Weird Science
Om att säga ja till normen och ändå må skit

2012-04-18  

Det är något med Lyckan i LA som ger mig svår ångest. Jag har inte lyckats reda ut det för mig själv, och fortsatt att titta, trots att jag mår dåligt, för att försöka hitta någon slags förklaring. Både till min fascination och mitt äckel.

Det är oväntat komplicerat. Kanske mer än vad en sån här produktion förtjänar. Kanske mer personligt än vad läsare av den här bloggen vill läsa om. Det handlar mer om min barndom, min bakgrund och mitt förhållande till femininitet än om teve.

Jag har alltid haft svårt att läsa av andra flickor. Det framstod tydligt när jag i prepubertal ålder försökte förstå de osynliga regler jag mötte. Eller ännu tidigare, med myten om att flickor inte kan leka tre, något som uttalades som en sanning av alla vuxna för att förklara varför mina vänner var dumma mot mig eller andra flickor som inte passade in i den snäva flickrollen.

Och senare, när jag satt med grav gråtångest i flickornas omklädningsrum för att jag inte rakat benen inför innebandyturneringen och fasade för någon skulle se det. När killen jag var kär i vände i dörren när han upptäckte att det var mig han skulle pussa i ryska posten. När flickorna som hade makten i skolan gick förbi mig med doftande hår och perfekt släta, mejkade ansikten. När jag gjorde upp med min utseendeångest och bestämde mig för att skita i den och försöka hitta en egen idé om hur jag ville se ut och känna inför mig själv. När jag kände att jag levlade i självförverkligande. När jag insåg att jag faktiskt kan slippa tänka på det om jag verkligen jobbar hårt.

Jag har aldrig kallats för pojkflicka. Men jag har heller aldrig varit sådär tjejig. Jag har tittat på de där tjejerna, på reklambilderna, på skådespelerskorna och insett att jag bara kommer vara löjlig om jag försöker vara som de. Jag är för hårig, för tjock, för fula glasögon och så vidare. Jag är för högljudd, för smart, för nördig. Precis som alla andra kvinnor.

Att titta på Lyckan i LA blir som att få en bakdörr in hos de där utomjordingarna som jag tittade på med avsmak och avstånd bakom mina kajalsvarta tonårsögon. De där som jag och mina kompisar föraktade. De där som förstorade brösten. Som vek ut sig. Som gjorde sig dummare än vad de är. Som vi älskade att se ned på. Som jag ägnat hela mina tonår att inte vara som. Den sortens femininitet som Carro, Katya, Emilia och Rebecka representerar är något som jag både lärt mig är omöjlig att uppnå, och något som i min värld även är djupt förkastligt, avskräckande och ett tecken på vad som är fel med vår ojämställda värld. Det är tankarna om att vi inte har makten över de feminina uttrycken, att någon annan bestämt den här mallen, som dessutom inte går att leva upp till. Till och med för de här tjejiga tjejerna är det omöjligt.

Rebecka säger till exempel i ett avsnitt att det är svårare att vara skådespelare om man botoxar sig, eftersom det försvårar ansiktsuttrycken, men att hon gör det ändå för att hon hellre ser bra ut. Rebecka är 24 år gammal.

Det blir svårt i mig. Jag är så förtrollad av dem. Deras bruna kroppar, deras läppglansiga läppar, deras (tänker jag mig) doftande blonda hårsvall. De är overkliga, som dockor. Så lätta att objektifiera. Så lätta att förakta.

Som när Rebecka blir lite chockad över att hon ska behöva betala för att få sin bil lagad, eller när hon utbrister »We don’t pay for drinks, we have big boobs«. Varje gång Katya utnyttjar Sanger och hans uppenbara förälskelse i henne för att få tråkiga sysslor utförda, och han gör det. Varje gång Chris är med i bild, och Emilia försöker rädda deras förhållande, och Chris enda bidrag är att vara en riktig jävla röv – och Emilia får höra att hon inte gör nog i förhållandet, att hon borde försöka mer.

Det blir svårt i mig. Jag blir så ledsen. Ledsen över att de här flickorna, som valt så annorlunda än jag när det gäller hur de ska förhålla sig till kvinnorollen, mår så dåligt. Att de sagt ja till normen men ändå mår skit.

