Weird Science
Hej, jag har bokat rum

2013-10-04  

Visst har ni läst skribenter som lyckas lägga fram sitt resonemang lite i taget på ett sånt sätt att man plötsligt sitter och håller med om nästan vad som helst?

Lite så är det att se Lisa Langseths Hotell, som har premiär idag.

På något sätt blir det en helt helt rationell och rimlig reaktion att ta in på hotell och lajva konferens med ett gäng främlingar, att försöka lämna sitt liv och vara någon annan ett tag. Skapa sig ett nytt sammanhang och nya förutsättningar, att hantera genom att inte hantera. Då menar jag inte rimligt som i att de här människorna är trasiga och för dem gäller andra regler, utan verkligen som att jag går med på hela konceptet. Inte konstigt alls. Jag köper det; jag köper hela glidningen allt eftersom den kommer. Det kommer saker i vägen och det blir obekvämt och de liksom bara skiter i det och fortsätter. Det hinner gå väldigt långt innan det slutar vara rimligt. Och till och med då är det fortfarande lite… lockande.

Delvis handlar den känslan nog om en fantastisk ensemble. När jag intervjuade Langseth i somras sa hon att hon jobbar med att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan sig och skådisarna, men även med hela teamet. Det märks — det krävs en väldigt intensiv ärlighet i spelet för att man som tittare ska svepas med och tro på det som händer, tro på förloppet och känna trasigheten i maggropen. Det är flera nivåer som ska funka i de partier när det ska vara uppenbart att figurerna i filmen spelar, att de medvetet eller omedvetet tar på sig en roll och försöker att vara den de tänkt sig vara, utan att det känns som att det är skådisar med repliker man tittar på. Att spela att man spelar, utan att någon av nivåerna känns som att det spelas teater — det är inte alla som kan.

Jag fick se filmen i våras i ett pyttelitet rum hos distributören. Ungefär en tredjedel in i speltiden insåg jag att jag inte hade några näsdukar med mig och att jag skulle behöva gå ut och tacka för visningen snuvig och rödgråten. Det kändes ganska OK. Man får vara lite skör. Och man får hantera det på ett sätt som man själv tycker är rimligt. Kanske.

Det där jäkla gula paraplyet…

2013-05-16  

How I Met Your Mother har ju sedan starten byggt på, inte så mycket »will they won’t they«, som »when (the hell) will they«. Det är liksom automatiskt, redan i titeln. Och precis som längtande blickar och möjliga kyssar i andra serier, har mamman dinglats framför våra näsor, närmare och närmare för varje säsong. Det där jäkla gula paraplyet har snurrat omkring runt snart varje gathörn, hela tiden precis utanför Teds synhåll.

Problemet är väl att vi sedan länge slutat bry oss. Inte för att vi vet att Ted kommer att träffa henne, utan för att hon tjatats ihjäl. Hur nära hon är, hela tiden, och hur implicit fantastiskt det kommer vara när hon väl dyker upp, allt eftersom Ted blir mer och mer cynisk och tappar tron på kärleken. Och för att alla andra vid det här laget är intressantare än han. Han är Gatsbys Nick, Rents Mark. En nodpunkt för de faktiska huvudpersonerna att samlas runt, men utan eget själsliv och utan egen utveckling. Och ju mer de tjatar om den här fantastiska mamman som ska dyka upp, ju längre de nöter med alla andra misslyckade relationer på vägen, som vi de senaste säsongerna vetat säkert inte är mamman eftersom det droppats fler och fler detaljer, desto mindre orkar man engagera sig sig. Det skulle väl kännas som en fantastisk reveal att äääntligen få se henne, i säsongens sista scen, men det var mest irriterande att det bröts där, och så får vi vänta en hel sommar på att få veta hur det går. Hon har för-presenterats så hårt att avslöjandet kändes ungefär lika klimaktiskt som fjortonde gången det avslöjas vem som är Luke Skywalkers pappa, i alla fall när det genast följdes av eftertexter och sommarlov. Om det skulle leva upp till vad det verkar som att manusförfattarna tror att de gav oss, borde det åtminstone ha hänt nånting till.

