Weird Science
Känslospelet knockar allra hårdast i Breaking Bad-finalen

2011-10-10  

Det här texten innehåller jättestora spoilers av Breaking Bad s04e13, så läs den för guds skull inte om du inte har sett avsnittet.

Jag tvekar att sätta ett adjektiv på den här säsongen av Breaking Bad. Sättet som Vince Gilligan, Bryan Cranston, Aaron Paul och övriga inblandade har styrt serien genom 13 avsnitt av ömsom inbromsad viktlöshet, ömsom rödglödgad högintensitet, känns som teveskapandets motsvarighet till att nödlanda en rymdfärja.

På Breaking Bad-vis byggdes säsongsavslutningen upp långsamt, tålmodigt. Scenen när Walt ringer sin granne från bilen är makalös teve. Tempoväxlingen som följer blir så mycket effektivare; det extrema i situationen blir accentuerat av den (på ytan) så banala konversationen. Och så blir vi ju påminda om vem Walt var när vi lärde känna honom: en vanlig, tråkig villaägare. Han kan fortfarande spela den rollen, men det är verkligen ett spel − han lockar ju in sin oskyldiga granne i ett hus där det antagligen, och mycket riktigt, visar det sig, finns beväpnade gangsters.

Säsongsfinalens mest dramatiska scen är också är den minst överraskande. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om utförandet, utöver »aj«, och att Giancarlo Espositos och Mark Margolis skådespel är överjävligt bra. Att Gustavo Fring var tvungen att försvinna för att serien skulle kunna fortsätta kändes ganska självklart. Nu är det som händer härnäst det intressanta, men jag kommer att sakna Gus som rollfigur. Sättet han har fördjupats och fått utrymme har gett serien ännu ett utropstecken i rollistan.

Men i finalavsnittet är det vad som kommer sen som knockar mig. Scenen mellan Jesse och Walt på taket är den jag gillar bäst av de urstarka scener Cranston och Aaron Paul haft tillsammans i år. Så mycket dem emellan som förlösts av det som skett, och som de är alldeles för trötta för att trycka undan i det ögonblicket. Den uppriktiga ömheten i Walts blick. Lättnaden och tacksamheten i Jesses.

Och så telefonsamtalet från Skyler. Nu får Walt verkligen vara »den som knackar« inför sin fru. Hans ansikte efter att hans samlat konstaterar att »I won« är för mig det största »wow«-ögonblicket i avsnittet.

Särskilt med tanke på den allra sista scenen, som ger en helt ny förklaring till allt som har hänt i de sista två-tre avsnitten, och stakar ut en annan riktning för seriens avslutande 16 avsnitt. Vi trodde att Walt hade vunnit tillbaka vår sympati. Oj, vad fel vi hade.

Kan vi som tittar förlåta honom den här gången? Vi vet att Jesse inte kommer att göra det, om han någonsin får reda på vad Walt har gjort. Det här avsnittet bäddar för en upplösning på deras relation som kommer bli mer spännande än alla bombattentat i världen.

Ett litet, småaktigt, minus i betyget till finalavsnittet: ljudsättningen höll inte samma extremt höga klass som vanligt. Fotot var också relativt nedtonat. Kanske ett resultat av att Vince Gilligan tagit både manusförfattar- och regiansvar, men är det så har han åtminstone prioriterat rätt saker. Även om Breaking Bad är den även rent hantverksmässigt  mest enastående serien på teve just nu kan det yttre spännings- och stämningsskapandet inte mäta sig med den känslomässiga laddningen som serien bygger upp med rent, rått rollgestaltsarbete.

Fin upplösning för Leslie och Ben

2011-09-25  

Den här texten innehåller spoilers av Parks & Recreation s04e01.

Ett hyfsat avsnitt av Parks & Recreation, men allt handlar ju om Leslie och Ben.

Leslie har fått chansen att uppfylla sin dröm om en politisk karriär, och vi förstår ju − det funkar inte, när media så småningom börjar rikta sitt intresse mot hennes privatliv, att hon har en affär med sin chef.

Det är vemodigt, men ändå på något sätt okej. Inte för att Amy Poehler och Adam Scott inte har personkemi, och inte för att Mike Schur och hans manusförfattare inte har gjort ett bra jobb med att etablera deras romans. De är inte ett sitcom-par för historieböckerna, men man vill att de ska vara tillsammans för att de vill att de ska vara tillsammans.