Trots att de gjorde allt rätt, att de gjorde det alla sa till dem, att de format sin personlighet, sitt utseende, sitt liv efter ett omöjligt ideal, så är de ändå förlorare. Det får inte mig att känna triumf över mina egna avsteg från normen. Det får mig att känna en sån vansinnig sorg.

Två Spartacus-fanbrev skrivna i blod och tårar

2012-04-05  

 

Kära Craig Parker,

Du var den enda anledningen till att jag såg båda säsongerna av Legend of the Seeker. Jag kämpade mig igenom denna vansinnigt usla serie bara för att få en glimt av ditt till perfektion fulländat ondskefulla halvleende. Jag beundrade dig för att du lyckades ta en så fånig roll som Darken Rahl och göra den intressant, trovärdig och rolig. Jag förlät dig nästan för Halldirs dallrande kinder.

Du har varit den stora behållningen med senaste Spartacus – Vengeance. Här har de verkligen lyckats med sin casting. Du fyller ut varje tum av din romarrustning. Din tolkning av preatorn Claudius Glaber fyller mig med våldsam livsglädje. Även här ditt ondskefulla halvleende, nu än mer ondskefullt. Liksom ditt allvar när du utan att tveka utdelar dödsdomar. När du knullar din fru täckt i din älskarinnas blod. När du skickar i väg Asher mot en säker död. Jag älskar dig, Craig Parker. Att Spartacus tredje (Treochhalvte? Fjärde?) säsong nu får klara sig utan dig, är mig ofattbart. Jag kan inte med ord beskriva min sorg. Min bestörtning. Min chock och förtvivlan.

Du kommer vara saknad och sörjd.

Mvh Ditt största fan.

 

 

Kära Starz,

Att döda av hälften av alla huvudroller i en grand finale, är ju något som Spartacus prövade även i den första säsongsavslutningen. Det funkade ganska bra då. Men nu..? Är ni medvetna om, kära produktionsteam, att ni just tog bort alla som gjorde serien det minsta intressant? Vilka är kvar? Ett gäng smutsiga karlar i läderkalsonger. Det var ju romarna som bar serien, som utgjorde något slags substans, som motade bort Mel Gibsons blåa feja som skriker FREEEEEDOOOOOM från min näthinna. Det var ju Craig Parker som fick mig att hålla ut under alla ändlösa peptalks från Spartacus om hur alla män är bröder och att de måste samarbeta och inte slåss inbördes. Och nu tycker ni att det är en bra idé att avrätta honom? Alltså, det betyder ju att ni tagit bort alla möjligheter för Glaber att komma tillbaka. (Om inte detta är en mardröm, Bobby Ewing-style, jag hoppas på det.) Jag har inte varit så här upprörd sedan jag grät och skämdes till Californication senast. Jag har inte känt mig så här sviken sedan Weeds säsongerna 4–6.

Nu är det dags att leverera. Ni måste frambringa en sådan vansinnigt episk superromarskurk till nästa säsong att vi kissar på oss av skräck, kåtma och beundran.

För om ni vågar avskeda Craig Parker, så måste det rent logiskt betyda att ni har ett sjujäkla äss i rockärmen. Eller hur? Så nu kavlar vi upp ärmarna och tar ut de stora kanonerna. Jag tänker James Purefoy, at the very least. Okej?

Mvh Craig Parkers största fan,

Ett hatknull i 92 kapitel

2012-03-28  

Jag har tappat räkningen på hur många sådana här texter om Californication jag skrivit. Jag är som den där som inte kan sluta prata om tjejen/snubben/aset som dumpat en. Eller som om jag fått en one-fix (om du läst The Game fattar du) på en kille som bara inte vill ha mig. He’s just not that in to you, and all that. Jag har dumpat tillbaka. Tänkt att nu är det verkligen slut. Slängt igen dörren och skrikit att jag aldrig mer vill se dig, och sen alltid krypit tillbaka, skamsen, förnedrad.

Jag vågar inte berätta för mina vänner att jag börjat igen. Jag vill inte att de ska titta på mig sådär. Med blicken lika delar fylld av medlidande och avsmak. Varför fattar jag bara inte?

Varför är det så svårt att förstå att Californication är inte skriven för mig? Är inte och har aldrig någonsin varit skriven för mig. Californication är skriven för sköna snubbar som gillar att knulla; som innerst inne är goa killar, med hjärtat på rätta stället men som tycker att om lite fitta erbjuds så vem är man att tacka nej, liksom? Den tänkta målgruppen för Californication har en skön killsnopp, inte snippa.