Det kanske är talande att mitt tevesällskap var förvirrad kring hur det skulle gå nästa säsong, när alla sprids för vinden, och Ted hade ju sagt att han skulle ta tåget tillbaka och hon skulle nån annanstans och då kommer de ju fortfarande inte träffas? Jag fick påminna honom om att hon spelade på bröllopet, för att Ted hittat sitt ex på tunnelbanan efter att ha sumpat bandbokningen och att mamman var hennes roomie och hon var på samma perrong efter festen och yada yada yada. Eller, skulle komma hava att ha kommit spela på… nåt sånt. Hur det nu blir med flash forwards och backwards och sidledes.

Det har sagts att nästa säsong är den sista. På något tjugotal avsnitt ska alltså Ted, som inte direkt är den mest känslomässigt rimliga snubben i tevedjungeln, hinna träffa, bli kär i och bli ihop med den här tjejen på ett sätt som är dramaturgiskt och narrativt tillfredsställande inte bara för att vi vet att de kommer att gifta sig och skaffa barn. Mer show, mindre tell, tack. Mer soppa, mindre spik.

Problemet är förstås att det samtidigt skulle bli väldigt tråkigt med en säsong där han får majoriteten av berättelsen. Plus att som det ser ut nu skulle de kunna dra ut på de två-tre dagar som är kvar till bröllopet hur länge som helst, bara för att. Samtidigt som Marshall och Lily ska reda ut vart de ska ta vägen, och Barney och Robyn antagligen måste ha massa ångest. Risken är att allt blir lite hastigt berättat på ett sätt som inte egentligen stämmer överens med hur någon egentligen borde reagera eller handla, bara för att hinna knöka in alltihop, eller att de trasslar hela säsongen, antingen i dejtandet eller på väg mot en kyss som, för att matcha det här avsnittet, kommer i sista minuten så att Bob Saget precis hinner säga »And that, kids, is how I got your mother.« Och så har vi inte lärt känna mamman över huvud taget, så att våra tänkta uppblåsta förväntningar inte kan punkteras. Fade to black, alla kastar saker på teveskärmen.

Kanske slutar det med att barnen inte ens finns, utan att det visar sig att en ensam och trasig Ted suttit och pratat med en tom och förfallen vägg i ett hus som ingen ville köpa. Iklädd cowboyboots, lång brun peruk och med ett slitet gult paraply över huvudet.

Man kan ju alltid hoppas.

10 tankar: Glee »Guilty Pleasures« (säsong 4, avsnitt 17)

2013-03-25  

1. Jag gillar verkligen idén om en makaroni-savant.

2. Jag kan inte höra Copacabana utan att i stället höra Star Wars Cantina-versionen. Undrar om det går att få hjälp för det.

3. Om de nu ska klä ut sig till Spice Girls och sjunga en Spice Girls-låt, varför är det konsekvent fel tjej som sjunger fel bitar av låten?

4. Posh Spice sjöng faktiskt inte alls i den här låten. Och skulle aldrig haft på sig det där.

5. …var de här skådisarna ens födda när Wannabe kom?

6. När slutade de göra något eget med låtarna, roliga showiga körnummer, och gick över till bokstavstrogna covers?

7. Det är jättekonstigt att de hatar Chris Brown men applåderar åt My Prerogative. Ska ingen säga något om att Bobby Brown också var ett svin? Aha, OK. Lite pliktskyldigt i förbifarten.

8. Vem har någonsin haft Radiohead som guilty pleasure? Ever? När har de varit ocreddiga?

9. Varför är Lima-gänget utklädda som ABBA-änglar, och uppträder i något slags vit kub, när det är New York-gänget som sjunger? Högeligen ologiskt.

10.  …har Glee tappat sugen?

