Weird Science
Starkt, The Walking Dead, men var det meningen?

2013-04-02  

(Varning: Det här inlägget innehåller illa förtäckta spoilers av säsongsfinalen.)

Min starkaste reaktion – och den var klump-i-halsen-stark – på The Walking Deads tredje säsongsfinal har sin botten i en storytråd som serien lämnat besynnerligt outforskad.

Att Andrea hamnade där hon hamnade är en sak. Hon var inte min favoritrollfigur, även om jag nog gillade henne mer än vad många andra verkar ha gjort. Men relationen mellan henne och Michonne var intressant, och det har förbryllat (och frustrerat) mig att serien inte berört den närmare.

Till en början fick jag intrycket att det var en kärleksrelation, av det slaget som kan uppstå mellan två människor i en isolerad, extrem situation. Jag tänker på hur Oz utforskade sådana känslor, på ett sätt som tvingar oss att ifrågasätta saker vi tar för givet om romantisk kärlek.

Men The Walking Dead verkade inte vilja röra sig i den riktningen – verkade inte vilja utveckla Michonne som rollfigur över huvud taget, förrän i de allra sista avsnitten, när hennes relation med Andrea var bittert avslutad.

Tills de ändå fick en sista scen tillsammans. Danai Gurira spelar den på ett sätt som gör mig övertygad om att det inte går att kalla Michonnes känslor för Andrea för något annat än kärlek – djup, innerlig, jag-kommer-aldrig-att-glömma-dig-kärlek. Kanske var den obesvarad. Det är inte otänkbart att Michonne aldrig, trots att de tillbringade så mycket tid tillsammans, kunde släppa garden; att hon gjorde det omöjligt för Andrea att älska tillbaka. Det lilla vi har sett av deras tid tillsammans skulle kunna tolkas så.

Jag vet inte, men jag vet att jag kände med Michonne, och att smärtan i hennes ansikte i den där sista scenen var fullkomligt hjärtslitande. Det var mer känslomässigt berörande, åtminstone för mig, än förra veckans scen med Daryl och Merle, och, till och med, än scenen med Lori och Carl som alltid kommer vara den här säsongens mest omtalade.

Det värsta är att det här subtila berättandet, där viktiga känslor förblir outtalade, är så olikt The Walking Dead. Och det får mig att undra om styrkan i det där ögonblicket är medveten, eller om serien snubblade över den, genom att lägga säsongens fokus på andra, mindre intressanta, händelseförlopp och relationer.

Tomrummet efter en narcissistisk jättebebis

2013-02-08  

Det har varit ganska tyst om Dan Harmon sen han fick sparken från Community i somras.

Så vida man inte lyssnar på Harmontown, podcasten han gör tillsammans med sin bästis, improv-proffset Jeff Davis. Lyssnar man på Harmontown har man hört väldigt mycket från Dan Harmon.

Harmontown, som spelas in inför Harmonfrälst publik, är extremt löst i konturerna, med otroligt tvära kast i både kvalitet och tonläge. Ibland är humorn tight, rent av briljant, och Harmons raljanta, självföraktande bekännelser insiktsfulla, rent av rörande. Ibland är det en kaotisk, fyllefumlande röra. Harmon rappar (om att knulla din morsa), drar upp folk från publiken på ett infall, och bråkar med sin flickvän, podcastkomikern Erin McGathy. Och så spelar de Dungeons & Dragons, med spelledaren Spencer som – i en helt osannolik lyckträff – plockades från publiken i ett av de allra första avsnitten.

Under vintern har hela podcasten åkt på turné runt hela USA, med 20 bokningar – och 20 podcastavsnitt – på lika många dagar. Det har varit en fascinerande resa att följa – ett slags realtidsexperiment i hyperintensivt umgänge mellan Harmons fans och hans eget omogna, bångstyriga jätteego.

Jag ska inte skriva den stora texten om Harmontown – kolla in den här hyllningsartikeln om du är sugen på att läsa den. Jag ska heller inte gå in på det problematiska med Harmons persona, hur han personifierar idén om den känslomässigt och socialt infantila mannen som kreativt geni. Mer än för att konstatera att det skulle gå att säga mycket om den saken.

Men för ett Community-fan ger Harmons podcasteskapader ett intressant extra lager av förståelse. Jag fick förstås under den här perioden av intensivt Harmoniserande ett sug efter att se om Community. Och vissa saker med Harmons serie blir väldigt tydligt accentuerade i ljuset av hans podcast.

Jag har skrivit om det förr, men kärnan i Community, seriens existensberättigande, har ju aldrig varit metahumorn, de populärkulturella pastischerna eller handlingens humoristiska krumbukter. Community är en sitcom om att vara fundamentalt trasig som människa. Och, det blir tydligt när man lyssnar på Harmontown, anledningen till det är att Dan Harmon är så intensivt medveten om sin egen hopplösa dysfunktionalitet, rent av besatt av att analysera och skärskåda sin egen personlighet. Delvis för att han vill må bättre, för att en extremt offentlig självrannsakan verkar vara den enda terapi han är hjälpt av. Delvis för att en av hans största brister är en frustande fullblodsnarcissism. Community var Dan Harmons sätt att expandera det som pågår inne i hans huvud till något som ett par miljoner människor ville titta på varje vecka. Efter att NBC sparkade ut honom får han nöja sig med ett antal tusen podcastlyssnare, men syftet är det samma.

Med det perspektivet är det förstås i någon mening perverst att en ny säsong av Community, utan Harmon, hade premiär i går. Det jag har älskat med Community är hur formgreppen och humorn accentuerat rollfigurernas känslomässiga resa. Om den resan hela tiden pågick inne i Dan Harmons huvud, hur kan den fortsätta utan honom?

Mina förväntningar är inte höga.

Sitcomlistan 29/10-2/11: Inget kul med Halloween-vecka

2012-11-05  

Ganska lättglömd vecka, med en massa riktningslösa Halloween-plottar. Ingen serie var riktigt på topp, så ställ mig inte svars för den inbördes ordningen (förutom att Happy Endings är långt efter allting annat; det var ett riktigt bottennapp till avsnitt).

Nästkommande två helgen är jag bortrest och kommer inte kunna varken blogga eller kolla på teve. Det är möjligt att jag inte hinner kolla ikapp till helgen efter det heller. Det känns som ett bra tillfälle att utvärdera lite. Jag upplever inte att gensvaret har varit enormt, det tar med tid än jag hade tänkt att blogga varje vecka, och jag har inte varit jättenöjd med resultatet. Är det värt besväret? Tyck gärna om det i kommentarerna.

30 Rock
(NBC, S07E05, ↑)

Upplösningen på den tvådelade valrörelsestoryn fungerade betydligt bättre. Framför allt för att debatten för att vinna Jennas röst var väldigt rolig, och skämten över huvud taget lite vassare. Sidoplottarna med Kenneth respektive Pete tillförde i och för sig inte så mycket.

