Weird Science
En liten julfilmsspecial (2)

2011-12-23  

Varje barndoms jul önskade jag mig en hundvalp, och varje jul blev jag förutan.

Föreställ dig en dåres förhoppning när jag grävde tunnlar i berget av avrivet kräppapper på vardagsrumsparketten i tron att jag skulle ha missat just den presenten, bland kemilådor och dubbeldäckade kassettbandspelare.

Hungern efter hundungar pågick i nio år. Det var först då, med en julfilm där odjur tjuvkopplar snöplogar, som jag lärde mig vilket ansvar husdjur medför.

Filmen Gremlins från 1984, mikroskopiskt baserad på Roald Dahls roman från 1943, är fabeln om hur grönfjälliga monster fördärvar julen, som Dr Seuss saga om Grinchen framförd i kängpunksversion – en association som känns särskilt slående när man ser monstrens anförare Stripe, sportandes en upproriskt snövit mohawkstrimma till frisyr.

(Myten om de grönfjälliga vidskeplighetsvidundren hade förvisso popkulturkanoniserats med Twilight zone-filmatiseringen från året innan där en gremlin spär på John Lithgows flygskräck genom att tugga sönder en Boeing mitt under luftgropig framfart.)

Här, i Gremlins, installeras vi i den puttrigt provinsiella Spielberg-suburbia som skildrades i E.T., The Goonies och Poltergeist från samma tid och som alltid lyckas skapa den där urbana hägringen som är exotisk och alldeles hemtam på samma gång: pynttyngda girlander korsar huvudgatan och en kappa av konstant nyfallen snö ligger svept runt knutar och nockar i Kingston Falls.

En misslyckad uppfinnare – en arketyp som i sig är lika mycket tidsmarkör som miljöerna, eller Corey Feldman i rollen som klåfingrig snorunge – köper i julklapp till sin son en pälsklädd rådjursögd varelse, en mogwai, vars förhållningsregler är strikta:

Undvik att få honom blöt, utsätt honom inte för starkt ljus och mata honom aldrig, aldrig efter midnatt.

Check, check, check – så sker givetvis allt det ovanstående med mjukisvarelsen, som ynglar av sig i monstruösa avarter.

Sedelärande är lektionen i hur stramt man måste sköta sällskapsdjur, och framförallt vad som kan hända annars: i Gremlins fall att en hel stads infrastruktur och invånare demoleras.

Gremlins är i princip en matta av sammanvävda moraliska varpar, som sig bör i juletid.

De illvilliga monstren dödssyndar i en parad av människoreserverade laster, de frossar, de roffar, och hela scenen där de går bärsärk i varuhusets godis-, sport-, leksaks- och elektronikbutiker kan ses som en passande metafor för den konsumtionshysteri som drabbar västvärlden kring Kristi födelse.

Fysisk slapstick (tanten vars trapplift trimmas att kasta henne ut genom fönstret från andra våningen) blandas därefter med nattsvart tragikomik (hjältinnan som avskyr julen sedan hennes pappa fastnat och svultit ihjäl i en skorsten när han skulle göra tomteentré) som i sin tur blandas med rikliga mängder snorgrönt splatter. Och allt är lysande roligt, sött och skrämmande på samma gång.

Det dröjde förresten 32 år innan jag slutligen fick min hundvalp, en viltfärgad tax. Och lektionen Gremlins gav påminner mig ännu om husseskapets skyldigheter.

Frågan är dock om alla förmaningar och försiktighetsåtgärder varit tillräckliga.

När jag häromkvällen kliade honom bakom örat såg jag hur det i hans vinterpäls vuxit fram en upproriskt snövit strimma i nacken…

Texten har tidigare publicerats i en kortare version i DN Kultur.

Den ljusnande framtid är inte vår

2011-06-22  

För att vara en serie om framtiden så handlar Falling Skies väldigt mycket om rötter och ursprung.

