Weird Science
Neesons mästerliga femminutare hos Gervais

2011-11-17  

En av mina favoriter i genren »kända människor driver med sig själva« härstammar från ett avsnitt av den legendariska irländska sitcomen Father Ted. Dougal har kollat på den nästan ännu mer legendariska sitcomen One Foot in the Grave och citerar kraftigt one-linern »I don’t believe it« i alla möjliga sammanhang. Självklart stöter Dougal och Ted på upphovsmannen, Richard Wilson, senare. Ted frågar om han kan dra sin replik. Wilson blir rosenrasande. SPOILER ALERT – någonting händer på slutet som får Wilson att spontant utbrista: »I don’t believe it!« Ganska underbart.

Det är en enkel väg till framgång. Om Michael Bolton klär ut sig till Tony Montana, Jack Sparrow, Forrest Gump och Erin Brockovic så kommer man att tänka: »Där har vi en skön lirare med swag så det räcker över till hela Vallentuna! Låt oss nu glömma hans ›kvart i tre på Harry’s i Östersund‹-tolkningar av Redding och Withers.« Om man följer den här logiken kommer det självklart bli Liam Neesons skämt som flest kommer få någonting ut av i premiäravsnittet av Life’s Too Short.

Det finns dock mycket annat att gilla också. Warwick Davis spelar en (också en klassiker) »skruvad version« av sig själv, vars enda CV-roller med viss tyngd är 1980-talets Star Wars-ewok och dvärgen i Willow (för att få ihop detta måste man ignorera verklighetens Warwick Davis gedigna fortsatta karriär med ständigt rollflöde i Harry Potter-filmer och whatnot…). Hans främsta karaktärsdrag är Napoleonsyndromet. Han poängterar ofta att han kan egentligen få en betydligt mer attraktiv tjej än sin fru. I själva verket håller hon på att lämna honom. Hela hans liv är i fritt fall. Han jobbar lite som en brittisk Thomsgård, men där Lina är rikligt reko är Warwick raka motsatsen. Han försöker leta jobb åt småväxta skådespelare men är i själva verket mest intresserad av att hitta jobb åt sig själv.

Det är mest påtagligt när han visar headshots på sina klienter. »We’ve got all sorts of looks, one with that look, one who looks like that you know with a hat on, one with long hair. All sorts of different looks.« Det är alla vanliga headshots, men Warwick har fyra bilder av actionkaraktär på sig själv. Det är uppenbart att han först och främst vill främja sin karriär.

Han förpestar skaparduon Gervais/Merchant i parti och minut och de kör sedvanligt mobbningsstuk mot honom. Jag tycker att Merchant (nu i verklig form) känns lite som en snubbe som vill passa in till vilket pris som helst. Även om han och Gervais varit blodsbröder aslänge känns det som han varit den Pilkington-mobbade innan och nu vill han till varje pris vara en del av hans umgänge och är mest en jasägare. Han är dock briljant, absolut. Hans cameo i Hot Fuzz är en klar favorit.

Mycket av humorn i Life’s Too Short är fysisk och jag kan väl säga att jag halvgillar det. När Warwick säger att han är dvärgarnas motsvarighet till Martin Luther King klipps det till när han nästan drattar på ändan när han ska kliva ur sin SUV. Efter att hans fru som sagt dumpat honom försöker han ta sig in i huset, men upptäcker att hon har bytt lås på alla dörrar. Då försöker han ta sig in genom hundlådan. Förklaringen när han blir upptäckt är att han bidragit betydligt mer för hushållet än hunden, så han borde också kunna ta sig in när han vill. Han har också en skum revisor vars kontor känns väldigt mycket Extras och tamejfan om det inte kan börja röra ihop sig med hans matematik nu också. En sekreterare som verkar rätt blåst anställs också (hon var den enda som sökte). Allt det här summeras till en helt okej upptakt, lär bli roligt framöver, gillar Warwick skarpt både som skådis och som karaktär und so weiter.

Det som fick det att bli allmänt asbra var ändå Liam Neeson. Han bara levererar. Jag har inte skrattat åt något Gervais-aktigt så mycket sedan kycklingdräkten, nästan, men vill inte förminska det genom att bara citera. Måste ses.

Nästa gång ska Johnny Depp vara lite Hunter-aktig med bandspelare och Sting är förbannad. Hoppas nu inte att det här förtar programmets utveckling för i Extras var ju stjärninhoppen något naturligt, något som rentav var helt nödvändigt för att få programmet att funka. Här kan det bli lite väl slumpmässigt och skifta till ett helt annat program. Neeson var den överlägset bästa scensekvensen, men är det samma program som det andra? Man får väl fundera mer över det när Raoul Duke dyker upp. Sen är ju Marla fucking Singer utlovad också! Wouldn’t miss it for the world.

