Weird Science
»Men seriously jag har din jacka though!«

2012-12-11  

Nej, jag har inte slutat se på teve. Jag har bara slutat på mitt gamla jobb och börjat på ett nytt – vilket varit ungefär lika krävande som inspirerande, och gjort att jag, även om jag kollat lika mycket teve som vanligt, inte haft någon överskottsenergi vid tangentbordet.

Att följa teveserier är för mig en utandning – som klyschan om »ventilen« i vardagen – medan skrivandet om serierna kräver ett nytt andetag. Jag har jobbat så hårt den här hösten att jag hellre bara varvat ner med kvällens teve i stället för att även låta den varva upp mig i skrift.

Men, som sagt, jag har som vanligt kollat på rätt mycket, och börjar också få tillbaka driften att skriva om det.

Vill börja med Key & Peele, som jag älskade förra säsongen men nu börjat fastna för på ett djupare plan. I sin genre saknar den motstycke i fråga om både politisk och relationspsykologisk iakttagelsehumor, och den har radat upp episka sketcher i år – som den helt magiska »Dueling Hats«-sketchen eller, min storfavorit, den där tjejen stapplar iväg från krogen med killstrulet stolpande tio meter efter bärande på hennes jacka…

»Come back to the club…«

»No!«

»Seriously though.«

»I’m done!«

»But your jacket!«

»It’s over, I’ve had it.«

»Seriously, your jacket though.«

Med jämna mellanrum stannar de upp, tittar på varandra med sökande blickar, men ingen av dem har vare sig den verbala eller emotionella förmågan att bryta dödläget, så de fortsätter att stappla och grältjafsa allt längre från nattklubben, ut i en roddbåt… och vidare långt ut i öknen…

»Seriously!«

»No!«

»Your jacket though!«

…tills de når marker där tjafsande par före dem stupat och blivit skelett i känslornas obarmhärtiga öken.

Det är så fantastiskt bra. Rörande futtigt och arketypiskt stort. Vilket sammanfattar Key & Peele som helhet, även om de som alla sketchseriekonstnärer är ojämna.

Tävlingen äääntligen avgjord…

2012-11-23  

WS bör fokusera på kärnverksamheten! Det är väl vår lärdom efter att ha arrangerat den andra tävlingen i vår åttaåriga historia. Vi fick överväldigande många mejlsvar – och nästan samtliga utan angivna postadresser… smart av oss att inte be om dem! Men efter att ha massmejlat tävlingsdeltagare efter kompletterande uppgifter har vi nu äntligen lyckats dra tio vinnare av Ninja Prints popkulturkortlek I Love TV.

Tävlingsuppgiften var alltså att identifiera personerna/rollgestalterna på de fyra spelkorten på bilden här intill. Rätt svar är, uppifrån och ned, Joan Harris (Mad Men), Frasier Crane (Frasier), Patsy Stone (Absolutely Fabulous) och ”Fonzie” Fonzarelli (Happy Days).

Med tanke på att två av korten var så pass dolda är jag djupt imponerad av att hela fem tävlare prickade in alla rätt – så först och främst säger vi stort grattis till dem:

Stefan Sköld (Stockholm), Niklas Lindqvist (Helsingborg), Natalie Norström (Hägersten), Maxim Lindqvist (London) och Alexander Nilsson (Stockholm).

Sedan plockade vi ut fem vinnare till utifrån två kriterier, antingen för att de varit extremt nära, och där den felande gissningen varit riktigt bra, eller för allmän kreativitet. Vi har trots allt fått in gissningar på namn som Bill Haverchuck, Tig Trager, Truxton Spangler, Lumen Pierce, Cancer-Man, Robb Stark, Turtles-Leonardo, John ”Biscuit” Cage, Daenerys Targaryen, Stannis Baratheon, Cersei Lannister, Bosse Larsson, Varuhuset-Conny, Gilmore Girls-hunden Paul Anka, Cliff Barnes, Lars Adaktusson och Hanna Fahl…

Övriga fem vinnare är:

Heval Beydogan (Bandhagen), Carl Hörnsten (Umeå), Malin Ramberg (Karlstad), Linda Lennesten (Göteborg) och Truls Mårtensson (Växjö).

Än en gång grattis till alla vinnare – och stort tack till samtliga deltagare! Alexander Kandiloros på Ninja Print hälsar till er som inte lyckades vinna att kortleken finns att köpa på Designtorget och Presstop samt direkt från Ilovetv.se.

»Those are the things that turn players into kings«

2012-09-26  

Ett appendix, apropå att jag småsågade förra veckans Sons of Anarchy (säsong 5, episod 2) – gårdagens tredje avsnitt var inte bara tillbaka på highway to hell, som jag förutspådde, utan kraschade genom broräcket rakt ner i de levandes skärseld.