Jag googlar. 92 avsnitt. 77 skrivna av män. Antal avsnitt en kvinna tar av sig kläderna av ingen som helst anledning annat än att få priviliegiet att humpa Hank Moody: 92.

Varför fattar jag inte?

Jag är så jävla nere i Californication. När Hank åker upp för att läsa lusen av Tyler och träffar de gräsodlande, lesbiska mammorna. När Hank, Karen och Becca har sitt stillsamma familjebanter i köket. När Hank skriver om en scen så att skådespelerskan blir ett handlande subjekt. När Samurai Apocalypse pedagogiskt förklarar varför han ursäkta så mycket behöver slå Hank på revbenen. När jag generat asgarvar över Marcy och Stus förnedringssexlekar (där det är Charlie som förnedras). När Hank och Karen hånglar på stranden. När jag undrar om den här säsongen slutar med att Hank och Karen blir ihop igen, eller med att Hank åker iväg i en bil? När jag myser över detta.

Och sen: Bam! Rakt ned i verkligheten igen. I gubbsjukan där medelålders män ooglar knappt myndiga, trådsmala tjejer med bröst som liksom säger Hej! (om du läst Liv Strömqvist fattar du). I förnedringen där det utan att generas läggs växlar på storylines som börjar med att en ung skådespelare frågar om Hank vill se hennes bröst och sen masserar hans axlar medan han skriver och kallar honom geni. När kvinnor gång på gång på gång framställs som lycksökerskor som bara tar av sig kläderna utan åthävor. När Hank Moody får rädda en lyxprostituerad från att bli våldskissad på och vi förväntas skratta åt det, som ännu en av tokerierna i serien. När vi ska skratta åt trashiga strippan Holly, så långt från det blaserade intellektuella Hollywood.

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag har ingen självrespekt kvar. Jag är en spillra av mitt forna jag. Du kom, du drog över mig och här är jag nu, förvirrad men hoppfull, lite äcklad, och med en fadd smak av sperma i munnen. En smak av ett riktigt dåligt knull. Igen.

Bröd, skådespel och kol

2012-03-23  

Biosalongen är knökfull med elvatillfemtonåringar. När SF Bios presentatörer ska försöka hälsa välkomna till filmen dränks deras röster i ivriga jubelrop. När förtexterna rullar i gång är hela Sergels stora biosalong ett inferno av skrik, applåder och folk som hyschar på varandra.

Vi märker att alla i salongen kan boken utan och innan när Prims fula katt Buttercup är i bild en microsekund. Ljudet är öronbedövande. Jag tänker, att om filmmakarna gjort ett enda avsteg från berättelsen så kommer det bli upplopp här inne.

Och så är det. Filmen följer boken till punkt och pricka. En del är naturligtvis nedkortat, men annars vet jag precis vad som ska hända och när. Det gör publiken också och markerar högljutt när det är något de gillar eller ogillar. Som när Peeta visas i bild första gången. Tjejer skriker höga Beatles-skrik. »Iiiihhh! Peeta!« Jag hör dem i raden framför viska till varandra: »Han är så sjuuukt snygg!!« Tänker tillbaka på när jag läste böckerna, var inte Peeta typ en sidekick till hjältinnan Katniss? Härinne beter de sig som att han är huvudpersonen. Jag får en vansinnig lust att resa mig upp och skrika Men fattar ni inte allvaret i det här, vilken vansinnig jävla ångest att se sitt barn bli utvalt till en säker död? Bitch, please. Sluta vara en sån där vuxen.

Burop när Cato dyker upp. Han är skurken. Inga burop när president Snow är i bild.

Spelen börjar. Applåder och jubel när Katniss sågar ned det stora getingboet och dödar en av karriäristerna. Själv börjar jag känna mig lite smutsig. När jag läste boken så var jag med i Katniss huvud, kände vad hon kände, tvivlade när hon tvivlade, såg spelen inifrån. Nu är jag en del av den medialt manipulerade massan, både inne och utanför fiktionen. Dock verkar det som att jag och resten av publiken ser olika filmer. Ibland kan jag känna stråk av vad som verkar vara moralpanik i bröstet. Ska verkligen tolvåringar kolla på det här? Ska de verkligen jubla av glädje när någon brutalt hugger ned någon i deras ålder? Klipp där Katniss nästan kysser Peeta. Jubel. Klipp på Gale som ser det på teve hemma. Medlidandeljud från publiken. Jag vet inte hur det är med er som läser, men om jag vore Gale skulle jag oroa mig mer för att min bästis kanske dör, än att hon kysser någon annan.