Samtidigt är Leslie så mycket sin egen person, så trygg i sig själv med eller utan Ben. Hennes lycka i livet var aldrig en kärleksrelation. Vi vet att hon klarar sig. Det känns rätt för henne.

Alan Sepinwalls intervju med Mike Schur, som till största delen handlar om Leslie och Ben, och om sitcom-romanser i vid mening, är ett läsvärt appendix till den här händelseutvecklingen.

För mig är det betryggande att läsa Schurs resonemang om att  de bestämt sig för  att skilja Leslie och Ben åt eftersom det var vad som kändes naturligt för rollfigurerna. Det är ju just romantiska förvecklingar som bara driver plotten, utan att kännas genuina utifrån hur vi känner människorna på skärmen, som kan få en serie att kännas såpig.

Schurs resonemang är ingående och intressant − det rekommenderas.

Det här är mitt sista inlägg den här säsongspremiärveckan. Det blev texter om Whitney, Free Agents, 2 Broke Girls, New Girl, How I Met Your Mother, Modern Family, Up All Night, Community, The Office, The Big Bang Theory och Parks & Recreation.

Tack till alla som har varit med och diskuterat. För min del känns det som att Säsongspremiärveckan på WS har varit lyckad. Vad tycker ni?

Parsons briljerar, men hänger resten av Big Bang Theory med?

2011-09-24  

Jag brukar försvara, emellanåt till och med hylla, The Big Bang Theory. Som en nästan alltid väldigt rolig, klassisk sitcom, men också som en serie som lutar sig på dynamiskt ensemblespel och pigg vilja att testa nya grejer.

Men den här säsongspremiären väcker en osäkerhet i bakhuvudet: är TBBT i grund och  botten en komisk tour-de-force från Jim Parsons, med en halvdan, illa förklädd alla-ligger-med-alla-sitcom som vaddering runt kanterna?

Det känns lite så, när avsnittet börjar med en stilstudie i Parsons förmåga att krama varenda liten droppe deadpanhumor ur en Sheldon-utläggning.

Sen den lilla vinjett-trudelutten, följd av 18 minuter småtråkigt efterspel till Raj och Pennys fylleligg från förra säsongens finalavsnitt. Punkterat av en antal skratt, förstås − en så pass vass tevekomedi är The Big Bang Theory trots allt − men utan något i plotten som engagerar.

Kanske är problemet lite det samma som med Ted i How I Met Your Mother: Leonard är en gnällig tråkmåns som lyckas bättre med kärlekslivet än han förtjänar, och ärligt talat är det svårt att bry sig om att han känner sig lite sårad över att kompisen och exet har haft en flört.

Det må vara hänt att jag bara lyfter samma invändningar som TBBT-tvivlare hängt upp sin kritik på sedan säsong ett. Jag tror ju trots allt att serien kan bättre, särskilt om de fortsätter att ta till vara de väldigt lyckade nytillskotten från förra säsongen.

Och slutar luta sina bärande narrativa bågar mot Leonards sexliv.

Vilket energitillskott i »nya« The Office!

2011-09-23  

Den här texten innehåller spoilers av The Office s08e01.

Vilket förlöst och förlösande The Office-avsnitt! Man riktigt märker hur hur det spritter i benen på serieskaparna och skådespelarna, hur de har längtat efter att få utforska en ny dynamik efter Michael Scott. Det var det här man inte riktigt vågade hoppas på men ändå önskade sig: att den långdragna process som var Steve Carells avsked från The Office skulle mynna ut i en pånyfödd serie.

Det är inte säkert att det räcker särskilt länge (snarare är det sannolikt att den här energikicken följs av ett kreativt blodsockerfall efter några avsnitt) men den dagen får komma innan vi konfronterar den sorgen. Öppningen av den här The Office-säsongen, osannolika åttonde i ordningen, värmer hjärtat på dem som minns vilken oslagbar serie det här var en gång i tiden.

Efter min kritik av How I Met Your Mother härom dagen började vi diskutera i kommentarerna huruvida en komediserie faktiskt behöver utveckling av rollfigurerna, eller om sådan bara förstör en fungerande komisk dynamik.