Ett vansinnestätt avsnitt, inte minst vad gäller tajta dialogscener med inzoomade ansikten brännmärkta av fem år i djävulens lågor. De lågintensiva scenerna mellan Tara och Gemma var de bland de bästa jag sett Maggie Siff och Katey Sagal göra.

Men om någon skådespelare ska framhållas framför andra så är det Charlie Hunnam, som ju »bara« var en lovande brittisk skådis som fortfarande kämpade med klivet från hemlandet till USA (spelade skolpojkar i Panik i plugget och Queer as Folk, fick en roll i Cold Moutain efter Children of Men) när Sons of Anarchy började.

I tidningen Axess skrev jag, efter seriestarten, om embryot av hans rollgestaltning som Jax Teller:

»28-årige engelsmannen Charlie Hunnam är enorm i ›Hamlet-rollen‹, och så trovärdig som inskränkt våldskulturell kalifornier uppvuxen i ett MC-brödraskap att jag börjat ana en ny Heath Ledger i honom.«

Detta var på hösten 2008, Ledger hade gått bort den 22 januari samma år och snabbt nått status som (i den mån han inte haft det tidigare) en auteurskådespelare värdig jämförelser med Robert De Niro. Nog kände jag att en liknelse mellan Ledger och fysiska kopian Charlie Hunnam i det läget kunde avfärdas som lätt oseriös av många, men, som jag skrev – jag anade något. Bara anade.

Drygt fyra år efter seriepremiären har Charlie Hunnam vuxit många fler år än så, och föraningen vuxit till faktum. Han har en pondus, en mörk karisma så oemoståndligt balanserande mellan det gamla inre, oförstörda, idealistiska, och lagren på lagren av blodssvek, mord och fullständigt nedbruten moral. Sista tio minuterna av gårdagens avsnitt var det bästa jag sett honom göra, och det var filmiskt, episkt.

Eller som Pope sa till honom, i samma veva: »Those are the things that turn players into kings.«

Jag kan knappt bärga mig för vad som ska komma. Och då menar jag inte bara upplösningen av denna säsong eller hur Kurt Sutter tänker sig att bygga upp de avslutande säsongerna 6 och 7, utan lika mycket livet efter Sons, för Hunnam.

Av spoilerskäl går jag inte in på den extrembrutala actionnyckelscenen, lika outhärdlig som avslutningen av säsongspremiären för ett par veckor sedan.

Men det upplägget som Jax presenterade för Pope, den plan man såg flamma i brandskrift i hans ögon, lär bli något av det mest kusligt spännande vi får se på teve i höst.

WS-listan vecka 39: Mästerverk av Kelsey Grammer och Helen McCrory

2012-09-25  

Det bästa av vad jag sett på teve den senaste veckan:

  1. Boss (Starz)
  2. Leaving (ITV)
  3. Louie (FX)
  4. Puberty Blues (Channel Ten)
  5. Revolution (NBC)
  6. Hunderby (Sky)
  7. Up All Night (NBC)
  8. Bletchley Circle (ITV)
  9. The Office (NBC)
  10. Parks and Recreation (NBC)

Mario van Peebles regisserade senaste avsnittet av Boss och det var filmisk, fotografisk, lager-på-lager-poesi som inte ens Breaking Bad matchat i år.

Chicago brinner! Och det är rå realism på både streetnivå och maktkorridorer i dubbelexponering och djup synk. Men också ett surrealistiskt lager som tryckte sig in i samma dubbelexponering och gav en tjutande historisk förtätning åt nutidsspänningen. Borgmästare Kanes neurologiska sjukdom visade sig alltså inte vara en quirk i storyn, som i stil med Walts cancer i Breaking Bad snabbt kunde ta en passiv roll och knappt ens existera längre (annat än som storyfaktor och del i en psykologisk förklaringsmodell). Inte heller blev den en död mans röst att kasta in som Kanes hallucinationer ett par gånger per avsnitt, som man möjligen kunde befara i inledningen av säsong 2.

Nej, sjukdomen, som ju var startpunkten för hela serien, fortsätter att vara på riktigt och med en alltmer högspänd, ohållbar, spänningseffekt.

Det är inte ofta man får se så här stor dramakonst, och det är fullständigt unikt att få den avrundad med ett livstecken från Mark Hollis från Talk Talk – hans första nya stycke musik på 14 år spelades under fade out och eftertexter med extremt hög konstnärlig och emotionell effekt.

Ett annat komplett mästerverk var det tredje och avslutande avsnittet av den brittiska miniserien Leaving. Nästan så att jag skulle vilja se om de två första delarna nu när jag insett hur ovanligt välskrivet det var. En ramstarkt arketypisk grundstory om äldre människa lämnar sin partner för en mycket yngre människa, med djupa komplikationer som följd, fylldes efterhand med överväldigande många och exakta detaljer – i repliker, gester, beteenden, scenlösningar.