The Mindy Project
(Fox, S01E04, ↓)

The Mindy Project kan luta sig mot Mindy och Danny, även om ensemblen i övrigt är ett problem. Här bär de upp var sin halva av ett charmigt avsnitt. Jag bryr mig inte om sportadvokaten som Mindy dejtar, och inte särskilt mycket om Bill Hader som hennes ex (även om de hade en bra scen ihop) men jag bryr mig om hennes försök att hitta rätt i livet. The Great Pumpkin-parallellerna (för övrigt ett snyggt sätt att variera det urtråkiga Halloween-temat) handlar ju om mycket mer än en dejt med en kille som både vi och Mindy vet kommer att vara ute ur bilden om några veckor.

Jag bryr mig om Danny också. För att han är som ett litet barn som inte kan dölja sina känslor. Han är en intressant twist på en maskulin arketyp, lite på samma sätt som Ron Swanson (även om rollen än så länge inte förtjänar en sådan jämförelse i övrigt).

New Girl
(Fox, S02E06, ↓)

Ett lite spretigt avsnitt utan de riktigt vassa ögonblicken. Det gick lite plötsligt när Nick skulle in i spökhuset och varna Jess, men därifrån gillade jag slutet − både Nicks sammanbrott, Schmidts omvändelse (och vansinniga kostymbyte) och det oundvikliga slutet på Jess KK-relation. Winstons lilla del av handlingen funkar förstås sämre, för att Winston är så mycket sämre etablerad som rollfigur. Att han fick större plats än vanligt är kanske en anledning till att avsnittet kändes splittrat.

Raising Hope
(Fox, S03E05, ↑)

För andra veckan i rad tar Raising Hope ett rejält kliv framåt, och som av en händelse sammanfaller det med ett avsnitt helt utan Maw Maw. Det är alltid oemotståndigt när serien ger fritt spelrum för Burts naiva nyfikenhet på livet. Förvecklingarna mellan Jimmy och Sabrina fungerade också bra, med untantag för Jimmys överdrivet tramsiga intrigerande mot slutet.

Raising Hope har stryrkor. Det gäller bara att serien utnyttjar dem, istället för att försöka överträffa sig själv i äckliga gags.

Suburgatory
(ABC, S02E03, ↑)

Tre saker gjorde det här avsnittet. H. Jon Benjamin som Dallas lifschoach. Ryan Shaes oneliners, som Parker Young levererar med grym deadpan-tajming (definitivt bara en tidsfråga innan den grabben får större och bättre roller). Och fantastiska Cheryl Hines i en fin slutscen med George. Dallas narrativa båge är ganska lustig: hon utvecklas från att vara en karikatyr till att bli en riktig person. Om man bortser ifrån den bakvända sitcom-logiken i det, är det både lite rörande och riktigt intressant att följa. Hennes arc är egentligen den enda i Suburgatory som jag bryr mig om − till stor del för att Hines är så bra.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E02, ↓)

Det Don’t Trust The B får höga betyg i är självförtroende och experimentlusta snarare än hantverksskicklighet. Det händer allt möjligt i det här avsnittet, och långt ifrån allt fungerar. Chloes totala brist på proportioner i ränksmideriet gör det tydligt att hon är Barney Stinsons arvtagare i sitcomuppställningen nu när HIMYM går i graven (om DTTB inte hinner före, det vill säga…)

Ben and Kate
(Fox, S01E06, →)

Jag är som bekant rätt förtjust i Dakota Johnson som Kate, men hennes kärleksliv? Det engagerar mig inte allt, särskilt när grabbarna serien kopplar ihop henne med i det här avsnittet ser exakt likadana ut. Att plocka in klonade snyggingar som kärleksintressen för huvudrollfigurerna känns generellt sett som feltänkt casting. Det blir varken relaterbart eller kul.

Happy Endings
(ABC, S03E02, ↓)

Några enstaka bra repliker och scener. Men: Alldeles för mycket galna upptåg, i ett hysteriskt tempo, helt utan chans för tittaren att relatera till eller känna med rollfigurerna. Det här avsnittet av Happy Endings var ett bra exempel på hur man inte ska göra sitcom.

Uppehåll den här veckan:
Parks and Recreation, The Office, Go On

Nedlagda eller dödförklarade:
Animal Practice, Up All Night

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your MotherLast Man StandingMalibu County

Har inte haft premiär:
Whitney (14/11), Community (7/2)

Sitcomlistan 22/10-26/10: New Girl huvudet högre än allt annat

2012-10-29  

Bortsett från New Girl och Don’t Trust The B**** In Apartment 23 var den här veckan rätt jämntjock, så ta inte den inbördes ordningen så allvarligt.

New Girl
(Fox, S02E05, ↑)

Schmidt köper en kaka till Nick, och utifrån det väver New Girl en liten story som inte bara är väldigt rolig, utan också riktigt rörande, på ett känslomässigt handikappat sätt. En lite ofokuserad utekväll med modellerna blir minnesvärd med en enkel vändning, och total tilltro till Zooey Deschanels förmåga som fysisk komiker.

New Girl gör ju det här bättre än alla andra just nu. Det är inte en unik eller banbrytande serie, den hittar bara en, två, tre extra nivåer i utförandet.

Det är värt att poängtera att New Girl inte har charmen som främsta egenskap. Det här är inte en mysig sitcom med emfas på myset. New Girl är skitrolig. Mycket tack vare den centrala trion skådespelare, förstås, men manusförfattandet är ofta briljant. Det sitter i detaljkänslan, och i förmågan att nästan alltid hitta ett skämt som inte är det förutsägbara.

Don’t Trust The B**** In Apartment 23
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Don’t Trust The B inleder säsongen med en metaattack som hade kunnat vara ett outhärdligt internskämt. Men den här serien har så roligt med sina Dawson’s Creek-referenser, plockar isär dem (eller spränger dem i luften, snarare) med sådan frejdig respektlöshet att det är totalt oemotståndligt.

Här finns kanske små sprickor att peta i, men det har jag helt enkelt inte göra. Jag älskar hur mycket självförtroende den här serien har, hur den förhåller sig till sitt absurda universum som om det vore fullständigt självklart.

Meta i kubik: Är gravbålet i det här avsnittet seriens sätt att lämna Beek from the Creek-skämten och utveckla James van der Beek till mer än en referenshumoristisk åskledare?

Parks and Recreation
(NBC, S05E05, ↓)

Jag tyckte egentligen om det här avsnittet, men jag var ändå vagt besviken när det var slut. Slutscenen innehöll ju en av de mest omvälvande händelserna i serien över huvud taget, och den kändes… inte tillfredsställande. Som att det borde ha varit mer, och som att Mike Schur och hans team inte hittade riktigt rätt känsla den här gången.

Jag oroar mig fortfarande för Parks & Rec; min känsla är att de olika beståndsdelarna svävar iväg, utan att serieskaparna får riktigt grepp om dem. Det är väl oundvikligt − jag kan ärligt talat inte minnas en modern sitcom som fortfarande var på topp efter fem säsonger. Men Parks & Rec har varit så bra, så länge, att man på något sätt inbillade sig att den var ett undantag. Så verkar det, tyvärr, inte vara.

30 Rock
(NBC, S07E04, ↓)

Det här känns mer som de sena säsongernas 30 Rock. Inte särskilt inspirerat, inte särskilt vasst. Vi får väl se hur det fortsätter, men får vi några fler avsnitt som förra veckans innan det är över, så ska vi nog vara ganska nöjda.