Michael Parks och John Goodman lyfter nya Kevin Smith

2011-09-26  

Protagonister som kanske inte är protagonister när allt kommer till kritan, en skurk med egen moralisk kod plus frisyr i kategorin funky samt en grånad polis som i slutet av filmen har en monolog om att »hans typ« inte riktigt har en plats i samhället längre.

Låter det bekant? Ni får gärna gissa i kommentarsfältet. Vinnaren blir bjuden på en öl av sunkmärket Pabst Blue Ribbon (om nu det ens finns i Sverige, har kollat för mycket Lynch) och en sådan där tiokronorsburgare.

Medan ni funderar, låt mig gå in på en ny film med samma upplägg – Kevin Smiths Red State. Den mest analysvänliga av de filmer jag har sett från detta året. Dels har vi en filmskapare som många skulle kalla juvenil som försöker tackla två bautafrågor (fire and brimstone-kyrkor och post 9/11-regleringar) och så har vi en juvel i ensemblen. Låt oss börja med juvelen.

Namnet är Michael Parks. Det är ingen du vill bråka med direkt. Jag skulle påstå att han är i samma kategori som Joe Don Baker. Honom vill du inte bråka med heller. Skitfilmstuffingarna torde vara värsta sorten. Jag och de flesta andra kommer vagt ihåg honom som Texas ranger Earl McGraw. Efter lite research kom jag på att han är den som knyter ihop hela Tarantinos universum på något sätt. Winston »the Wolf« har också tillståndet att hoppa från film till film eller vad man ska säga. From Dusk till Dawn, Kill Bill och Grindhouse-filmerna utspelar sig i samma dementa värld tack vare korta inhopp från den solglasögonsamlande lagmannen från syd, alltid redo med förfärliga ordvitsar och metaforer. Det är ju såklart en jäkla petitess, dock lite kul. Eller kul, nja det kanske trots allt var fel ord. Vad som är ganska coolt är att Parks på 1960-talet var något av en poor man’s Jimmy Dean. Han hade en egen teveserie pre-Easy Rider där han åkte land och rike runt på sin Harley och hjälpte och snackade med människorna på hans väg (Then Came Bronson). Han spelade även Adam i John Hustons mäktiga Bibeladaption. Efter ett tag försvann det fördelaktiga yttret och därmed en massa roller. Att han rebellade mot Huston gjorde knappast saken bättre heller. Vad som efterföljde var hårda ord och vad man skulle kalla för svartmålning. Rodriguez och Tarantino mindes hans episka swag och tyckte att han skulle passa bra i From Dusk till Dawn (möjligen påminda av att David Lynch fått en liknande idé fem år tidigare och stoppat in honom i en handfull Twin Peaks-episoder).

Han spelar i öppningsscenen mot den lika briljanta John Hawkes, kommer in och käkar upp sceneriet som det vore baba ganoush. Följande citat summerar hela Parks skådespelargärning plus karaktären McGraw: »Well, it’s been one long goddamn hot miserable shit-ass fuckin’ day every inch of the way.« Rollen som fick mig att ana att det är en alldeles storartad herre vi har att göra med var när han spelade den 80-årige mexikanske hallicken med passion för Lana Turner vid namn Esteban Vihaio. Efter »the Sicilians« är scenen mellan Vihaio och the Bride den bästa Tarantino skrivit. Man kan endast ana vad för skit Vihaio har för sig.

Kevin Smith har tänkt som jag (något jag för övrigt hoppas inte händer dagligen). Han har sett Michael Parks och utbrustit: »Fuck, that cat can act! By the way, where’s the fucking bong and hot tamales?« Kevin Smith skulle inte vara Kevin Smith om han inte skapat lite rubriker angående filmen. Kevin Smith är dock inte som han en gång brukade vara. He’s wisened up. Han snackar mycket om hur hockeyn räddat honom. Wayne Gretzky har blivit hans stora förebild i livet och det hans pappa Walter sa till honom när han var ung – »Don’t go where the puck’s been, go where it’s gonna be« – har blivit något av ett mantra. Han har gått ut med att han ska sluta göra film (återigen, rubriker!!!) efter en episk hockeyhistoria om en enforcers uppgång och fall. Hittills är Alan Rickman klar som lord Stanley och Michael Parks är stenhård coach i Tichonov-anda. Should be interesting.

