Weird Science
Svenska bläckmästare

2012-12-13  

Det är nästan lite lustigt att Ink Master Sverige åtgärdat mina två främsta synpunkter på den amerikanska förlagan – jag är inte riktigt storhövdad nog att tro att det är tack vare mig, men ändå.

För det första har man inte fått för sig att påstå att tävlingen samlat några av landets bästa tatuerare, i stället pratar man om att de är lovande. Det blir tydligare att det här är ett steg på vägen för förmågor som inte är helt gröna, men som ändå kan utvecklas och sporras att bli bättre.

Och för det andra så har man faktiskt tagit in tatuerare som verkar veta vad de håller på med. I Ink Master USA fick man se några riktiga klåpare som knappt borde ha fått hålla i en färgkrita, medan de svenska domarna över lag slipper påpeka bisarra jättefel och i stället kan gå in mer på petiga detaljer och nyanser. När jag tittade på det amerikanska programmet blev jag typ nervös inför tanken att tatuera mig igen; när jag tittar på det svenska blir jag sugen.

(De har dessutom som bonus med en kvinna i den svenska domarpanelen och kör på en kvinnlig programledare, om än inga kvinnliga gästdomare; en tredjedel av de tävlande är kvinnor vilket väl kunde vara bättre men ändå känns som något slags ansträngning.)

Jag diggar hur de lyckats köra ungefär samma upplägg och tävlingsteman som originalet, men ändå utan att det känns helt plankat. Eventuellt var jag inte ensam om att fnissa förtjust åt första avsnittet, där de precis som jag trodde att de som i det första amerikanska programmet skulle tatuera griskadaver, och istället fick ge sig på – läderpallar. Rolig twist.

Jag är en aning kluven till de små pedagogiska filmsnuttarna om de olika stilarna – men jag gillar lite när Theo Jak avfärdar större delen av stilarna. Han är lite elitistisk och old school och snorkig, men ganska lagom. Likaså kluven till att man inte får veta särskilt mycket om tatuerarna. Å ena sidan är det skönt att man inte behöver krysta fram personliga stories och mindre relevanta barndomstrauman med mera, å andra sidan så kan det ju faktiskt ge mervärde när det görs rätt. (En liten del av mig tycker för övrigt att Julia Frej borde tatuera sig i varje avsnitt, men det är eventuellt inte hållbart.)

Svensk säsong två? Ja tack.

Grey’s spelar Memory

2012-10-09  

Säsongspremiären av Grey’s Anatomy lyckades på något sätt vara både oväntad och förutsägbar samtidigt. Det var ganska uppfriskande på något sätt, att efter förra säsongens brutala avslutning hoppade Shonda Rhimes till flera månader senare, till ett sjukhus där det mesta kändes nästan som det brukade vara. En Mark på sin dödsbädd, en Christina någon annanstans, men på något sätt ändå ganska normalt — vilket nästan gjorde saker obehagligare. Det var tacksamt att slippa sitta med personalen i skogen medan de led och plågades, medan de kom till sjukhuset och alla långsamt skulle läka fysiskt och psykiskt.

Samtidigt kändes det billigt med Arizonaspåret, att det var upplagt för att vi skulle tro en sak och så ta-da var det inte alls så! Det blev uppenbart ganska snabbt att Rhimes lekte med oss. På samma sätt som hon lite hastigt gjorde med Owen som inte alls åkte till Christina, Karev som inte alls stack, och så vidare.

Ändock. Ett intressant sätt att hantera det – som gjorde de första sekunderna av avsnitt två till något av en lång suck. Jaha, nu ska vi få uppleva misären i alla fall. Som tur var blev det ganska minimalt med skog, men de saknade månaderna skulle bestämt dras igenom ändå – som tur var ganska lagom fram till där första avsnittet började, så det verkar i alla fall inte bli en halv säsong av flashbacks.

