Weird Science
Ett begåvat försök

2011-10-14  

En halvtimme in i pilotavsnittet kommer det som får sjukhusserieälskaren i mig att falla, om inte handlöst så i alla fall lite grann. Inför operationen ropar en sköterska i salen ut namn och nummer på patienten, vilket ingrepp som ska göras och kräver att alla närvarande ska »godkänna«. En klassisk patientsäkerhetsåtgärd, som sällan syns i teveserier, eftersom den egentligen inte för handlingen framåt – vi vet ju redan patientens historia och vad som behövs. Ändå lyckas manusförfattarna med några få meningar skickligt understryka allvaret i situationen: ett kirurgteam får inte göra fel.

Men låt oss backa bandet. A Gifted Man är CBS senaste försök att locka den stora grupp tittare som – historiskt sett – intresserat sig för draman i läkarmiljö.

Det är inte det att de inte försökt förut.  Det senaste årets tablåer hos de amerikanska tv-bolagen är fyllda med mer eller oftast mindre lyckade test, inte sällan med halvhjärtat dolda kopior av serier som redan finns (Miami Medical, Three Rivers, Off the Map). Några andra luktade lite mer originalitet (Mercy, Trauma) men lyckades inte samla tittare vecka efter vecka på det sätt som långkörarna House MD, Grey’s Anatomy och, i viss mån, Private Practice gjort.

Kanske krävs nuförtiden något mer än att bygga upp en fiktiv arbetsplats i sjukhusmiljö, ett grepp som tidigare varit så framgångsrikt, tänk MASH, ER och St Elsewhere. Nu ser vi istället allt fler serier som tar avstamp i medicinens värld, men också vilar tungt på annat till exempel drogmissbruk (Nurse Jackie) eller ett liv som vänds upp och ner av ett cancerbesked (The Big C). Men det där är kvalitativa kabelserier, tänker du, och tvingar mig att kontra med CW:s (i och för sig usla) Hart of Dixie, där Rachel Bilson spelar en högst osannolik ung läkare som tar sig an en familjeläkarpraktik i Alabama.

Men värderar du din tid ser du inte den utan väljer A Gifted Man, och du gör det trots att premissen vid första anblick ger kväljningar.

Michael Holt (Patric Wilson) är en kall, briljant neurokirurg med vars privata klinik tar emot kända och rika patienter. En kväll stöter han på sin ex-fru Anna (Jennifer Ehle, ja just hon som spelade Elizabeth i Stolthet och fördom), också hon läkare. Det visar sig att hon är död och har lite ouppklarade affärer på sin klinik för fattiga i stadens sjabbigare kvarter. Affärerna vill hon gärna ha ex-makens hjälp med.

Okej, du fastnade kanske på detta med att hon är död. Ett spöke, alltså, vilket Michael har så svårt att förhålla sig till att han inte ens får ordet över läpparna. Det som får detta besynnerliga upplägg att ändå funka är hur huvudrollens skepsis lyser igenom i varenda scen. Som när hans syster kopplar ihop honom med en müsli-ätande, koftklädd shaman för utdrivning av anden. Eller den skamsna blicken när vårdpersonalen undrar vem han pratar med.

Patrick Wilson är på alla sätt utmärkt i rollen, med något knivskarpt i ögat och nackvridningen som påminner mig om en ung Michael Keaton. Han tecknar bilden av en man som är van att ha allt under kontroll, och nu inser med stigande panik att den tiden är förbi.

Manuset är också relativt sparsmakat, med korta scener som gärna slutar i en elegant vändning.  När latinomamman på fattigkliniken just fått Michael Holts visitkort i handen – med ett löfte om en hjälp med en MR-undersökning – hade det varit enkelt att låta henne bli översvallande tacksam. I stället frågar hon: »Which bus goes to here?«

Det som också räddar A Gifted Man från träsket av jag-ser-ljuset-men-behöver-din-hjälp att-gå-över-till-andra-sidan är att serien framgångsrikt väjer för det sentimentalt lättköpta. Det blir, Jennifer Ehles väna leende till trots, inte överdrivet gråtmilt.

