Weird Science
Sol, salta bad och lite brottslighet

2013-06-26  

Jag är helt besatt av Graceland. För er som inte hängt med så är det en polisserie som utspelar sig i LA. Nu tänker ni The Shield, Southland och andra grisiga polisserier om våldets USA, där sammanbitna och fula snutar snackar gatans hårda språk. Ni tänker på slumområden i South Central, på gangsters och gängmedlemmar med autentisk känsla. Skitigt, hårt och realistiskt. Ångest och flagnande tapeter.

Nehehej vad fel ni tänker nu.

Graceland är en polisserie med ett filter av läppglans. Sex löjligt snygga undercoveragenter från FBI, DEA och Customs delar ett hus på stranden i Santa Monica eller annan glassig strand i LA. Alla är deffade, smala och fotomodellsnygga. De är undercover i olika brottsyndikat, för att sen gå hem på kvällen och ta en öl med kollegorna.

Det är som ett ständigt frat-houseparty, fast alla är snutar. Fattar ni hur bra det är? Dialogen är undermålig, plotten är rätt standard (ung valp direkt från Quantico rekryteras för att spionera på chefen i huset, för att ta reda på om han är en skummis), och skurkarna är män med rysk brytning och skjutglada killar från förorten. Det finns inte ett uns realism i Graceland. Det är helt perfekt att sjunka ned i värmen, öppna en kall öl och bara låta sig matas. Mer än så begär jag inte just nu. Till och med hjärnan har semester. Vad väntar du på?

Varning för såpa, Nashville!

2013-05-30  

Nashville. Det började så bra. Två sångerskor med olika ålder och image. Som tvingas samarbeta. Massor av musik. Det hade kunnat bli så sjukt bra.

Men vad händer sen? De sista avsnitten i säsong ett har jag tittat på med någonslags tillbakaryggning och ett skeptiskt ansiktsuttryck.

När går en dramaserie över i en såpa?

Jag har samlat några varningstecken:

  • Någon säger (med dramatisk konstupaus) »I’m pregnant«.
  • Folk börjar ligga med varandra i andra och tredje hand (Tex att Avery och Juliette får ihop det)
  • Någon använder en falsk identitet för att lura någon annan på pengar.
  • Nån har en bror som är skum och ställer till det för en
  • Någon dödar någon annan för att »rädda« den.
  • Alla rollpersoner snärjs in i en gemensam bubbla, som är rimlig om serien tex utspelar sig på ett fängelse där det inte finns några andra att umgås med.
  • När någon inte är far till sitt barn.
  • När det kommer fram vem fadern till sagda barn är och det blir ett jäkla drama av det.
  • Avsnitt börjar avslutas med cliffhangers, till exempel att någon voltar med en bil.

Plocka inte upp tvålen, Nashville! Du klarar dig så bra ändå. Det räcker med din grundpremiss, countrymusik, två sångerskor med olika värderingar. Folk med missbruksproblem, countryshowbiz. Det räcker. Det är när du håller dig till realismen som du är som allra bäst. Raynas dotter som vill bli som sin mamma. Juliettes kamp att hitta en vuxnare image. Raynas ansikte när hon frågar Deacon om han är full. Du behöver inte fläska på med korrupta politiker, mord och slemmiga solochvårare. Det är okej att bara handla om country. Helt okej.

Öppet brev till HBO Nordic

2013-03-27  

Hej!

Eftersom jag är ett stort Game of Thrones-fan så förbarmade sig min goda vän Sonja över mig och bjöd med mig på ert stora event den 26 mars. Jag var exalterad. Rory McCann! Premiären på säsong 3! Att få komma och se avsnittet lite i förväg kändes som ett stort privilegium.

En känsla som under kvällen förbyttes i förvåning och avsmak.

»Alltså vadå? Är det här FILMEN Game of Thrones eller? Jag fattar inte, vad handlar det om?«

Följande konversation i kön in till Skeppsholmskyrkan fick mig att ana oråd. Det verkar inte som att det är 200 glada fans som HBO Nordic bjudit in utan 200 törstiga personer som ofta verkar bli inbjudna till sånt här. Det är kändisar, mediafolk, skådespelare, »nöjesprofiler« och så vidare.

Väl inne står det klart att knappt någon verkar fatta vem Rory McCann är. Ingen verkar bry sig. Han får lite halvhjärtade applåder, medan Stockholms creddgrädda (credda?) sippar på sin gratisöl och fipplar med sina mobiler. Seriöst, under avsnittets gång såg jag en tjej som inte kollade upp från sin smartphone en enda gång. Hon sket fullständigt i första avsnittet av tredje säsongen. Varför var hon där?