»You keep turning them over and the more cards you see, you get a sense of how everything fits together«, säger Meredith där precis i början, och det är ett lite väl övertydligt löfte. Men det är ett intressant dramaturgiskt grepp, att berätta om det som leder upp till vad vi redan vet. Tyngden i ovisshet och obehag försvinner om man redan vet vem som dör, vem som blir av med en kroppsdel, och så vidare. Då krävs det sin berättare, och även om det nästan bär mig lite emot att gilla Rhimes, som tagit i så hon nästan kräkts i åtta säsonger, så får jag ge henne att den här säsongen kan bli intressant.

The Romcomroom

2012-08-24  

Det var under femte avsnittet av The Newsroom, med titeln Amen, som det verkligen slog mig: Aaron Sorkin vill vara Nora Ephron.

Häng med ut i korridoren så förklarar jag på vägen.

Sorkins serier har gärna inslag av romcom och The Newsroom är inget undantag. Snabba klatschiga repliker, hela tiden lite för smarta och tajmade, för långa välstudsande utbyten för att de egentligen ska kännas helt realistiska. Kalvigt fumliga förälskelser, där folk helt klart är ämnade för varandra men måste ha minst en fel partner i vägen ganska länge, och där fel partner är väldigt tydligt fel – otrogen, astmatiker och så vidare. Absolut inte fel om någon är lite klantig, slår någon annan i huvudet med dörrar, till exempel. Kvinnor som inte riktigt kan hantera stress och män som inte riktigt vet hur man hanterar känslor. Stora uttalanden om hur saker borde fungera, hur världen borde se ut och hur människor borde vara. Och så vidare.

Men Amen kändes nästan som en explicit hommage till Ephron. Hon gillade själv referenser, att använda andra kulturella texter som förklaringsmodell för sina figurers problem, och här återskapas det i något slags extra metalager.

Tänk på Will Mcavoy i Amen, och försök att inte tänka på Sömnlös i Seattle. Kvinnorna som förklarar för männen varför en klassisk film är så romantisk, så drabbande, genom att beskriva en specifik scen, punkterat av små syrliga inlägg från männen. Männen som förklarar för kvinnan varför en klassisk film är så drabbande  genom att beskriva en specifik scen, punkterat av små syrliga inlägg från kvinnan.  Och sen, i slutet av berättelsen, återskapandet av just den scenen. Paret som möts högst upp på Empire State Building på Alla hjärtans dag – och medarbetarna som ser Will som sin coach och står i kö för att ge honom sina checkar på, eh, Alla hjärtans dag.

Ephron dog i slutet på juni. Jag blir väldigt nyfiken på när avsnitt fem skrevs.

Det finns värre filmskapare att inspireras av, förstås. Romcomen som genre är inte alltid nådig mot vare sig kvinnor eller män, men Ephron hade en väldigt kärleksfull inställning till sina figurer. Kanske lite för kärleksfull – precis som Sorkin.

Kvinndom mod och morska mör

2012-08-08  

Det vore en enkel och billig poäng att säga att det krävs Pixars inblandning för att en Disneyprinsessa ska få agens. Det vore dessutom en aning orättvist mot Disney – och att ge Pixar för mycket cred, eftersom Brave är deras första film med kvinnlig huvudperson.

Däremot kan man utan problem säga att det är skönt med en Disneyprinsessa som inte har kärlek som huvudmål. Och som – spoiler – får klara sig hela filmen igenom utan att behöva handskas med kärlek alls! Som inte plötsligt tittar under lugg på en bredaxlad vakt, eller rövare, eller vad det nu skulle kunna vara, och inser att det kanske ligger något i det där med giftermål. Meridas lyckliga slut är att knyta an till sin mor, och att få bestämma själv över sitt öde.

Dock är det lite problematiskt att när man ska göra film om en stark kvinna, så kompenseras det med att i princip alla män är löjliga karikatyrer. Den ende som är någorlunda vettig är hennes far, men även han är bombastisk och överdriven. Går det inte att göra en film där inget av könen behöver vara aktivt underställt det andra i hur det framställs?