Och vad som intresserar mig mer än det övernaturliga elementet (eller om det nu är en hjärntumör, schizofreni eller vad vi ska tro har drabbat huvudpersonen) är frågan om klass i sjukvården. Där finns massor av dramaturgiskt guld att hämta – inför sjukdom är vi ju alla lika.  Att väva en återkommande berättelse kring en basalt utrustad klinik för de fattiga, och en högteknologiskt blank mottagning för de rika och använda en inte helt lättälskad karaktär som en bro dem emellan; det känns lovande.

Med det sagt slipper jag gärna fler påminnelser i replikform från olika bifigurer om hur fantastiskt skicklig vår kirurg är. Tre avsnitt in finns en hel del som hänger löst fortfarande, men av dramautbudet hittills den här säsongen är det den här serien och Homeland som jag kommer ägna min tid åt.

Om man nu bara vågar man hoppas på att Emmy-belönade Margo Martindale (The Riches, Justified) i rollen som Michael Holts välorganiserade sekreterare får lite mer att göra?

En annan sorts Jane Puffra

2011-09-24  

Känslan efter att ha sett första avsnittet av Prime Suspect, den amerikanska remaken, är ungefär jaha. Att överhuvudtaget jämföra den med Helen Mirrens mångåriga och prisbelönta porträtt av poliskommissarie Jane Tennison känns meningslöst och på något sätt ovärdigt.

Det är mer som skiljer än som förenar de två versionerna, och ärligt talat är det svårt att förstå varför de amerikanska manusförfattarna inte helt enkelt kunde hittat på en egen story om en kvinnlig mordkommissarie i New York. Med detta sagt, och med visdomsorden – Thou shalt not judge tv by its pilot – ringande i öronen kommer här ändå några snabba intryck:

Maria Bellos Jane har fått ett nytt, irländskt klingande efternamn, Timoney, men ursprungspremissen känner vi igen. Hon arbetar på mordroteln omgiven av mansgrisar som inte vill henne väl. På 1990-talet kändes det fräscht att lyfta fram sexismen inom poliskåren, men nu framstår flera scener på detta tema som rent underliga. Nog skulle väl män som vill utesluta en kvinna vara aningen mer subtila än att stå bakom ryggen på henne och prata skit? Och hon kan väl ändå inte vara den enda kvinnliga mordutredaren i hela New York-polisen?

Den delen av manuset är helt enkelt inte trovärdig 2011 och blir extra besvärande när vanligtvis rutinerade skådisar (Aidan Quinn, Kirk Acevedo och Peter F O’Byrne) tvingas mangla fram endimensionella karaktärer.

Vad som ändå fungerar är Maria Bello i huvudrollen. Hon lyckas med små medel få fram den kantighet rollen kräver, och om fokus får fortsätta vara på henne finns goda möjligheter till succé. I pilotavsnittet tillåts själva mordfallet bli mer av ett sidospår, och jag hoppas att det får fortsätta så. Det finns redan tillräckligt många proceduraler som satsar allt berättande på 42 minuter som nätt knyter ihop mordgåtesäcken med en tjusig rosett.

Jag sätter också plus i kanten för den råa tonen i brottsplats- och våldscenerna: Jane får sig mot slutet av avsnittet en rejäl omgång i en särskilt välgjord scen.

På minussidan finns en rätt tråkig casting av rollen som Janes far. Finns det någon papparoll med irländskt påbrå som Peter Gerety inte har spelat?

Och klädansvarig måste stilla sig med Janes huvudbonader. I inledningsscenen har hon en icke-nedragen toppluva, och senare en fedora som syns så mycket att den helt tar över vissa scener – de måste bort.

Allt som allt har jag en obehaglig känsla av att Prime Suspect kommer att göra mig besviken – i motsats till den brittiska versionen ska fallen lösas inom ramen för ett enda avsnitt. Det ställer stora krav på manuset att dessutom klämma in en rejäl mängd karaktärsutveckling, även om det finns de serier som lyckats (läs: The Good Wife.)

Och kommer man våga gå lika långt med Janes misär? Amerikanska Jane håller visserligen på att sluta röka, men kan man våga hoppas på en alkad kriminalare med minnesluckor? Förmodligen inte. Men Maria Bellos starka insats håller kvar mig som tittare ett par veckor till.

Usch, den var alldeles för het!