Smash och »sanningen«

2013-03-14  

Smash har ett problem som blir större allt eftersom serien går, och som i de senaste avsnitten blivit väldigt tydligt.

Det är inte ett unikt problem, men det är inbyggt i seriens själva premiss. Det handlar om bedömningen och värderingen av kulturell och kommersiell kvalitet, där man diskuterar ett verk men inte egentligen vill låta publiken kunna avgöra vad de själva tycker. I vissa serier får man bara se genialiska tavlor metaforiskt speglade i åskådarens ansikte. I andra på sin höjd höra förordet och spridda citat ur fantastiska romaner, men mest bara omdömen och recensioner. Och så vidare. Vi får helt enkelt acceptera de beskrivningar vi matas med.

I Smash får vi se sångnummer efter sångnummer repeteras, med och utan kostymer och scenografi, både diegetiskt och fantiserat. Låtarnas kvalitet kan vi få något slags uppfattning om, ha åsikter om. Men det som diskuteras mest, det som skapar drama och motsättningar – processen och produktionen – får vi aldrig egentligen se. Den omtalat träiga dialogen sker i princip bara utanför berättandet. Låtarnas ordning, den dramaturgiska strukturen, hur helheten flödar, det får vi bara till oss i andra och tredje hand. Det är där den huvudsakliga konflikten legat under andra säsongen, och vi har ingen aning om hur mycket vi ska lita på de olika figurernas omdöme. Kan det kreativa teamet  vara objektiva? Kan producenten ha rätt i att det inte är tillräckligt kommersiellt? Kan det bli för kommersiellt? Vilken variant är bättre, är mer Broadway, är mest rättvis mot Marilyn, mest nyskapande eller sevärd eller rytmisk, vilken kommer att placera rumpor i stolarna och vilken kommer att självdö efter fyra föreställningar? Är det männen eller Marilyn som är intressanta, är det den naivt trasiga Norma Jean eller den perfekta koketten Marilyn som är viktigast?

Vi bombarderas med olika versioner och argument för dem, men det är omöjligt att avgöra vilken hypotetisk variant som faktiskt är bättre – för den delen ens vilka låtar som får vara med var – och i förlängningen vem som har rätt. Vi vet väl vem vi håller på, eftersom serien har tydliga skurkar och hjältar – men vi vet inte vem som har rätt. Tom och Julia har själva ändrat sig mer än en gång under arbetet, så det är inte som att de automatiskt har tolkningsföreträde.

Det här hypotetiska kvalitetsproblemet gäller förstås lika mycket den nya sekundära musikalen, som bygger en ganska konstig historia om en popstjärna. Är den bra? Är den töntig? Ska vi heja på den för att upphovsmännen är söta och innerliga? Samtidigt är det många musikaler och pjäser som låter ganska konstiga om man försöker koka ner dem till bara några meningar, så vem vet.

Första säsongen handlade mycket om att slipa och förbättra, och då var det helt okej att bara få se sångnummer. Nu, när det börjar spetsas till och verkligen handla om vilket av två eller flera manus som funkar, blir det lite svårare att fortsätta svepas upp i dramatiken och känna sig delaktig i processen.

(För övrigt: Musikalnördgasmen i att Jesse L Martin, som var med och workshoppade fram och spelade i Rent, fick vara teaterchefen som gick igång på underdog-genierna… En fin liten detalj som i sin metanivå kanske lyfter en ur illusionen i några sekunder, men som ändå blinkar till en insatt publik.)

Trasigt äkta och galet bra

2013-03-01  

Jag råkade i ren entusiasm nyligen beskriva miniserien My Mad Fat Diary som Adrian Mole möter Dawn Weiner (från Welcome to the Dollhouse) möter Sugar Rush. Det är kanske lite väl mycket high concept, men samtidigt är det just den där mittipricksvidande tonårsskildringen som britterna kan vara så fantastiskt bra på, den som är både satirisk och verklighetstrogen på en gång, som erkänner att ungdomstiden är en sån absurd liminal-limbo att överdrifterna nästan alltid överträffas av verkligheten.