Anledningen till att jag skriver det här brevet till er, HBO Nordic, är för att jag vill väcka en tanke. Tänk om ni i stället för 200 blaserade innekids hade bjudit 200 glada och exalterade fans? Fattar ni vilken stämning det hade varit? Folk hade kommit dit i kläder inspirerade av serien, de hade jublat som fan – som fans – när Rory McCann klev upp på scenen, de hade ropat saker om serien till Rory som han hade kunnat responderat käckt på med sin härliga skotska.

När avsnittet hade börjat hade ni haft 200 uppmärksamma människor som inte drömt om att kolla facebook under avsnittet, och ni hade haft 200 människor som spridit ordet vidare om hur göttigt säsongspremiären var, och vad det var för känsla i inledningen av Game of Thrones efterlängtade tredje säsong. Det hade varit jubel och applåder. Det hade varit fantastisk stämning. Det hade varit ett event jag hade varit så tacksam över att få gå på.

Nu var det inte ett sådant event. Ingen verkade fatta varför det var ballt. Applåderna efter avsnittet var lite halvljumma. Vilket jag förstår då det var ett insparksavsnitt, det vill säga, man måste vara lite insatt i intrigerna för att faktiskt gilla det. Det bestod av mycket prat och intrigerande som man fattar om man är ett fan till serien, men som är helt meningslöst och ärligt talat tråkigt om man inte sett ett enda avsnitt.

Mitt råd till er, HBO nordic: Byt PR-byrå. Byt till en som förstår att ta till vara på fansen och nördarnas energi och entusiasm, och ni kommer få ett mycket mer givande event. Ett event som kommer ge er mycket mer goodwill och mycket mer cred än några blaserade stureplansprofilers närvaro någonsin kommer generera.

Vänliga hälsningar

Anna-Karin Linder

Ps. TEAM GREYJOY!!!!!. Ds.

Låt oss tala om sex ett slag

2013-03-24  

Man kan säga att det är ett lite av ett smörgåsbord av saker jag tittar på just nu. Allt från neonglittrande teentrashserien The Carrie Diaries till svettdoftande muskelmanseposet Spartacus. Jag har inte speciellt höga krav, snarare tvärt om, roas jag så fortsätter jag titta, det är inte svårare än så. Ibland slutar jag titta på kvalitetsserier (jag älskade ju The Good Wife men tappade den i höstas och har inte tagit upp den igen. Varför? Vet inte.) utan anledning och ibland fortsätter jag titta på saker som jag vet är skit, både objektivt och subjektivt. Ibland tittar jag vidare bara för att jag vill veta om en viss sak eller händelse kommer att hanteras i serien. Trogna läsare av WS vet att jag gärna hakar upp mig på saker som kvinnligt handlingsutrymme, Bechdeltestet eller, varför inte, den kvinnliga orgasmen. Denna text kommer handla om mina tankar kring hur kvinnor kommer (eller snarare inte kommer) på teve.

Först lite spekulation och fingerpekande. Kan det vara porrens fel? Att kvinnor som orgasmar så det sjunger om det är förpassad till den dunkla värld som stavas pornografi? Att det är därför som det så sällan visas? Att ens högklassiga kvalitetsserie blir lite fulare om en kvinna får stöna av lust och njutning? Kalkulerar man som manusförfattare, regissör och producent, att när man visar sådana excesser innefattar risken att vår hjältinna förflyttas från hjältinnestatus och madonnaschablonen till hörnet med de fallna fala hororna, kvinnorna i rött och de onda vampyrissorna som behöver dödas av? Är det för att vi inte ska tappa respekten för våra kvinns som vi inte får se dem ta den i tvåan och dregla i extas? Gudarna ska veta att manlig orgasm förekommer oftare än kaffe i amerikansk teve. Ibland för att det ska visa något fint som händer mellan huvudpersonerna, för att gestalta passion och kärlek. Ibland för att förlöjliga (ganska ofta för att förlöjliga). Ganska ofta gestaltas sex som bekant att våra hjältar kysser varandra i två sekunder, och han glider in i sin kvinna utan förspel eller ens en chans att ge henne lite tid att våta till sig. Klipp till när mannen kommer och sen är det över. Som utövare av sex undrar jag alltid – hur är det möjligt? Får hon inte skavsår och urinvägsinfektion av sånt beteende?