Jag tog The Office som exempel på en serie som har rollfigurernas utveckling som livsluft och kreativt existensberättande.

Det finns det gott om exempel på här. En gråtmilt gravid Pam har en helt annan betydelse (och komisk effekt!) för den som har känt henne i sju säsonger. Små, enkla skämt som att Stanley har börjat ge invecklade råd som han avslutar med »…and then you shove it up your butt!« eller att Kevin blir överlycklig när nya chefen (återkommer till honom) betraktar honom som en vinnare, är helt och hållet grundade i att vi vet var vi har dem som rollfigurer.

För att inte tala om Andy, som till slut får Michaels gamla jobb, sedan James Spaders rollfigur, som Jim förbluffat påpekar, övertygat Jo att ge honom hennes vd-post. Andy är överlycklig, men hamnar snart i en situation där han inser att det nu är hans jobb och hans »prob« när något kör ihop sig på kontoret.

Det är ju spännande att se rollfigurer man har en nära relation till lämna sin comfort zone. Och det är roligt, i en serie som visserligen har haft problem med att framgångsrikt variera intriger och teman genom åren, men som vet precis hur den ska krama älskvärd humor ur sin superbegåvade rollbesättning.

Och så James Spader då, som nya vd:n Robert California. Ta mig tusan om det inte kan bli riktigt bra. Spader har en helt annan tyngd är Steve Carell, hans rollgestalt en helt annan distans, både intellektuellt och känslomässigt, till de andra på kontoret.

Det skapar en ny slags storymotor, helt väsensskild från den som fanns i Michael Scotts osäkerhet och excentriska infall. Kontorsråttorna kommer att behöva interagera med varandra på nya sätt med Robert California som chef, och det är förstås det enda möjliga sättet  att gå vidare utan Carell. En ny Michael Scott-typ, som Will Ferrells kortlivade chef från säsong 7, skulle inte ha öppnat upp de kreativa fönstren på tillräckligt vid gavel för att låta ny, frisk luft blåsa in.

Och så de små detaljerna. Planking-öppningen var strålande fysisk humor av det slag som The Office alltid har varit väldigt bra på. Pams hormonella sentimentalitet gav Jenna Fischer en komisk kick som var välbehövlig; det var ett tag sen serien använde Pam på ett bra sätt. Creed som bara får heta »old man« på Californias mystiska lista. Stanleys lakoniska »it’s stupid but it’s my thing now« när han förklarar sitt »up your butt«-skämt.

Och så Andy, som har många fina ögonblick, särskilt i sitt rörande försvar av sina kollegor på slutet. I avsaknad av Michael Scott är det tydligt att han har växt in i rollen som kontorets hjärta. Utan Michaels ängsliga maniskhet, men med samma kärlek till sina arebtskamrater och vänner, hur krävande och egensinniga de än må vara.

Fråga mig igen efter en halv säsong, men efter det här avsnittet går det inte att utesluta att det finns soppa kvar i The Office-maskineriet.

Community rör om med Goodman och Williams

 

Den här texten innehåller spoilers av Community s03e01.

En bubblande lycklig känsla i magen och ett okontrollerat gapskratt. Och det bara innan vinjettmusiken i säsongens första avsnitt.

Jag börjar bli opålitlig som kritiker i fallet Community;  jag tycker helt enkelt så vansinnigt mycket om den här serien.

Så först: ett förbehåll för att förankra den här texten i någon slags saklighet.

C-storyn med Abeds katatoniska tillstånd inför att Cougar Town har flyttats till midseason i år är ett kul, tevenördigt koncept, men når inte så långt i utförandet. Jag älskar när Community är refererande, men just av den anledningen att det så sällan är för sakens egen skull. Här blir det lite för mycket för de tevenördigt invigda (även om storyn pekar framåt en aning, åtminstone för Britta).

Men det här avsnittet syftar först och främst till att återställa någon slags status quo efter den för studiegruppen omvälvande avslutningen på säsong 2.

Jag hade fel när jag trodde att Pierce skulle bli kvar utanför studiegruppen, åtminstone ett litet tag. Här gör Dan Harmon och hans team det lite lätt för sig genom att låta Annies sentimentalt Pierce-vänliga röst tala för hela gruppen, med Jeff som enda motkraft. Jeff vinner förstås den dispyten, men det hjälper inte, för… Omar coming.