2011-05-31  

När Guldlock i den klassiska folksagan smyger sig in i stugan ser hon på bordet tre skålar med ångande varm gröt. Eller ja, när Guldlock provsmakar gröten märker hon att den första är alldeles för varm, den andra på tok för kall men den tredje är alldeles, alldeles lagom. Historien upprepar sig sedan i valet av stol framför brasan och säng för tuppluren. Det är för hårt och för mjukt och för knöligt och så slutligen – helt perfekt.

Jag tänker ofta på Guldlock när jag ser ledande kvinnliga karaktärer i amerikanska networkserier. De brukar relativt enkelt kunna stoppas in i en av tre grupper. De karaktärer som ängsligt fylls med en detaljerad förhistoria, de vars beteende knappt förklaras alls eller de i The Good Wife.

Jag överdriver en smula, men faktum är att få amerikanska dramaserier (utanför kabelkanalerna) lyckas berätta historier om kvinnor som inte känns antingen överdrivna eller meningslösa. (Här görs givetvis undantag för långkörare som Cityakuten. Det var ett drama som hade tid att utveckla flera fina kvinnoporträtt under sin livscykel – ta Abby till exempel, sjuksköterskan som blev läkare, hade alkoholproblem, närhetsångest och en mentalsjuk mamma och bror – sånt klämmer man inte in på en säsong).

Men i mer nytillkommen teveproduktion är det tunnsått. Ta Body of Proof, som hade premiär på ABC i våras till förbluffande goda tittarsiffror. Inom loppet av några få avsnitt får vi veta att Megan Hunt, spelad av teveveteranen Dana Delany, är den briljanta neurokirurgen som fick sin karriär sabbad av en bilolycka. Med en kvarvarande darrning i ena handen tvingas hon sadla om till rättsläkare (eftersom man ju inte kan riskera ha ihjäl patienter som redan är döda).

Som rättsläkare är hon självklart lysande. Ett vanligt sätt i teveserier att framhäva att en kvinna är bra på sitt yrke är att göra karaktärerna kring henne till lallande idioter. Därför arbetar Megan Hunt med kollegor på rättsläkarstationen som behöver bli tillsagda vilka standardiserade labbprover de ska välja, eller som tvingas lyssna på henne tänka högt och sen få House-liknande uppenbarelser.

Självklart har hon också ett barn som hon mist vårdnaden om eftersom hon jobbat så hårt; vi vet ju alla att det inte går att både ha ett jobb och vara mamma. Hon är dessutom lite lagom osams med sin ex-man och sin mamma och söker svar kring sin far som dog (…harkling) under mystiska omständigheter när hon var liten.

Låt oss vara diplomatiska och säga att detta är ett personporträtt som redan till stora delar är ifyllt. Att utveckla det på 42 minuter i konkurrens med veckans mordfall torde vara omöjligt. Pappa Björn brummar alltså med allra högsta, starkaste röst: »Någon har ätit av min gröt«, och ingen blir ett dugg gladare av det. (Knappt ens de 13 miljonerna amerikanska tittare som i snitt sett serien under våren).

I andra änden av spektret har vi karaktärer som Teresa Colvin (Jennifer Beals) i The Chicago Code. Hon är den första kvinnliga – och yngsta – polischefen i stan någonsin, vars drivkraft är synen av hur föräldrarnas liv slogs i spillror av korruption. Och sen… händer det inte så mycket mer med henne. Hon utnyttjar spelets regler och stegar beslutsamt genom presspöbeln i vart och vartannat avsnitt. Men som karaktär står hon helt still. Det dröjer till allra sista avsnittet av den numera nedlagda serien tills vi ens får se henne i en rejäl scen utanför jobbet. Gåtfullheten leder oundvikligen till en rycka-på-axlarna-känsla – det är svårt att bry sig om någon man fått veta så lite om. Så när lilla Björn med sin lilla, lilla röst faller i gråt för att någon suttit sönder hans stol är jag rätt oberörd.

Det finns emellertid ett aktuellt exempel på när sagogröten har perfekt temperatur. Redan från början väjde berättelsen om Alicia Florrick (Julianna Margulies) som den försmådda hustrun i The Good Wife bort från offer- och martyrklyschor. Den beskrev, för första gången på länge, en vuxen kvinna med en vuxen kvinnas drömmar och engagemang. En balanserad, eftertänksam kvinna som när hon drivs över gränsen blir iskall och avskärmande; där karaktärer före henne skrivits hysteriskt emotionella.