Ben and Kate
(NBC, S01E05 →)

Det Ben and Kate saknar innan jag vill kalla den en bra serie på riktigt, är handlingar som är mer än veckans galna upptåg. Värmen som jag har skrivit om förut är hela tiden där, och rollfigurerna är starka, men just nu träffar vi dem lite grann i ett vakuum. Jag vill ha mer känsla av värld, och mer känsla för vart Ben, Kate, och de andra är på väg. Och jag vill nog ärligt talat ha lite mer lugn, ett litet steg tillbaka i tempo, än i de senaste två avsnitten.

Happy Endings
(ABC, S03E01, säsongspremiär)

Happy Endings börjar sin tredje säsong med att leverera exakt vad man förväntar sig av Happy Endings. De sex i kompisgänget har väldigt väl etablerad rollfördelning och inbördes dynamik vid här laget, och frågan är om manusförfattarna är lite väl bekväma med vad de har. Relationen mellan Dave och Alex är totalt oengagerande, och att Jane och Brad inte bråkar på riktigt har serien slagit fast med emfas. Återstår då att bry sig om Max och Penny, som är så mycket seriefigurer i det här avsnittet att det är svårt att ta på allvar. Visst, Happy Endings är en charmig hang out-serie men det är en låg ribba att ta sig över, och i jämförelsen med till exempel New Girl − en mysig hangout-serie som samtidigt är fruktansvärt rolig och kreativt inspirerad − är det här inte särskilt imponerande.

Go On
(NBC, S01E07 →)

Jag tycker fortfarande att Go On är en ganska hyfsad sitcom, med en del väldigt charmiga ögonblick (i det här avsnittet gillade jag, lite överraskande, b-storyn med John Cho och kattjejen). Det som bekymrar mig en aning är att Go On inte har utvecklats särskilt mycket. Det är samma serie, med samma kvalitéer och svagheter, som i piloten.

Suburgatory
(ABC, S02E02, ↓)

Urtråkig Halloween-plot, som ändå blev ganska snyggt ihopknuten mot slutet. En fundering: det var längesen jag tänkte på Cheryl Hines som Larry Davids fru. Hon spelar Dallas med sån entusiasm att det är svårt att se henne som något annat. Det är imponerande med tanke på att rollen är skruvad till tusen.

Jag vill säga att Suburgatory borde ha haft Dallas och Dalia i centrum från första början, men risken är väl att den serien hade blivit Kath & Kim.

Raising Hope
(ABC, S03E04, ↑)

En litet kliv uppåt jämfört med säsongens övriga avsnitt. Förmågan att tramsa med omdöme saknas fortfarande i stor utsträckning, men här fanns i alla fall ögonblick rollfigurerna emellan som kändes genuina och engagerande. Martha Plimpton och Garret Dillahunt är en högklassig sitcomduo när de får lite mer att göra än att bete sig som sjuåringar, Wilmer Valderramas gästspel var småcharmigt, och den lilla parentesen med Barney och Maw Maw var riktigt fin. Inte ett fantastiskt avsnitt teve, men åtminstone en påminnelse om vilka kvalitéer Raising Hope har när serien träffar rätt.

Up All Night
(NBC, S02E06, →)

Jag har inte så mycket att tillägga om Up All Night vid det här laget. Ok ett par saker: Med Sean Hayes som sidekick känns det mer än någonsin som om Ava befinner sig i sin helt egna serie. Det går nog att konstatera: makeovern i början på säsongen har inte bidragit med så mycket mer än en märklig känsla av att ingen av rollfigurerna har något vettigt att göra på dagarna. Nej, jag ska inte göra en metapoäng av den saken… I övrigt, se förra veckans summering av seriens problem.

The Office
(NBC, S09E05 →)

Andy är ingen mobbare den här veckan, men han är fortfarande ett sänke för The Office. Ja, Michael Scott var också självupptagen och osäker, men det fanns en helt annan värme i hans strävan efter att bli sedd och älskad. Andy är bara patetisk och bufflig, och den enda som orkar med honom är Erin (för att hon, antar jag, minns honom som han var innan han blev chef och The Office manusförfattare började skriva honom som outhärdligt patetisk och bufflig).

Och Stephen Colbert − är det första gången han är med eller har jag förträngt något? Det här gästspelet kändes hur som helst väldigt krystat. Det är definitivt inte första gången The Office stuntcastar en gästroll…

Storyn med Pam och Jim är jag mer ambivalent inför. De har varit ljummet lyckliga i så många säsonger, och det borde vara en bra idé att skriva in en riktig konflikt, med riktiga insatser,dem emellan. Men det känns bara olustigt. Jag är inte riktigt säker på om det är manusförfattandet det är fel på, eller om det bara handlar om samma gamla återvändsgränd: det är en fundamental naturlag i The Office universum att Pam och Jim ska vara tillsammans, och varje antydan till något som slår in en kil dem emellan kommer att få tittaren emot sig.

Animal Practice
(NBC, S01E06, ↓)

Nja, det här var inte så kul. Halloween brukar vara högsäsong för fåniga påhitt i amerikanska serier, och Animal Practice är inte främmande för att plocka billiga, enkla poäng ens i vanliga fall. Det här avsnittet föll väldigt platt, och nu börjar jag vackla om huruvida jag bryr mig om att se de kvarvarande avsnitten av Animal Practice.

Som diskuterades i kommentarerna förra veckan har serien alltså lagts ner av NBC. Två avsnitt finns kvar att sända. Jag vet att jag var väldigt positiv för en vecka sedan och att det här låter ombytligt, men ärligt talat: är en dödsdömd Animal Practice värd ytterligare 43 minuter av mitt liv? Antagligen inte.

Uppehåll den här veckan:
The Mindy Project

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som nog sitter rätt bra på avbytarbänken)

Har inte haft premiär:
Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan 15/10-19/10: Tina Feys tramsiga triumf

2012-10-22  

30 Rock
(NBC, S07E03, ↑)

Det var som fan, Tina Fey. Jag minns inte när 30 Rock var så här vasst senast. Om man bortser från de här 2 minuterna måste det vara åtskilliga säsonger sedan.

Här återvänder Tina Fey till »diskussionen« om kvinnor och humor, men oändligt mycket smartare och roligare än sist hon lät ämnet vara fokus för ett avsnitt. Det är precis tillräckligt mycket pamflett för att man ska inse att Fey tar de underliggande frågorna på allvar, och samtidigt exakt så bottenlöst tramsigt som den specifika frågeställningen förtjänar.

Alec Baldwin är också i högform (roligast: scenen i hissen precis i början) och stuntcastingen av Ryan Lochte i Jacks b-story är fantastisk bara genom att vara så totalt oväntad och meningslös. Att plocka in en olympisk superstjärna i två scener bara för att få till en extra knorr på ett perifert skämt är ett tecken på antingen desperation eller kreativt flow − här känns det definitivt som det sistnämnda.

Parks & Recreation
(NBC, S05E04, ↑)

Jag börjar bli bekymrad över Ben och April i Washington − de har inte med något annat att göra, och så är långt har deras b- och c-storys den här säsongen har i bästa fall varit ljumna, i värsta fall riktiga snedträffar.