Den stora dramanerven i denna Tony Marchant-serie blottas i premissen att det är en kvinna (urkänsligt spelad av Helen McCrory) som lämnar familjen för en 20 år yngre kille och inte tvärtom. Och en stark känsla och tanke jag får under finalepisoden är att män som Per Wästberg måste vara sociopater, alternativt blandmissbrukare på endorfin och testosteron, utan sjukdomsinsikt. Men när det gälle de sedvanliga heteronormativa mönstren i sådana här historier både gestaltas och utmanas de av Marchant. Jag vill inte spoila slutet, men det är hisnande sensibelt skrivet. Definitivt en contender till Årets Vuxendrama.

Gillade verkligen den vasst Jon Favreau-regisserade, J.J. Abrams-producerade Revolution-piloten också, skapad av Supernaturals-auteuren Erik Kripke. Visserligen kan man se delvis den som en idealistisk-politisk allegori på Tea Party-värderingarnas sida (de små oberoende DIY-byarna som berövas sin »right to bear arms« av den multikulturella milisen…) men i princip allt fungerade ändå på mig: rollgestalterna var fina och underhållande och deras inbördes relationer ytterst välskrivna, actionscenerna var tämligen briljanta (både på den större blockbusterskalan och den mindre martial arts-nivån), hela avsnittet var en visuell upplevelse, och inte minst kärnmysteriet i den längre story-arcen riktigt lovande.

Något jag överraskande nog inte alls gillade var det senaste avsnittet av Sons of Anarchy (s05e02), centrerat kring Jax frieri till Tara. Men den serien balanserar på så många krutdurkar nu att jag förväntar mig en snabb gir upp på highway to hell igen (edit: just sett episod 3 och… jeeesus..!).

WS-listan vecka 37: Hejdå, Damages, magstarkt att ses igen, Sons…

2012-09-14  

Det allra bästa av det jag sett på teve senaste veckan:

  1. Sons of Anarchy (FX)
  2. Puberty Blues (Channel Ten)
  3. Damages (Audience)
  4. The Voice (NBC)
  5. Hunderby (Sky)
  6. The Thick of It (BBC)
  7. Louie (FX)
  8. Boss (Starz)
  9. The Bletchley Circle (ITV)
  10. Good Cop (BBC)

Så, nu är Damages slut. För sista gången… Och vilken himmelsvid skillnad mellan denna lugna, värdiga final och tredjesäsongens förhastade och framkrystade. Visserligen var väl »några år framåt i tiden«-greppet i sig inte helt lyckat, men det var utmärkt utfört med en episk slowzoom in på Glenn Closes stenansikte, både ensamt ynklig och larger than life i en enda bottenlös, iskall, genomsorgsen blick…

Säsongspremiären av Sons of Anarchy fick mig att bokstavligen kippa efter andan, som efter en blytung smäll i magen. Spysmak i munnen. Känslomässig hjärnskakning. Vi var några som twittrade om chockkänslan efter att ha sett avsnittet häromkvällen, och vi enades om att Sons måste betraktas som en av de verkligt stora serierna – jag skulle vilja placera den precis mitt mellan The Sopranos och Breaking Bad.

Av all bra teve som inte fick plats på listan denna vecka (The Burn with Jeff Ross, Mrs Biggs, Leaving, Parade’s End, Bad Education, Vic and Bob’s Lucky Sexy Winners…) måste jag särskilt framhålla hur Totally Biased with W Kamau Bell nu, på femte veckan, verkligen börjar hitta formen – och Bell själv finna tonen, ungefär som Stephen Colbert finjusterade sig ur premiärosäkerheten när The Colbert Report började. Kamau Bell är som alltid väldigt fokuserad på »black issues« och han gör det så bra, och med en så viktig medvetenhet i grundhållningen, att jag bara önskar att han kunde vända det lite mer emot vänstern också, som han gjort vid något enstaka tillfälle då han problematiserat något The Daily Show-inslag. Exempelvis Bill Maher har ju, i all sin blint självrättfärdigade oantastlighet, kommit undan alldeles för länge med en egentligen helt extrem stereotypisering av både kvinnor och svarta.

För oss som fortfarande inte hoppat av det skenande sångtävlingståget har det varit en hektisk vecka. Och låt mig först och främst säga att lika mycket som jag älskar brittiska The X Factor (som haft en halvsvajig upptakt i år, inte minst i fråga om tittarsiffror, men som i helgen visade upp en hel parad av riktigt rörande glimrande tonårstalanger), lika mycket avskyr jag den nya svenska versionen. Att talangerna är långt färre och sämre är ju bara att acceptera, men juryn är så vedervärdigt usel och falsk att jag inte står ut – och värst, jämte den själv helt talanglösa Marie Serneholt, är den till synes känslomässigt störde Andreas Carlsson som helt omotiverat skymfar amatörerna på scenen i situationer där hans engelska motsvarighet Gary Barlow hade varit humoristiskt varm och hjärtlig.