En förälder som bryr sig men värnar rätten till ett yrkesliv hon älskar. En person som lever försiktigt, väger sina alternativ och ibland någon gång vågar låta sig själv ge efter för begäret.

Det var först när Marta Axner glädjetwittrade (»the good wife alltså. det är ett gift. jag går under av trånande blickar och oförlöst kärlek. som viktorianskt kostymdrama fast advokatbyrå«) som det gick upp för mig. Hur Florrick-karaktärens återhållsamhet hela tiden påmint mig om den största av Jane Austens romaner: Övertalning.

Det är en bok som närmast gör en konstform av det bitterljuva tillbakablickandet . En berättelse om när två mogna(re) människor möts igen efter ett antal år och bandet, känslorna inte kan förnekas. Men viktigare än så, The Good Wife och Övertalning är båda berättelser om kvinnor som omgivningen turas om att tilldela roller de inte bett om. Alicia Florrick får spela den sexköpande politikerns trogna och förlåtande fru. Romanens huvudperson, Anne Elliot, blir allas goda lyssnare, smörjmedlet i de sociala relationerna eller tröstande mammasubstitut när ett barn skadar sig. Den som under lång tid satt sin sin egen vilja i sista rummet, ända tills hon slår sig fri.

Detta att låta sig påverkas av andra, men hur långt? Att ifrågasätta sin egen anpassning till familj, ansvar och konventioner, men ändå söka den egna lyckan. Denna högst mänskliga inre stridighet fångar The Good Wife i vart och ett av sina kvinnoporträtt.

Och det är sparsamheten som gör berättandet så omöjligt att motstå. Delägaren Diane Lockharts (Christine Baranski) blick in i rummen där manliga kollegor smider planer utan henne. En glansögd och skenbart tom Kalinda Sharma (Archie Panjabi) som idkar byteshandel om information med valfri man/kvinna som vill få henne i säng.

Det är utan tvekan tal om en serie som använder Mamma Björns välavägda, mittemellanstarka röst. Och det är en fröjd att se.

En lagom familj

2011-04-26  

Dramaserien Parenthood har satt punkt för sin andra säsong, och det ser försiktigt hoppfullt ut för en fortsättning. För mig är serien ett exempel på hur jag låter mitt teveberoende styras av humör och behov. Parenthood är min pålitliga snuttefilt; den tar avstamp i något som berör mig djupt (familjeliv, föräldraskap) men utforskar sällan ämnet på ett sätt så som ger en klump i magen. Den tysta överenskommelsen mellan tittaren och serien är att allt kommer ordna sig för medlemmarna i den brokiga sammanslutning av familjer som utgör stommen. Det finns svårigheter och problem, visst, men inte värre än att kärleken övervinner dem.

Introt är ett perfekt exempel. Till tonerna av Bob Dylans Forever Young presenteras skådespelarna leende i sina roller varvat med bilder av dem privat som barn. Det kan vara en av de sista fullängdsintrona som visas på amerikansk teve, där inledningarna i allt högre grad reduceras till en kort och smaskig titelskylt.

Precis som hela serien luktar Parenthoods intro trygghet, en rejäl dos sentimentalitet och ett ännu större mått igenkänning.
Kanske är det också därför serien sällan blir liggande osedd länge hos mig – den gör mig nästan aldrig besviken, men mina förväntningar är inte heller att bli omskakad i grunden.

Uppsamlingsheat: Parenthood är alltså serieskaparen Jason Katims (Friday Night Lights) teveversion av filmen från 1989, då med bland annat Steve Martin och Diane Wiest i bärande roller. På filmaffischen håller Martin tokroligt en unge upp-och-ner. I teveserien är de komiska elementen inte lika framträdande; fokus ligger mer på berättelserna om hur fyra vuxna syskon valt att leva sina liv. Här finns den ordentlige storebrodern, systern som gör advokatkarriär och har hemmaman, systern som fått några törnar och flyttat hem till föräldrarna med tonårsbarnen och den charmige, impulsive lillebrorsan som aldrig tar ansvar för nåt.