Som med de flesta postapokalyptiska skildringar är det en berättelse om att börja från noll. Och i vår egen samtid, som rör sig allt mer mot det artificiella – syntetiskt smaksatt mat, fejkade dokumentärfilmer, okända »vänner« på Facebook – så kommer det alltid finnas en lockelse i att reboota hela skiten.

Därför: katastroffilmerna. Därför kommer blockbusterformaterade översvämningar, jordbävningar, atomexplosioner, zombierevolt och all annan undergång man kan tänka sig att fortsätta kännas relevant. Inte för katastroferna i sig, utan för vad som finns på andra sidan ödeläggelsen: en chans att bygga något nytt. Tillbaka till ursprunget.

Det postapokalyptiska samhällsbygget kan ju varieras helt efter eget tycke och smak. I sitt huvud får man leka gud och i bästa fall se världen omdanas och projiceras i widescreenformat.

Vilket för oss till Falling Skies.

»Vad överlever vi för? Vad handlar överlevnad om? Handlar det om att klamra sig fast och försöka skjuta några utomjordingar, eller att skapa en värld för våra barn samtidigt som vi funderar på hur vi ska sparka ut utomjordingarna från vår planet?« sa medproducenten Mark Verheiden i en intervju med Hollywood Reporter, för dem som nu mot all förmodan missat poängen med TNT:s Spielberg-producerade sci fi-drama om invaderande aliens.

Rent sociologiskt tar Falling Skies välbekanta vägar. Mänskligheten är förpassad till en hobotillvaro och här råder samma arma Frostmofjällska resursbrist som i Terminator eller The Road: man måste nomadvandra mellan gömställena och raida snabbköpens lagerlokaler i jakt på proviant.

Det är inget nytt, men det är perfekt för att etablera Falling Skies överlevnadstema: det är lika snålt med förtröstan som med föda i framtiden. Människorna jagas som råttor i söndersprängda villaförorter; att serien berättas i presens och utan stämningsstörande tillbakablickar förstärker bara den akuta känslan, den ständiga på flykt-paniken.

Med människosläktet hängande i en skör tråd så blir våra rötter och släktband ännu viktigare – återigen, för den som missat det: det handlar om ursprunget. Faktum är att hela serien sparkar igång med ett collage av barnteckningar och prepubertala voiceovers som berättar hur de extraterrestriella otäckingarna kom och utplånade föräldrar och familjer.

Det är ett smart – och väldigt Spielbergskt – grepp eftersom oförståelsen inför utplånade huvudstäder och människor som mejas ner blir så mycket större för ett barn som får sin oskuld brutalt undanryckt under fötterna. Och som vanligt kan vuxenvärlden delas upp helt binärt mellan de som förstår de unga och de som inte gör det: »De är mer än bara ätare!« som Moon Bloodgoods karaktär motiverar deras existens för den brydde militärchefen i början av avsnitt två.

På vissa plan handlar Falling Skies handlar så mycket släkten att det gränsar till familjetragedi, med klädsamt skäggige fadern Noah Wyles ena son satt i koncentrationslägerliknande arbete av utomjordingarna, och nästfödde sonen som frihetskämpe. Det första avsnittet avslutas sedan något övertydligt med två barn som turas om att hatta runt på en waveboard medan de vuxna tårmilt bevittnar den återvunna oskulden och leklustan hos deras frön.

Men på något sätt tror jag ändå att scenen behövs. För även om seriens budskap och sociologiska kärna kan se rätt ostig ut i text så är det just här den befäster att det faktiskt är en serie om framtiden: våra barn.

Samtal med gud

2011-01-11  

Grant Morrison växte upp under kalla kriget, i närheten av en missilbas på den skotska landsbygden.

Om detta lär man sig i Grant Morrison: Talking with Gods, och egentligen hade dokumentären kunnat börja och sluta med just den meningen. Kan man sin Morrison någorlunda så blir den meningen nyckeln till i princip hela hans produktion.