Det handlar om 16-åriga Rae, som kommer tillbaka från några månader på mentalsjukhus och upptäcker att hennes mamma sagt att hon varit i Frankrike, och ska försöka hantera vardagen och att att bästisen hittat ett nytt gäng. Serien bygger på en självbiografisk bok med samma namn, men har puttat fram handlingen till 1990- i stället för 1980-tal, puttat ner Rae några år i ålder, och puttat upp henne några kilo.

Det som kanske gör den så träffande är att den tar känslor som de flesta 16-åringar upplever i någon utsträckning – att känna sig galen och trasig, att känna sig som att man har jobbiga hemligheter som man inte kan prata med någon om, att känna sig tjock – och tar dem till sina extremer. Rae är inte lite knubbig, hon är fet. Hon är inte lite deprimerad, hon har varit riktigt trasig och inlagd. Och då blir det liksom mer relaterbart. Att få se sin egen upplevelse tagen till något slags ytterlighet, att få känna den extra mycket, gör att det igenkänningsilar lite extra i magen.

Att dessutom få se en tjej som får vara den halvperverst frustrerade oskulden är alltid en trevlig omväxling, likaså en huvudpersonstjockis som slutar berättelsen med samma kläder och hår (och vikt) som hon började med.

Serien funkar minst lika bra för den som är 16 nu som för den som någon gång har varit det. Om man dessutom är gammal nog att minnas 1990-talets musik och mode blir det kanske lite extra pinsamhetsnostalgiskt. Eventuellt varning utfärdas för att vissa tittare kommer att behöva ta en drink när minnena av olycklig kärlek blir lite väl närgångna.

Härliga harmonier i Pitch Perfect

2013-02-08  

Mitt kryptonit är en väldigt specifik kategori filmer. En ragtag bunch of misfits, eller bara en misfit som hamnar i en främmande situation, som måste öva och träna (och bli ett riktigt lag och Lära Sig viktiga saker) för att vinna en stor tävling och rädda skolan/kyrkan/pappa/huset eller visa jocks/mobbare/pappa att de minsann inte är förlorare. Jag kan helt enkelt inte låta bli att se dem, till och med om det är uppenbart att de kommer att vara dåliga. Även om man vet att risken är extremt liten att det inte kommer att lösa sig, är det ändå så roligt att få se övningar och uppvisningar i saker som man eventuellt egentligen inte förstår så mycket av.

Som tur är finns det ganska många filmer av den här sorten. En värsting till syster, både ett och två, Bring It On med otaliga uppföljare, Chalet Girl, American Dreamz, Stick It, med många flera – och nu Pitch Perfect. Som är ett fantastiskt exemplar i genren. Inklusive extremvitsiga lagnamn, och knasig terminologi där saker är aca-awesome, någon kan bli pitch-slapped, och man kan behöva aca-scuse någon annan. Plus, förstås, underbara stämsångsarrangemang av både Ace of Base och Blackstreet. Vad mer kan man önska sig?

Samtidigt är den aningen mindre snäll än många andra liknande filmer. Lite vuxnare, lite mer bisarr humor, lite försiktigt halväcklig i förbifarten. Glee möter Bridesmaids. Kanske som en anpassning till att både rollfigurerna och målgruppen är lite äldre, kanske för att testa ett lite annorlunda grepp. Men det funkar överlag, det känns varken påklistrat eller överdrivet. Vissa av premisserna känns förstås lite ansträngda, men det är på något sätt inbyggt i konceptet. Man suspendar sin disbelief och sitt cyniska ögonrullande och bara flyter med. Elizabeth Banks och John Michael Higgins som blasé-entusiastiska kommentatorer gör det än mer tydligt att filmen inte tar sig själv på för stort allvar.