Enda gången jag känner för att skrika och jubla som resten av publiken är i klippet från distrikt 11 när upploppen börjar där. Men det kan vara jag som är en revolutionsromantiker, jag vet inte. Scenen är kort, och vi är strax tillbaka på arenan.

En scen från Truman Show dyker upp i mitt huvud. Det är Ed Harris som säger »cue music« under en känslig scen med Truman. En tekniker vrider på ett reglage och stråkar tonsätter scenen.

Jag känner lättnad när vi är i kontrollrummet hos spelledarna. Inte bara för att det är supernygga effekter med tekniker som trollar fram eldstormar och vargmonster med lite svepande rörelser över en touchscreen, utan för att jag äntligen får vara en betraktare som ser på filmen Hunger Games, inte en av dem som ser på tevespektaklet Hunger Games i fiktionen. För vår blick är densamma, vi rörs och upprörs av spektaklet, hurrar när den vi inte gillar dör, hurrar när den vi hejar på triumferar. Gråter när någon av spelledarna/regissören säger »cue music«.  Min bästa och mest surrealistiska scen är en av slutscenerna. Peeta och Katniss kramar varandra med tomma blickar. Det är över. Vansinne i biosalongen, skrik och applåder. Blandas på filmen med jubel och applåder från publiken i fiktionen. Ingenstans visar huvudpersonerna någon som helst glädje över vinsten. Den är reserverad till oss som tittade. Jag undrar: Är det meningen? Är denna känsla av smuts det som jag ska känna efter filmen? Är det ett medvetet val att göra oss till de vrålande massorna utanför arenan?

För Hunger Games är också såklart en berättelse om klass. Om de rikas förtryck av de fattiga. Om ett konsumtionssamhälle som gått så långt att vi kollar på barn som dödar varandra medan vi äter popcorn. Men det är också en ungdomsfilm. En spännande actionrulle med en kickass hjältinna, som övervinner allt. Vilken film är det jag ska titta på? Jag har svårt att avgöra.

Allt som allt: Hunger Games är en bra film. Speciellt om man även har läst boken, för då kan man följa med i Katniss egna tankar, det som inte riktigt kommer fram i filmformatet. Jag hoppas att de fortsätter och gör film av de två efterföljande böckerna också, eftersom de är i min mening mycket mer intressanta än första boken.

Tyvärr är det som blir bestående hos mig, förutom den lätt surrealistiska känslan av att ha befunnit mig i en elvatillfemtonårig torktumlare i två timmar, min vän Lars kommentar. I början av filmen lutar han sig till mig och frågar: »Men Anna-Karin, det är en sak som jag inte förstår. Om det nu är så att de är så high tech i huvudstaden, med svävare och nanoteknologi, vad ska de då ha kolet till?« Ridå. Jag kan nu inte tänka på något annat. Va fan ska de egentligen med kol till?

10 tankar: Spartacus »Vengeance« (säsong 2 episod 2)

2012-02-08  

1. Antal minuter och sekunder till första blod-slo mo: 2.26. Strax därefter skymtas också första bröstet.

2. Jag stör mig på, likt Annie Wilkes i Misery (That’s cheating, that’s not what happened, you cheated!!), att vi tydligt fick se Lucretia bli nedstucken i sista avsnittet av säsong ett, och nu ska vi bara acceptera att hon lever utan att få en vettig förklaring till hur.

3. Skönt med lite girl-action där kvinnorna faktiskt får slåss lite de med. Mira får dessutom lite romar-feminism-101 med befriade sexslavinnan. (Hon tror att Mira sexar med Spartacus för att få beskydd, snarare än att det är kärlek och romantik på g.) Lite senare i avsnittet får denna sexslavinna också yttra: »I pay with the only coin that I have – as do you.«

4. Älskar fortfarande Manu Bennetts Crixus. Mest för att han tar rollen på ett sånt oerhört allvar att han aldrig blir löjlig eller svår att tro på, hur många hotfulla väsrepliker han än får leverera. För övrigt vet jag inte om jag älskar eller hatar vad de gjort med språket i serien. Verkar som att modellen är  att ta bort alla the, an, och a. Ska det låta gammelmodigt? Exempelmening: »Escort Lucretia to market.« »Apologies, the boy deserves opportunity.«