Atomapokalypsen har ständigt hängt över hans serier, från det korta Hellblazer-inhoppet How I Learned to Love the Bomb (samlad i albumet Rare Cuts från 2005) där tecknet för radioaktivt avfall blir helgonbild för en självmordssekt, till hur Oppenheimers atombombstester öppnar maskhålet mellan vår verklighet och de extradimensionella jävligheterna i The Outer Church i Invibles-sviten.

Filmen skulle som sagt ha kunnat börja och sluta där. Tack och lov fortsätter den. Med berättelser om drogande, musikkarriär, runkritualer och Morrisons minst sagt traumatiska experimenterande med kaosmagi.

Till skillnad från huvudpersonen i den påfrestande filosofiska egodefileringen The Mindscape of Alan Moore blir Morrison aldrig högtravande eller långrandig i sina anekdoter.

Det är en dokumentär som både stärker myten om honom som en obskyr Aleister Crowley-liknande kråkfigur som bor i en hemsökt herrgård långt ute på vischan, och samtidigt ger ett porträtt av en ödmjuk person man bara skulle vilja umgås med i ett par dagar. Särskilt gullig är historien om hur Morrison, som fram till 30 års ålder aldrig rört en droppe alkohol, aldrig tagit en drog, får för sig att testa allt. I pintvolym. En pint cider – »aha, det smakar så!«; en pint vodka – »okej, så det är vodka.«

Med vår tids besatthet av autenticitet och att ständigt sätta verket i förhållande till författaren – vad är självbiografiskt, vad är inte det? – så blir Talking with Gods ett direkt facit: varenda fas och utseende King Mob går igenom i Invisibles sjuåriga historia har till exempel en spegelbild av Morrison i verkligheten (liksom hur han började praktisera som transvestit för att ge karaktären Lord Fanny trovärdighet). Det når en nästan Paul Austersk metafiktiv nivå när han i filmen berättar hur han strax efter att King Mob angripits av ett köttätande virus (Entropy in the UK-albumet), själv blev drabbad av elakartade utslag och slemfyllda blemmor i ansiktet.

På 80 minuter är det givetvis omöjligt att sammanfatta en så komplex karaktär och karriär som Morrisons – man skulle gärna sett djupare dykningar i The Filth eller Arkham Asylum – men Talking with Gods är tillräckligt nära och tillräckligt bra för att vara omistlig.

Filmen finns att köpa i HD-anpassat filformat här.

Tronar på minnen

2010-12-16  

Det är på ett sätt typiskt att pressvisningen av Tron 2 inleds med trailern till kommande sommarens Pirates of the Carribbean-film, som tydligen ska handla om jakten på ungdomens källa (inte helt säker på det sistnämnda, tumlades om något av alla halvnakna sjöjungfrur och explosioner som passerade revy i epilepsihastighet).

Man skulle nämligen kunna säga att hela Tron 2 – förlåt, Tron: Legacy – bygger på myten om evig ungdom.

Precis som många av oss nördar besitter ett gravt Peter Pan-komplex och bygger karriärer på intressen man skaffade sig i mellanstadieålder och vägrar släppa taget om – jag bara självrannsakar lite här: jag har en serietidningssamling värd femsiffriga belopp och jag får betalt av Aftonbladet för att skriva om min fritidssyssla sedan jag var sju år gammal – så är Tron: Legacy en film om och för människor som fortfarande tycker att tanken med cyberrymden är kittlande, 18 år efter Gräsklipparmannen.

Det är en film vars existensberättigande bygger på att en stor publik 28 år efter första Tron tycker det vore intressant att se diodsmyckade trikåer i modern tappning.

Det är en uppföljare till en film vars kvaliteter handlar om att man blandar ihop sin barndoms minnen med känslorna i sin barndom.