Men, framför allt: Rebel Wilson. Som den fantastiska grädden på en både söt och syrlig bakelse. Som improviserar sig genom scen efter scen så att man bara vill få hänga med henne alla årets dagar, och önskar sig en uppföljare som bara handlar om Fat Amy.

Äntligen..?

2013-02-03  

New Girl alltså. Jag är en av många som var lite skeptiska och sedan motvilligt charmades. Vid det här laget är jag sedan länge övertygad. Och senaste avsnittet var faktiskt ett exempel på serien i sitt allra essigaste esse.

Det gick i hundraåttio, utan pauser för förklaring eller eftertanke. En stulen trans-trench, misslyckad onani, barraggande, återkomsten av True American (som någon borde försöka göra till en riktig lek), allt på hög volym och högt tempo.

Och så en koncentrerad uppskruvad version av en och en halv säsongs will-they-won’t-they. Upplagd på absolut billigaste högstadievis, med en lek som slår fel och Jess och Nick instängda bakom en plåtdörr med kysstvång. Så nära, om och om igen, dinglat framför publikens näsor, nääästan – och så inte. Ska de, ska de inte? Nick råkade avslöja sig lite och stammade bort det, och löste situationen på fullt logiskt sitcomvis – genom att klättra ut genom fönstret.

Sen. Precis när det stod klart att den här leken inte skulle ge det många väntat på, när avsnittet i princip var slut, så kom den. Kyssen. Med, av någon anledning, lite för uppdragen mickvolym vilket resulterade i något konstig ploppljud på slutet. Men ändå. En riktig kyss, som verkade skärra dem båda två lite.

Och kanske även oss. För vad innebär det här? Är det bara skönt att ha det avklarat, så att spänningen är borta och ur systemet? Eller kommer de fortsätta att dansa runt frågan och runt varandra så att alla både i och utanför serien kommer att börja skrika åt dem att de ska sluta jiddra börja ligga?

Tack, Tina

2013-01-29  

I veckan går finalen av 30 Rock. Senaste avsnittet var nästan som en liten minifinal, där man fick ett smakprov av Slutet. Alla lämnar TGS och Liz får börja om från början med sina mini-marodörer.

Och så förstås försmaken av insikten att det är slut nu. Nu får vi sitta ensamma med vår sabor de soledad, utan Liz Lemon som dysfunktionell storasyster. I sju säsonger har hon koncentrerat och personifierat alla de skruvade trasiga bitarna av våra personligheter, de där som vi gömmer undan. Oavsett om man känner igen sig i de konkreta neuroserna eller inte, så är det något nästan trevligt med någon som inte ens kan hantera ett lyckligt slut.

Men som ändå är ganska vettig, under allt kaos. Som gång på gång visar sig vara den enda domptören som får allt att funka. Kanske inte harmonisk, men i det långa loppet ändå på topp. Jag har sagt ibland att när jag blir stor skulle jag vilja bli Tina Fey, men jag kommer aldrig bli mer än Liz Lemon. Så här i efterhand finns det faktiskt värre saker att bli.

Som något slags avsked försökte jag fundera på om jag kunde välja ut mina favoritscener (och jag är långt ifrån ensam på internet om det). Satan vad svårt det var. Kvaliteten har varit hög i princip jämt, både i absurditeter och känslosåser. Nästan varje avsnitt innehöll minst ett par stycken extremt citat- eller gif-vänliga sekvenser.

På riktigt, kan man välja favoritavsnitt? Kan ni?

M som i motsatser

2013-01-14  

De två sista avsnitten av första säsongen av Elementary var väldigt olika. Nästan som att det var meningen att göra kontrasten så stor som möjligt, för att det andra skulle kännas ännu obehagligare.