5. Men stylingen på Crixus gör att han ser ut som en technoviking på moonparty i Goa. Det är fel look för dig, Crixus!

6. Kidpussande romarrinnor? Anakronism? Det känns… fel.

7. Mira och Spartacus har ett dtr-samtal, romanstyle. Min tolkning: Han är inte är redo att inleda ett nytt förhållande än, då sorgen efter frun är alldeles för färsk. Hon vill gärna kila stadigt, men accepterar läget för att få vara med honom.

8. När vakterna kommer in i slutet tänker jag inte häftiga romare, utan smutsiga snagas. Vad hände? Alldeles för lite mastiga praetorianer.

9. Orka med fler galna kvinnor med mystisk kontakt med gudarna/det undermedvetna. Vi orkade med River i Firefly, men nu är kvoten för evigt fylld. Jag önskar mig kalla, intrigerande Lucretia tillbaka, tack.

10. Och slutscenen: Tack och lov! The evil gimp with a limp är tillbaka. Avslutningsvis en avräkning, antal penisar i bild i detta avsnitt: 5.

Döden och döden

2012-01-30  

 

Tre gånger skvätter blodet så att det sköljer över hela kameralinsen och på så sätt blir en indikator på att det nu är scenbyte. Inälvor. Lemmar som skiljer kropp från svärd så att blodet skvätter. Huvuden som rullar. Män som vrålar och dödar varandra. Inget som borde vara en överraskning för mig som följt och älskat de två tidigare säsongerna i Starz blodiga romarepos Spartacus. Men jag blir illa berörd. Jag har tidigare kommenterat våldet och blodskvättandet något överseende, som att det är något som hör till genren. Det har alltid varit den underliggande berättelsen om manlighet som har intresserat mig.

Jag tror det har att göra med att Andy Whitfield som spelade rollen som Spartacus i säsong 1 inte är med längre. Inte för att han blev ersatt av någon annan yngre, snyggare, bättre, utan för att han dog i cancer.

Jag youtubar. Det finns flera R.I.P.-videos, en hyllning från Starz, mer klipp från serien. Men jag hittar inget klipp där de som är kvar i casten får uttala sig om det jag vill veta: Hur var det att gå till jobbet efter att han hade gått bort? Hur var stämningen i filmcrewet? Vad sades innan första scenen när Liam McIntyre skulle försöka vara Spartacus? Hur kändes det att spela scener som badar i blod och gore och där döden görs till underhållning när en nära vän och medarbetare inte finns där längre?

För mig skiftar fokus. Jag tror jag hade väntat mig att serien skulle gjort det också. Men det är ju helt orealistiskt, det vet jag ju. Jag har sett fram emot det här, peppat på nya säsongen. Men nu är det det enda jag kan tänka på; kontrasten mellan döden i verkligheten och ultravåldet på skärmen. Hur lite den senare har med någonting överhuvudtaget att göra.

Äntligen Irene i Sherlock

2012-01-03  

Tänk dig att du har en jävligt smart kompis. Du har känt honom skitlänge så du vet att han kan framstå som en aning enerverande att umgås med. Du kan se att andra vrider på sig när ni umgås i sällskap. Ibland skäms du. Han har ingen social kompetens. Han kan säga helt hårresande saker som får dina vänner att baxna. Du har haft vänner som valt att inte komma till fester när de fått höra att han ska vara där. Du har ofta fått frågan »Varför umgås du med honom egentligen?« Och då vet du inte vad du ska svara, du kanske mumlar något om att ni känt varandra sen ni var små. Att han är rolig och smart när man kommer honom närmare. Men du vet att ingen kommer se det du ser. För alla andra är han bara en outhärdlig dryghög.

Men du älskar honom. Ibland hatar du honom. Han lämnar dig aldrig oberörd.

Faktum är att jag knappt träffat en enda människa som inte har en relation till Sherlock Holmes. Som inte har en åsikt om hur han ska vara. Nej, han ska inte vara som Robert Downey Jr, det är en skymf! Jo, men han är precis som Roberts tolkning, skabbig och genial. Den gamla BBC-serien är den enda som gjort honom rättvisa, nej, det borde aldrig filmatiserats överhuvudtaget! Han ska bära tweed! Han ska ha höknäsa! Han ska ta kokain! Han ska absolut inte lusta efter Watson!