Trots att David Hellenius är ett fynd som programledare – faktiskt väldigt nära britternas Dermot O’Leary, fast roligare – är The X Factor i TV4:s klumphänder en komplett katastrof, helt utan värme och produktionsmässig flow.

Motsatsen är amerikanska The Voice, min absoluta favorit i genren (och, typiskt nog, precis lika fantastisk som TV4:s version förra året var ett fiasko). Juryn har enorm kemi, sångtalangerna är superprofessionellt framresearchade, den kommersiella storytellingen på värdigt vuxen nivå (älskade gaytjejen med prästföräldrar!), och programmet är det enda som verkligen också fungerar som ren musikupplevelse.

 

WS-listan vecka 36: Brittspecial

2012-09-04  

De brittiska serier jag kollat på den senaste veckan, och gillat mest (och de är så många att varken Vic & Bob’s Lucky Sexy Winners eller The X Factor får plats…):

  1. Hunderby (Sky)
  2. A Touch of Cloth (Sky)
  3. Accused (BBC)
  4. People Just Do Nothing (BBC)
  5. Parade’s End (BBC/HBO)
  6. Bad Sugar (Channel 4)
  7. Good Cop (BBC)
  8. A Mother’s Son (ITV)
  9. Bad Education (BBC)
  10. The Last Weekend (ITV)

Jodå, jag har sett Breaking Bad-(halv)finalen och älskat den nästan lika mycket som The Newsoom-säsongsavslutningen (tidernas bästa sitta-på-toaletten-scen, decenniets bästa Scorsese-montage?), men jag måste flika in en geografiskt avgränsad extralista nu med anledning av att jag aldrig sett en brittisk tevehöst starta så stort och starkt som årets redan gjort – och det galnaste av allt är att trots att BBC-hösten börjat fantastiskt toppas min brittlista av två Sky-serier:

A Touch of Cloth är Charlie Brookers nya miniserie (2×60 minuter), en fullständigt furiöst fenomenal drift med brittisk kriminalserieestetik, featuring John Hannah och Julian Rhind-Tutt (lika briljant karismatisk här som i Green Wing), och med en både dramaturgisk och scenografisk exakthet som får det att svindla när marken under tittarens fötter hela tiden svajar mellan spoofen och det spoofade.

Blott 20 sekunder in har vi fått se samlag mot en gångbrovägg och en förälder mosa sin unge till sömns med ett slagträ samt i förbifarten hört en dialog mellan hoodie-huliganerna som hänger på betongtorget nedanför »The Rundowne Estate«:

»Hey, you men watch QI last night?«

»Yeah bro, that Stephen Fry’s a bad man!«

»Nah… I studied for my harpsichord lesson, innit?«

Klipp till en kvinnlig snut som ihärdigt ringer på hos sin manlige kollega, som visar sig vara John Hannah yrvaken i soffan med tömda flaskor på soffbordet (Go away!«), varpå kameran sveper över hans vägg med inramade tidningsklipp:

»Local cop nabs killer« … »Local cop’s wife dead« … »Local cop throws self into work – drinking heavily to ease pain« … för att slutligen landa på »Local cop obsessed with news clippings«.

Och sedan är resten av de två timmarna lika fortsatt toklastade med pastischsubstans, utan att det förstör den största poängen av dem alla: att själva narrativet, tempot, känslan, är en exakt detaljerad pastisch på alla brittiska kriminalproduceraler vi sett på 2000-talet.

Kort sagt är A Touch of Cloth, som i England visades två kvällar i rad, ännu ett i raden av argument för varför en tevefan bör känna den djupaste tacksamhet över att råka leva i samma tid som Charlie Brooker.

Och då tyckte jag ändå ännu mer om Julia Davis återkomst i Hunderby. Jag älskar ju Davis och i synnerhet när hon skrivit serierna själv – Nighty Night hade jag en lång intensiv WS-kampanj för i mitten av 00-talet (kanske min största brittiska tevefavorit av dem alla), och jag deppade ihop över BBC:s behandling av hennes senaste egna serie Lizzie and Sarah, som ju inte ens fick bli en serie sedan pilotavsnittet tablålagts åt helvete och fortsättningen stoppats på grund av att BBC fått skrämselhicka av den extremt mörka tonen (Simon Pegg twittrade, den helgen: » Seems amazing that the BBC commission a pilot from two of the funniest women in the UK then air it at 11.45pm. Jeez beeb, GROW A PAIR!!«).

