Weird Science
Uppvisning i tevedramapsykiatri

2012-01-17  

Vi har bjudit in läkarstudenten Andreas Östberg att som gästskribent analysera realismen i skildringen av psykisk ohälsa i Homeland. OBS! De tre sista styckena innehåller en spoiler,  för den som ännu inte sett sista avsnittet.

Sjukdom är ett tacksamt ämne på teve och film. Många älskade rollfigurer i såpoperor har dukat under av en inoperabel hjärntumör när skådespelarens lönekrav blivit för stort. Ofta verkar skaparna bakom de sjuka karaktärerna aktivt välja att inte göra research för att inte verkligheten ska förstöra fiktionen. Sedan Cityakuten somnade in har det varit ont om serier med ambitionen att beskriva sjukdom korrekt. House har fått beröm får sina porträtteringar men dessa speglar sällan det normala. Själva meningen med House är att beskriva märkliga symtom som till slut sätts ihop till en diagnos.

Utöver Houses egna missbruksproblem är det sällan hans team möter psykisk sjukdom. I höstens serieskörd har Homeland stått för den mest realistisk beskrivning av psykisk ohälsa. Mina förväntningar på att personerna bakom 24 skulle kunna beskriva psykisk sjukdom korrekt var små. Men farhågorna kom på skam. Carries och Brodys psykiska besvär har hanterats skickligt och omsorgsfullt vävts in i handlingen. Naturligtvis är inte sjukdomsbeskrivningarna helt autentiska. Varken i läroböcker eller i verkliga livet träffar man på någon exakt som Carrie eller Brody. Så ska det heller inte vara.

Till sin natur har beskrivningen av sjukdom på teve och film släktskap med patografin. En patografi beskriver en människa och hur sjukdom påverkar dennes liv. Sedan antiken har genren dominerats av berättelser skrivna av läkare, ett sentida exempel är neurologen Oliver Sacks som skrivit bland annat Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Senaste halvseklet har ett skifte skett. De sjuka och anhöriga har fattat pennan och skriver sin egen historia. På 1960-talet kom de första svenska böckerna av denna moderna form av patografi, därefter har genren vuxit explosionsartat. Patografier skrivna av Ulla-Carin Lindquist, Maj Fant, Caroline af Ugglas, Arvid Lagercrantz och Ann Heberlein är några svenska exempel. Grunden för berättelsen är beskrivningen av den egna eller anhörigs sjukdom. En patografi ger värdefulla insikter om att leva med en sjukdom men har sällan som mål att beskriva sjukdomen i sig. Det är viktigt att ha i minnet. Kritiserar man en patografi utifrån idealbilden av en sjukdom eller tvärtom hamnar man fel. Varje människa drabbas olika. Samma gäller för en fiktiv karaktär.

Att en beskrivning inte kan bli helt rätt betyder inte att den kan vara helt fel. Man kan inte kalla ett brutet ben för en förkylning. Hur självklart det än kan låter händer det ideligen. Litteratur, film och teve är fullkomligt nerlusad av felaktigt beskriven sjukdom. Den används för att lappa ihop en osammanhängande historia eller, än värre, driva en ideologisk tes. Att slarva eller medvetet förleda är ett svek mot tittare och läsare, i synnerhet de som lider av sjukdomen som beskrivs fel.

Det är med dessa utgångspunkter jag skriver om Carrie och Brody i Homeland – för att ge en bakgrund av hur deras sjukdomar yttrar sig i verkligheten för att bättre förstå hur skickligt karaktärerna är uppbyggda.

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, har under varierande namn och med skiftande förklaringsmodeller varit känt sedan antiken. Dagens syn på PTSD växte fram i samband med Vietnamkriget. Kriget satte krigsveteraners psykiska ohälsa på dagordningen och blev startskottet för den moderna forskningen kring dess orsaker och behandling. Omsvängningen går att se även i filmvärlden. I 1960-talsfilmer som Den stora flykten och Kanonerna på Navarone syns inga sprickor i hjältefasaden. Decenniet efter är bilden en annan. Veteranerna i Deer Hunter och Taxi Driver är brutna, PTSD har fått en huvudroll. Nu är det sällan en kvalitetsproduktion om krig görs utan att de själsliga ärren visas.

PTSD delas in i tre symtomgrupper: återupplevande, undvikande och förhöjd arousalnivå. Återupplevande innebär att får man flashbacks till den traumatiska upplevelsen, mardrömmar är den vanligaste formen. Med undvikande menas att man undviker sådant som påminner om traumat men även att man förtränger vad som hänt. Hemska händelser undertrycks, ett slags minnesförlust. Fenomenet är skickligt beskrivet i Waltz with Bashir från 2008.