Ok, det är förstås inte The Wire-Omar men nästan: Michael K. Williams biologiprofessor, som lackar ur på Jeffs surrande mobiltelefon och kastar ut honom från kursen.

Utan en gemensam kurs att plugga till är Jeff ingen studiekompis längre utan bara en vanlig kompis. Och som han börjar inse: det händer något magiskt runt där bordet i studierummet på Greendales bibliotek.

Avsnittets B-story rör dean Pelton och säsongens andra tunga gästskådis: John Goodman som rektor för Greendales annex, en ledande utbildning för luftkonditioneringsreparatörer, som, visar det sig, står för fyra femtedelar av skolans budget. Och han är inte förstjust i att The Dean har börjat lägga sig i annexets affärer.

Både Goodman och Michael K. Williams är förstås skådespelare med dramatyngd och larger-than-life-närvaro som skulle kunna kännas fel i en tillskruvad komediserie som Community. Men det skapar spännande kontraster och nya hinder för de ordinarie rollfigurerna att hantera.

The Office gjorde något liknande med viss effekt när de plockade in en annan The Wire-profil, Idris Elba, som humorlös, orubblig mellanchef i säsong fem. Det rubbade rytmen, framför allt för Jim, och jag misstänker att det finns en liknande plan för Michael K. Williams här. Community älskar ju att peta i sprickorna i Jeffs självsäkra fasad. Att hans stil inte går hem hos professor Omar är tydligt från deras första scen tillsammans.

En grund gjuten för säsongens narrativa båge, alltså, men framförallt ett avsnitt med några underbara Community-ögonblick (som jag inte ska spoila, särskilt inte den underbara inledningen, som förtjänar att upplevas fysiskt snarare än intellektuellt.)

Jag är bara tacksam att ha den här serien tillbaka i tablån. Om det går att upprepa formen från den otroliga andrasäsongen får väl visa sig. Det finns i alla fall inget i det här premiäravsnittet som pekar på att Community har lagt av sig över sommaren.

En fråga, bara: vad var grejen med skinkan?

Nyfödd komedi med potential

2011-09-22  

Det är uppenbart att det finns potential i Up All Night, NBC-sitcommen som tjuvstartade säsongen i förra veckan och alltså sände sitt andra avsnitt i går.

Tre erfarna, begåvade huvudrollsinnehavare. Ett avslappnat,varmt tonfall, särskilt i scenerna hemma hos Will Arnett, Christina Applegate och deras bebis − man får känslan av att man skulle kunna vara en kompis som sovit över i gästrummet och sitter med dem vid frukosten. De är trovärdiga som par och som småbarnsföräldrar; det märks att scenerna med bebisen kommer från erfarenhet.

På Applegates jobb som producent hos Maya Rudolphs talkshow-stjärna blir Up All Night mer trevande, osäker på exakt vilket tilltal som är det rätta. Rudolph och Applegate har en slags Jack Donaghy/Liz Lemon-dynamik, men Up All Night är inte alls lika tillskruvad som 30 Rock, och en stor utmaning för serien är att få utnyttja Rudolph som komisk rollgestalt, utan att hon känns som en seriefigur. Det finns rörelse åt det håller i det andra avsnittet, men inget kvitto på att de har listat ut hur de ska få den balansen rätt.

Up All Night är ändå inte mer än en skaplig sitcom så här långt. Men det verkar som att den kommer att få tid, och lyckas serieskaparna hitta lugn och självförtroende i manusförfattandet, identifiera vad som funkar och vad som behöver fixas − då tror jag att det här kan bli en riktigt fin liten serie.

 

Emmymonstret som var en gedigen ensemblekomedi

 

Är man lite för intresserad av den amerikanska tevebranschen är det lätt att vara anti-Modern Family den här veckan.

De vann ju alltEmmygalan, med skådespelarpriser till Ty Burrell och Julie Bowen, manusförfattarpris till Steven Levitan och Jeffrey Richman, och regipris till Michael Spiller, utöver, förstås Emmyn för bästa komediserie.

Emmyjuryn gillade Modern Family så mycket att de gav serien fyra nomineringar i »Best Supporting Actor in a Comedy«-kategorin, och effektivt Emmyblockade både Nick Offermans och Danny Pudis makalösa säsonger.