Framför allt är det problematiskt när det kommer till de tre prinsarna som ska tävla om Meridas hand. Okej, det ska väl vara tydligt varför hon inte är intresserad av dem, så de behöver vara lite löjliga – men då bygger man idén om att det är fel att gifta bort någon på att den hon gifts bort med inte är önskvärd. Hade det varit mer okej att använda Merida som fredsbyte om prinsarna var snygga, eller ens genomsnittliga? Mjä, va?

Däremot är det väldigt trevligt med en film där kvinnorna får rädda sig själva och bli sina egna hjältar; en Disneyfilm där båda föräldrarna lever från början och överlever hela storyn och en mamma får ta plats.

Pixar har fått mycket uppmärksamhet för animeringen av Meridas hår (1 500 individuella hårlocksrenderingar, tydligen) och det är fullständigt motiverat. Fluffet rör sig och lever och jag förstår då rakt inte varför folk inte vill ha rödhåriga spermadonatorer om det här kan bli resultatet. Men det som är intressant är att hennes hår också får ta plats som symbol, men – och det här är det balla – utan att det görs någon explicit och uttalad grej av det. Merida får på sig en heltäckande hätta när hon ska vara elegant prinsessa, pillar fram en lock i protest, och får den undanstoppad igen. När mamma Elinor broderar sin lyckliga familj i början har dottern prydliga flätor; när de jobbar på en ny gobeläng tillsammans i slutet har hon fått stora stiliserade korkskruvar istället. (Också ballt med en film där textilkonst får spela en stor roll i händelseförloppet.) Även Elinor går från ordnade flätor till hår som får flyga fritt och ostyrigt.

Om det inte vore för att jag är lite nervös för vad man kommer göra med dubbningen skulle jag ta alla syskonbarn, oavsett kön och ålder, att se Brave under sensommaren. Och andra barn jag känner. Den har allt det där som Pixar-filmer har, inklusive fantastiska visuella uplevelser, plus en stark kvinnlig förebild med en levande uthärdlig morsa. Vilken grej.

Tokar som tatuerar sig under tidspress på teve

2012-07-30  

Best Ink och Ink Master är två samtida (och nästan samtidiga; båda gick under våren 2012, Ink Master med början i januari och Best Ink med början i mars, även om det senare ska ha planerats sedan 2010) program i realitytävlingsgenren, den här gången på tema tatueringar. Det är liksom upplagt för att jämföra dem – men det som kanske gör jämförelsen mer intressant är att Best Ink gick på den kvinnomärkta kanalen Oxygen, och Ink Master på mansinriktade Spike. Och ja, det är precis så stereotypt som man skulle kunna tänka sig.

Först är det de ytliga attribute, kanske mest självklara. BI har ljusare grafik, snällare musik, mot IM:s mörkställda intro- och mellansekvenser och hårdrock. Även tatueringsstudiorna följer samma mönster. (I IM har de egna rum i stället för avskilda bås; vet dock inte riktigt vad man kan dra för slutsatser där.) IM slumpar ihop kunder med tatuerare genom att de förra lyfter på förgyllda döskallar med namn under, vilket är nästan gulligt i sin ansträngda hårdhet; BI slumpar för det mesta utanför bild.

BI har en kvinnlig programledare, tyvärr en Idol-deltagare med två, tre små tatueringar som inte har något alls att sätta mot Dave Navarro, och de andra två domarna är en kvinnlig tatueringsmodell och en taturingsnestor mot två  manliga nestorer. Ink Master tar inte in en enda kvinna som gästdomare, medan Best Ink har övervikt av kvinnor, detta trots att båda programmen tar in både kända tatuerare och tatuerade kändisar. (Samt Jermaine Jackson, som säger att alla bilder av MJ som använts som förlagor är hans favoritbild.) IM har två kvinnliga tävlande av tio, BI har hälften-hälften.