Under sommaren kom emellertid nyheten om att Julia Davis planerar att sent omsider återuppliva Lizzie and Sarah, och förra veckan hade hennes nya serie Hunderby premiär. Ett fullständigt unikum. Kallar jag den spoof på historiskt drama så förminskar jag hela projektet. Men det stora är Davis oerhörda, emotionella tajming, och hur hon fullföljer den svarta humorn, aldrig avslutar en scen vare sig för tidigt eller för sent. De absurda samlagsscenerna i dubbelavsnittspremiären är redan en tragikomisk superklassiker. Och de många ögonblicksgarven, som i montaget som förevisar den känsloperverterade pastorns (totala brist på) romantik… jag har aldrig skrattat så hårt, och lär aldrig att göra det igen, åt en man med en luta sittande i ett träd. Och då var den scenen ändå bara tre sekunder lång och renons på ljud och rörelse…

Samtidigt arrangerar Julia Davis sina serier på ett närmast musikaliskt vis, kontrapunkterar tablåhumor och situationskomik med den djupare psykologiska humorn som hon så fint och skickligt utvinner ur hämningar och andra emotionella, normativa och verbala hinder. Och i ett tredje skikt balanserar hon det finstilta mot det bredmålade, det underskruvade mot det överdrivna.

Julia Davis dök förra veckan också upp i ytterligare en seriestart, mot Sharon Horgan till på köpet, i Bad Sugar – ett slags lekhypotetisk kammarfars av Peep Show-paret Bain & Armstrong, baserad på tankeexperimentet »om en telenovela utspelade sig i en neurotisk engelsk familj…«. Fast mest påminde kanske piloten (resten av serien sänds nästa år) om Arrested Development i tempo och Happy Families i ton (supergroup-serien från 1985 som frontades av French & Saunders OCH Fry & Laurie… och Adrian Edmondson OCH Jim Broadbent därtill!).

Allra roligast i Bad Sugar är dock den tredje komediennen som toppar lineupen, Olivia Colman, som var så sorgligt stark i huvudrollen i ett gripande avsnitt av Accused samma vecka – i Bad Sugar var hon i stället löjligt rolig som den medelålders ömtåliga systern som fortfarande bär traumat utanpå huden (i synnerhet i ansiktet) efter att i barndomen ha giftmördat sin lillebror… Nu trippar hon bräckligt runt i den sjuka familjens hägn med kommentarer som:

»Poisoned boys are sad… aren’t they?«

The American Taliban

2012-08-30  

Säsongsfinalen av The Newsroom var årets bästa teve. Det kan vi redan nu konstatera. Där fanns en rikedom, en höjd, en kreativitet, en passion, i seriens samtliga beståndsdelar – i det politiska, i det journalistikskildrande, i det dramatiska, i det romantiska, till och med i det komiska – som knappast kan utmanas av någon annan dramatelevision inom överskådlig tablåtid.

Jag älskade den skruvade Sex and the City-spoofen, älskade att Sorkin drog på med musiken och vattenpölsduschen och Jims uppstickande huvud på busstaket.

Jag älskade hur avlyssningsstoryn vecklades ut, älskade den dramaturgiska tajmingen i hur trippelromansen flätades in med de andra trådarna i finalen (är verkligen djupt imponerad av hur allt verkligen sitter ihop nu i The Newsroom, precis som det gjorde under säsong 2 av Sports Night).

Men mest av allt älskade jag storyn om hur Will på sjukhuset fick höra om 96-åriga Dorothy Cooper (och hur man vävde in verkligheten i fiktionen via Wills »evil nurse«), som deltagit i presidentval under 75 år men nu inte skulle tillåtas att rösta på grund av att hennes hemstat Tennessee är en av de swingstates som infört det nya, omdiskuterade kravet på »voter id« för att komma till rätta med det icke-existerande »voter fraud«-problemet (i själva verket har flera företrädare för dessa republikanstyrda stater varit bisarrt öppna med att man egentligen bara gör denna begränsning av demokratin för att förhindra Obama-kärnväljare att rösta).

Jag älskade hur vi fick se redaktionen jobba hela helgen med att researcha och skapa innehållet för den nyhetstimme som skulle bli en rasande sågning av Tea Party-republikanismen, jag älskade den höga The Daily Show-nivån på detaljerna (som när Will förevisades Mitt Romney-klippen och instruerade: »Cut the film!«), men mest älskade jag hur segmentet sedermera avslutades i sändning.

»10 seconds… in three, two…«

Meningar börjar rullas upp punktvis medan Will McAvoy läser dem:

»Ideological purity.

Compromise as weakness.

A fundamentalist belief in scriptural literalism.

Denying science.

Unmoved by facts.

Undeterred by new information.

A hostile fear of progress.

A demonization of education.

A need to control women’s bodies.

Severe xenophobia.