Det Parenthood gör mycket skickligt är att genom storebrorskaraktären (spelad av Peter Krause) lyfta upp de saker som föräldrar oroar sig för: Sonen som har Aspergers, dottern som börjar ha sex. Samtalen han försöker ha med sina barn, som sällan når fram, men på något fumligt sätt genomsyras av omtanke, är något av det finaste jag sett Krause spela sen Six Feet Unders dagar.

Ändå är det märkligt att se Jason Katim ta upp liknande (eller i vissa fall helt identiska) familjeproblem i Parenthood som i Friday Night Lights – och ändå få så vitt skilda upplevelser. Delvis beror det på hur FNL är gjord, med improviserad dialog och dokumentärlikt kameraarbete. Men också på att Parenthood saknar en verklig diskussion om klass, som är ständigt närvarande i FNL.

Hos Peter Krauses familjeförsörjare finns i och för sig en naggande oro om vad som skulle hända om han blev av med jobbet, men med ett sådant tryggt familjenätverk är det svårt att tro att det skulle sluta illa.

Överhuvudtaget – och kanske är det just det som gör serien så tilltalande – slipper man de problem som folk brottas med i åratal, de som aldrig löser sig. Moster Agda som är psykiskt sjuk och får skov, farbror Bengt som dricker för mycket och blir kladdig med barnen, tant Sigrid som är helt ensam och inte klarar av att ta emot hjälp. 

När sådana spår berörs placeras problemen strategiskt på en biroll utanför familjekärnan.

 

Sådana obehagligheter hör inte hemma hos en välordnad storfamilj. Eller hos en snuttefilt.

 

I fädrens spår

2011-01-19  

Nyligen kom beskedet att verklighetens Dick Winters (vars soldatliv under andra världskriget iscensattes i teveserien Band of Brothers) gått bort. Jag fick en klump i halsen.

I motsats till många jag känner (som återfinns i sluttampen av efterfester i vilda diskussioner om finska vinterkriget) är jag minimalt intresserad av militärhistoria, slag och stridsvagnstyper. Dessutom blir jag oftast uttråkad av enkönade berättelser. HBO:s prisbelönta krigsserie borde med andra ord ha varit en historia jag varken sett eller fått särskilt mycket ut av.

Om det inte vore för att jag törstade efter den. Törstade efter den värld av gemenskap som män som stridit tillsammans kan uppleva. Efter sättet att tala, referenserna, känslan av självklar uppoffring som står i så stark kontrast mot dagens uttalade individualism.

Genom Band of Brothers hittade jag en länk till en far jag aldrig hann lära känna. Hans öde i The Royal Canadian Air Force var på många sätt ett helt annat än männens i kompani Easy. Men han stred i samma krig, och om han fått leva lika länge som Dick Winters hade han kanske kunnat berätta själv varför han tyckte att åren som tillfångatagen officer i krigsläger var de roligaste i hans liv. Hur kul kan det vara att gräva tunnlar, liksom?

Kanske hade han inte snabbt rullat ner byxbenet för att dölja ärret från en skottskada under ett av flyktförsöken om jag varit lite äldre?
Han kunde kanske ha berättat om februarinatten 1942 när de tyska krigsfartygen Prinz Eugen, Scharnhorst och Gneisenau smög sig upp för engelska kanalen och hans flygplan blev ett av 43 som aldrig återvände hem. Om telegrammet som hans mamma vägrade tro på?

Mina minnesbilder är för få och för suddiga, präntade i huvudet på en sexåring som kommer ihåg skramlet av mynt i hans rutiga byxor, men inte vad han sa på språket jag aldrig lärde mig som barn. Sen dog han.

Tack vare Dick Winters (så rakt och ömt spelad av Damien Lewis) blir historielektionen personlig; en saga om hur extraordinära händelser kan svetsa samman människor och skapa band som inte skärs av tiden. Då har jag överseende med amerikansk svulstighet och hjältedyrkan. Och kan inte undgå att känna tårar bränna bakom ögonlocken när Winters förklarar för sitt barnbarn att han inte var någon hjälte, men… »I served in a company of heroes.«

En luminös besvikelse

2010-12-15  

Texten handlar om sista avsnittet av Dexters femte säsong och innehåller spoilers.

»Förlåt. Jag vet att det inte är meningen att man ska göra så.«

I det här ögonblicket, när Lumen precis satt kniven i sitt offer och ber om ursäkt för att hon inte helt följt Dexters regelbok, lever jag fortfarande på hoppet.