Uppläggen är desamma som i princip alla liknande program: 1) En miniutmaning som kan ge fördelar i 2) utslagningstävlingen. I det här fallet är den förra en Flash Challenge – »flash« är de färdiga bilder man kan bläddra igenom och välja i en tatueringsstudio, men utmaningarna handlar inte nödvändigtvis om att rita flash utan kan vara att tatuera raka linjer eller pyssla ett konstverk av blommor. Den senare är en större tatuering på faktisk person, utifrån olika ramar. Utmaningarna är faktiskt ganska neutrala och i vissa fall desamma i båda programmen, även om IM har några lite mer grabbiga utmaningar, till exempel tatuera kranium på griskadaver. (Och i IM får de över lag en timme mer för de stora tatueringarna, men jag vet inte riktigt hur det skulle kunna tydas.)

BI handlar mer om tatuerarna som personer i det att de får prata om hur de mår, de får prata om osäkerhet och bröllopsplaner och så vidare. IM har lite bitchighet och bråk men med undantag för en väldigt malplacerad sekvens i finalprogrammet, gissningsvis för att skänka något slags angelägenhet till den person som sen inte hamnar i topp två, vet man nästan inget om de tävlande.

En intressant skillnad är också hur man hanterar kunderna – i Best Ink får de synas i mer än fem sekunder, man får veta varför de vill ha sina tatueringar, och de får komma med under slutbedömningen och berätta vad de tyckte; dock skickas de iväg under den faktiskt bedömningen så de inte behöver stå där och höra att deras mammaporträtt är skelögt. Ink Master har dem verkligen bara som de canvases man kallar dem, de är helt ointressanta som personer.

Det som programmen däremot har gemensamt, och som de nog borde ha struntat i, är påståendet att programmet samlat några av de bästa tatuerarna i landet respektive på planeten. Eh, nej, då skulle ni inte kunna kritisera så många av dem för så pass bristande teknik. De skulle inte förlorat på att säga typ »vi har samlat unga stjärnor och gamla veteraner för att avgöra bla-bla-bla«, och det hade inte varit tillnärmelsevis lika pinsamt.

Sen kan man undra om det verkligen är värt att vara med på teve om det betyder att man får en tatuering utförd under ibland ganska extrem tidspress, av en tatuerare som man inte vet något om och som med ganska goda odds jobbar i en stil hen inte är bekväm med. Kanske handlar det om människor som helt enkelt vill vara tatuerade och inte så bryr sig så mycket. De som är nöjda måste i vissa fall antingen vara närsynta, eller för väluppfostrade för att säga vad de tycker. (Det är dock inte ett problem som domarna har. BI har lite trevligare stämning i domarpanelen, men ingendera programmet tvekar en sekund med att låta en tävlande veta när de suger.)

Jag vet inte riktigt om det ena programmet är bättre än det andra. Ink Master har något hårdare krav och utmaningar som känns mer som att de är på väg mot slutfinalen, men Best Ink har lite bättre dramaturgi i och med att tatuerarna får bli personer, så det är upp till den enskilda tittaren vad man är ute efter.

Eller så ser man båda, eftersom det bara blir 16 avsnitt totalt. Och sen är man både sugen på att tatuera sig igen, och livrädd för att tatuera sig igen.

Samlare och samvete

2012-07-21  

Jag älskar loppisar. Jag älskar att höra om folk som gjort bisarra fynd på vindar och i garage, jag älskar saker med historia. Om jag får välja föredrar jag väldigt blandade loppisar framför antikaffärer eller specialiserade försäljare. De senare har över lag bättre utbud och bättre odds, men det är för det första nästan alltid dyrare (eftersom de gjort ett urval och vet vad de har) och för det andra inte alls samma chans att man gör ett helt slumpartat fynd bland all bråte, något man kanske inte ens visste att man ville ha och som med lite tur kostar en spottstyver.

Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag fastnat för Storage Wars, programmet där övergivna (eller för det mesta obetalda) förråd säljs ut till högstbjudande. Ibland finns juvelerna ganska tydligt synliga när låset klipps och dörren halas upp, men för det mesta – vilket förstås är mycket bättre dramaturgi – ligger de i någon låda, bakom en hög, eller under en presenning, och redigeraren kan skapa en cliffhanger innan reklampaus på »Holy shit« eller »Well helloooo!«. Det kan handla om historiskt eller nostalgiskt värde, men allra helst förstås stora pengar. Det är ganska jämnt skägg om det är roligare när ett cigarettfodral visar sig vara värt tusentals dollar, eller när en av köparna har stora förväntningar och kassaskåpet är tomt eller statyn är en modern kopia.