Kanske är det en genväg, alla vet vi ju att man inte kan visa allt i teve, att det skulle ta för lång tid. Man lägger på luren utan att säga adjö, låser varken bil eller lägenhetsdörr och varför inte, hoppar delar av sexakten för att alla ändå vet hur det går till? Men den genomsnittsliga sexscenen börjar alltså med att mannen penererar henne utan smörjmedel, paret kysser varandra ömt i olika tagningar, han ligger över henne och hon har bh:n på. Ibland får vi se honom komma och hon har ögonen slutna. Men allt som oftast slutar det innan själva finalen och sen får vi se henne svepa lakanet om sig (fortfarande med bh:n på) för att smyga iväg till duschen. Kanske ser hon ömt på sin betäckare som somnat efter akten.

Så, säger mina kritiker säkert, vad gnäller du om? Varför är det här viktigt? Jo, för att illustrera varför vill jag återge ett citat från serien The Carrie Diaries som alltså är en prequel till Sex and the city och handlar om 16-åriga Carrie Bradshaw innan (som de säger i seriens inledning) både sexet och staden.

I en scen pratar Carrie med sina bästa vänninor om hur hon ska fira sin födelsedag. Hennes sexuellt aktiva vännina Maggie föreslår att detta är kvällen då hon ska förlora sin oskuld med sin heta pojkvän. Men Carrie håller inte med. Hon säger:

»It’s my birthday, I don’t give gifts, I get them.«

Det vill säga: Sex är inte något som man gör för sin egen skull för att ha det bra, det är en gåva som man ger bort till sin partner för att han (som det mansdjur han är!! Alla vet att män bara vill en sak, right?) vill ha det, och kräver det.

Sex är alltså inget man ska se fram emot, det är något som man motvilligt släpper ifrån sig, och Carrie väntar sig inte att hon ska få ut något av det. Ingen av hennes vänninor tycker att det är något konstigt med hennes uttalande, utan de äter glatt vidare av sina fries och pratar om hur födelsedagen ska spenderas.

Det är här någonstans jag bestämmer mig för att jag måste se om Sex and the City. Så jag gör det. Jag inser några saker: Serien har klara brister i hur den berättar om kvinnor och män, och Carrie Bradshaw är en djupt osympatisk och osäker människa. Men också: Ingen av de serier jag sett har någonsin berättat om sex på samma vis som SATC. Här snackar vi orgasmer! Här snackar vi kvinnliga subjekt som inte är rädda för att råma när de kommer.

Alla utom Carrie då, naturligtvis. Det mesta orgasmandet står hennes vänner för. Själv får vi sällan eller aldrig se Carrie njuta av sex. Hon pratar om det, javisst, hon skriver om det hela tiden, men vi som tittare får inte se det. Är det för att vi som tittare, som jag spekulerade om innan, inte ska tycka att hon är en slampa? I can not help but wonder, som Carrie skulle uttryckt det.

Vi har alltså en prequel till en ikonisk teveserie om kvinnor och sex. En teveserie som jag antar riktar sig till flickor i tonåren. Och synen på kvinnlig sexualitet kunde likagärna vara hämtad från viktorianska eran.

Det finns fler exempel. Carries vännina Mouse bestämmer sig för att bli riktigt bra på sex, för att kunna behålla sin pojkvän, som hon är rädd ska tröttna på henne om hon inte är bra i sängen. Så hon lånar en sexinstruktionsvideo och lär sig en massa knep. Resultat av detta: Hennes pojkvän är sjukt impad men börjar misstänka att hon varit otrogen, eftersom hon plötsligt fått såna oväntade färdigheter.

Det finns flera problem i denna lilla intrig: 1. Mouse säger inte en enda gång att hon fått ett bättre sexliv av denna sex-howto, utan fokus är riktad på hennes kille och att han har det fantastiskt. 2. Hon blir alltså anklagad för att ha vänsterprasslat på grund av detta. Om det inte är dubbelbestraffning så vet jag inte vad dubbelbestraffning är. Detta problematiseras inte. När allting uppdagas, att Mouse inte alls tumlat runt i sänghalmen och orgamsat med en annan hunk utan bara velat göra sin pojkvän glad, så slutar historien med att Mouse ber om ursäkt och de kysser varandra och allt är bra. Detta är alltså sensmoralen. Om du är bra på att suga kuk är du en slampa som ligger runt. Vilken tur att det inte var så!!

Herregud. En bättre vinkling på berättelsen hade varit: Mouse berättar om sexinstruktionsvideon, hon och pojkvännen tittar på den tillsammans, han lär sig ett och annat om den kvinnliga anatomin och Mouse får sin första g-punktsorgasm. Det hade varit en vettig slutsats om jag hade fått bestämma. Men det får jag inte. Och min sorg är oändlig för att en massa unga tonårsflickor växer upp och får sån här skit nedtryckt i halsen år efter år. Det är tamejfan djupt deprimerande.