Tribal mentality.

Intolerance of dissent.

And a pathological hatred of US government.

They can call themselves the Tea Party.

They can call themselves conservatives.

And they can even call themselves Republicans, though Republicans certainly shouldn’t.

But we should call them what they are:

The American Taliban.

And the American Taliban cannot survive if Dorothy Cooper is allowed to vote.«

WS-listan vecka 34: Älskar Don!

2012-08-24  

Vad jag gillade mest den gångna teveveckan:

  1. The Newsroom (HBO)
  2. Puberty Blues (Ten)
  3. Accused (BBC)
  4. Damages (DirecTV)
  5. Breaking Bad (FX)
  6. Louie (FX)
  7. Falling Skies (TNT)
  8. The X Factor (ITV)
  9. Bad Education (BBC)
  10. The Last Weekend (ITV)

När hösten tränger på blir det också trängre på listan. Jag gillade till exempel BBC-rysaren Ruth Rendell’s Thirteen Steps Down en hel del, men om inte annat så omöjliggjorde de sista fem minuterna en plats bland veckans tio bästa. Jag vill inte spoila, men – vad säger man om den asylsökande tjetjenen? Tjena, säger jag bara.

Och Tom Fontanas nya, Barry Levinson-uppbackade Copper – om en stenhård med sorgsårad irländsk snut i 1860-talets New York-stadsdel Five Points (då världens mest tättbefolkade urbana citykaos) – måste bevisa lite mer innan den känns självskriven på veckolistan.

För första gången måste jag också plocka bort Suits. Men det har varit på gång ett tag. Jag tyckte ändå inledningen av andrasäsongen var lovande, men på sistone har Aaron Korsch höjt ögonbrynet så mycket att det blivit genant, och krånglat till den med den enda konsekvensen att den blivit smått poänglöst trögtittad. Vi har fått några oväntade, men framför allt oväntat kalla, backgroundchecks som inte tillfört något, och allt som oftast ser man alltför tydligt vad manusförfattare och regissörer sträcker sig efter – som stand off-scenen förra veckan mellan Jessica och Hardman, där de intar sina positioner tio meter ifrån varandra och man genast fattar att de ska börja stega framåt för att snart avluta replikfajten en decimeter ifrån varandra… och mycket riktigt, men problemet är att vad som skulle kunna bli en nervig dialog blev motsatsen, det var så trist skrivet att man som tittare drev iväg i tankarna och i stället tänkte på just det utstuderade i stand off-greppet.

Aaron Sorkin jobbar ju också med utstuderade grepp, men han gör det så inspirerat och intressant att det förhöjer i stället för suger musten ur The Newsroom. En serie som jag numera älskar utan förbehåll för romantiken, mer än allt annat. Romantiken i både krigen och kärlekarna. Och under slutsekvensen av senaste avsnittet – en ordlös korsklippning mellan Charlies ensam-på-kontoret-närläsning av sin »Deep Throats« psych eval, Neals cnatthattande på trollsajten, Dons klarsynta relationsutläggningar till Maggie (åh, vad jag börjat gilla Don!) och Wills sömnlösa surfande på relationsfrågespaltsajter – kände jag plötsligt den där gamla Sorkin-tacksamheten, tillfredsställelsen över att få vara med om ännu en stor Sorkinserie.

Min favorit bland musiktävlingarna, brittiska The X Factor, rivstartade i helgen med ett mästerligt dramaklippt avsnitt där det skrämmande neggiga – Pink-tribute-tjejen som hade två tribute-artist-föräldrar och vars hotfulla Tom Jones-pappa efter juryns unisona »nej« tog in dottern på scenen igen för ett antal beepade könsord… och har någon audition någonsin slutat i så många omkullvälta kameror? – tonade bort bakom Den Stora Uppenbarelsen: Jahmene Douglas sanslösa version av Etta James At Last.

Förresten, någon mer än jag som såg ITV-miniserierysaren The Last Weekend? Vad tror ni inför upplösningen, är berättarjaget ett spöke eller (vågar man hoppas) inte?

 

Ice Storm på Cronulla Beach

2012-08-23  

När den australiska litteraturens största teenage angst-roman, den protofeministiska och halvdokumentära Puberty Blues av Kathy Lette och Gabrielle Carey från 1979, blev film två år senare beklagade Kathy Lette att filmen (av förklarliga skäl, kan jag tycka) gjorde de rökande, sexuellt experimenterande 13-åringarna till 16-åringar samt att man tog bort några centrala beståndsdelar i storyn, bland annat missfall och abort.

Nu blev den Bruce Beresford-regisserade filmen ändå riktigt bra, med en genuin känsla av både ångestfyllt lyckojagande soldränkt förortsstrandliv, atmosfärisk på ungefär samma sätt som Richard Linklaters Dazed and Confused. Även om den också skar ner på den obskyra surfarslangen med kanske 90 procent.