Näst sista avsnittet, Dirty Laundry, var nästan parodiskt upplagd som en spionroman med något halvt sekel på nacken. Ryska spioner som skaffar barn på beställning och siktar på att få in dem i vita huset; spioner som nött bort alla spår av sitt ursprung men avslöjar sig genom gammalt folkskrock. Osynligt bläck. Det klantigt inkorrekta användandet av konceptet steganografi för något som inte funkar så som det förklarades. (Samt den vaga antydningen att ryska spioner förvarar sina filer i molnet? Lite oklart.) Allt med twist efter twist, skickligt uppnystade av Sherlock. Som, kanske lite övertydligt, inte bara ser det andra inte ser – utan även det som inte ens går att se, det vill säga bläcket. En traumatiserad tonåring, visst, men ett mer eller mindre lyckligt slut och en Sherlock (och Joan) som knappt verkar ha en enda direkt känsla under hela förloppets gång. Lite muntert, nästan skuttande hela avsnittet igenom.

Så säsongsavslutningen, mörk och tät och klibbig som tjära. Redan vid episodtiteln, M, anade man vart det var på väg. Inte kunde vi gå en hel säsong utan att träffa på vår och Sherlocks favoritnemesis? Och under tiden fick vi veta hur Sherlock hamnat där han är idag, vad som hände med Irene, och precis hur trasig vår favoritdeckare egentligen är. Hans iskalla hat och beslutsamhet, hans frustration när hans hämnd slog slit, och upptakten till en fortsatt jakt på mannen som förstörde honom.

Och så, som i förbifarten, Watson som får erkänna för sig själv att hon är alldeles för förtjust i arbetet för att dra vidare. Tillräckligt mycket för att erkänna för Holmes att hon gillar det, men inte tillräckligt för att erkänna att det är hennes eget val att stanna kvar. Gratis. Ett litet erkännande som fick bli grunden för en stor lögn. Förhoppningsvis får lögnen och dess konsekvenser inte ta allt för stort utrymme under nästa säsong.

Sagor som spårat ur

2012-12-19  

Jag har en eventuellt något hårdnackad syn på det här med premisser. Jag blir vansinnig när fiktiva universa inte håller sig till sina egna regler, särskilt som det är skaparna själva som ställt upp ramarna.

Förra säsongen reagerade jag lite på att Once Upon A Time lite verkade ha lossat på konceptet. Serien handlar alltså  om att sagofigurer på grund av en förbannelse hamnar i vår värld, utan att känna till sina egentliga identiteter – förrän i säsongsavslutningen då en ny förbannelse gav dem minnena tillbaka.

Jag har redan nämnt i en tidigare text att jag störde mig på Disneyfieringen av sagovärlden – namnet Maleficent, Pinocchio som är en bok och inte en saga, de tillrättalagda versionerna av alla berättelser – men bestämde mig för att OK, det är så vi kör det. Det är Disney som är parametern, typ. I linje med det accepterade jag också hattmakaren ur Alice i Underlandet, även om jag fortsatte tycka att det var lite fel egentligen. Kapten Krok är en Disneyfigur ur en bok som här fick en helt annan backstory; Mulán är ju faktiskt en folksaga även om de flesta känner till henne från Disneyfilmen. Så, fine.

Min toleransgräns nåddes dock när Victor Frankenstein dök upp. Frankenstein och hans monster är inte en saga, det är inte en magisk berättelse, och det är inte en Disneyfilm. De eventuella reglerna blir alldeles för luddiga och jag börjar lacka.

Det som OUAT snarare börjar likna är något ur Jasper Ffordes bokserie om litteraturpolisen Thursday Next, som måste se till att böckernas invånare sköter sig, håller sig på plats och gör sina jobb. Och det är en teveserie jag med glädje skulle titta på. Om vi istället för sagovärlden hade multipla världar (som det i och för sig har hintats lite om) där olika lager av fiktion och mytologi existerar parallellt med vår värld; i stället för att varje val och handling gör att tiden delar sig i möjlighetsstrådar så väcker varje roman en ny verklighet. Och Emma skulle i stället för att jaga drakar försöka hålla ordning på uppkäftiga bifigurer som vill leva sina egna liv utan att agera fond åt tråkiga kärlekspar och tragiska hjältar.

Det vore något det.