Andra saker jag tänker på när jag ändå är i gång: The Carrie Diaries handlar också om New York under tidiga 1980-talet. Och i den berättelsen finns en nära vän till Carrie som vill komma ut. Han kastas in i den mer homovänliga mediasvängen när han hänger med Carrie på hippa fester. Kommer serien att problematisera homotemat genom att ta upp hiv och aids, som 1984 var allerstäders närvarande i homovärlden? Och om inte, hur är det möjligt att obekymrat segla förbi en av de största tragedier i modern tid? De har tre avsnitt på sig innan säsongen är över. Jag hoppas.

(Och på tal om sex: I Spartacus tredje och sista säsong är det något mindre sex än i de tidigare säsongerna, men ändå ingen bristvara. Men något nytt har tillkommit, och det är de oerhört fula muttperukerna som de nakna kvinnorna bär. Det är alltså en serie som är känd för sina explicita sexscener, som innefattar allt från guldbemålade kukar till sex bland lik, och massor av detaljerade orgiesekvenser bland rosenblad och behornade masker. Och så väljer de att köpa in de billigaste, fulaste fejkkönshårsmattorna? Seriöst, det ser inte klokt ut, som om någon klippt ut bitar av en tovad yurta och klistrat på skådespelerskornas kön. Jag har svårt att koncentrera mig på något annat överhuvudtaget när jag tittar. Det enda jag kan tänka är merkin merkin merkin.)

Småstadsutopia att förälska sig i

2013-02-01  

Om man som jag är ett fan av Gilmore Girls. Alltså ett sånt fan som sett igenom alla sju säsongerna två gånger sen serien slutade gå. Som kan nostalgiskt längta tillbaka till Stars Hollow, för att sen inse att staden inte finns på riktigt, och sen uppriktigt sörja det. Då undrar jag hur jag är funtad som har missat att skaparen av Gilmore Girls, Amy Sherman Palladino, har en helt ny serie som började sändas i somras på ABCfamliy. Serien heter Bunheads och utspelar sig i en idyllisk småstad i Californien kallad Paradise. En stad där blommorna alltid prunkar och ingen någonsin talar om pengar. Jag grämer mig. Så många månader utan Kelly Bishop bortkastade? Rättning genast. Jag ser naturligtvis alla de sända 13 avsnitten på cirka tre dagar. Ett filter av pastellig, mjuk lycka har nu lagt sig till rätta i min tevesjäl.

Nu kanske du, en teveseriehipster som dyrkar Breaking Bad rynkar på näsan. ABC Family? Verkligen? Lite mellanmjölk till det? Då ska jag berätta för just dig varför Amy Sherman Palladinos universum är så oerhört beroendeframkallande.

1. Dialogen
Rapp, oförutsägbar och surrealistisk. Pepprad med popkulturreferenser. Ofta uttalad av kvinnor i olika åldrar med vitt skiljda mått av självironi. Varning: Dock tar den efter ett tag över hela ens tankesätt och det kan vara svårt att tala som vanligt.

Typiskt citat:

»Melanie: She was Black Swan before you took her Ginger Rogers.
Ginny: Now that makes her Defcon Swan.
Melanie: She’s got nothing to lose.«

2. Casten
Amy S-P verkar ha sina favoritskådespelare, och om det i andra serier kan vara lite störande att skådisar återkommer, (tex tycker jag att Alexis Denisofs Sandy Rivers stör för att han ohjälpligen alltid kommer vara Wesley Windham-Price från Buffy/Angel för mig) så är det i Bunheads som att komma hem när Sean Gunn dyker upp och spelar ungefär samma person som Kirk i GG fast med hipsterskägg och med outhärliga baristaambitioner. Samma med Lisa Weil som spelar samma obstinata person i Bunheads som Paris Geller var i GG. Jag bara väntar på att Lauren Graham ska dyka upp, även om Sutton Fosters Michelle Simms är nästan samma karaktär, fast yngre. Till och med en av de unga flickorna som står i centrum (precis som i GG delar ungdomar och vuxna på berättelseutrymmet) är kusligt lik Alexis Bledel i både utssende och mimik, och jag älskar det.

3. Småstadsromantiken
Ingen är otrevlig eller begår brott. Alla hjälper varandra och har knasiga småstadsbohemiska personligheter. Konflikterna är på nivån, ska vi ha en galleria utanför stan eller inte? Är det okej att Luke har regeln »no cellphones« i sin diner? Bunheads Paradise är precis som Stars Hollow, fast med bättre väder. Det är alltid soligt och alla går omkring i lätta sommarkläder. Ibland regnar det men bara om det är en karaktär som är ledsen.