Men framförallt är det en film om evig ungdom för gamla skådespelare. Det är intressant att Jeff Bridges förra filmroll (dekad folksångaren i Crazy Heart) gick ut på att se så sliten och nedgången ut som möjligt, medan han i Tron: Legacy cellrekonstrueras till att se 30 år yngre ut. Om jag förstått det rätt gjorde man en gipsmask av hans feja, skapade en 3D-modell av hans yngre ansikte utifrån det och slängde på det nya ansiktet på en 30 år yngre skådis i postproduktionen.

Med tanke på den mängd tid i rutan som Bridges yngre jag får, och att man är så generös med närbilder, så är det en tidsresa i kvalitetsskillnad från den CGI-Arnold som skymtade förbi i slutet av fjärde Terminator-filmen.

Och framförallt öppnar det här fler dörrar än jag vågar tänka på. Behöver vi ens några nya, unga skådisar nu när vi kan digitalföryngra alla våra gamla och renommerade på ett så övertygande sätt?

Förut brukade man säga att skådespelare odödliggjordes genom sin medverkan i klassiska filmer. Det uttrycket fick just en helt ny dimension.

Och det är det verkliga arvet som Tron: Legacy lämnar efter sig.

En helt ny situation

2010-09-09  

Första vändan skyllde jag på popkulturens ständiga besatthet av det autentiska.

Att jag kökollade Jersey Shore av samma anledning som folk konsumerar bloggar eller Biggest Loser eller amatörporr – för att det är »rått« och »äkta«.

Och så lite socialantropologi med det guidokulturella uppå det så hade man ryggen fri från belackarna.

Så jag tänkte att nu var jag klar med det programmet, att bäst före-datumet för steroidmuskler och petroleumfrippor hade susat förbi sedan länge och det var hög tid att gå vidare mot något annat.

Men lik förbannat sitter jag nu här varje fredag och jublar.

Jersey Shore gör något som jag aldrig upplevt förut i realitygenren. Till skillnad från vanliga dokusåpor så är alla karaktärer återkommande från första säsongen. Så i stället för att kännas stillastående – där en ny säsong med nya deltagare bara hade försökt upprepa vad förstasäsongens deltagare gjorde för att bli kända och miljonärer – har vi att göra med något så oväntat som karaktärsutveckling.

Ta bara relationen mellan Sammi och Ronnie. I första säsongen handlade varje avsnitt om hur Sammi kom på nya sätt att skicka iväg pojkvänsköttklossen Ronnie på skuldtripper som hade räckt minst två varv runt jorden.

I nya säsongen är de i stället låsta i ett on/off-läge, en emotionell dragkamp vars like aldrig skådats utanför en gymnasieskola.

Dessutom fokuseras det mer på tjejgängets kammarspel och psykologiska krigsföring än på »The Situations« och grabbarnas brölfestande i år. Som röd story arc-tråd löper i stället ett drama om skuld och försoning genom säsongen: hur J-Woww och Snooki slits mellan lojalitet och sympati, ska de berätta för Sammi att Ronnie trekantstungrullat med tjejer och druckit en shot mellan en cocktailservitris bröst eller är det bäst att hon inte får veta? Samvetet tär och tynger som hos en febrig Raskolnikov. Typ.

Genom att använda återkommande karaktärer som man redan byggt upp ett förhållande till så finns det för tittaren inget kvar av den känslomässiga viktlösheten från första säsongen. Det är kanske genant att erkänna det, men man bryr sig om deras inferno.

(Spoiler: de löser för övrigt sitt dilemma genom att skriva ett anonymt brev på ett internetcafé och lämna i hennes nattduksbord. Ordet »boing« förekommer i brevet.)

I en intervju på Kanal 5:s hemsida säger en deltagare i den svenska Jersey Shore-spinoffen Kungarna av Tylösand (premiär i kväll) att de kommer ta »realityteve till en helt ny nivå«.

Men Jersey Shore har med sitt nya grepp i säsong två redan höjt ribban; min gissning är att Kungarna av Tylösand kommer riva på varje försök.