Men hemma i Pawnee har Parks & Rec hittat tillbaka till sina styrkor. Och äntligen ett bra avsnitt för Aziz Ansari igen, när Tom ratt-twittrar in i en brandpost och blir dömd till totalt skärmförbud i en vecka. Också snyggt av manusförfattarna att väva in Toms vilsenhet i storyn, som en liten metakommentar till att de själva har tappat riktningen i hur de använder rollfiguren.

Abstinence only-storyn är ett snyggt sätt för serien att nosa på allvarliga politiska ämnen. Att sticka hål på just den här sortens faktablind moralpanik ligger ju helt i linje med seriens grundläggande humanism.

Ben and Kate
(Fox, S01E04, ↓)

Inte ett dåligt avsnitt, men ett lite ofokuserat. Den där förmågan att göra ohämmad sentimentalitet och få mig att älska det finns här också, men i slutet av en story som inte riktigt fångade mig.

Jag förklarade för en vecka sen varför jag verkligen gillar Ben and Kate, så det behöver jag inte upprepa. Vi tar det här som ett mellanavsnitt.

Suburgatory
(ABC, S02E01, säsongspremiär)

Tessas lillgamla tonårsbekymmer är småputtrigt halvengagerande, men frågan är om man inte tittar på Suburgatory mest för Dalias tomma blick och obetalbara deadpan-monologer. Ärligt talat hade serien nog vunnit på att vara en mer utpräglad high school-serie, och hålla igen på de vuxna rollfigurerna.  Jag vill ha mer samspel mellan Dalia, Tessa och Lisa!

Animal Practice
(NBC, S01E05 ↑)

Jag tror att det är dags att sluta försvara Animal Practice och bara ta serien på allvar som en inte särskilt subtil men oväntat bra sitcom. Rollfigurerna är distinkta och avsnitten har drivet tempo och effektiv rytm. Det enda som jag inte gillar är att sjukhuschefen Dorothy verkar ha sin dåliga självkänsla som mest framträdande egenskap. Varje avsnitt måste inte handla om att hon försöker få någon att tycka om henne.

Up All Night
(NBC, S02E03-05, →)

Jag hittar fortfarande inget att bli uppspelt över i Up All Night. Några vassa oneliners, visst, och kemin mellan Christina Applegate och Will Arnett har inte försvunnit. Men Up All Night befinner sig alldeles för ofta i något slags håglöst mellanläge där det varken finns engagerande känslotoner eller humoristisk puls. Det är småtrevligt, entonigt, och jag förstår inte riktigt varför. Den här serien borde kunna vara mycket mer än så.

The Office
(NBC, S09E04, ↓)

Det fanns sympatiska och roliga inslag i a-storyn, som gick lite djupare med Jim och Dwights faktiskt ganska komplicerade frenemy-relation. Men jag hade svårt att ta dem till mig − Andy Bernards vuxenmobbande av Nellie blev så obehagligt i det här avsnittet att det öveskuggade allt annat.

Andys småaktiga, ängsliga behov av att göra Nellys liv på kontoret till ett helvete har skavt hela säsongen, och gjort honom problematisk som bärande rollfigur redan i de tidigare avsnitten. Men sättet det går över gränsen på i det här avsnittet är inte bara bristfälligt teveberättande, det är olustigt på ett rent mänskligt plan. Jag kan liksom inte begripa hur resonemanget har gått − det verkar inte finnas någon insikt om vilket enormt allvar det finns i Andys beteende.

Nu verkar det visserligen som att den här narrativa bågen har nått sin slutpunkt, men frågan är om Andy kan komma tillbaka som en sympatisk rollfigur efter att vi har sett honom som det äckel till översittartyp han är i 90 procent av det här avsnittet. Några smickrande meningar i ett rekommendationsbrev räcker kanske för Nellie, men jag vet inte om det räcker för mig.

Raising Hope
(Fox, S03E03 →)

Egentligen inget nytt att rapportera sen förra veckan. Mycket galna upptåg, väldigt lite finess, och det enda som gjorde mig känlomässigt engagerad var när Maw Maw hotade att mörda en katt. Frågan är om Raising Hope har gjort sitt som sevärd sitcom.

Uppehåll den här veckan:
New Girl, The Mindy Project, Go On

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som får sitta på avbytarbänken åtminstone i några veckor)

Har inte haft premiär:
Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan 1/10-12/10: Ben and Kates subtila sentimentalitet

2012-10-15  

Nytt för den här veckan! En liten pil som visar om jag tycker att serien har varit bättre eller sämre än sist.

Ben and Kate
(Fox, S01E02-03, ⇗)

Tre avsnitt av Ben and Kate så här långt, och det har funnits ögonblick i vart och ett av dem som har gjort mig genuint känslomässigt berörd.

Det beror till stor del på att Dakota Johnson och Nat Faxon är fantastiskt bra. Båda två har en förmåga att hitta precis rätt tonläge för seriens vardagliga, allmänmänskliga sentimentalitet. De är dessutom väldigt roliga tillsammans. Bara den underbart bisarra dialogen i andra avsnittets cold open är ju nog för att man ska vilja se mer av Ben and Kate.

Särskilt Dakota Johnson har fullständigt knockat mig med sin kombination av komisk timing och romcommigt avig charm. Tjejen är 23, och om hon inte är en framtida superstjärna är det något fel på Hollywood.

Att de två, som seriens kärna, är så bra gör att Ben and Kate kan jobba med sina övriga beståndsdelar i lugn och ro. Jag är inte övertygad av Lucy Punch och Echo Kellum som syskonparets bästa polare, och det känns som att det finns ytterligare en växel i manusförfattandet. Det är den sortens brister som man räknar med hos en ny sitcom. Mer än något annat får de mig att se fram emot att Ben and Kate ska bli ännu bättre.

New Girl
(Fox, S02E03-04, ⇒)

Schmidt låtsas vara en Romney − och det är den sortens smarta men enkla storykoncept, den sortens känsla för rollfigurerna, som gör att New Girl får ut så otroligt mycket av Schmidt, Nick och Jess (ja, Winston är fortfarande där mest för att hålla dem sällskap).

Nick känner sig utnyttjad av Jess − och deras relation gör allt starkare anspråk på att ha den mest trovärdiga och intressanta will-they-won’t-they-dynamiken på en evighet. Vänskapen, bråken, den uttalade sexuella och romantiska spänningen — men serien har haft ett otroligt tålamod och varit rollfigurernas trogna. Inga konstlade yttre förvecklingar som ger deras kärlek förhinder. Nick och Jess har den relation de har för att de är dem de är.

Schmidt och Jess ålderskrisar, på olika sätt − men avsnittet med 21-åringarna som flyttar in i grannlägenheten var ganska lättglömt. Nicks practical joke är en ganska oraffinerad b-story för att vara New Girl, och funkar bara för att Jake Johnson spelar varje liten nyans i Nicks buttra livskrisande så otroligt bra. Och Winston är också med.

30 Rock
(NBC, S07E01-02, Ny)

En och annan kritiker kallade 30 Rocks säsongspremiär ett klassiskt avsnitt av långköraren, som ju gör sin sista säsong den här vintern. Jag såg inte riktigt samma kvalitéer där, men veckans avsnitt var strålande. Samtliga tre handlingsspår var på pricken, med metaparodin på valrörelsedriven humor som höjdpunkt (även om det bara vara den näst bästa satiriseringen av den amerikanska valrörelsen som underhållningsindustri den här veckan − den bästa finns här.)