Med ovanstående återigen i åtanke borde jag också älska American Pickers, där två snubbar åker omkring på den amerikanska landsbygden och rotar i förfallna lador och garage efter gamla bortglömda skatter. Och det gör jag, kanske till och med lite mer än Wars – men programmet lämnar en helt annan obehaglig eftersmak i munnen.

Storage Wars handlar i och för sig om folk som tjänar pengar på andras olycka. De köper och säljer vidare saker som, i många fall, varit älskade och omhändertagna, men vars ägare av olika anledningar inte längre haft råd med förrådshyran. Men köparna har ingen direkt personlig koppling till den som ägt en dyr klocka, eller en läcker vintageradio, eller vad det nu kan vara. Motparten i kampen på en bra deal är de andra på auktionen; de profiterar via ombud och inte på saker de ryckt ur folks händer.

American Pickers-killarna, däremot, säger rakt ut att de letar efter så sunkiga landsbygdsområden som möjligt. Flagnande färg, övervuxna gräsplättar, skrotiga bilar. Omhändertagna hus, ny pickup på uppfarten, då är de i princip ointresserade. De gillar explicit inte samlare som vet vad sakerna är värda. Visst, det är deras jobb och deras affärsmodell att köpa en rostig skylt för någon hundring och sälja den till en hipsterinredare för det tiodubbla – och gamlingen de köper den av skulle nog inte ha rätt kontakter för att få ut det högre beloppet. Och visst, jag kan själv bli sjukt nöjd när jag hittar något ballt som visar sig vara värt mycket mer än vad jag gav för det. Men jag blir ändå ledsen av en tandlös gubbe som ber om några hundra dollar – ibland på ett sätt som ger känslan att det är en ganska stor summa pengar som han nästan hoppas innebär att de avskräcks och han får ha sina saker ifred – och så får vi sen se att prytteln värderas till bra mycket mer. Ka-tching-ljud pålagt.

Möjligtvis är det helt onödiga vit-medelklass-skuldkänslor. Kanske tolkar jag in för mycket i killarnas önskelista när de är ute och letar. Men när den mer eller mindre uttalade premissen är »ska vi se hur mycket vi kan tjäna på outbildade (gamla) lantisar«, med en extra krydda av »den här blir snygg som uppvisningspjäs i en storstadsloftlägenhet«, kan jag inte riktigt uppskatta fynden och de överraskande guldkornen riktigt lika mycket.

Bekanta ballerinor i Bunheads

2012-07-19  

Amy Sherman-Palladino är långt ifrån ensam bland serieskapare att återvinna sig själv, men det är svårt att se Bunheads utan att tänka ganska mycket på att det redan på förhand utlovades typ Gilmore Girls-med-dans. Kelly Bishop gör mormor Gilmore igen, fast uppvridet till elva. Huvudpersonen är en långsmal snabbpratande brunett med en lite quirky skönhet och ännu mer quirky personlighet, i en charmigt knasig liten stad med charmigt knasiga invånare. Miss Pattys dansstudio från Stars Hollow har bytt kust och fått en egen serie, helt enkelt.

Jag fnissade i de första avsnitten åt att Sherman-Palladino inte heller kan släppa sin gitarriga bakgrundsmusik, det som av GG-fans kallades för »strummy strummy la-las«, men nu utan la-las – fram till fjärde avsnittet, där det dessutom  låter som att hon anlitat samma trallare.