Jag har ofta förundrats över detta. Vad är det som är så oerhört viktigt med Sherlock Holmes. Han är mig ganska ointressant. Även om jag också är investerat i det Holmeska universat så är jag det från en lite annan vinkel.

Min relation till Sherlock Holmes är inte det minsta passionerad. Min håg och läggning svänger åt ett annat håll. Åt Irene Adler. Som bokslukande 12-åring försökte jag mig på Det spräckliga bandet men fann det för tråkigt. Av någon fick jag en bok med titeln God afton Mr Holmes av Carol Nelson Douglas som utspelade sig under och efter En skandal i Böhmen, men från Irene Adlers perspektiv. Jag älskade boken. Jag läste om den gång, på gång. Och fick med den även en relation till Sherlock Holmes. Lite som att killen jag beskrev i första stycket var din kompis kompis, en person du hade svårt för. Och så fick du höra om en asball tjej som bara glidit in och ägt honom fullständigt och sen dissat honom. Lite så. Man måste ju älska en sån tjej.

När Guy Richies version gick upp på bio var jag exalterad. Mest för att Irene Adler skulle vara med. Jag var så nyfiken på hur hon skulle porträtteras. Sen blev jag besviken. Tyvärr lyckas inte Rachel McAdams uppfiylla min bild av hur Irene ska vara. För flörtig. För substanslös. För mycket ett kuttersmycke. Och andra filmen ska vi inte ens tala om. Jag var upprörd ända in i själen. Jag ska inte spoila, men behandlingen av Irene var inte okej. Irene ska vara slug och slagfärdig och överlista alla. Inte skuffas undan som en trökig biroll.

Nu till det jag skulle skriva om. Jag har förstått att den brittiska miniseriens första säsong har blivit oerhört hyllad. Tyvärr orkade jag bara se ett halvt avsnitt. Jag kan vara sån. När det är för bra. För smart. Svårt att komma in i. Jag hade ingen åsikt eller investering i tolkningen av Sherlock. Och så det viktigaste: Ingen Irene. Så när jag läste om säsong två så förstår ni att jag blev peppad. Irene Adler! Löst baserad på Skandal i Böhmen. Jackpot! Och mitt omdöme?

Jag blev eld och lågor över Lara Pulvers Irene. Äntligen någon som får det rätt!! Till en början var jag skeptisk till hela dominatrix-grejen. Men sen tyckte jag det fungerade, för att de hade gjort henne till ett sånt tydligt subjekt. Inte en corsage att finnas till på Sherlocks arm. Inget tillgjort fnissande eller koketterande. En skärpt, sexig och intressant Irene. Precis som hon ska vara. Och vem drömmer  inte om att få se en scen där hon sexar upp Sherlock och får honom att be om nåd, två gånger? Irene säger allt med dubbel betydelse, och till och med när hon är sårbar så kanske hon spelar på dina känslor. Eller?

Sherlock Holmes säsong två, avsnitt ett, får godkänt på min Adlerskala.

Med beröm godkänt.

Och vad jag tycker om Benedict Cumberbatch och hans Sherlock? Ja, han är väl helt okej, typ.

 

Kvinnor som älskar massmördare

2011-10-28  

Han är ett monster. Han har dödat många, så många att man inte vill tänka på det. I samhällets ögon är han felaktig. Men i hennes ögon är han någon som är värd att rädda. Hon har sett något gott i honom. Hon vet att han går att omvända. Trots att hela världen har gett upp hoppet, trots att de som var honom närmast inte längre tror på att det finns något kvar av honom som är mänskligt. Hon tar hans hand och ser honom i ögonen och säger: Kämpa. Jag tror på dig. Jag tror på att du kan. Du kan inte vara ond, för jag älskar dig.

De heter Buffy, Elena, Mina, Bella. De älskar episkt. De älskar de där männen som andra kallar monster. De vet vad han har gjort. De har sett det. Men de älskar ändå. Inte utan smärta. Inte utan förlust. Men de älskar.

De här berättelserna har alltid inslag av förbjuden lusta, av makt och sex. Men det är inte den viktigaste ingrediensen i dem. Det viktigaste inslaget är sanningen att kärleken övervinner allt. Att hennes kärlek kan rädda honom från honom själv. Bara hon tror på honom så kan han bli en man. En god man.