Det här ju sista chansen för Tina Fey och hennes team att göra något riktigt bra med sin serie. Det vore väldigt kul om de gör det bästa av den.

Parks and Recreation
(NBC, S05E03 ⇒)

Jag känner fortfarande lite försiktigt på den här Parks & Rec-säsongen, försöker lista ut vad jag tycker om den. Leslies entusiasm är alltid en bra grund för ett avsnitt, och samspelet med Tom är fint (och nånting som serien har tappat bort litegrann i perioder − Amy Poehler och Aziz Ansari har alltid funkat bra ihop).

Så jo, det tredje avsnittet var nog det bäst hittills i höst, utan att övertyga mig helt och hållet om att serien inte har passerat sin topp. Gillar jag Ron Swansons begynnande flört med Xena − Krigarprinsessan? Ja, det tror jag att jag gör. Hon känns som en bra tjej för Ron.

The Mindy Project
(Fox, S01E02-03 ⇘)

Det är ett klassiskt sätt att bygga upp en sitcom: börja med att etablera huvudrollfiguren, fortsätt med att vidga fokus till resten av ensemblen. The Mindy Projects fantastiska pilotavsnitt var nästan bara Mindy. I avsnitt två och tre lägger serien i stor utsträckning pilotens styrkor åt sidan för att hitta sig själv som arbetsplatskomedi. Det är nödvändigt för att serien ska fungera framåt − en sitcom måste kunna bygga handlingen på mer än en stark rollfigur. Men än så länge är det bara Mindy och Danny Castellano som fungerar fullt ut. Det kan lossna snabbt, som det gjorde med Nick och Schmidt i New Girl, men det är definitivt en utmaning för den här serien, som jag fortfarande har höga förhoppningar om.

Go On
(NBC, S01E05-06 ⇗)

Jag tycker mer och mer om Go On för varje gång serien träffar rätt. Det händer inte hela tiden, inte ens i varje avsnitt. Men emellanåt får serien sitt galleri av seriefigurer och komiska arketyper att ge uttryck för ett verkligt, mänskligt känsloliv. Och då blir stödgruppen en engagerande liten gemenskapsfantasi, och de små berättelserna om att hantera sorg riktigt rörande. Det är inte lika inspirerat och egensinnigt, inte lika mångbottnat, inte ens i närheten av Community. Men just där, i förmågan att skapa en liten dysfunktionell men välkomnande bubbla som man vill vara en del av i 21 minuter, finns det likheter.

The Office
(NBC, S09E03 ⇒)

Gammal god form på cold open-sprattet, och oväntat fint samspel mellan Pam och Catherine Tates rollfigur (vars namn jag fortfarande inte har snabbt tillgängligt i huvudet). Regional manager Andy Bernard är fortfarande ett problem. Är det verkligen trovärdigt att Jim skulle smyga med sina nya planer för Pam? Kanske. Jag köper att han känner sig osäker inför beslutet och att det liksom blir på allvar när han berättar för sin fru. Men att det här ska bli någon slags konflikt dem emellan? Det känns en aning konstruerat.

Animal Practice
(NBC, S01E03-04 ⇒)

Jo, det är i någon mening ett slöseri med tid att skriva veckovisa uppdateringar om en medelmåttig sitcom som inte har en chans i världen att överleva säsongen. Men vad tusan − jag gillar Animal Practice. Inte med någon större övertygelse, men tillräckligt mycket för att fortsätta titta tills NBC kommer med yxan.

Animal Practice stora behållning, förutom att Justin Kirk lufsar omkring och är sardonisk, är att Bobby Lee gör Dr Yamamoto till en riktigt vass pajasfigur. Det han gör är mer klassisk sitcom än något vi är vana vid att se i en modern single cam-komedi, men han gör det med sådan geniun entusiasm att man har överseende med de mer överdrivna clownerierna.

Men visst, även om Animal Practice rör sig i rätt riktning är det här en serie som kommer att vara lätt att glömma när den, väldigt snart, försvinner från tablån.

Raising Hope
(Fox, S03E01-02, Ny)

Jag vet inte riktigt vad som hände efter »Jimmy’s Fake Girlfriend«, avsnittet i mitten av Raising Hopes andra säsong som är seriens överlägset bästa. Det är som att all inspiration, känsla och kreativ energi gick åt till de 20 minuterna perfekt tillskruvad sitcom-värme. Sedan dess har Raising Hope skruvat för hårt och värmt utan övertygelse. Höstens två första avsnitt är ett Jimmy-och-Sabrina-centrerat avsnit som saknar alla kvalitéer som gjorde »Jimmy’s Fake Girlfriend« så bra, och ett Maw Maw-avsnitt. Maw Maw har aldrig varit en av anledningarna till att jag kollar på Raising Hope − bara en av anledningarna till att jag aldrig kollar på den medan jag äter.

Up All Night
(NBC, S02E03-04, ?)

Jag får återkomma om Up All Night i nästa vecka. Tiden räckte inte riktigt hela vägen den här helgen. Och det återstår ju att se om Up All Night får fler än de 13 avsnitt som är beställda för den här säsongen. Diskutera gärna avsnitten ni som har sett dem.

Jag kollade inte på:
2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men, How I Met Your Mother (som får sitta på avbytarbänken åtminstone i några veckor)

Har inte haft premiär:
Suburgatory (17/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11), Community (TBA), Whitney (TBA)

Sitcomlistan, 23/8-30/8: The Mindy Project börjar gåshudsbra

2012-10-01  

Den amerikanska tevesäsongen började officiellt i förra veckan, och den här veckan börjar sitcomsäsongen på Weird Science! Jag kommer att skriva (åtminstone nästan) varje måndag om den gångna veckans sitcomavsnitt. Jag tittar inte på allt, men jag tittar på mycket, och förhoppningsvis kommer det finnas något kul att diskutera varje vecka.

Den här premiärveckan blir det lite mer omfattande än det kommer att bli längre fram. Dels för att några serier tjuvstartat och redan sänt ett par avsnitt eller fler. Dels för att nya serier har haft premiär som kräver lite extra uppmärksamhet.

Jag tänkte från början göra en topp 10-lista, men jag tror att det blir för omständigt. Istället kommer jag att skriva om de serier jag har sett under veckan, från bäst till sämst. Längst ner, för komplettismens skull, noterar jag de serier som jag inte kollar på för närvarande, och de som inte har haft premiär ännu.

OK, då kör vi väl i gång.

The Mindy Project
(Fox, S01E01)

Ni som har läst det jag har skrivit om The Office genom åren vet att jag är ett stort fan av Mindy Kaling. Hon skrev The Injury, som jag håller som seriens bästa någonsin. Hon skrev Niagara, avsnittet med Jim och Pams bröllop, som var ett av de sena säsongernas höjdpunkter. Samtidigt var hon grovt underunyttjad som en av seriens mest effektiva birollfigurer. Kaling har en fantastisk, väldigt oansträngd komisk timing och en närvaro som stjäl uppmärksamhet. Hon har dessutom en rätt intressant bakgrund och utgångspunkt för en komiker (lyssna till exempel på intervjun hos Mark Maron, den rekommenderas). Jag såg helt enkelt väldigt, väldigt mycket fram emot att Mindy Kaling skulle få ge sin begåvning utlopp i en egen sitcom.