Hoppet om att manusförfattarna som gjort massmördaren i Miami så framgångsrik ska våga släppa sitt formulär 1A där en gästskådespelare med stjärnglans kommer nära Dexter under en tid för att avpolletteras i säsongsfinalen.

Nu blev det inte så. Och eftersom det – i mina ögon – varit en säsong minst lika spännande som den förra (ja, Lithgow-fans, jag hädar!) blir besvikelsen så mycket större.¬† Det var så nära.¬† I stället lämnas vi med en prydligt hopknuten säck och känslan av att hela berättelsebågen inte var mer än en gomrensande sorbet inför nästa.

Dexter är ensam. Dexter har en hemlighet. Det är dessa två sanningar som serien ständigt blöter och stöter. ¬†Ibland är han lockad av tanken på en kompis, ibland söker han en förebild som hårt arbetande mördarfamiljefar, men hela tiden återvänder vi till Dexters behov av att någon ska se honom för den han är. Och den samtidiga motviljan vid att avslöja sig, bli sårbar.

Det unika med Lumen-karaktären var att vi för första gången kunde sympatisera med en av dessa tillfälliga gäster. Vi unnade henne att maniskt få jaga den ena våldtäktsmannen efter den andra. Kunde till och med tänkt mig bistå genom att mosa in Alex Tildens (underbare Scott Grimes!) perfekta ögonfransar i ögonhålorna på hans undanflyende bankmanskaraktär.

Precis i början var jag skeptisk till Lumen, ska medges. Tanken på att Dexter skulle få ytterligare en sexuellt dysfunktionell flickvän kändes lite trist (minns Ritas inledande beröringsskräck). Men lyckligtvis leddes vi i stället fram till en härlig läromästare/praktikant-odyssé. Den gav mersmak.

Och det är just potentialen i deras förhållande som gör mig så ledsen över att det inte får fortsätta. Tänk vad vi hade kunnat få se!

Dexter och Lumen vardagsgrälar på uppdrag: »Men jag trodde att DU packade knivarna.«

Lumen tycker att det räcker med dödande ett tag, men Dexter börjar smygmörda bakom hennes rygg. ¬†Möjligheterna känns närmast oändliga.

Att resten av säsongsfinalen kändes väl slarvigt hopsatt, med plothål tidvis stora som en schweizerosts, kommer i andra hand.
Jag hade kunnat köpa att Deb på nolltid hittar till Jordan Chases läger via en vagt viftande frukthandlare vars språk hon inte förstår. Eller att Quinn släpps ur finkan omedelbart efter att Dexter felanalyserat hans blod trots Quinns minst sagt skyldiga beteende i övrigt och de oförklarade telefonsamtalen mellan honom och Liddy. Kanske att jag till och med accepterat att Deb inte ville se ens en skymt av hämnarparet på andra sidan den lägligt smutsiga plasten innan hon lät dem löpa.

Men mitt hopp stod som sagt till Lumen. Hon lyste upp min Dexter-värld och nu finns faktiskt bara mörker.

Från finess till fjanteri

2010-11-19  

Vad är det som har hänt med Patrick Jane? I rollen som mediumet som hoppade av och blev poliskonsult har skådespelare Simon Baker hela tiden balanserat på gränsen mellan spelevink och snabbtänkt människokännare.

Därför känns det extra tråkigt när han nu, i säsong tre av The Mentalist, helt enkelt reducerats till… ja, en rätt så trist trolleritönt.

Flinet, de två fingrarna på jakt efter något gömt i den lilla, lilla västfickan och det ständiga förflyttandet av vikten när han vippar från tårna till hälarna och tillbaka igen (som värsta Göran Persson-imitatören). Det håller på att driva mig till vansinne. Bara yta alltihop.

Serieskaparen Bruno Heller antog för två år sedan utmaningen att, efter episkt svulstiga HBO-serien Rome, skapa en kommersiell mainstream-succé utan varken svordomar, sex eller våld. Fortfarande tycks åtminstone 14 miljoner amerikaner tillräckligt intresserade varje torsdagkväll, men Hellers försök att sträcka ut den underliggande Red John-historien till att räcka under hela seriens livscykel, snarare än över en eller ett par säsonger, fungerar inte.