När boken, och filmen, nu slutligen också blivit dramaserie för australiska Ten (som i skrivande stund hunnit visa två av tio avsnitt) är bland det första jag noterar att en hel del av språket är restaurerat – jag noterar det förstås av det enkla skälet att dialogen är full av ord och uttryck jag inte hört tidigare. Jag blir överrumplad och förtjust bara av att höra ängsligt coola kids säga »rack off, moll« i stället för »fuck off, bitch«, och att gängse begrepp för »att pippa« (som det hette på sen 1970-tals-högstadiesvenska) är »to root«; och jag älskar hur Cronulla Beach-ungarna munhuggs med »the bankies«, de som tar sig till stranden från Bankstown inåt landet (alltihop är söderförorter till Sydney):

»You smell of freeway, are you from Bankstown?«

»Fat-arsed moll…«

»Westie Wog!«

Kanske är detta rentav den definitiva versionen av Puberty Blues, och i så fall är det mycket tack vare att bokens författare Kathy Lette själv är starkt delaktig i tillkomsten. Och inte bara har hon velat utnyttja dramaserieformatet till att återställa lite av bokens detaljmyller (man dricker billigt Coolibah Moselle-vin och röker bongar tillverkade av flaskorna från den australiska fruktjuicen Orchy) och socialpolitiska ämnestyngd, hon har också uttalat ambitioner att utveckla berättandet ytterligare en nivå även jämfört med boken.

Ty här ges även föräldrarna och lärarna själfyllda storylines, och redan efter två avsnitt sitter man känslodrabbad av ett helt demografiskt pussel av livsskildringar.

Givetvis ligger fokus liksom i boken på de två bästa kompisarna Sue och Debbie (spelade av Brenna Harding och Ashleigh Cummings). Att just tjejer i 15-årsåldern (och inte de lite äldre killarna) är tydliga huvudpersoner som får sina inre liv ömsint gestaltade i en serie som samtidigt vågar vara 1970-talistiskt sexuellt explicit är beundransvärt i dagens moralistiskt breddängsliga teveklimat. Men framför allt är det vänskapen dem emellan jag blir smått knäckt av – där finns en värme som får tiden att nästan stanna.

Min favoritscen hittills är i pilotavsnittet, när tjejerna en seg eftermiddag sitter i solstolar ute på altanen och småpratar, halv uttråkade, halvt pirriga av förväntningar –  både inför kvällen och, känns det, inför vuxenlivet. Allt detta skildrat med en magisk regiminimalism, via en lätt improvisatorisk dialog men framför allt genom att kameran dröjer även i det ordlösa, zoomar in på minspel och reaktioner, och slutar i att växelklippa mellan tjejerna när de plötsligt börjar kommunicera blott genom korta, fnittriga, ordlösa falsettskrik.

Och den där plötsliga närvarokänslan i dialoger kan också uppstå mellan helt andra rollgestalter, tvärs över hela ensemblen. Som i en scen, som egentligen är avslutad i och med att tonårsdottern avfärdat mammans förslag att läsa något främmande språk, och lämnat köket för att gå till skolan. »I love Paris«, hör vi då plötsligt den tioåriga lillbrorsan säga bortifrån matsalen. Perspektivet flyttar till honom, i en egen värld med frukostdricka och serietidning, men som småsyskon nästan alltid gör så har han registrerat samtalet utifrån köket.

»Really?« ropar mamman roat, »snuck off there one night, did you?«, och sonen svarar:

»I’ve seen photos. I get the idea.«

Musiken är också fin i serien. Ledtemat är Dragons lokala superhit Are You Old Enough från 1978, och miljöljudet täcker in allt från The Saints (I’m) Stranded till Minnie Rippertons Lovin’ You. Men mest gillar jag den lätt barnsliga trudelutt som ofta återkommer i Sues och Debbies gemensamma scener, när de liksom är bortom vuxenvärlden och halvvägs mot det äldre tonårsgänget (som de drömmer om att få umgås med) – ett hurtigt, duttigt instrumentalt tema som låter tämligen exakt som Joe Hisaishis mest lekfulla tema i Miyazakes Min granne Totoro. Jag älskar det just för att det är så barnsligt, och liksom signalerar att Sue och Debbie, när de är helt sig själva och inte behandlas som »barn« i respektive familj, faktiskt ändå är, och älskar att vara, just naiva, lekfulla barn.

Vilket också gör kontrasterna – de vill ju kasta sig rakt in i en våldsamt mycket vuxnare värld med lika mycket skuggsidor som soläventyr – så mycket mer effektiva.