När han nu skulle distribuera filmen tröttnade han rejält på studiosystemet. Budgeten är 4 miljoner dollar och bara marknadsföringen skulle kosta 20 miljoner. Smith hade gärna tagit 20 millar på filmen i stället och låtit alla skådespelare få betalt, liksom. Nu skulle han ha kämpat för att få ihop budgeten bara för att några low-lifes skulle kränga ut den för det femdubbla. Han har sålt ut Carnegie Hall utan att betala något för det genom Twitter. Nu valde han att distribuera filmen genom att sälja den genom auktion på Sundance (vilket mer var ett sätt att bevisa en poäng – han sålde den för 20 dollar till sig själv). Sedan åkte han land och rike runt med filmen till olika biografer som man gjorde förr i världen. Jag börjar gilla Kevin Smith mer och mer. Har jag brytt mig om hans filmer sedan Dogma? Nej! Tycker jag han är en särskilt begåvad filmskapare? Nja. Han har dock fått mig att tänka till lite om filmskapandet.

Nu till själva filmjäveln. Gillar ni inte spoilers kanske det inte är utmärkt att ni läser detta. Det är dock inte Game of Thrones vi snackar om direkt.

Det börjar med tre uttråkade och relativt kåta ungdomar som bor i en sömnig stad. Jag tycker deras utseenden passar karaktärerna bra. Vi har ledaren Travis som helt enkelt är slackeriffic. Vi har sonen till byfånen med Jagr/Danny McBride-frisyr. Han heter något stereotypt, kanske Billy Ray. Sen har vi den tredje. Han har lite James Franco-vibbar över sig. Jag gissar att det är han i gänget som köper sina kläder på Weekday och drömmer om Elin Kastlander. Hans namn minns jag inte. Han får heta Otto, efter rebellpsykologen.

Där har vi ett av filmens problem. Det man får reda på om filmens rollgestalter är Jack… and shit’s just left town. Travis har fått nys om ett säkert ligg borta vid ökända Cooper’s Dell och Billy Ray och Otto hakar självfallet på. Enter Melissa Leo (undrar hur pass upphetsad Sigge Eklund blev nu). Hon säger att han inte direkt kan göra »the devil’s business« utan ett par kalla, så de tre icke så smarta pojkarna dricker upp två och somnar accordingly.

Otto vaknar upp i en bur, normalt rekommenderad för någon störig rotweiler vid namn Friedrich. Han undrar vad som står på och innan han hunnit säga »get me the fuck out of here, you maniacs!« är han framme vid församlingen Five Points och familjen Cooper. Scenen när filten dras över buren där stackars Otto Gross ligger är den överlägset bästa sekvens som big man Kev någonsin kommer att regissera. Det är hans stadiumsekvens i The Secret in their Eyes. Det är total förvirring hämtat från mästare som Argento och Jodorowsky, i alla fall enligt den här anspråkslösa skåneglytten. Man får se ett litet barn stirra på honom genom buren samtidigt som Michael Parks sjunger i bakgrunden. Melissa Leo stirrar på honom och småflinar och drar ner filten igen. Jävligt obehagligt på alla sätt.

Vad som följer är filmens clou. Michael Parks släpps loss helt under tio minuter och håller en mässa. Han är alltså sjukligt bra. Hans rollgestalt pastor Abin Cooper blåser till och med Vihaio av stolen i läbbighetsgrad och det är en tall order. Jag kunde se lite Nicholson över hans leende. Hans klädsel är utmärkt. Lord Summerisle i The Wicker Man är som vi alla vet den bäst klädda filmskurken genom tiderna och Abin Cooper kanske inte riktigt når de höjderna, men jag skulle nog kalla honom för den mest effektivt klädda filmskurken jag har sett om nu det makes any sense. Han har långt grått hår, skäggstubb, en rutig kostym och en accessoar jag skulle kalla för »kulslips« fastklämd med en sådan där metallsak så att det inte fladdrar och drar. Han ser på många sätt mer ut som en slöjdlärare än en stereotyp sektledare vilket bara jobbar till hans fördel.

Han börjar med att utropa: »Good evening, family!« Familjen svarar: »Good evenin’, grandpa!« Direkt så kontrar han med ett »…but what’s so good with it?«. Det är en oerhört snärtig replik som sätter hela mässan i rullning. Han predicerar om sådant som Fred Phelps brukar snacka om och det är ganska tydligt att det är Westboro Baptist Church som var Smiths inspiration till Five Points. De har skyltar med exakt samma typsnitt och med ungefär samma budskap, und so weiter.