4. Det händer ingenting
Bunheads kretsar kring dansaren Michelle som är missnöjd med sin stagnerade karriär i Las Vegas. En kväll super hon sig aprak och gifter sig med beundraren Hubbell, som naturligtvis visar sig vara världens finaste människa och inte en stalker med massmördartendenser, som det skulle varit i alla andra serier som någonsin gjorts. Han tar med sig till sin hemstad Paradise där det visar sig att han bor med sin mor Fanny, som också driver en balettstudio för traktens unga. Tyvärr dör Hubbell (ingen spoiler, seriens premiss bygger på detta) i en bilolycka och Michelle inser att han lämnat allt han äger, inklusive moderns hus och ballettstudio till sin nyblivna fru. Det är bara att ta itu med det nya livet, som innebär att undervisa ungdomarna i balett och munhuggas med Kelly Bishops ljuvliga Fanny. Alltså, handligen i Bunheads är precis lika trivial som i Gilmore Girls, och precis lika beroendeframkallande. Självklart måste jag titta vidare för att se om Boo (en av de unga balettdansöserna som också är en av huvudpersonerna) kommer över sin nervositet för att våga erkänna att hon gillar sin danspartner Carl. Självklart måste jag titta vidare för att få veta om Fanny och Michelle får bygga sin utomhusteater.

5. Handlingen klarar Bechdel-testet med bred marginal
Både Gilmore Girls och Bunheads har kvinnor som huvudpersoner som får väldigt mycket handlingsutrymme och pratar om något annat än pojkar och män (även om en rätt stor del  av tonårsflickornas handling är kärleksrelaterad), som har agens och humor. Trogna läsare av denna blogg vet att det är viktigt för mig.

6. Jag blir lycklig av att titta
Jag blir olycklig av Californication, äcklad av The Following, ultravåldsslomoutmattad av Spartacus, och skämskuddepanikslagen av Girls, vilket för övrigt är övriga serier som jag just nu följer. Det säger ju sig själv att i jämförelse med dessa mörka avbildningar av mänskligt beteende framstår Bunheads som ett utopiskt paradis. Och man kan behöva lite sånt i sitt liv också.

Fem män jag längtar efter 2013

2013-01-06  

Utan inbördes ordning:

 

Joe Carroll (The Following)

Jag älskar allt som James Purefoy gör, och att Fox The Following verkar hämta inspiration från Neil Gaimans seriemördarkonvent i The Sandman (OBS! Min tolkning) gör ju inte saken sämre. Min enda undran är varför han står i skuggan av Kevin Bacon på affischen. Är det inte Purefoy som är stjärnan här? Jaha, nähä, det handlar om polisen som jagar honom? Förlåt, mitt misstag.

Säsongstart för The Following säsong 1 är den 21 januari. Du kan se trailern här.

 

Marcus Crassus (Spartacus)

Som jag skrev i en tidigare text är mina förväntningar på Craig Parkers ersättare som romersk antagonist i slomo-blod-muskel-eposet Spartacus – war of the damned enorma. Jag jag vill ha lustfylld sadism, beräknande ränker och mustiga könsord i replikerna. Lite googlande ger mig Simon Merells, en skådespelare jag inte känner till (men känner igen) men som i alla fall på bilderna verkar lovande med skurk-käke och stålhård blick. Alla män är bröder och så vidare i Spartacus, nu väntar vi bara på den som ska splittra brödraskapet och vinna ära till Rom. Jupiters cock!

Tredje säsongen startar den 25 januari, här finns en trailer.

 

Adam Sackler (Girls)

Som den mest trovärdiga av alla i äckliga, roliga, skämskuddiga Girls är Adam den jag funderar på mest. Är han en sociopat? Har han svår asperger? Adhd? Är han ett stort arsle? Eller är han ett geni? Bara missförstådd och fina killen? Hur det än ligger till är han min favorit av alla karaktärer i Girls. Det känns som att jag känner honom, att han finns i min telefonbok och i mitt kompisgäng någonstans. Adam, jag skulle aldrig dejta dig, men det betyder inte att jag inte känner stor kärlek till dig.

Premiär för säsong 2 den 13 januari, trailer här.

 

Deacon Claybourne (Nashville)

Det är något med män som Deacon. Jag vet att om jag skulle hamna i en diskussion med någon som honom om tex kvinnors rätt till heltid, eller delad föräldraförsäkring så skulle han titta på mig med djup skepsism och oförstående. Vi har antagligen helt olika uppfattning om hur världen är beskaffad, och han tycker nog feminism är trams. Men när han tittar på Connie Brittons Rayna James med den där smärtan och kärleken, då vill jag bara komma galopperande på en vit springare och rädda honom från allt som gör ont.