Bunheads är inte utan förtjänster, men kunde eventuellt ha tjänat på att vara lite mindre knas-charmig. Premissen, ett fyllebröllop med snabbt efterföljande bilolycka och arv, är lagom ansträngd, men borde man inte kanske anstränga sig för att göra det lite mer trovärdigt att Michelle skulle 1) vilja stanna kvar och 2) bry sig så pass mycket om sin insta-svärmors känslor som hon gör? Vanlig mänsklig anständighet i all ära, men de flesta har en gräns för hur mycket de är beredda att bli förolämpade av främlingar, ingifta eller inte. Samt, förstås, elefanten i rummet – salig Hubble, en 48-årig man som lever med sin mamma och en gång i månaden åker till Las Vegas för att ge blommor och dyra saker till en tjej som gör det ganska tydligt att hon inte är intresserad. Visst, det skojas lite om att han är en stalker och tråkig, men det slätas ändå över att det hela är ganska bisarrt, på gränsen till obehagligt. Kanske lika bra att han snabbt rensas bort så vi kan fokusera på överspända kvinnor i stället?

Men det enda fullständiga stolpskottet är nog faktiskt det urkassa introt. Svartvitt med färgdetaljer, filmat och redigerat på ett sätt som gör att det känns som ett såsigt program som skulle gå på förmiddagen i Sverige med en extremt dåligt översatt titel, snarare än en wacky dramedy med snabba repliker. Ska man vara helt ärlig så var kanske inte Gilmore-introt ett under av smak alla gånger heller, men det kändes inte lika mycket på tvärs mot själva serien.

Hannah tänker efter före

2012-06-20  

Jag tror att jag har lyckats nåla fast för mig själv vad som är Girls styrka och svaghet samtidigt, det som skaver så skönt: Det är den där jävla skrattspegeln. Lena Dunham visar oss – oss. Alltså, hon visar oss så som vi är och så som vi är rädda att vi är, så som andra är när vi stör oss på dem. Vi vet inte riktigt vem vi hejar på, vem vi identifierar oss med. Vi vet inte om vi skrattar med eller åt, vi vet inte vem vi skrattar åt. Är vi med eller mot Hannah? Är vi Hannah? Vill vi vara Hannah, eller är vi rädda för att vi är Hannah? (Disclaimer: Jag har också en stor tatuering på ena armen, ett pärlband av mer eller mindre ogenomtänkta allianser bakom mig, kreativa pretentioner och vad som generöst kanske kan kallas en okonventionell skönhet. Okej?)

Det är som med hipsters. Det säkraste tecknet på att man är en hipster är att man säger att man inte är en hipster, men är snabb med att peka ut andra hipsters. Girls låter en känna sig lite tryggare i att man har i alla fall inte skämtat om date rape på en anställningsintervju (men visst har man sagt dumma saker), man har inte försökt förföra sin chef, man har inte fått kondylom av sin garderobiga första pojkvän (fast…)

Säsongsfinalen handlade lite om inte veta vad man vill ha, att få vad man vill ha och inte veta vad man ska göra av det – kanske en lite tung metafor för tjugofyraårsåldersförvirringen som är seriens hela raison d’être, men må så vara. Marnie fick en (ex-)pojkvän som ville sätta på henne mot ett handfat och stod handfallen. (Dock tror jag att en glasögontjockis som gillar tårta kan vara en vinnare. Ahem.)

Hannah fick en utskällning av Adam för att hon inte ville flytta ihop med honom. Hon har jagat honom i sex månader och sen när han vill satsa så backar hon. Hon har löjlig ångest för sina sex extrakilon, hon tror att hon är så jävla speciell, men hon känner inte honom, hon känner inte ens sig själv! Och så vidare. Det var som en filmatisering av scenen två tredjedelar in i typ vilken Marian Keyes-roman som helst, när huvudpersonen måste inse att hon är ganska gräslig, att hon behandlar folk omkring sig illa och inte alls är offret.