I början på höstsäsongen serveras vi ett par avsnitt med seriemördarsmak; faktiskt till och med ett där vår hjältes mediumromans Kristina Frye äntligen hittas – kidnappad som hon (kanske) var av Janes nemesis Red John.

Tyvärr tycks hon som hypnotiserad, övertygad om att hon själv är död och lever ett stillsamt efter-liv inne i sitt eget huvud. Oj, oj, oj vilken dramatik! Hur ska Jane lösa detta? Handpåläggning, några fiffiga anti-hypnostrick kanske? Nej. Efter en snabb och misslyckad seans sätter manusförfattarna utan förklaring punkt för det spåret och levererar i stället en handfull Red John-fria avsnitt som helt fristående lallar på i bästa Remington Steele-stil.

Alla resonemang, relationer och sidospår är fjäderlätta. Det är som en Pierce Brosnan-lik spya rakt i knät på oss tittare, lite elegant så där, inga riktiga problem som inte kan lösas med ett litet käckt skratt i slutrepliken.

Red Johns mord på frun och barnet var svärtan som utgjorde Patrick Janes hela drivkraft. Utan den är The Mentalist bara en av flera dussin deckarserier som försöker kombinera publikens intresse för brott med 42 minuters underhållning. Utan sorgen och inslagen av hämndaktig mani kommer Patrick Janes öde att förbli något man ser med en mattallrik eller en tvätthög att vika framför datorn. Det flimrar bara förbi.

Och då spelar det ingen roll hur många ess du har i rockärmen, Bruno Heller.

En helt ny Fringe-värld

2010-11-05  

Fringe har aldrig varit bättre än nu. Äntligen har serien lyckats få den mytomspunna »andra sidan« att bli explosivt spännande.

Det satt långt inne.

Det var med en vybild över ett New York med Word Trade Centers tvillingtorn intakta som ett parallellt universums existens först avslöjades i den första säsongens sista avsnitt. Men försöken dessförinnan om att bygga intresset kring denna möjliga andra värld misslyckades till stor del för att den nya världen aldrig utforskades rent praktisk.

Låtsasvärlden blev aldrig verklig, och vi fick nöja oss med korta glimtar av något mörkt och mystiskt som vi skulle förstå, snarare än känna, som stort och omvälvande.

Lägg därtill ett olyckligt försök att fjäska för sci-fi-fans genom att ge rollen som William Bell, utvecklingsföretaget Massive Dynamics grundare, till Leonard Nimoy.

(Möjligen är detta en störning bara jag har, men jag blir otroligt nervös när riktigt ärrade veteraner deltar i nya produktioner där de ska gå omkring med hela sitt tidigare oeuvre på axlarna och vara episka. Lex Katharine Hepburn på slutet).

Redan i säsong två blev det dock mer drag under galoscherna. Relationerna mellan galenforskaren Walter Bishop och sonen Peter fördjupades, liksom den mellan Peter och agenten Olivia. För att inte tala om Olivias upplevelse av sig själv och den inre brottningsmatchen med en identitet formad av experimenten hon utsattes för i barndomen. Och när alla huvudkaraktärerna till slut äntrade den andra sidan – i jakt på svar, forskning och en förlupen son – så blev den där världen äntligen något reellt att ta ställning till.

Nu i inledningen av tredje (och enligt illvilliga rykten möjligen sista) säsongen är det som om manusförfattarna beslutet sig för att inte hålla igen längre. De fläskar på med extra allt och har tydligen helt glömt bort J.J. Abrams ursprungliga löfte om att detta skulle bli en serie där man minsann inte behövde känna sig bortkommen om man missade ett avsnitt.

I stället för att skicka ut freakutredartrio på konstiga och tydligt avgränsade nedslag på olika håll i landet, skriver serien nu som allra mest och bäst för utvecklingen av de enskilda karaktärerna. Det är så bra att jag blir förvånad över styrkan i mina egna reaktioner, som kräkreflexen när Peter går till sängs med låtsas-Olivia i tron att han äntligen får komma nära sin kärlek.