Humorn är vassast i True Blood

2010-06-16  

Med upphetsat predikande stämma: Skräck är alltid mer än bara skräck, monstren är egentligen liknelser som berättar viktiga saker om vårt samhälle och om oss som individer!

Och så vidare.

Jag vet, jag är lika trött som du på de popkulturella pekpinnarna som ständigt måste visa på detta.

Ja, vi vet att Frankensteins monster var en kommentar till industrialismen, vi vet att zombiefilmer egentligen handlar om dödsångest och konsumtionshets (Dawn of the Dead kan vara världens mest söndertjatade film just temamässigt), varulvar symboliserar förändringarna man går igenom i puberteten och här hemma i Sverige har varenda kulturkritiker gnuggat sig torr mot John Ajvide Lindqvist eftersom hans böcker alltid har ett Större Underliggande Motiv än bara gastar och vampyrer.

Vampyrer, ja.

Finns det någon annan genre som schaktats så på dubbla betydelser? Vampyrer symboliserar erotik! Utanförskap! Frihetsdrömmar! Erotiska frihetsdrömmar! Tuberkulos!

Och flitigast, eller värst, av alla är True Blood.

Förutom den småsmarta politiska blinkningen om marginaliserade subkulturer (»God hates fangs«, minoritetsbashande i djupa Södern) och den rätt tröttsamma grejen i andra säsongen om terrorhot och självmordsbombare så har den nystartade tredje säsongen lyckats höja metaforinsatsen ytterligare.

V-pundandet, alltså den berusande effekten av att dricka vampyrblod, har till exempel eskalerat i ett regelrätt »war on drugs« där Alexander Skarsgård blivit vampyrvärldens egen rågblonda Pablo Escobar som måste »move the product«.

Allt det här skulle kunna bli plågsamt övertydligt och krystat, om det inte vore för en förlösande faktor: humorn.

Just vampyrer är ju varelser med en genetisk fäbless för drama, storvulna gester och minimal distans till sig själva. Därför är det skönt att se hur Alan Balls manusgäng kalibrerar humorn till att passa varje karaktär – från de torra, snärtiga replikerna med vässad tunga mellan vässade tänder, till gulligt naivpuckade hicks.

Älskar till exempel hur tonårsvampen Jessica jämför sin telepatiska mottagning med när hon blev packad på Kahlúa en gång. Eller när servitrisen Arlene försöker trösta Tara med repliken, »Jag är ledsen om du gick och blev kär i en seriemördare, men ärligt talat – vem här har inte blivit det?«

För även om serien bygger på sina pisksnärtstvära kast i handlingen; eller det rena dödsporrchockvärdet; eller ett ständigt svällande persongalleri (som om det inte var trångt i rollistan redan så introduceras tretton (!) nya karaktärer i den här säsongen), så är det humorn som bär hela kolossbygget på sina axlar.

Nu väntar jag bara på middagsscenen i nästa avsnitt som det rapporterats om, där vampyrerna serveras blod som tappats från etiskt behandlade människor: »En av dem åt klementiner i en hel vecka innan han tappades, lägg märke till de skarpa inslagen av citrus.«

Blir storfilmerna allt stupidare?

2010-04-27  

Anthony Hopkins satt på en pall i en studio strax utanför Heathrow och han var så kort att hans ben inte nådde ner till golvet, de dinglade fram och tillbaka som hos en liten pojke i frisörstol. Anthony Hopkins pratade om moderna filmer.

»Jag hatar moderna filmer, allt är så snabbklippt att man inte fattar någonting. Jag kan inte se en biljakt på film i dag och samtidigt hänga med i vem som jagar vem. Det är som att ha attention span som en kolibri.«

Det skiljer 42 år mellan mig och Anthony Hopkins men jag inser nu att jag plötsligt blivit lika gammal som honom. Det är min enda slutsats efter att just ha sett Iron man 2.