Det sved lite av igenkänning, av bittersöt självspäkelse, tills jag insåg att vafan. Det är väl inte så jävla konstigt att hon backar. Hon har jagat honom i sex månader, och varför har hon det? För att han aldrig har saktat in så att hon kan fånga honom. Han har varit svår och konstig och impulsstyrd, och han kallar henne »kid« som om han kommit så himla mycket längre i sin egen utveckling. Jag skulle nog också ta det lite piano när det plötsligt kommer stora kärleksförklaringar och flyttaihopförslag. Det är eventuellt det vuxnaste Hanna gjort hittills, att inte vara impulsstyrd själv utan tänka någorlunda nyktert när hon plötsligt får det hon trodde att hon ville ha. Att han förlorar en del av sin glans i vardagens ljus kanske inte bara beror på hennes ytlighet och romantiska ådra.

Man kan skratta åt att Hannah faktiskt är »thirteen pounds overweight, and it has been awful for me my whole life«, men egentligen – vem bestämmer exakt vilka hekton som innebär gränsen för legitim ångest? Ja, det finns en skala av lidande, och rent objektivt har hon det ganska bra, men när man är 24 och livrädd, för sig själv och för allt vad världen omkring en innebär är det inte särskilt mycket lindring att veta att det finns folk som är både tjockare och fattigare. Hannah är överdramatisk, hon är lite hysterisk och hon är självupptagen, men vem fan är inte det. Låt den som är utan synd kasta första trendiga träskon.

Yummy Chummy

2012-06-14  

Jag råkade av en ren slump hitta första avsnittet av Barnmorskan i West End på SVT Play ganska precis en timme innan det försvann, och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Teveserien baserad på Jennifer Worths memoarer om sin tid som naiv ung barnmorska i en fattig del av London på 1950-talet har många förtjänster, inklusive men inte begränsat till knäppa nunnor i roliga huvudklädnader.

Men det var andra avsnittet som bekräftade att jag halkat så rätt. Miranda Hart är underbar som Chummy Browne, den långa klumpiga överklassfjanten. (Tydligen ska Worth ha gillat henne också och bett henne spela Chummy långt innan boken ens var tänkt att filmas.)

Jag älskade Harts egen serie Miranda, där hon drällde omkring och gjorde bort sig och pratade in i kameran. Här får hon lite grann också spela sig själv, och kanske på ett sätt ännu mer så – Hart har samma snofsiga bakgrund som Chummy, som råkar chocka kollegorna genom att nämna i förbifarten att prinsessan Margaret blir oregerlig efter några drinkar.

Att se henne hitta sina vingar både på cykel och i barnmorskeriet, understödd av de andra barnmorskorna och den insiktsfulle doktor Turner, var underbart. Huvudpersonen Jenny är väl egentligen den man ska identifiera sig med, men det hjälps inte. Jag ser väldigt mycket mer fram emot att se vad som händer med Chummy.

Det var en gång ännu en gång

2012-06-11  

Sagofeber slår ner lite då och då i Hollywood. På senaste tiden har det kanske varit ännu värre än vanligt – till att börja med inte en utan två Snövit-filmer (plus en direkt-till-video) som kommer i princip samtidigt, tio år efter den kanske lite bortglömda men ganska sevärda tevefilmen Snow White: The Fairest of Them All, som tog en ganska intressant nyskapande spinn på historien. Årets två motpoler är Snow White and the Huntsman, som är lite mörkare och mer brutal (och där vi ska köpa att Kristen Stewart är vackrare än Charlize Theron) och den lite mer humoristiska  Mirror Mirror, som till exempel låter Nathan Lane göra ovanstående huntsmans jobb. Ehm. Ja.

Mirror Mirror verkar också ha norpat en del av sitt upplägg ur teveserien Once Upon A Time där Snövit blir något slags äppelkindad stråtrövare, som för en gångs skull får ha byxor på sig när hon härjar omkring. Den förra är dock klart mer upphottad och lättklädd än den senare, som känns lite mer verklighetstrogen om man får använda det ordet i sammanhaget. Oavsett vilket är det trevligt med en prinsessa med lite egen agens. Den senare ska också ha cred för att Snövit faktiskt har lite risigt hår ute i skogen, och inte ser ut som en schamporeklam trots hårda umbäranden.