Start för andra halvan av säsong 1 den 9 januari, trailern finns här.

 

Tyrion Lannister (Game of Thrones)

Tyrion får mig att vilja dricka ändlösa bägare vin medan vi diskuterar politik och filosofi på röda kuddar. Aragorn, dra något gammalt över dig. Det här är fantasyns nya hjälteideal.

Säsong 3 av Game of Thrones börjar sändas den 31 mars. Här kan du se en featurette.

 

Och så en som jag inte längtar efter men inte heller kan hålla mig borta från:

 

Hank Moody (Californication)

Jag vet att jag gjort slut. Men det känns ändå som att det var du som dumpade mig. Jag älskar dig. Jag hatar dig. Lämna mig inte.

Säsong 6 börjar sändas den 13 januari. Trailer här.

 

 

 

Döden är bara början

2012-11-09  

//Varning! Denna text innehåller spoilers!//

 

Uppmärksamma läsare kan ha noterat att jag tidigare frågat efter skildringar av proaktiv kvinnlig sexualitet i Weirdscience. Jag har önskat mig bort från sagans kyska oskulder och längtat efter berättelser om kvinnligt begär, rungade orgasmer och sex där kvinnliga subjekt får ta plats. Till och med min älskling Buffy får inte sexa loss utan att pojkvännen går och blir en ondskefull massmördarpsykopat. Det finns liksom inget hopp för det feminina knullet, har jag känt. Och som salt på såren – i varenda serie – lastgamla dudebros som får ligga i varje scen. Men nu tror jag att jag äntligen hittat lösningen. Den lilla transformation som varje manusförfattare behöver för att kunna låta sina hjältinnor begära, erövra och komma. Att jag inte sett det förut? Självklart spelar det in på en välbekant berättelse, där de dåliga flickorna, de som super, röker och slänger käft är de som får ligga (om de straffas för det sen) men med en liten fantastisk twist som gör att vi kan skippa den där sista parantesen: Gör din hjältinna till vampyr. Det är genialiskt!

Vi kan alla vårt vampyrmythos, vampyren som vår mörka spegelbild, våra allra djupaste perversioner och den egoistiska lustan personifierad, jada jada. Men den rollen har i ca 99% av fallen fått gestaltas av män, eller av någon birollsinnehavarinna i röd satinklänning, som dödas av i början av filmen. Att göra flicksnärtan i huvudrollen till en av dem gör att du kan skippa allt moralslafs som vi tyvärr fortfarande dras med, den om att kåta flickor är slinkor. Det är svårt att som i skräckfilmerna bli dödad för att man har sex, om man redan är död.

 

Elena i The Vampire diaries har i tre säsonger varit människa. Hon har dragits till både badboyvampyren Damon och Angel-kopian Stephen. För att vara i Twilights gyllene tidevarv har hon ändå låtits vara mer än en dam i nöd, även om det mest har berott på de båda odöda brödernas obändbara kärlek till henne, som fått dem att göra som hon säger. Men nu… I öppningsavsnittet i fjärde säsongen händer det. Jag hoppas genom hela avsnittet att manusförfattarna ska våga. Att de inte ska låta Bonnie rädda henne. För så fort som Elena slickar i sig blodet förändras serien, fan, kanske hela vamp-romgenren om jag ska vara dramatisk. För till skillnad från när Bella Swan blir vampifierad och inte har några som helst problem med det, är Elena inte en übervampyr från start. Hon brottas med sina intensifierade känslor, sin blodlust och sitt intensiva begär att få sätta tänderna i lena små pojkhalsar. Och vem skulle inte jubla när hon med superspeed lyfter upp sin pojkvän och i det närmaste kastar honom mot ett träd för att hon måste få knulla NU. Alltså, nu får inte manusförfattarna sjabbla till det. Inte låta Elenas vampyrism tas bort på magiskt vis, eller rygga för den berättelse som nu läggs upp för att berättas – den om det kvinnliga monstret. Som jag väntat.

(Ska sägas att jag hittills bara sett de två första avsnitten i Vampire diaries säsong 4, och att de redan kan ha slarvat bort min nya drömserie innan den ens fått börja. Jag vet inte ens om jag vågar titta vidare.)

Det autentiska allvaret

2012-10-09  

Sedan premiäravsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar har jag två gånger hört den jämföras med Angels in America, eller i alla fall som en svensk motsvarighet av Tony Kushners bizarrodramedi. Men hur lika är de varandra egentligen?