Det är förstås inte Modern Familys fel att Emmyjuryn övervärderar serien. Det är en gedigen, ofta väldigt rolig sitcom. Men irritationen spiller över.

Därför är det bra att ha Modern Family inte bara är aktuell som Emmymonster utan också med en ny säsong. När man väl kollar på serien blir man ju påmind om vilken stark rollbesättning den faktiskt har. Phil Dunphy är ingen Ron Swanson, men Ty Burrells nyanserade och känslomässigt uppriktiga spel gör honom till mer än en Pinsamma Pappan-arketyp. Dessutom gör Burrell en väldigt rolig Pinsamma Pappan, med fin tajming och en strålande förmåga att göra humor av sina reaktioner på omgivningen. Han är inte alls oförtjänt av en Emmy för komiskt skådespeleri.

Resten av rollbesättningen är också utmärkt. När Mitch och Cam känns tvådimensionella är det manusförfattandet det är fel på, inte Eric Stonestreet och Jessy Tyler Ferguson. Sofia Vergara spelar en karikatyr, men ta mig tusan om hon inte gör bred, fysisk humor bättre än de flesta. Ed O’Neill är ett superproffs, och Julie Bowen vet precis hur hon ska maximera Claire Dunphys komiska potential utan att göra henne till en gäll ragata-morsa.

Modern Familys problem är snarare att den i jämförelse med de bästa komediserierna på teve just nu spelar väldigt säkert. Jag tror att det är väldigt medvetet; Levitan och Christopher Lloyd vet precis hur de ska vårda sitt bevisligen vinnande koncept. Men det är ju som de säger i USA om risker och belöning. När Community och Parks & Recreation har ett kreativt mod som ibland tar dem helt bortom vad vi förväntar oss av en tevekomedi, nöjer sig Modern Family med att vara ett pålitligt, omtyckt sitcom-hantverk.

Hur How I Met Your Mother blev gammal och trött

2011-09-21  

Jo, rollfigurerna i How I Met Your Mother utvecklas. I någon mening är det ju precis vad serien säger sig handla om: att bli vuxen, eller snarare vuxen-plus; monogam, med barn och ett riktigt jobb (även om alla i HIMYM i och för sig alltid har haft riktiga jobb).

De pratar definitivt om att utvecklas: Marshall och Lily om att bli föräldrar, Ted om att sluta ha en 12-årings verklighetsuppfattning när det gäller relationer, Barney om att överge sitt sexmissbruk för att så småningom gifta sig (men blir det med den här slipsen, eller med den här?? − lita på att svaret på den frågan kommer att dras i långbänk över säsongen).

Men trots allt prat, och manusförfattarnas lätt övertydliga signalerande om att här pågår utveckling av rollfigurerna, känns en sjunde säsong av HIMYM verkligen bara som ännu en identisk men antagligen sämre säsong av HIMYM. Ännu en säsong av sitcommiga sitcomsituationer, ännu än säsong med kärleksintressen för Ted som ingen kommer att bry sig om eftersom Ted är en irriterande naiv tråkmåns som behöver inse att det inte är något negativt att sluta tro på »ödet«.

Nu låter jag som en hater, men jag har trots allt kollat på de föregående sex säsongerna av HIMYM av en anledning. Och jag räknar med flera underhållande ögonblick (som den naturligtvis oemotståndliga NPH-dansscenen i premiäravsnittet) även det här året.

Men jösses vad How I Met Your Mother-gänget behöver komma till saken, skaka fram den där morsan och runda av serien innan den kollapsar under tyngden av sin egen förutsägbarhet.

Vem bryr sig om Zooey Deschanel?

 

Ett exempel på skillnaden mellan insatser och »insatser« i en teveserie.

I New Girl träffar vi Zooey Deschanel, som ser ut som Zooey Deschanel men lider av det sociala handikappet att hon inte är så bra på att flörta och vara brudig. Istället gillar hon snickarbyxor och Sagan om Ringen, vilket inte är ett större problem i någon verklighet, särskilt inte för människor som ser ut som Zooey Deschanel (däremot är det maniska behovet av att sjunga hela tiden ett reellt problem − superirriterande).