Visst är Puberty Blues bitvis nästan såpalinjär och coming-of-age-arketypisk, men låt er inte luras av det lätta anslaget. Seriens poetiska och filmiska kvaliteter är verkligen värd en liknelse vid Ang Lees Ice Storm.

 

WS-listan vecka 33: Tråktevetittares vilsna hang-up på »trovärdighet«

2012-08-17  

Vad jag gillade mest den gångna teveveckan:

  1. The Newsroom (HBO)
  2. Accused (BBC)
  3. Damages (Audience/DirecTV)
  4. Bad Education (BBC)
  5. Breaking Bad (FX)
  6. Louie (FX)
  7. Ruth Rendell’s Thirteen Steps Down (ITV)
  8. Falling Skies (TNT)
  9. Bunheads (ABC Family)
  10. Suits (USA Network)

Den tråkigaste typen av tevetittare är den som älskar att sprida sina åsikter om hur icketrovärdiga (i meningen allmänt usla) teveserier är. Visst är hackermiljöerna i Damages svårsmälta, men om detta skulle vara en vägdelare för huruvida en dramaserie eller film kan vara bra eller inte så skulle betygssnittet för väldigt många produktioner på Metacritic sjunka drastiskt.

Just Damages har ju så oerhört många kvaliteter just nu – till och med drömsekvenserna, som jag aldrig gillat i de tidigare säsongerna, fascinerar och rentav skrämmer. Jag älskar hur blodsfejden mellan Patty och Ellen accentuerats och fått en närmast mytologisk förhöjning – samtidigt som det mänskliga också övertygar: den sörjande dottern som egentligen inte riktigt öppnat sig för känslor än, och hur detta också gäller Ellen i relation till hennes krigstraumatiserade pojkvän; och så storyn om Ellens mor; och så gillar jag Aspergertemat hos McLaren.

Sammantaget ger Damages mig så mycket njutning att missarna blir petitesser – som hur Judd Hirsch är en pajasfigur, eller hur McLaren och Samurai Seven i förrförra avsnittet knackade kod mot varandra snabbare (på respektive datorskärm) än vad deras fingrar rörde sig på tangentborden, eller hur man går bet på att gestalta hur papperskorgen fungerar i windows…

Men den serie som är tråktittarnas främsta älsklingshatobjekt är förstås The Newsroom. Det ironiska är att just det som många gastar om är »icketrovärdigt« ger mig – som är journalist och har jobbat i redaktionsmiljöer i decennier – den mesta igenkänningen.

Nej, det finns ingen nyhetsredaktion i världen som applicerar Sorkinfantasin »2.0«, baserad på ett Ivy League-ideal som försvann om inte redan på 1900-talet så med det sista avsnittet av The West Wing. Men, i stort sett samtliga trådar som nystas på hans fantasiredaktion i de två senaste avsnitten – inte minst resonemangen som berör pressetik och policy – ekar av erfarenheter jag själv haft genom åren.

Framför allt Mackenzie, en av de hårdast hånade rollgestalterna, har på sistone varit katalysator för jobbgrejer jag verkligen kan identifiera mig starkt med – jag fick I’ve-been-there-gåshud av skildringen av hur hon argumenterade internt mot Casey Anthony-bevakningen senast. Och i avsnittet innan fanns ett subtilare exempel på både Sorkinfiness och tråktevetittarens enkelspårighet, när Mackenzie vill gå ut i sändning med Bin Ladens död och räknar in New York Times publicering som en av de fristående bekräftade källor som krävs. »Så gör man ju inte!« buar tråktevetittaren. Men så gör man ju visst, hävdar jag, i avgörande deadlinelägen: nämligen uttalar möjligheter som egentligen är omöjligheter högt bara för att formulera dem inför kollegerna som är delaktiga i beslutsprocessen. Mackenzie uttalade möjligheten och visste i samma stund att den skulle dödas direkt av Charlie.

Såg annars väldigt mycket brittiskt i veckan, främst förstås säsongspremiären av Jimmy McGoverns Accused. Storyn hade ett gripande sorgligt queertema och en helt makalöst bra Sean Bean i huvudrollen som ensam, uppgiven litteraturlärare slash åldrad transa. Jag blev starkt berörd av att se Bean gestalta både uppgivenheten och upptinandet, och hans virtuosa utförande av den psykologiska differentieringen mellan hans manliga respektive kvinnliga jag.

Av två nya BBC-»schoolcoms« hade Gates kanske det till det yttre bättre konceptet, men ett långt sämre utförande än Bad Education som jag förälskade mig i per omgående. Inte så konstigt då den är skapad av min storfavorit från Fresh Meat, Jack Whitehall, som själv spelar huvudrollen som den genomusle läraren Alfie på samma oemotståndliga sätt som han gör JP i Fresh Meat. Serien har en hel del Green Wing-känsla och Whitehall har de klassiska dragen av en ung Hugh Laurie.