Förutom att en av huvudpersonerna i båda serierna är medlemmar av en kristen homofientlig trosinrikning (mormoner och Jehovas vittnen) skulle jag säga att likheterna är få. Där Angels jobbar med det surrealistiska och humoristiska för att tackla aids och de konsekvenser sjukdomen hade på 1980-talets bögkultur är Torka aldrig tårar menat att vara hyperrealistisk. Allt från de autentiska bilarna och frisyrerna till skådespeleriet. Det ska kännas i hjärtat, att det här är på riktigt. Som så ofta med Jonas Gardell kan ibland allvaret kännas övermäktigt, att det liksom inte går att andas. Då saknar jag humorn och surrealismen i Angels där det drömska faktiskt gör det allvarliga mer begripligt och nära.

Som när huvudpersonen Prior blivit lämnad av sin sjukdomsfobiska pojkvän och ensam tynar bort i en lägenhet på Manhattan, yttrar »You know you’ve hit rock bottom when even drag is a drag«.  Så blir det aldrig riktigt i Torka aldrig tårar, då allvaret och kärleken premieras. Det riktiga allvaret och den riktiga kärleken. Efter ett tag vill jag skrika till teven, ja ja, jag hajar grejen! DET ÄR JÄTTEALLVARLIGT!!! OCH TRAGISKT. Jag tänker på att jag varje gång jag läst en bok av Jonas Gardell kommit på någonstans efter halva, att detta är ju oerhört bra, men får mig att vilja dö.

Missförstå mig inte nu. Ibland är Torka aldrig tårar lysande. Speciellt är det de unga skådespelarna som briljerar. Flera gånger gråter jag bara för att Rasmus och Benjamin tittar på varandra med det där oreflekterade allvaret som man bara kan känna när man är 19. Till och med på gränsen till överdrivna Paul går mig rakt in i hjärtat, med sina tvära kast mellan ironisk dryghet och äkta ömhet. Det är faktiskt lite som att det går en skiljelinje mellan scenerna med de lite yngre aktörerna i bögstockholm och den äldre generationens gråa vardagsscener. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka: »Jag förstår inte varför Hannes dröjer«. Eller för att fortsätta referensfesten: »På scenskolan fick jag lära mig att tala riktigt onaturligt«. Replikerna ligger liksom inte rätt i mun på Stefan Sauk, Marie Richardsson eller Annika Olsson. (Även om julscenen med den vita älgen är ren tevemagi).

Jag vet inte om det är regin, eller att det verkligen finns ett metodskifte i svenskt skådespeleri där de yngre, nyutexamininerade har sluppit talatydligtsjukan och fått ett mer naturligt sätt att agera. Jag hoppas det. Jag vill älska Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tror att serien, och bokserien den bygger på, är viktig för svensk samtidshistoria. För många som varken var med i kretsarna när det begav sig eller har homosexuella vänner nu kan det kännas avlägset och överspelat och jag håller med Jonas Gardell om att vi ska skämmas för hur de sjuka behandlades av samhället och att vi ska skämmas för att vi inte har koll på vår historia. Vi ska skämmas över tystnaden, både då och nu. Att få oss då att gråta över en teveserie kan faktiskt vara en början på ett engagemang, att få börja ställa frågorna om vad det var som hände. Att serien kan ta sig rakt in i även den homofobaste av tittares hjärta tvekar jag inte heller på.

Någon Angels in America är det inte. Men jag kommer fortsätta titta och grina i varannan scen. Jag kommer fortsätta önska att jag och Paul var bästa vänninor, som den obotliga faghag jag är.

Grabbgubbe deluxe

2012-09-10  

Att bygga en serie på premissen att unga tjejer vill ligga med Charlie Sheens rollperson Charlie Goodman känns både nytt och fräscht. Som ett superinnovativt grepp.  Som en berättelse som aldrig berättats förut av någon.

Att bygga en serie på att alla unga tjejer vill ligga med Charlie Sheen och att han dessutom föredrar lite korkade unga brudar känns oerhört nytt. Som det där lilla stråket lime som gör drinken extra god. Det lilla sexiga körsbäret på kakan. Hurra!!

Och visst. Är man Charlie Sheen så tänker jag mig att han säkert får ligga med en del unga tjejer. För att han är kändis och för att det är så det kanske fungerar i Hollywood, hur mycket man än önskar att det inte vore så. Så för Charlie själv är seriens premiss kanske högst realistisk? (Jag spekulerar här.) Är det en del av Charlie Sheens varumärke att han ligger mycket med nittonåringar, och att han därför förväntas tilltala en speciell målgrupp – grabbgubbar som ligger med lammkött?  Eller vem är det som ska gilla Anger Management? Ja, inte är det vi som gillar mångfacetterade rollpersoner, och gärna kvinnliga sådana. Inte är det vi som tycker att premissen terapi-drama verkar intressant. Nä, Anger management är för målgruppen som gillar saker som burkskratt och skämt om killar som tänker med kuken. Och det har vi aldrig sett förut. FX har beställt 90 nya avsnitt. Så nu hoppas vi på säsong 2! Och säsong 3! Och säsong 4!  Och säsong 5! Hurra!!