Förhöjd arousalnivå betyder att man har svårt att slappna av. Ofta får den drabbade sömn- och koncentrationssvårigheter. Det finns även ett tillstånd som kallas komplex PTSD. Det kännetecknas av att man utöver symtomen på PTSD drabbas av instabilt humör som vrede, depression, ångest och kroppsliga besvär. Personer utsatta för långvariga, upprepade trauman som tortyr eller krigsfångenskap löper risk att utveckla komplex PTSD. Min tolkning är att Brody lider av just detta. Skaparna av Homeland har stått emot frestelsen att låta PTSD:n spela en för stor roll. Mindre skickliga berättare kunde ha fallit för frestelsen att låta Damian Lewis leva ut hela sitt register och låta handlingen domineras av Brodys försök att hantera sina trauman. I stället är Brodys känslor nedtonade. De finns alltid där, i kroppsspråket, i ögonen. Ibland kan man nästan se hur stormen inom Brody vill komma fram men tvingas tillbaka till sin plats under helyllefasaden. Damian Lewis lyckas skickligt förmedla Brodys själsliga smärta. Det är sällan mörkret ges fullt spelrum men ibland kokar det över, som när ett rådjur får möta den uppflammande vreden.

Carrie, fantastiskt spelad av Claire Danes, är en udda fågel vid CIA. Driven, taggig, arrogant och skickligare än sina kollegor. Svårkontrollerad men accepterad på grund av sin briljans. Med tiden växer bilden av en person med bipolär sjukdom typ 1 fram.

Grunden i bipolär sjukdom är ett svängande stämningsläge. Vid bipolär 1 svänger man mellan normalt stämningsläge, depression, hypomani och mani. Hypomani är ett tillstånd av förhöjt stämningsläge men inte så förhöjt som vid mani. Man behöver mindre sömn, är mer pratsam, impulsiv, idérik, aktiv, slösar pengar, dricker mer alkohol och kaffe. Självförtroendet är stort, självbevarelsedriften liten.

Den berömda kreativiteten som brukar nämnas i samband med bipolär sjukdom är som mest framträdande under hypomanin. Konstnärer målar tavlor, böcker skrivs och symfonier komponeras. Vid bipolär 1 kan hypomanin övergå till mani. Hypomanins drag blir mer uttalade. Tankarna glider ihop, det blir svårt att fullfölja sysslor eftersom man hela tiden kommer på nytt som måste göras.

Under en mani är man inte särskilt produktiv. Man kan vara vaken många dagar i streck. Humöret svänger snabbt, gråtmildhet kan bli raseri på nolltid. Att hålla ett sammanhängande samtal med en manisk person kan vara svårt, ibland omöjligt. Depression är den vanligaste humörsvängningen vi bipolär sjukdom, ett faktum som ofta glöms bort. (I studier har man uppskattat att en person med bipolär 1 befinner sig i depression tre gånger så lång tid som i hypomani/mani.)

Efter en mani är det vanligt att man rasar ner i en depression. En bipolär depression kan vara mycket djup och svårbehandlad. Min tolkning av Carries beteende är att hon redan från pilotavsnittet är lätt hypoman. Ska man vara noga tycker jag inte hon blir manisk i avsnitt elva utan mer uttalat hypoman. Hon kan hålla en hyfsat rak linje i sina tankar och slutföra det hon påbörjat. Gränsen mellan hypomani och mani är flytande, alla håller säkert inte med. Vägen till sammanbrottet är välskriven och trovärdig. Flera månader av extrem stress och ovanpå det en fysisk skada skulle kunna få även en person utan extra känslighet ur gängorna.

Den medicinska behandlingen av Carrie är så realistisk att den förtjänar ett eget stycke. Det märks att manusförfattarna ansträngt sig för att få det så rätt som möjligt. Utöver ett en miss då ett läkemedel som inte används vid behandling av bipolär sjukdom (Clozapin) nämns i ett tidigt avsnitt finns det få saker att anmärka på. När Carrie varvar upp i avsnitt elva ordinerar hennes syster en av de standardbehandlingar man brukar ge till människor i liknande situation även i Sverige (ökad dos Litium och det lugnande medlet klonazepam, i Sverige kallat Iktorivil).

Efter någon vecka går Carrie in i en djup depression och beslutar hon sig för att genomgå elektrokonvulsiv behandling, ECT. Vid djup bipolär depression är ECT en relativt vanlig behandling. Effekten är kraftig och kommer snabbt men är kortvarig. Därför ges ECT i kombination med läkemedel. När Saul sprang in som en furie på avdelningen för att avbryta Carries behandling reste sig mina nackhår.

ECT har, som de flesta vet ett dåligt rykte – oförtjänt dåligt. Från McMurphy till Janne Josefsson har den utmålats som ett skräckinjagande tortyrinstrument och minnesrensare. Men min oro för en ännu en skräckbild kom på skam. Slutscenen är den bästa beskrivningen av ECT-behandling jag sett på teve och film. Vilket egentligen inte säger särskilt mycket. Naturligtvis finns det överdrifter. Minnesproblemen överdrivs för att skapa en cliffhanger inför nästa säsong, skakningarna brukar inte vara så kraftiga, maskiner piper inte så mycket och jag undrar om inte till och med sprutorna är extra stora. Allt för att öka dramatiken. I verkligheten är behandlingen odramatisk. Inräknat sövning tar det runt en kvart, själva ECT-behandlingen inklusive kramperna under en minut.

Likafullt är detta imponerande tevedramapsykiatri. Det finns många fallgropar vid skapandet av en karaktär med psykisk sjukdom; många har försökt, de flesta misslyckats. Skaparna av Homeland har åstadkommit något som påminner om patografier, sammansatta karaktärer där sjukdom är en naturlig del, inte en påklistrad nödlösning för att knyta ihop en dålig historia.