Hon ger aldrig upp hoppet.

Mathias Flinck och Anders Behring Breivik får brev i fängelset från kvinnor. Kvinnor som säger att de älskar. Att bara de förstår.

Varför har jag aldrig sett parallellerna förut?

Och när vi berättar de här historierna om de sexiga mördarna och målgruppen är unga kvinnor så är det nästan lätt sälla sig till moralpaniktanterna. Herregud, vad är det vi lär dem/oss egentligen?

I tredje säsongen av Vampire Diaries försvinner emovampyren Stefan iväg på en massmördarturné. I det första avsnittet dödar han två unga kvinnor oerhört brutalt. Den ena tvingas se på när han biter huvudet av den andra. Ändå ska vi hoppas på att kärlekshistorien mellan Elena och Stefan ska få ett lyckligt slut. Att han ska få komma tillbaka. Bli förlåten. Och Elena slutar inte hoppas. Hon kämpar för mannen hon vet egentligen är en bra man.

Så hon fortsätter låta sig plågas av allt han gör och har gjort. För att han en dag ska komma ut på andra sidan, förlåta sig själv och älska henne tillbaka. Och för att hon då ska få känna sig hel.

Och också: Mannen framställd som ett vansinnigt, livsfarligt djur. Som bara kan lugnas av en ung kvinnas ömma omsorger. Och som i sin tur bara kan tillfredställas om det finns lite monster i hennes man. Den berättelsen. Som reproduceras i århundraden.

Denna masochism. Detta messiaskomplex.

Kära älskade Buffy, Bella, Mina och Elena. Den du behöver rädda är dig själv.

Dansar med dinosaurier

2011-09-30  

Varning! Denna text innehåller en ganska stor portion nostalgi och distanslöshet OCH en och annan spoiler för Terra Nova.

Jag vet inte var det är, men innan tio minuter har gått så har jag grinat tre gånger.

Eller, det vet jag visst. Det handlar om det här:

När Jurassic Park kom 1993 var jag elva år gammal. Det var min första »vuxenfilm« som jag fick se på bio. Jag kände mig så stor och viktig. Jurassic park var en av mina största filmupplelvelser. Det är en av två gånger (den andra var när Trinity hoppar upp i slomo i första scenen i The Matrix) då jag varit så vettlöst imponerad av en filmscen att jag blivit andlös. I Jurassic Park är det när man få se dinosaurierna för första gången. Jag vet att det inte ser speciellt imponerade ut idag, men då var det helt banbrytande. Och som jag minns det – livsförändrande. Jag blir fortfarande helt tårögd av den scenen än idag. När filmen sen gick på teve så spelade vi in den på video. Jag har säkert sett den mellan tjugofem och trettio gånger sen dess fram till vuxen ålder.

Så kanske är det inte så att jag är rätt person att skriva om Terra nova. Det är nämligen inte mitt vuxna jag som tittar, utan mitt storögda, elvaåriga, lillgamla jag.

Först skäms jag lite. Upplägget har om man säger, vissa luckor.

Till exempel idén om att kolonisera det förflutna 85 miljoner år bakåt i tiden. Hallå, jättefarligt med arga dinosaurier? Och kom det inte en komet sen och gjorde slut på nästan allt liv ett tag? Hur har ni tänkt nu?

Men sen kapitulerar jag. Och ba: DINOSAURIER!!!

Storyn är enkel:

I framtiden har människorna pajat allt som går att paja med klimatet. Jorden är körd. En familj har hållit det tredje barnet  hemligt, eftersom familjepolitiken dikterar två barn. Pappan sätts i fängelse för detta, men mamman som är en eftertraktad läkare rekryteras till projektet Terra Nova. Man har hittat ett sätt att resa bakåt i tiden och bestämt sig för att rädda mänskligheten genom att flytta en liten koloni av utvalda och inlottade människor 85 miljoner år tillbaka i tiden. Familjen som är våra hjältar får efter lite trixande och farligheter med sig alla in i portalen. Väl på plats börjar vi genast ana oråd då paradiset styrs av militären. Oklart om de är ondingar eller inte. (Självklart är de ondingar, militären är alltid onda.) Det finns även en utbrytarkoloni som inte verkar vara fredliga av sig. Och sen finns det dinosaurier. Nämnde jag dinosaurierna?