Och jag älskade The Mindy Projects pilotavsnitt! Det här är verkligen Mindy’s projekt, förankrat i hennes perspektiv och erfarenheter. Seriens Mindy Lahiri är gynekolog, precis som verkliga Mindy Kalings mamma. Det är tydligt att det är en miljö som är vald för att Kaling känner den väl, inte för att någon på Fox tyckte att det kändes hett med gynundersökningar den här hösten. Kalings alter ego är omedelbart greppbar som rollfigur − inte för att hon är en arketyp utan för att hon känns tredimensionell, för att detaljerna i Kalings porträtt är levda, och ärligt skildrade.

Piloten har ett klassiskt premissetablerande narrativ, men ett elegant sådant, och det är inte i de breda dragen som Mindy Project briljerar, utan i utförandet, i detaljerna. Avsnittet får sitt klimax i en gåshudsstark montagescen där Mindy sticker från sin dejt, springer barfota till sjukhuset, byter om till operationskläder och genomför en förlossning. Det är delvis den inspirerade musiksättningen − M.I.A:s Bad Girls − som gör det, men också detaljerna i foto och klippning när Mindy byter om från dejtsnygg till yrkeskvinna. Huvudrollfigurerna i sitcomserier är ofta framgångsrika yrkesmänniskor, men det är sällan man får en känsla av att deras jobb verkligen är på allvar. Det är en otroligt bra scen, och den etablerar så mycket av personligheten hos en rollfigur som började avsnittet i fyllecell efter sin expojkväns bröllop

Det är livsfarligt att få för stora förväntningar på en serie efter pilotavsnittet. Men jag har dem ändå — det här är för bra, och Mindy Kaling för begåvad både som manusförfattare och som komisk skådespelare, för att The Mindy Project inte ska bli en ny favorit.

New Girl
(Fox, S01E01-02)

Förra årets bästa nya sitcom fortsätter ungefär där den slutade, med väl utvecklade handlingsförlopp och effektiv rollfigursbaserad humor för Jess, Schmidt och Jake… och Winston är också där. Säsongens två första avsnitt är inga klassiker, men New Girl har blivit en väldigt jämn serie, som dessutom vet var den har sina komiska resurser. Förvecklingarna kring Jess utspårade dejtande den här veckan påminner om avsnittet med den trekantskåte vaktmästaren från säsong ett, och är tramsiga på en nivå som de flesta serier inte hade varit i närheten av att hantera utan att kvalitetskollapsa. New Girl gör det frejdigt, ohämmat och med total kontroll. Och det blir skitroligt, utan ett uns av underliggande substans. New Girl gör under bältet så bra att man inte ens reflekterar över att det är en ganska stor del av seriens register.

Ben and Kate
(Fox, S01E01)

Det märks att Ben and Kate till stor del är baserad på serieskaparen Dana Fox egna erfarenheter. Precis som The Mindy Project har den en slags uppriktighet i vad den vill berätta som är påtaglig trots sitcomformatets alla nedslipade hörn.

Ben and Kate handlar om ett syskonpar som växt upp med ständigt grälande föräldrar och fått uppfostra varandra. Piloten etablerar förutsättningarna direkt: Kate växte upp för snabbt, och Ben växte inte upp alls. Nu har hon en femåring och han kan dyka upp mitt i natten klädd i hockeymask med ett trumset i baksätet.

Det är inga komplicerade grejer. Styrkan ligger delvis i en stark personkemi mellan Ben (Nat Faxon), Kate (Dakota Johnson) och dottern Maddie. Dakota Johnson som seriens fasta punkt är riktigt bra − det skulle inte förvåna mig om hon är en av säsongens breakout-stjärnor när vi summerar framåt våren.

Och som sagt: Ben and Kate har dialog, och bredare än så, ett samspel mellan rollfigurera, som känns förankrat i någon slags verklighet. Även när pilotavsnittets handling är sitcommig och full av galna upptåg.

Det är svårt att säga säkert efter bara ett avsnitt, men jag tror att Ben and Kate kan bli riktigt bra.

Parks and Recreation
(NBC, S05E01-02)

Parks & Rec har nått en punkt i en seriens livstid när man kan förvänta sig att kvaliteten börjar svaja, för att så småningom störtdyka. Det är nästan omöjligt att föreställa sig i det här fallet — jag håller ju Parks & Rec som den som helhet starkaste network-sitcommen över huvud taget de senaste fem åren. Men säsong fyra spretade en del, och höstens två första avsnitt är lättglömda. Den här veckans b-story med Bens och hans Washington-praktikanter var nog det minst lyckade jag kan minnas att serien har gjort sen säsong 1. Cameos från John McCain och Olympia Snowe i säsongspremiären var mer plojigt än kul.

Jag tänker inte dra några förhastade slutsatser, och jag kommer hålla alla tummar jag har för att det här bara är en tillfällig svacka, men det är svårt att inte bli lite orolig.

Go On
(NBC, S01E01-04)

Det är så lite som krävs för att jag ska gilla Go On utan förbehåll. Bara en liten nedtoning. Särskilt av Matthew Perry, som ju kan spela innerligt och nedtonat, och vara rolig på samma gång. Här faller han in, inte alltid men lite, lite för ofta, i det gamla, trygga chandlerska överspelet. Jag antar att det är vad som förväntas av honom. Den version av Go On som man skulle kunna bli riktigt entusiastisk över blir inte den sitcomhit som NBC så desperat behöver. Det blir nog, å andra sidan, inte den här versionen av Go On heller.

Men det är en småmysig, småsorglig bagatell som kan bli ännu bättre om manusförfattarna (och Perry) kan få arbetsro och bygga upp ett självförtroende. Bitvis är de fyra avsnitten som har sänts så här långt riktigt engagerande. En sitcom om en stödgrupp för människor i sorg är ju trots allt betydligt mer intressant än en sitcom om en apa, för att ta ett osökt exempel. Här finns ambitioner att båda ta ämnet på allvar och att göra något vettigt med rollfigurernas utveckling och samspelet dem emellan. Jag är inte helt utan hopp om Go On.

The Office
(NBC, S09E01-02)

Herregud, säsong nio. Tack och lov blir det här den sista, och Greg Daniels som sjösatte den amerikanska versionen av The Office är tillbaka för att ta den i hamn med någon slags värdighet intakt. Bortsett från öppningsavsnittet var förra säsongen en enda lång eländig baksmälla efter Steve Carrells avsked. Nu är Robert California borta, och Daniels verkar satsa på att gå tillbaka till rötterna. Nu ska vi få ett tillfredsställande slut på historien om Jim och Pam, och det mer än något annat är nog den här säsongens existensberättigande. Ett par nya ansikten på kontoret, och en bisarr hatsexuell spänning mellan Dwight och Nellie Bertram, är mest utfyllnad. Mest orolig är jag för hur Daniels ska hitta något vettigt att göra med Andy och Erin. Så är långt har Andy tenderat åt självomedveten passiv-aggressivitet som chef, och det är inte särskilt kul.