Och det är inget isolerat tillfälle. Förra sommaren försökte jag se den nya Harry Potter-filmen men blev så utmattad att jag somnade mitt i filmen och sov bort ungefär 20 minuter. Samma sak med Avatar i vintras.

Iron man 2 rivstartar och svischar och smäller tills mitt EEG mest ser ut som Hela Havet Stormar, alla sinnen överlastade. Den är inte dum – den är dum och jävligt högljudd. Det finns ingenstans att gömma sig i biosalongen.

Bland alla ljudeffekter, CGI-effekter och moderna illusioner står det plötsligt klart att specialeffektstekniken helt sprungit ifrån berättartekniken:

Saknas det fallhöjd för karaktären för att förankra den första dramaturgiska vändningen emotionellt? Äh, släng in en scen där Mickey Rourke klyver Formel 1-bilar i Monaco med en cyberpiska i stället!

Det är ungefär som när den första Transformers-filmen gick ut med ett pressmeddelande och skröt om att Optimus Prime bestod av 10 108 rörliga delar som snurrade och pumpade och flexade i förvandlingsscenerna – medan det mänskliga ögat kanske hinner uppfatta 500 av dem.

När Slate-kritikern Tom Shone tidigare i år klagade över att »blockbusters have become way too intellectual« så var det en missvisande rubrik för en artikel som egentligen handlade om att han ville bli berörd av storfilmerna. När det gäller Iron man 2 bär man inte med sig annat än känslan av att vara ett utbränt proppskåp.

Det här är det decibelrungande startskottet för den förmodligen blockbustertätaste sommaren hittills. Men i år försöker man inte ens komma på egen IP (»intellectual property«, läs: egna idéer). Större delen av årets utbud består i stället av omtuggade 80-talspopcorn som Karate kid (21 juli), Terror på Elm Street (7 maj), Predators (16 juli), A-Team (9 juni) – den sistnämnda innehåller en scen med en stridsvagn som hoppar ut ur ett flygplan och skjuter sönder andra flygplan med en kulspruta, jag är rätt säker på att den inte var med i teveserien.

Det vore intressant om Folkhälsoinstitutet skulle administrera IQ-test på svenska biobesökare i maj och i augusti för att kontrollera om de faktiskt blivit snäppet dummare under loppet av dessa tre, fyra månader.

För jag är rätt säker på att filmerna i alla fall har blivit det.

Den gränslösa drömmen om Amerika

2010-03-25  

Ibland när jag varit uttråkad har det hänt att jag fastnat framför det televiserade säljargumentet för en polisstat som kallas för Gränsbevakarna USA på Kanal 5; stridspittsteve för människor som vill fortsätta prenumerera på åsikten att allt utanför Amerikas gränser ska hållas kvar precis just där.

Det är ett rätt roligt program där xenofobin pendlar mellan livsfarlig och bara fnissretande spydig. Som när den schweiziska magdansösen försöker ta sig genom tullen utan papper men med en generös klyfta som lämnar noll och inget till fantasin. Amerikanska myndigheter låter sig dock inte förblindas av så skändliga fresterskor: »Something seems amiss with this Swiss miss«, konstaterar berättarrösten.

Det måste vara väldigt svårt att göra dikt av sådana tillfällen, när verkligheten liksom överträffar allt annat. Det är redan så att man bara väntar på att Steve Carrell ska snubbla in i bild om ett par sekunder. Så hur ska man driva med Department of Homeland Security-mobbarna, den verksamhet som i New Liberal beskrevs som »en napp som kostar amerikanerna 40 miljarder dollar om året«, utan att sparka in varenda öppen dörr?

Comedy Central löser det hyfsat bra med Ugly Americans, en animerad satir slash fabel där invandrarna inte kommer från andra länder utan från andra mytologier, verkligheter och universum: en kvinna med tolv bröst och munnen mellan benen, eller en grip som skiter på öppen gata och ropar »Suck my balls! « till folk på trottoarerna.

Groteskt? Jag har bara börjat.

