Weird Science
Blod, svett och smygbögande

2010-02-01  

Spartacus är mannen som började som slav och agitator och levde vidare som en reseguidebok för bögar. Efter Kubricks oljesvettiga queerklassiker är det just homovibbarna och en trånande Laurence Olivier de flesta associerar till namnet snarare än blod, sand och stålärmar.

Det är ett arv som alltid kommer att följa i hasorna hur man än försöker uppdatera den historien.

När Starz rullar i gång sin nya teveserie Spartacus: Blood and sand så är det hela tiden med 1960-talsfilmen nära liggande i medvetandet (bakom kulisserna-kuriosa: penisattrappen som används av skådisarna i sexscenerna är till och med döpt till Kirk Douglas).

Så för att distansera sig från bögarvet är verkligen allt som titelkaraktären gör så överkompenserande macho att man baxnar: Titta! Här är en lång scen där Spartacus knullar sin fru till multipla slowmotion-orgasmer! Och här åmar sig silikonutsmyckade kvinnor i rosenvatten!

Och som de pratar! De skäggiga, långhåriga männen – alla med stämbanden synkade i samma låga mutter- och gruffbaryton; växla bort från bildfönstret och du luras att tro att serien berättas i en enda lång monolog – är mer uppfinningsrika än mellanstadiebarn när det gäller att hävda sig med svordomar och slå-sig-för-bröstet-komplex. Att befinna sig mitt i ett pågående slagfältskaos hindrar heller inte Spartacus et al att utbrista i ett heteroförsäkrande, »I’ll fuck your women, I’ll fuck them all!« eller »Show those cunts no mercy!«

Om man inte överdoserat på karlakarlsparaden efter 50 minuter så avslutas premiäravsnittet för säkerhets skull med en utdragen stympnings- och kampscen som är så stop motion-upphackad och dränkt i tevespelsblod att testosteronnivåerna skjuter genom taket.

Ett avsnitt av Blood and Sand är som att lyssna sig genom Manowars hela bakkatalog; resultatet blir bara att man hellre letar efter sprickor i heterofasaden än bryr sig särskilt mycket om den klyschiga mansbilden.

Åsa-Nisse håller formen

2010-01-12  

Från augusti 2008 till december förra året spelades det i Ystad in 13 Wallander-filmer. Då ska man minnas att det dessutom under 2005 och 2006 släpptes en tidigare omgång om 13 Wallander-filmer. Det är 26 filmer på fyra år.

Att det råder löpande band-produktion av svenska polisfilmer är varken en underdrift eller nyhet, men ingenstans har jag sett någon recensent använda detta faktum som kritik.

Annat var det på Åsa-Nisses tid.

Från 1949 till 1969 gjordes det 20 filmer om den arbetsskygge tjuvjägaren och hans sidekick Klabbarparn – samtliga sågades av pressen med främst massproduktion och hafsverk som motivering. »Ursäkta, regissören Ragnar Frisk, men det betvivlas att du tagit om en enda scen«, skrev till exempel Pelle Nyquist i en recension i Expressen om Åsa-Nisse i rekordform 1969.

Harry Schein anmälde filmerna till radio- och tv-nämnden eftersom han tyckte att de stred mot SVT:s programpolitik att endast »skapa och sända god underhållning«. (Han förlorade målet.)

Allt detta kan man se i Anders Nordquists mysvarma SVT-dokumentär Uppdrag Åsa-Nisse (visas på onsdag den 13 januari i SVT2 eller på SVT Play fram till den 8 februari). Det är en skärskådning inte bara av ett fenomen inom svensk film, utan av – vågar jag säga det? – den svenska folksjälen.

De bästa scenerna är nämligen när dokumentärteamet kryssar runt i landet och letar upp bilsamlaren som har kvar resterna av Åsa-Nisses bil Eulalia II, eller besöker tanten som ägde biografen i Vetlanda där varje Åsa-Nisse-film hade världspremiär med efterföljande fest på Statt.