En annan viktig observation är att han är något av en mediehora. Han snackar om press coverage och att de ska se till att tivoa nästa teveinslag om dom vilket känns ganska mycket som något WBC också skulle göra, om man utgår från Louis Therouxs dokumentär. Jag tycker det är jätteintressant. Man skärmar av sig själv från världen men man använder sig ändå av nymodigheter som så att säga further helps the cause. Dock är pastor Cooper inget fan av »that hideous world wide web« som ju WBC är. Jag kan bara fortsätta pladdra om hur bra Michael Parks är, men låt oss vänta en aning med det. Det kommer igen, tro mig.

En subplot involverar den homosexuella sheriffen (spelad av en underanvänd Stephen Root) som blivit utpressad av Abin Cooper (»that picture of you with that boy would be nice to put between the two stockings come christmas, wouldn’t it?«) efter att hans hejduk dödat hans lite väl snokande deputy. Abin ser dock en ATF-flyer på sheriffens kontor och kommer på att agentbyrån är i färd med att utreda Five Points – och att de har resurser.

Klipp till en sovande John Goodman som likt Marge Gunderson blir introducerad lite mitt i, för att sedan ta över. Han vaknar av att telefonen ringer, blir informerad om vad som hänt och frågar lite snällt sin fru om kaffe. Väldigt mycket Fargo över deras relation.

En av filmens största svagheter, det finns några stycken, är att Goodman under en konversation med frugan nämner Fred Phelps, och jämför Westboro Baptist Church – inte Five Points – med Coopers familj (They’re sue-ers, not doers«). Det är ungefär lika illa tänkt som om 24, efter att ha kommit upp i marschhöjd med sin sedvanliga komplexa set-up med ett påhittat Iran-liknande land, plötsligt skulle slänga in riktiga Iran också i plotten…

Vad som sedan följer är en Waco-situation, där ATF:s metoder sätt under lupp. Och just det!!! Protagonisterna!!! De rymmer och har sin beskärda del i Waco-krisen. Fast de är mer av en deus ex machina än protagonister, så det kanske inte är så konstigt att jag inte minns vad snubben med James Franco-auran hette.

På grund av ATF:s tveksamma order (skjut på vad som än rör sig) blir också gisslan sedd som en del av familjen och därför måste de samarbeta. Det är en ganska intressant twist. Den penultimata scenen med Goodman är ganska smart, och väl det som mest liknar filmen jag sökte i inledningen (Härligt, va? Blir som ett sådant där test man gjorde i skolan efter någon snackat om Ales Stenar i två timmar. För att visa hur mycket man hängt med, liksom. Gissa nu i kommentarerna!) Här riktar Kevin Smith hård kritik mot hur paranoida vissa grenar av USA:s regering blivit efter 9/11 och det blir väl kanske inte samma sak om Silent fuckin’ Bob gör det som Oliver Stone, men jag tycker det är ganska fyndigt. Goodman berättar en anekdot värdig Lt Jim Gordon med en utmärkt punchline som jag tycker får avsluta den här texten:

»People just do the strangest things when they believe they’re entitled, but they do even stranger things when they just plain believe.«

Sen ska sägas att slutet är en jäkla höjdare också. Sitter som en Spector right in the kisser. Allt sammantaget tycker jag att det är en utmärkt film som jag misstänker att jag kommer uppskatta mer än majoriteten. Den har många svagheter, men jag tycker ambitionen var både god och hög nog för att vinna över mig. A for effort.

Jag höll inte mitt löfte om att avsluta texten med Goodmans punchline. Antar att jag inte är hederlig. Nej, vi gör en patenterad Parksare:

»I fear god. You better believe I fear god.«

 

En förlorad film

2011-07-12  

Jag har sett en film som jag tror ingen annan i Sverige har sett. I dare ya. I double-dare ya! Den heter The Gardener’s Son och manusförfattaren är ingen mindre än Cormac McCarthy. Den gick på PBS en gång 1976. Som del i en antologiserie har den varit omöjlig att få tag på, men sedan ett par veckor finns den på Amazon.

Anledningen att jag haft den på dvd längre är att jag känner snubben som grundade The Cormac McCarthy Society flyktigt.

Jag gillar ju som de flesta Cormac, men the big selling point för mig är att huvudrollsinnehavaren är Brad Dourif. Alla vet hur Brad Dourif ser ut. Hans intensivt rädda Gökboet-blick och så vidare. Få kan hans namn. De som kan det är de som sett honom spela Hazel Motes i John Hustons utmärkta religionsfilm Wise Blood eller som är allmänt B-filmsnördiga. Hans ansiktsuttryck när han sitter på huk bakom Ned Beatty på en bilhuv i den filmen säger väldigt mycket (hela hans nedgång och sättet han spelar den på har beskrivits bättre och framför allt längre tidigare av Hynek).