Runt varje hörn väntar fysisk schtick, inte sällan med ordvitsande påföljd. Som när zombien får en sönderruttnad hamstringsmuskel avsliten under en massagestund och tjuter, »This place is a rip-off!«

Serien handlar om Mark Lilly, en slipssnärjd socialarbetare i New York som ska integrera de här främmande elementen i det amerikanska samhället. Men samtidigt flåsas han i nacken av en demonisk (jo, bokstavligt talat) myndighetsman som vill jaga ner varenda invandrare och skicka tillbaka dem därifrån de kom. Samtidigt som han försöker lappa ihop förhållandet med flickvännen som är Djävulens avkomma (igen, bokstavligt talat).

Jag inser nu när jag läser igenom det här att serien inte låter särskilt rolig någonstans.

Men det är den.

Allt i Ugly Americans är utfört i en retrotecknad 1950-talsstil – jag inbillar mig att om man kisar tillräckligt mycket kan man ana rasterpunkterna – som passar seriens sci fi-/horrorfebriga verklighet utmärkt. Och det finns en underbar scen där man diskuterar skillnaden mellan Den Långsamma, Sarkastiska Applåden och Den Långsamma Applåden Som Sakta Byggs Upp Till En Rungande Applåd Och Som Populariserades i Filmer På 1980-talet (mina kapitäler).

Det är då man ser humorhantverket hos skaparen David M Stern – tvillingbrorsa med Daniel Stern och författare till flera klassiska Simpsons-avsnitt, bland annat det när Homer hamnar på torken (Duffless).

De nivåerna når han såklart inte här, även om såväl Simpsons som Dilbert och Seth MacFarlanes alla nutida-USA-gycklande serier ligger nära som referenser.

Med tiden hoppas jag att Ugly Americans kan växa och bli mer än bara den sammansatta kropp av halvt komposterade delar den är så lätt att avfärda som efter ett första avsnitt.

Hämndfantasin om Italien

2010-03-11  

»Det är som om de fick idén till programmet genom att ställa sig frågan: ‚Ä∫Vad skulle annars fredliga Barolodrickare med sparriskokare gå över lik för – än att få sköta ett italienskt bed and breakfast?‚Äπ»

Så identifierade en god vän till mig själva uspen för Drömmen om Italien, TV4:s realityserie om fem par som reser till en jungfruoljeporrig by i Italien för att rusta upp och så småningom driva ett pensionat där.

Den teorin är ganska mitt i prick. För vad får de annars så livsnjutande och fridsamma svenska mellancheferna och mellanmänniskorna i övre medelklassen att få vittring? Jo, att koppla loss sin inneboende Bo Hagström och låta honom löpa fritt över de italienska slätterna.

Sagt och gjort. De fem paren reser till byn Lapedona och bara under de inledande fem minuterna av premiäravsnittet hinner man med varenda vykortsklyscha av rynkiga gummor och pittoreska torg. Drömmen om Italien är nämligen precis vad titeln utlovar, tro inget annat: en drömbild, en hägring, en livsnjutares hallis efter den perfekta Toscana-fixen.

Bara introt har så mycket vaselin på linsen att kameran måste vara framtung.

Till detta: en medhårsstrykande speakerröst som rabblar la dolce vita-ingredienser (»Vin, värme och vindar som berör«; faktiskt citat).

Ni fattar setupen.

Det skulle kunna vara olidligt.

Men sen introducerar man karaktärerna. Och här kommer som sagt behållningen. Från Stureplanspensionären i kritstrecksrandigt och hans trofévulgofru som bara pratar knullställningar och strippstänger inför det kristna paret, till Elloskataloghustrun som har städmani men ingenstans att städa så hon börjar städa på – en byggplats. Eller, för den delen, hennes golfmake som kontrollfreakar och säger att han har »gjort ett Excelprogram för att hålla reda på alla inköp«.