 

Teveserien är bättre än böckerna

2012-06-06  

//Spoliervarning. I denna text hanteras en del spoilers när det gäller bokserien.//

Jag kan känna en oro. En del böcker har jag investerat så mycket av mig själv i att det blir som ett djupt hål av fruktan när nyheten släpps att den ska bli film. Jag har fortfarande inte kommit över hur fruktansvärd Miyazakis version av Howl’s Moving Castle var. Och nyheten att American Gods skulle bli teveserie mottog jag med lika mycket skräck som förväntan. Det kan ju bli så bra, och det kan ju bli så sjukt dåligt.

Är det då bättre att få ha kvar sin känsla för favvoboken och välja att inte se filmen eller serien? Jag har fortfarande vänner som inte sett Sagan om Ringen-filmerna av just detta skäl. Själv har jag svårt att hålla mig borta. Jag dras mot det, fast jag vet att grav ångest och djup besvikelse är det troliga resultatet.

Jag skulle tro att »boken är bättre än filmen« är en av mina vanligaste snobbismkommentarer, följd av en lång harang (under filmen ibland, skjut mig) om på vilka sätt som nämnda bok är bättre än nämnda film.

Så kommer vi till A Song of Fire and Ice. Bokserien som jag börjat tänka på som fin-fantasy, till skillnad från till exempel Robert Jordans Wheel of Time, som sällar sig till – böcker jag döljer att jag äger – fulfantasy. Jag är nu på bok fem i George RR Martins saga om Westeros. Daenerys har fortfarande inte kommit över havet. Det är ingen risk för spoilervarning här, det är inte ens en skräll. Har man kommit någonstans förbi första boken så står det smärtsamt klart att den gode Martin verkar helt oförmögen att knyta ihop historiesäcken för någon av karaktärerna. De traskar på i skogar och träsk och ingen kommer riktigt någon vart. Klart att det händer grejor för karaktärerna, det är spännande, och läsvärt, absolut, men de där avgörande sakerna, ni vet, de som för historien framåt, saknas.

Och här hamnar jag i omvända landet. Varje avsnitt är som en sång om hur mycket bättre berättelsen är i teveformatet. I varje avsnitt sitter jag och sambon och jämför hur det är i boken och kommer varje gång fram till vilka utmärkta val författarna av Game of Thrones gjort när det gäller att frångå böckerna. I stället för att stöna av besvikelse vid varje avsteg så har vi varje gång applåderat.

Några exempel: att byta ut vadhannuhette mot Tywin Lannister i Aryas fångenskap i Harrenhal – skitbra. Allt som hände i Qarth med magikerna – skitbra. Att ersätta vadhonnuhette som Rob Stark gifter sig med mot en adelsdam från Volantis (med liite mer personlighet dessutom) – skitbra. Det enda vi hittills inte har gillat är varför hela grejen med Jon Stark och Qhorin Halfhand slopats, men min teori är att det kommer komma som flashback i episod ett av säsong tre. Vi slog vad om hundra spänn, och jag är helt säker på att jag kommer att vinna, för om det är något som Game of Thrones är bra på (och böckerna är kassa på) så är det känslan av genomtänkthet, att varje handling har en konsekvens och inga trådar bara släpps. Jag är helt övertygad om att Aryas dansmästare Sylvio Forell kommer dyka upp igen i säsong tre, även om han ännu inte gjort det i bok fem, bara för att han nämns i sista avsnittet – han är inte glömd av oss, eller författarna.

Jag har skrivit om Game of Thrones tidigare. Om hur rädd jag var innan att serien skulle vara ett magplask och ett fantasyfiasko. Och om hur den efter en skakig inledning vann över mig fullständigt. Efter säsong två så har jag bara några småsaker att tillägga: att jag grinade som ett litet barn när maester Luwin får se Bran och Rickon igen innan han dör. Och att jag grät lite till när drakarna får kommandot dracarys. Och att jag lämnar säsong två med en känsla av välbefinnande och mättnad. Det är en hunger som stillats i mig. Äntligen har någon lyckats göra en teveserie som får mig att känna att det är så här fantasy ska vara. Den innehåller alla ingredienser som man associerar med fantasy, drakar, magi och onda skurkar. Men fan om det unika med Game of Thrones är att jag faktiskt tror på det, medan jag ser det. Och det är inte George RR Martins förtjänst.