Så visst, det finns problem kvar att lösa, men det känns ändå lite som att The Office har hittat fotfästet igen.

Up All Night
(NBC, S02E01-02)

Jag gillar fortfarande samspelet mellan Christina Applegate och Will Arnett. Att serien har rebootat deras omgivning i säsong 2 känns mest som ett steg åt sidan, för att inte säga bakåt. Luka Jones som Reagans bror är ny ordinarie rollfigur, och gör inte så mycket väsen av sig så här långt. Han är mest avslappnat snubbig och soft. Avas show har lagt ner (uppenbarligen ville serieskaparna, eller NBC, slippa arbetsplatsmiljön). Men det har löst några problem med hur serien ska använda Ava, och på köpet har de tappat Missy, som trots allt var en ganska charmig birollfigur.

Frågan är hur länge man orkar vänta medan Up All Night trevar efter ett upplägg som håller för mer än enstaka starka avsnitt.

Animal Practice
(NBC, S01E01-02)

Jag är ett stort fan av Justin Kirk och ett ännu större fan av apor, men jag är inte övertygad av kombinationen.

Animal Practice, med Kirk som butter veterinär och apan från Community och The Hangover 2 som hans sidekick, har en del bra beståndsdelar. Kirk är ju egentligen alldeles för bra för en high concept-sitcom på NBC. Resten av rollbesättningen funkar också bra. Serien har en irriterande tendens att klippa till apan för billig komisk effekt, men den är ingen fullständig katastrof (det är en väldigt begåvad apa).

Animal Practice problem är snarare att den är lite för ljummen. Det finns ingen laddning, och det verkar inte pågå särskilt mycket under ytan. Premissen, att Justin Kirks rollfigur älskar djur men hatar människor, är tänkt att skapa nån slags narrativ spänning, men manusförfattarna sticker hål på den alldeles för snabbt. De kan ju inte låta sin huvudrollfigur gå omkring och verka osympatisk.

Om Animal Practice vågar släppa sargen och hitta sätt att engagera är det inte omöjligt att den kan bli en rätt fin liten sitcom. Så länge är den inte värd mer än en axelryckning.

How I Met Your Mother
(CBS, S08E01)

Ted är outhärdlig. Barney är en tröttsam seriefigur. Skämten om att Marshall och Lily har blivit småbarnsföräldrar är så lata och enformiga att man zonar ut fullständigt så fort de är i bild. Skämten i övrigt är billiga, hafsiga och emellanåt rent stötande.

Framför allt: härvan av idiotiska relationsintriger som manusförfattarna har snärjt in sig i får alla inblandade att framstå som så hysteriska och verklighetsfrånvända att man undrar om HIMYM i själva verket är en förklädd skildring av ett utbrott av masspsykos. Hur många gånger kan en och samma serie basera sina storyförvecklingar på att någon blir lämnad vid altaret? Hur kan så lite av vikt och så mycket infantilt flams hända på så många tidsplan samtidigt?

Jag tänkte verkligen härda ut med How I Met Your Mother till det bittra slutet, men efter den här säsongsinledningen undrar jag om jag har tillräckligt mycket av självplågare i mig för att det ska vara möjligt.

Jag kollade inte på:

2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men

Har inte haft premiär:

Raising Hope (2/10), 30 Rock, (4/10), Suburgatory (17/10), Community (19/10), Whitney (19/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11),

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 2

2012-06-19  

Här (lite försenad) kommer andra delen i min summering av hösten och vårens sitcoms. Förra veckan avhandlade jag nedläggningarna, serierna som såg lovande ut, och några som jag tröttnat på. I den här andra delen av genomgången skriver jag om gamla favoriter som lagt av sig, om serierna som puttrar på efter ett par bra säsonger, och om mina favoriter från året som gått. Och om en som behöver en egen kategori.

Fotnot: Den här veckan tänker jag inte debattera sitcommens existensiella villkor i kommentarerna. Om du undrar varför en viss serie saknas här, se del ett.

De som är på väg utför

(The Office, How I Met Your Mother)

Jo, jag hoppades på lite för mycket när jag tyckte att The Office verkade ha fått ny energi av förändringarna post Michael Scott. Premiäravsnittet var charmigt och hade tempo. The Office åttonde säsong i sin helhet var trött, seg och i desperat behov av riktning. De försökte, med utflykter till Florida och ett svårgreppat händelseförlopp som slutade med att Catherine Tate ersätter James Spader i den ordinarie rollbesättningen inför nästa säsong. Åtminstone tror jag att det blir så. The Office ser ju numera ut som en sköldpadda som hamnat på rygg: den brukade lunka på i stadigt, oinspirerat promennadtempo − nu sprattlar den omkring i ett tillstånd av utmattande förvirring. Tjugo minuter i veckan är i veckan är ingen uppoffring för en serie som man en gång i tiden älskade, så jag kommer nog att fortsätta att hålla koll på vad som händer på kontoret i Scranton. Men herregud vilken röra The Office har blivit.

How I Met Your Mother var aldrig lika bra som The Office, och det är egentligen inte särskilt konstigt att den här seriens sjunde säsong var andefattig för det mesta och bitvis rent irriterande. Vid det här laget är det svårt för manusförfattarna att inte antingen upprepa händelseförlopp som vi redan sett åtskilliga gånger, eller ta sig friheter med sina rollfigurer för att hitta nya riktningar att ta storyn. Den här säsongen av HIMYM hade sina ljusglimtar − tror jag, för jag kan inte minnas några av dem ens om jag försöker. Om det inte vore för löftet att nästa säsong blir den sista så hade jag satt punkt nu. Men tjugotvå avsnitt till ska man väl kunna stå ut med för att få veta hur de kommer fram till vem den där förbannade morsan är.

De som puttrar på

(Cougar Town, Happy Endings, Raising Hope, 30 Rock)

Jag kom ikapp Cougar Town inför årets midseason-premiär, och jo, jag fattade ju varför amerikanska kritiker (och Abed) hade tjatat om serien som jag övergav efter de första, rätt irriterande avsnitten. Säsong 2 av Cougar Town var underbart charmig hang out-humor med perfekt känsla för var gränsen går mellan luftigt lättsam och innehållslös. Säsong 3 hade inte satta oansträngda flow, och jag vet inte vad jag vågar hoppas på nu när serien byter kanal och får en ny showrunner. Kanske kan serien, precis som penny can-reglerna, må bra av att få en nystart.

Så här några månader efter att huvuddelen av Happy Endings andra säsong sändes har jag väldigt lite att säga om den. Happy Endings är definitionen av en gedigen sitcom: sällan riktigt dålig, sällan fantastisk. Den har nästan ingen serialisering, och i det här fallet känns det som en styrka. Jämför med HIMYM:s eländiga tragglande av Teds flickvänsförvecklingar, eller Barney och Robins evighetslånga will-they-won’t-they som inte har känts trovärdig på flera säsonger. Happy Endings nöjer sig för det mesta med att skriva fartfylda, roliga fristående avsnitt, och det är lätt att underskatta som varken gör mer eller mindre än så.