New Girl-pilotens stora problem är att den förutsätter engagemang i Deschanels rollfigur Jess och hennes kärleksproblem. Vi känner henne inte än; hon är säkert snäll men än så länge ser hon bara ut som en affekterat excentrisk tjej som kanske behöver skärpa till sig och testa lite nya dejtingstrategier. Det räknar vi med att hon klarar av. Den sortens insatser, utan verkliga konsekvenser, får bara en rollfigur att verka bortskämd.

Men så är det ju med sitcompiloter. De känner sig tvungna att etablera en premiss, samtidigt som de på 22 dryga minuter ska introducera oss för de viktigaste rollfigurerna och deras personligheter. Det finns gott om jättebra serier som inte fått den ekvationen att gå ihop.

Det brukar heller inte spela så stor roll i längden − i längden tittar vi ändå bara för humorn och för rollfigurerna. Så att New Girl-pilotens version av Zooey Deschanel inte väcker särskilt mycket sympati behöver inte vara ett bestående problem. Låt henne lugna ner sig lite, jobba på samspelet  med snubbarna hon flyttar in hos, och kanske finns det så småningom en bra sitcom i New Girl.

Av de tre killarna kommer Damon Wayans Jr. att försvinna (han är uppbunden av Happy Endings, som fick en andra säsong efter att den här piloten spelades in). De andra två är en Grabbig Streber (Max Greenfield) och en Snäll Kille (Jake M Johnson) som inte har kommit över sitt ex, men som (spoiler-föraning!) förstås kommer att kära ner sig i Zooey/Jess.

Det enda riktigt roliga skämtet i piloten mjölkas för övrigt stenhårt: Grabbiga Strebern måste lägga en slant i »the douche jar« varje gång han säger nåt riktigt sunkigt.

Helt ovidkommande reflektion: jag önskar att New Girl hade den här låten som vinjettmusik.

Kat Dennings går genom rutan i rapp knegarkomedi

2011-09-20  

Här får ni en förutsägelse: alla kommer att ha en crush på Kat Dennings efter att ha sett 2 Broke Girls-piloten. Hon är het, hon är tuff, hon bakar muffins (förlåt, cupcakes) och hon sätter dryga hipsters på plats. Utan att (i skrivande stund) ha sett Zooey Deschanel i New Girl vågar jag säga att Dennings som servitrisen Max får höstens stora genomslag som ny teverollfigur.

Det är Dennings som får 2 Broke Girls första avsnitt att kännas riktigt kul. Hon har utstrålning, hon behärskar sina rappa, sturska repliker, och hon är hyfsat trovärdig som hårdhudad arbetarklassbrud.

Pilotens svagheter är mindre, men de finns absolut. Beth Behrs som Dennings utblottade överklasskollega funkar helt ok, men 2 Broke Girls gör sig väldigt beroende av att dynamiken och personkemin mellan de båda fungerar. Den kåte ryssen i caféköket, kineschefen och den vitsande gubben vid ingången (arbetsuppgifter oklara) är påtagligt tvådimensionella; om serien ska funka som mer än The Kat Dennings Show behöver deras personligheter vecklas ut, och de ärligt talat rätt grova etniska stereotyperna tonas ner.

Bitvis var jag riktigt imponerat av manus och regi. Det här var ett lite ojämnt, men ofta väldigt rappt och tonsäkert sitcom-avsnitt. Det uttalade (om än, förstås, opolitiska) klassperspektivet är en intressant utgångspunkt för framtida intriger. Över huvud taget är det befriande att se en lovande tevekomedi i utpräglad arbetarklassmiljö. Insatser som är högre än typ »ska advokaten hitta sitt nya drömjobb innan avgångsvederlaget tar slut?« är ju en trevlig omväxling.

2 Broke Girls är alltså den andra nya multikamerakomedin den här hösten som har Whitney Cummings som upphovsman, den här gången tillsammans med Sex & The City-mannen Michael Patrick King. Vem som fungerar som showrunner har jag dock inte snappat upp (någon som vet och kan informera oss i kommentarerna?). Pilotavsnittet är skrivet av Molly McAleer, som vad det verkar gör sitt första jobb som manusförfattare på en teveserie.

Jämförelse med Whitney-piloten i korthet? 2 Broke Girls är mycket bättre.