Här spelar han Robert McEvoy, en typisk rascal i 1800-talets South Carolina, närmare bestämt Graniteville. Han mår inget vidare. Hans ben är förruttnat och måste amputeras om hans liv ska kunna räddas.
Hans far trädgårdsmästaren jobbar för familjen Gregg som väl har ett slags kvasisläktförhållande med familjen McEvoy, behandlar dem väl trots klasskillnaden. Filmen börjar med att Greggs husläkare kollar till halvliket tillika patriarken William Gregg. Matriarken säger att »du väl också kan se till McEvoy-pojken också«. En viktig poäng är paret Greggs vänliga förhållande med alla arbetare, något som inte riktigt förväntas av dem. Ingen annan kan riktigt kännas vid deras empati. Robert går slutligen efter lite käbbel med på att amputera benet. Som jag nämnde innan var ju William Gregg inte direkt frisk som en nötkärna, så han kolar vippen. Hans son James tar över (spelad av Kevin Conway, mest känd i alla fall för mig som bröderna O’Reillys pappa i Oz). Han är en elak jäkel. En riktig elak jäkla jäkel. Han behandlar de chockade arbetarna på ett vidrigt sätt. De som var vana vid ett gästvänligt behandlande får nu bemöta en mycket kallare värld och många som rest en stor sträcka för att få jobb skickas tillbaka. Robert ser det. Det gör honom inte glad. Som om inte saker redan kunde bli värre stöter James dessutom på hans syster. Robert är en arg ung man. Det förlorande benet och James Greggs vedervärdiga beteende får honom att koka över. Han pratar om att han hellre vill gå tillbaka till extrem fattigdom än tvingas stå ut med James Gregg. Han beslutar sig för att gå »on the road«.

Det har nu gått två år och Robert återvänder till Graniteville. På vägen dit stöter han på en grupp män (Ned Beatty är en av dem) som säger att det fortfarande är lika jävligt under Greggs tyranni. Nu beslutar Robert att ta saken i egna händer… Vad som efterföljer är stor tragik. En annan poäng är känslan av att ingen riktigt känner varandra. Repliker som »You don’t know me!« är ganska vanliga. Det är väldigt synd att så mycket tid går till navelskåderi och alldeles för lite åt att faktiskt se till andra människors behov. Människan kan aldrig riktigt känna varandra och det är en stor tragedi. Manuset är briljant. Cormac skriver om människor som inte riktigt kan snacka. Man felciterar en massa folksånger och ordspråk. Cormac använder det till olika effekter, komiska som tragiska. Det är en fascinerande berättelse om än i liten skala. Och Cormac har en cameo – som en välklädd man i tophat som Gregg visar runt i fabriken. Jävligt stilig back in the day.

Om man ska jämföra med andra McCarthyverk ligger The Orchard Keeper, Outer Dark och Child of God närmast. Det är en ganska brutal berättelse med hängningar, dödskjutningar och kroppsförrutningar.

Ingen vet egentligen vad Cormac själv tyckte om filmen men eftersom inget direkt har tagits bort från hans grundmanus, och han har en cameo, så var han nog ganska nöjd.

Det är intressant att något kan vara så komplett undangömt för allmänheten. Det finns säkerligen en special edition-bluray för Toxic Avenger 3 någonstans. Jag har vant mig vid att mitt ex av The Gardener’s Son tar lite avbrott då och då för meddelanden som »PBS – We deliver the news when YOU want whem!«, plus klassiskt 1970–80-talsknirrknarr. Men nu finns den alltså trots allt på dvd – 19 dollar på Amazon – och jag behöver inte längre moonshina den till kompisar och tvinga dem att lyssna på hur jag sitter och nynnar på The Ballad of Thunder Road och tror att jag är Robert Mitchum medan bränn-dvd:n gör sitt eget knirrknarr.

En film som tidigare bara intresserat några intellektuella gubbar i Tennessee kan nu plötsligt få en renässans i SoFo. Jag är tre pilgrimsmusslor från att vara genial. Vet ju ingenting om SoFo, men det är väl lite Pabst Blue Ribbon-människor? Vill sticka ut lite.

Nu kanske jag borde göra den där klassiska krönikeavslutningen. Gå tillbaka till något jag skrev i början. Har någon därute trots allt sett filmen? Vad tyckte du? Go nuts nu i kommentarsfältet! Eller kommentera i alla fall. Detta är det allra första jag skriver som inte är ett mejl eller sms eller en memoarinledning som man aldrig kommer någon vart på. Hoppas ni gillade det. Tar hellre hatkommentarer än inget alls. Ni är mitt ljus på vägen, eller någon annan tafatt metafor.