Once Upon A Time bygger alltså på premissen att en förbannelse har förpassat alla sagovarelser till vår värld, och Snövits dotter som drällt omkring ute i världen i 28 år måste bryta förbannelsen. (Det är ganska mycket mer krångel inblandat men om ni bryr er har ni redan sett serien.) Det är intressant att se hur serien hanterat olika sagor – jag var särskilt förtjust i avsnittet om Lilla Rödluvan, och tyckte det var intressant när de mashuppade ihop Rumpelstiltskin med Odjuret, det har en viss etnologisk logik – men de har dragit sina gränser lite generöst så att de snarare handlar om Disney-filmer. Maleficent, både namnet och draken, är ett Disneypåhitt, och Pinocchio var mig veterligen inte en folksaga innan boken skrevs på slutet av artonhundratalet. Sånt gör mig lite irriterad – vissa skulle säga att det är fantasy, det är onödigt att snöa in sig på premisserna, men det är premisserna som gör att en historia håller eller inte håller, och det är störigt när någon inte håller sig till sina egna premisser. (Även förstås saker som en Skönhet som av outgrundlig anledning låter som att hon vore från Australien, eller att det måste finnas någon som kan visa Robert Carlyle hur man använder en spinnrock.)

Då är sagovarelser-i-vår-värld hanterat på ett helt annat sätt i Grimm, polisserien som började i princip samtidigt. Det handlar mer om mytologi och folktro, men det började ändå med en ganska klar Rödluve-anspelning och har också lekt med bland annat de tre små grisarna och stora stygga vargen. Grimm har dock också ibland problem med sin egna diegetiska logik, framför allt hur det är Nick faktiskt ser Wesen, alltså väsenas sanna, ja, väsen. I början verkade det vara lite som en slöja som lyfte, sen kanske som att han såg dem när han ansträngde sig, sen behövde de alla anstränga sig för att trycka fram sina ansikten för att visa varandra vilka de var, och nu senast ska det vara något slags våg av känslor eller hormoner som gör dem synliga? Det är ganska förvirrande om man tänker för mycket på det, så det är tryggast att låta bli. (Ungefär som i Charmed, då. Jag insåg för övrigt först efter att jag gick tillbaka och läste om min tidigare Grimm-text att jag redan gjort den jämförelsen. Vet inte om det betyder att den är rimlig eller att jag är ensidig.) Jag har tidigare nämnt det bisarra eurocentriska draget som mest verkar vara till för att ge lite exotisk glans och medeltida smuts, men det innebär också vissa logiska skutt bortom knasiga tyska namn.

Både Grimm och Once hade säsongsavslutningar där sanningen om de olika världarna kommit fram, om än på väldigt olika sätt och med väldigt olika utfall. Båda har utlovats en andra säsong; det ska bli intressant att se hur de utvecklas.

(Det bästa hittills med båda serierna var dock kanske när samma skådespelare dök upp i båda serierna inom någon vecka. I Grimm som motvillig succubus, och i Once Upon A Time som älva-slash-nunna. Väldigt lustig kontrast, och en som jag undrar lite om hon varnade castaren för.)

Filmer kommer i par, sägs det, oavsett om det handlar om insekter eller asteroider. Det brukar sällan vara fullt så här utstuderat, men frågan är om sagoskatten är uttömd vad Hollywood beträffar. Med tanke på att alla just nu letar efter nästa teen-blockbuster med övernaturliga inslag är svaret antagligen nej – vi kan nog vänta oss ett antal ytterligare variationer på temat »du trodde att du kunde historien men du hade så fel«. Till exempel ska Angelina Jolie snart börja spela in en film om ovan nämnda Maleficent, ur hennes perspektiv.

Vore det för mycket att önska sig att någon gick tillbaka till de tidigare, otvättade versionerna av folksagorna? Där alla onda styvmödrar egentligen är biologiska mödrar, där Törnrosa inte vaknar av någon kyss utan av en förlossning som är resultatet av en våldtäkt (hej Almodóvar), och där det ganska ofta slutar ganska mer eller mindre gräsligt?