Bara en av de tio självutnämnda Italienälskarna behärskar ens språket – lätt buskishumor när en av fruarna säger »bra kokain«; hon menar »bra kock« – och kulturkollisionerna när de ska interagera med ortsbefolkningen låter såklart inte vänta på sig.

Som kvinnan som får feeling och börjar sjunga Det vackraste jag vet »för min lilla dotter därhemma i Sverige«. Inför en skräckslagen samling bybor på torget skriksjunger hon ungefär femtio toner vid sidan av målet och brister sedan ut i gråt för att hon blivit så berörd av sin egen sång.

Det är ett sådant galleri av insiktslösa personer från övre inkomsttariffen som man tillåts skratta åt utan dåligt samvete att man undrar om hela Drömmen om Italien som sagt är en njutningsfantasi, önskedrömd av produktionsbolaget Eyeworks – men inte för de som drömmer om Italien.

Utan för dig, för mig, för alla som någonsin råkat hamna bredvid en humorlös livsnjutare med ett kroniskt kontinentalkomplex.

Human Target är mitt i prick

2010-02-19  

Lustig sak, komihåget. När jag försöker framkalla minnena från min tid med Vertigoversionen av Human Target-serien för sex, sju år sen så är det bilder av ett rätt filosofiskt seriealbum.

Handlingen med livvakten som iklär sig sina kunders identiteter och »blir« dem för att avslöja hotet mot dem mindes jag som en djupdykning i det egna jagets upplösande, frågor om hur djupt en personlighet egentligen sträcker sig, hela den existentiella baletten.

Men det visar sig nu vid en omläsning att framkallningsvätskorna i minnets mörkerrum innehöll ohälsosamt stora doser önsketänkande.

Human Target handlar helt enkelt mer om rövsparkande än »Vem«-grubbel.

Redan på sidan 15 är det en hulkig ghettosnubbe med dookie rope-bling som avfyrar en raketkastare mot en präst i en kyrka.

Och det är väl inte så subtilt.

Så Fox nya teveserie baserad på serietidningen Human Target är inte alls så, ehum, off-target som jag först trodde. Den börjar lovande med en röst som ringar in seriens protontema: »Du vet inte hur jobbigt det är att smälta in… du glömmer vem du är, till slut glömmer du vem du var.«

Sen kliver mannen som levererar monologen in i bild, beväpnad med ett gevär och åtta sprängmedelspaket tejpade runt bröstkorgen. Mer djuplodande än så blir det aldrig om gränsdragandet mellan exopersonligheterna och vad Freud kallade »das Ich«.

Human Target är i stället en höghastighetsverklighetsflykt genom explosioner i slow motion, alfahannig charm, k-pistdueller i tågkupéer, kvinnor i nöd – fast mer Bauer än Bond; Chicago Sun-Times slog huvudet rätt bra på spiken med benämningen »it’s the non-thinking man’s 24«.

Det finns en direkt vattendelande scen i premiäravsnittet där huvudpersonen Christopher Chance bygger en fallskärm av två säkerhetsbälten och en presenning.

En fallskärm av två säkerhetsbälten och en presenning, och sen kastar han sig ut från ett tåg i trehundra kilometer i timman och landar oskadd på banvallen, rullandes runt i gruset med kvinnan han ska rädda.

Det är i det ögonblicket – i den blinkningen till varenda cro magnon-dumkåt, over the top-spionromantisk klyscha, lika överdriven som hela den här adjektivfesten till bisats jag just skrivit utan att skämmas – som jag inser att jag fallit handlöst för Human Target.

Lyssna bara här: i andra avsnittet har någon lyckats stjäla en kodnyckel som kan knäcka varenda säkerhetsspärr på varenda sajt på hela internet. I tredje avsnittet teamar Chance upp med en kvinnlig lyxprostituerad som är mästare på kung fu (ja, hon sparkar honom mellan benen i en scen).

Ni fattar varför jag älskar det. Om det fanns lukt-teve skulle Human Target komma med en mustig bouquet av popcorn; extra smör, extra allt.