Jag ska inte spoila så mycket av dokumentären – jag vill att du ser den – men den scen som tar sig ända in i själen är när John Elfström får spelet på regissören Ragnar Frisk. Det handlar om en till synes obetydlig sekvens i Åsa-Nisse i raketform 1966, där Åsa-Nisse och Klabbarparn paddlar förbi landsfiskalen som hamnat i spat. Men bakom kameran rasar Elfström som en gammaltestamentlig gud: »Aldrig i livet att Åsa-Nisse skulle lämna någon ensam i sjön! Vad i helvete ska ni göra det så jävla galet för?«

För trots att han erkänner helt öppet i dokumentären att den största lockelsen med Åsa-Nisse-filmerna var den rent ekonomiska så är det otroligt fint att se han var så beskyddande av sin karaktärs moraliska fibrer. Och han får till slut sin vilja igenom och scenen slutar med att han och Frisk skakar hand och säger »Jag älskar dig«. Det är tillräckligt för att öppna tårkanalerna på vid gavel hos den mest hårdnackade recensent.

Fångad i tiden

2010-01-08  

Jag är en ängslig jävel, fråga vem som helst. Min värld är trångbodd och noggrant isolerad mot jobbiga utomstående influenser.

Och det är få saker som är så heliga i mitt egouniversum som 1960-talskultserien The Prisoner.

Historien om ex-spionen Number Six och hans vägran att kuvas av kidnappning och hjärntvätt kan väl närmast beskrivas som – huka er, här kommer substantiven – en filosofi-/psykosocial studie av individualisten kontra kollektivet, uppsuget i en vortex av surrealism, science fiction och paranoia. Och nej, jag är inte ens i närheten av att förklara vilka teman som strömmade under allt det där.

Att amerikanska AMC skulle göra en remake i miniformat på serien kom därför som ett skräckbesked.

The Prisoner är ju en teveserie som definierade sin era och plats, insvept i randigt aristokratiskt brit-resortmode. Den är fångad i både tid och rum. Ta bara slutscenen, där i princip hela den dåtida motkulturen och pacifistandan bokstavligt talat arkebuserades till tonerna av The Beatles All You Need is Love. Men hur uppdaterar man en sån scen till 2009, tvärsöver Atlanten dessutom?

I originalseriens bästa avsnitt, The Schizoid Man, försöker motståndarsidan vända Number Six starka identitetskänsla mot honom som ett vapen – de vill få honom att tvivla på sin jagkänsla genom att träna en dubbelgångare som är mer Six än Six. Six svarar hånfullt: »I take it I’m supposed to go all fuzzy around the edges and run off into the distance screaming, ‚Ä∫Who am I?‚Äπ.«

I nyversionens motsvarighet, näst sista avsnittet Schizoid, är dubbelgångaren i stället en hallucination orsakad av dåligt samvete.

Jo, precis så: en pissig Jekyll och Hyde-hallis.

För att tittaren inte ska bli förvirrad visas till och med en scen där Six rullar fram och tillbaka över ett dammigt lagergolv och fysiskt brottas med ingen annan än sig själv.

Jag kan skriva spaltkilometer till om det här men skillnaden mellan de två scenerna säger mer än tusen ord.

Pat McGoohans Number Six hade humor, gift på tungspetsen och en intellektuell illmarighet som hela tiden lät ana att katt-och-råtta-leken kanske var helt bakvänd. Jim Caviezel i samma roll, däremot, är stirrig, stel i ansiktet, statisk, fortfarande fast i den plågade frälsarrollen från Passion of the Christ.

Så långt, allt skit.

Men det finns viss behållning med nyversionen. Den är förbannat snygg, och Ian McKellen i kritvit kolonialsvid är formidabel som Number Two, en sadist av den gamla skolan. Och här finns en story arc som är mer planerad och genomtänkt och som faktiskt ger ett helt sammanhängande svar på frågan varför Six befinner sig i byn – snarare än originalets visuella friformspoesi, »a loose, symbolic fantasy« som det står i Robert Faircloughs utmärkta The Prisoner: The Official Companion to the Classic TV Series.

Frågan är bara om det är något sammanhängande man vill ha? Om 1967 års The Prisoner hade rundats av med en skallig, glosögd SPECTRE-boss överst i hierarkin hade mystiken gått ur serien som en pyst Rover-ballong. The Prisoner hade placerats i ett popkulturellt plus minus noll, samma som Danger Man eller The Avengers.

Jag vill gärna tro att det var när avskedsavsnittet Fall Out gick helt jävla bananas – med en slutsvit där Pat McGoohan dansade Dem Bones-dansen (»Toe bone connected to the foot bone!«) inför en London-konstapel i ett gathörn – som The Prisoners kultstatus grundmurades.

Och gjorde alla efterföljande tolkningar lika inbjudande som en anledning till ängslan.