljé och tävla om vem som var den bästa konstnären. ­Eller den enda!«

Jaha. So what? Varför skulle konsten vara en helig ko som inte kan bedömas? På vilket sätt är till exempel musik inte en konst – hej Melodifestivalen, och ja ja, hur kan man tävla i musik och så vidare – men inte jättemånga röster har väl höjts sedan Doing the omoralisk schlagerfestivals proggdagar. Om man inte kan bedöma konst för att sedan rensa bort de som inte hållet måttet, är varenda konstutbildning som tar in elever på arbetsprover helt vansinnig? Eller varför finns det då konstkritiker över huvudtaget? Kan man ens bedöma teveprogram eller borde alla tevekritiker få kicken?

Jerry Saltz är konstkritiker på New York Magazine och en av jurymedlemmarna i Work of Art. Han har fått ta mycket skit för sin medverkan som en av de fasta jurymedlemmarna, men försvarar själv serien. Saltz menar att konstvärlden alltid haft ett hatkärleksförhållande till synlighet och underhållning, men att konst bara blir bättre om gränserna mellan hög och låg kultur suddas ut och jämför med Andy Warhols verk. Saltz säger: »I wondered if all of our interconnectivity and social networking also made everyone a critic. For me, criticism is a way of showing respect for art; I wanted to share that respect with a large audience and see if it would reciprocate.«

Realitytävlingarna har ju på gott och ont gjort oss alla till kritiker och domare, från mode, modellfoton och dans till mat – som Top Chef. Det känns ju helt orimligt att man som tittare har så mycket åsikter om maten vi inte ens smakar, men lik förbannat sitter man där och väser »hur fan kunde han vinna när torsken var för salt och det saknades smakdjup i portvinsskyn?!«.

I slutet av Cronemans text viker han sedan in på ett annat spår och säger att Work of Art illustrerar SVT:s kris och förvirring – »och det har inget att göra med frågan om man kan tävla i konst eller inte« – för att sedan gå in på att alla programmets diskussioner är sönderklippta och har hemsk musikläggning.
Ja, jo, det kan man ju absolut tycka – själva realityformatet ser dock ut så.

Jag gillar Work of Art. Jag kan ingenting om konst. Jag tycker ofta det är svårt att skilja på klipp-och-klistra-skapat av bild och form-elever från vad som är Fin Konst värd miljarders och hängningsbar i dyr våning. För mig är det intressant att höra hur deltagarna resonerar och associerar när de får sina uppdrag, och vad de kommer fram till. Att se de aspirerande konstnärerna försöka få till något av gammalt elektronikskrot eller material från naturen påminner om den megapopulära »okonventionella material«-utmaningen på Project Runway.  Deltagarna gör nya bokomslag åt klassiker eller får i uppdrag att uppdatera Hötorgskonst. Tittaren bjuds på en smula Äntligen Hemma-gör-det-själv-teve, man får se hur man gör screentryck, gjuter betong och med skumplast bygger upp ståltrådsskelett till skulpturer.

Visst blir det pinsamt och dömt att misslyckas när utmaningen är att »skapa ett chockerande konstverk« (en utmaning som för övrigt hade Andres »Piss Christ« Serrano som domare) och värdelösa är även köpta utmaningar som »skapa ett konstverk baserat på din Audi-upplevelse«.

Men att Work of Art skulle leda till att man som Croneman deppar ihop totalt och utbrister »SVT spelar sina värsta fiender rakt i händerna« är för mig lika oförståeligt som att hipster-Miles vinner konstutmaningen i avsnitt 2 med hjälp av madrass med kretskortstryck omgiven av stjärthål gjutna i betong.