Skådespelarna Anna Torv och John Noble njuter så uppenbart av möjligheten att spela dubbelroller, och gör det så bra, att det är en ren fröjd att se. I Torvs fall är det subtiliteterna i uttrycken, de lite längre pauserna innan låtsas-Olivia svarar på tilltal för att hinna tänka igenom ett svar utan luckor. John Nobles genialiske men udda forskare Walter skuttar av spänning när han ska berätta, medan Walternate sänker rösten och spelar den förtroendeingivande ledaren som måste ta till hårda metoder för att rädda sin värld, må vara med ett stänk av sorg i den beslutsam blick.

När dessutom Kirk Acevedo återvänt till rollen som Olivias trogne partner (på fel sida, men ändå) känns uppsättningen komplett.

Min enda oro nu är att serien som varit så frikostig med utveckling drar ner tempot och vill suga på karamellen med den utbytta Olivia lite för länge. Men jag tillåter mig att njuta så länge äventyret räcker.

Jämförelserna med Arkiv X känns numera helt överflödiga. Fringe är en serie som står stadigt på egna ben, ett i varje universum.

Ansikten man önskar att man slapp

2010-10-13  

Så här dags på säsongen brukar teveserieälskare gnällande ifrågasätta att serien X med fantastiska skådisen Y inte får fortsatt förtroende. Nedlagd efter blott några avsnitt, ser vi en lovande satsning med ett karismatiskt affischnamn spolas ner i tevevärldens toalett.

I år känner jag mig tvungen att vända på frågan. Varför får vissa skådespelare – som lämnar mig helt oberörd – gång på gång chansen att stå överst på namnraden i en ny storsatsning?

Ta Alex O’Loughlin (Three Rivers, Moonlight) som i höst klivit in som supersnut i nyversionen av Hawaii Five-0. ¬†Ett utstrålningsmässigt tomrum, med bara två egentliga lägen som skådespelare; det ena där han rätt fatalt spelar över, det andra där han går omkring och markerar scenen istället för att spela den. Han ser ut som en balettdansör som är rädd att ta ut sig och därför visar hopp och piruetter med händerna under repetitionerna i stället för att göra dem med kroppen. Som att han blinkande säger till oss: »Jag kommer att göra detta på riktigt sen«.

Eller Kelli Giddish (Past Life) som spelar sheriff i nya Bruckheimerserien Chase, och visserligen springer väldigt bra och får chansen att visa det, men i övrigt mest går omkring med nedåtvända mungipor och liksom finns. Det är inte dåligt, men inte särskilt bra heller.

Jag kommer på mig själv med att önska att det vore sämre så att man åtminstone fick bli provocerad.

Med tanke på hur många hoppfulla och felfritt engelsktalande skådespelare Hollywood-fabriken drar till sig, så förstår jag faktiskt inte.

Agenten som inte behövdes

2010-09-29  

Det är som att besöka sin egen lågstadieskola. Allt är precis som man minns det – känsloladdat, fast mindre och på något sätt futtigare. Den birtonde versionen av Nikita lyckas dessutom döda det mest spännande elementet i den väl använda historien – den Eliza Doolittle-lika förvandlingen från knarkare till hårdför agent.

I stället har vår Nikita här (Maggie Q gör huvudrollen i CW:s remake) rymt från den underjordiska spiontränarorganisationen och ska med hjälp av en ny rekryt på insidan få agentcheferna som stal hennes liv att gå under.

Det här är den sorts serie där kvinnor talar med sin allra djupaste röst för att få oss att förstå hur allvarligt läget är. Där onde maktgubben står med armarna i kors och sökande för sitt finger över den egna överläppen. Där rollen som den livserfarne agentläraren extraordinaire går till tonårshunken Shanae West.

Jag skulle kunna fortsätta men längtan efter Dollhouse sköljer över mig. I Joss Whedons parallella universum fanns allt som fattas här; humor, ett utmärkt skådespelargalleri (inte minst Enver Gjokaj som briljerade i vartenda avsnitt) och skickligt sammanvävda historier som snabbt lyckades få mig att bry mig om de programmerade dockornas öde.
I 2010 års Nikita är Maggie Q överraskande bra i huvudrollen men actionsscenerna är ologiska – och vad värre är – inte särskilt spännande. Trots fysik som en vandrande pinne övermannar Nikita ständigt män i 100-kilosklassen och stöter i upplösningen av varje avsnitt på sin »gamle«¬†läromästare för ett litet snack under skottlossning. Det blir gammalt rätt snabbt. Det blev Västerbergsskolan i Mölndal också.