HUR KAN DET VARA EN DÅLIG GREJ?

Jag älskar redan Terra Nova. När jag skrev det på twitter blev min smak ifrågasatt. Då skämdes jag lite igen. Plus att cliffhangern i slutet på piloten gjorde att jag tappade lite pepp, orka att det ska finnas nån dold agenda med varför de är just på den här platsen, men va fan, det är klart det är. Terra Nova lyckas i alla fall engagera mig på ett sätt som gör att jag är supernyfiken på nästa avsnitt, något som till exempel Falling Skies trots fint upplägg misslyckades helt med. Men så fick Falling skies mig inte att gråta en enda gång i sitt öppningsavsnitt.

Och mina tårar ljuger inte. Gråter jag så fortsätter jag titta. Dålig smak eller inte.

Går The Fades i den stora Antikristfällan?

2011-09-24  

Med apokalyps avses såväl en uppenbarelse om världens undergång som att något sådant faktiskt inträffar. (Wikipedia)

Ibland när man spelar rollspel så är apokalypsen en konsekvens av vad som händer i rollspelet. Och då vet man att man är illa ute. Det finns nämligen inget som är en sån dramadödare som apokalypsen. Vi kan kalla den antikristfällan.

Samma gäller för tv-serier med så kallat fantastiskt innehåll. När apokalypsen är en konsekvens av det mystiska som händer så vet vi tittare att det barkar åt helvete (pun intended). Varför då?

Jo, för att apokalypsen som kryper närmare är något som naturligtvis måste avvärjas. Och gärna avvärjas i säsongsavslutningen. Och sen kommer nästa problem: Det fanns pengar och intresse för en säsong till. Men hur ska man toppa apokalypsen? MED EN APOKALYPS TILL? Bara en lite värre apokalyps, men denna gång är den jättefarlig. Lovar.

Men sen står man där och har precis dödat antikrist i en episk fight och ingenting kan toppa detta alls. Meen då får vi reda på att antikrist, det var bara den första av många. Och så får vi en säsong till. Men hur ska man kunna toppa att man dödade antikrist?

Det blir en hysterisk potlatch i episkhet. Varje gång måste man toppa lite till. Tillslut finns bara det tomma svarta universum kvar och jagets oändliga utplåning. Och det säljer man inga reklamspots på.

Den enda teveserie som har bemästrat det svåra med de slutgiltiga apokalypserna är Buffy the Vampire Slayer, men då används den förestående jordens undergång genomgående för att beskriva och understryka huvudpersonernas relationer till varandra. Det handlar alltså inte så mycket om utsläckandet av allt liv som utsläckandet av de personer man älskar mests liv. Världen kan vänta, det är i min älskades ögon jag står och faller, lever och dör.

Ingen annan serie jag sett som behandlat temat har lyckats göra det på ett intressant sätt. De har alla gått i antikristfällan.

Att då nya BBC-serien The Fades inleder sitt första avsnitt med att det varslas om den förestående undergången gör mig lite nervös. Eller så har jag dödat antikrist för många gånger och orkar inte bry mig.

Men i alla fall: Vi börjar i ett sepiafärgat London där en kvinna blir attackerad av något monstruöst. En ung tonårskille blir vittne till en annan attack av samma monster. Sen börjar han se döda människor, och få visioner av en värld som är helt täckt av aska. Vi blir presenterade för ett gäng personer som verkar vara nåt slags väktare eller bekämpare av ondska, men det är svårt att veta säkert då man dödar av de två kvinnliga medlemmarna i rask takt – vilket jag sedan irriterar mig så mycket på under resten av avsnittet att jag tappar fokus. Eftersom det handlar om spöken i mångt och mycket kan man i och för sig tänka sig att de avdödade kommer tillbaka.

Det finns en del som är intressant i berättelsen, framför allt hur de döda porträtteras (även om det inte känns superorginellt), som sökare efter en väg ut från det jordiska, och som jävligt förbannade när de drar det kortaste strået och tvingas vara kvar på jorden. Men bakom allt detta hovrar alltså apokalypsen, vilket gör det svårt att engagera sig. Det blir nästan alltid bäst när man lämnar de stora omvälvande plotterna bakom sig och koncentrerar sig på det som faktiskt är bra dramatik. Som att man plötsligt börjar se döda människor överallt, samtidigt som man vill hångla med tjejen man gillar. Det behöver inte vara svårare än så.