Raising Hope är motsatsen: ojämt, och väldigt serialiserad. Särskilt den här säsongen när en lång story-båge tog slut på ett fantastiskt fint sätt, och en annan klampade in med klumpfot från ingenstans. Jag älskade avsnittet när − SPOILER ALERT! − Jimmy äntligen fick ihop det med Sabrina. Det var feelgoodteve nästan i klass med Fancy Party-avsnittet av Parks & Rec. Tyvärr tappade Raising Hope riktningen efter det, och den röriga och inte särskilt organiska intrigen som avslutade säsongen gjorde mig rejält besviken. Avsnittet med Nancy Grace var det sämsta serien har gjort; en total katastrof i både koncept och utförande. Om det inte vore för att serien har en så stark kärna i Martha Plimpton och Garret Dillahunt skulle jag oroa mig för säsong tre. Nu hoppas jag ändå att Greg Garcia inser att hans serie funkar bäst när han inte krånglar till det utan koncentrerar sig på att göra den varma, excentriska relationskomedi Raising Hope är när den är som bäst.

30 Rock ryckte upp sig  i år. Det behövdes lite nya idéer, och Kristen Schaal som ersättare för Kenneth är väl den mest radikala förändringen serien har gjort nånsin (och Kristen Schaal är alltid en bra grej). Allra roligast blev det egentligen i live-avsnittets rena sketchformat − Alfie and Abner är en omedelbar klassiker − och det säger kanske något om var 30 Rock befinner sig efter sex säsonger. Den är smart för det mesta, roligt för det mesta, men inte en serie som man ser med något särskilt engagemang.

De riktigt bra

(Parks & Recreation, New Girl)

Jag tror inte att Parks & Recreation någonsin kommer att toppa sin tredje säsong, den som sändes förra året. Det gör att det här årets upplaga känns alldeles så lite som en besvikelse, men till skillnad från Community har ju Parks & Rec egentligen inte tappat så mycket i kvalitet. Okej, Mike Schur och hans team har fortfarande problem med Ann och verkar emellanåt ha glömt av hur man skriver för Tom Haverford, men serien har en sån urstark uppsättning rollfigurer att de har råd med det.

Leslies valkampanj kändes som ett risktagande och rubbade seriens rytm en aning. Samtidigt tog den story-bågen ett väldigt tydligt avstamp i vem Leslie är − det vore helt enkelt inte trovärdigt att hon skulle nöja sig med jobbet på Parkförvaltningen år efter år. Det krävde lite krunbukter, men jag tycker att det fungerade som helhet. Nu kan serien återgå till vardagen med Leslie i en delvis ny roll.

Annars vill jag bara nämna att Chris Pratt har varit helt lysande, i år också. Att han inte är den mest uppmärksammade skådisen i serien säger en hel del om vilken styrka Parks & Rec har framför kameran.

Serien som överraskade mig allra mest i år var New Girl. Jag gillade inte piloten − och i synnerhet inte Zooey Deschanel − men det fanns något slags potential, så jag fortsatte att titta. Och serien hittade balansen hos Deschanels rollfigur, och en dynamik mellan henne och grabbarna i lägenheten som jag inte trodde fanns där. Både Schmidt och Nick är rollfigurer som går genom rutan, och manusförfattarna verkar veta precis hur de ska skriva för dem. New Girl har hittat en röst som är distinkt men inte överdriven, egensinnig men inte flåsig eller flamsig. Det känns som att det finns ett självförtroende och en klar blick där bakom: en säkerhet som är enastående med tanke på att New Girls skapare Elisabeth Merriwether gör sin första serie som showrunner.

Och Zooey Deschanel funkar verkligen. Hennes excentricitet, en aning nedtonad, är trovärdig som en del av seriens universum. Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna? Samtidigt är hon New Girls moraliska centrum, som förankrar serien i ett slags allvar. Till skillnad från en serie som Happy Endings, som kan skoja om att någon i gänget är deppig utan att vara i närheten av någon slags känslomässig verklighet, har New Girl tillgång till ett geniunt vemod.

De som… är Community

(Community)

På tal om vemod. Det är svårt att skriva om Communitys tredje säsong utan att det färgas av ket besvikelsen över hur Sony och NBC har hanterat frågan om seriens framtid den här våren. Utan Dan Harmon är det svårt att se hur Community kan vara den serie som visserligen har frustrerat mig ibland men som jag har tyckt intensivt mycket om när den har varit som bäst. Att en serie med samma namn och samma rollfigurer kommer att finnas kvar på teve i ytterligare 13 avsnitt gör bara känslorna mer komplicerade. En regelrätt nedläggning hade åtminstone varit lättare att processera och lägga bakom sig.

Samtidigt har den tredje säsongen av Community varit… bångstyrig. Krävande. Emellanåt lika bra som den andra säsongens bästa stunder. Remedial Chaos Theory kommer vara ett av de första avsnitten man plockar fram för att minnas Community, och ett exempel på hur serien när den var som mest inspirerad rörde sig på ett helt annan plan än 99 procent av alla sitcoms. Jag tyckte också mycket om tevespelsavsnittet, och även om den narrativa bågen kring Abeds problem var ofokuserad och ojämn hade den några väldigt fina ögonblick. Avslutningen på säsongen var finstämd och lite sorgsen. Det känns trots allt som ett passande slut på den »riktiga« Community.

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 1

2012-06-07  

Jag började tevesäsongen 2012-2013 med att recensera alla sitcompremiärer jag kom över. Jag hade en tanke om att följa upp och följa upp och utvärdera serierna som jag skrev om då, men det blev inte riktigt så. Till hösten kommer jag förhoppningsvis att skriva en mer regelbunden sitcom-spalt, i stil med WS-lista. Så länge får ni hela sitcomsäsongen summerad i två inlägg. I del två, som kommer om en vecka, avslöjar jag vilka serier jag gillade bäst under hösten och våren. I dag fokuserar jag på serierna som har potential att bli riktigt bra, de som aldrig fick chansen, och de som jag lessnade på och stängde av.

Fotnot: Precis som i höstas definierar jag en sitcom som en halvtimmeslång, icke-animerad network-komedi. Bob’s Burgers, It’s Always Sunny In Philadelphia, Veep med flera serier som inte uppfyller dessa kriterier är alltså inte inkluderade i den här genomgången.

De nedlagda

(Bent, Free Agents, samt ett antal som ingen längre minns namnet på)

Free Agents började som en hopplöst snedsparkande amerikanisering av en väldigt brittisk serie. Piloten var så misslyckad att serien aldrig fick med sig vare sig tittare eller kritiker. Det visade sig vara väldigt synd. Efter bara några avsnitt hittade amerikanska Free Agents sin egen röst och blev en alldeles utmärkt, svartsynt arbetsplatssitcom med stort hjärta. Inte riktigt i klass med Party Down, showrunnern John Enboms förra serie, men med tendenser åt samma håll. Tyvärr var vi nog inte så många som lade märke till den förvandlingen. NBC lade ner Free Agents efter fem veckor.

Bent, också på NBC, fick i alla fall sex avsnitt. En ärlig chans fick den däremot inte; avsnitten sändes två i veckan under en treveckorsperiod sent på våren och frågan är om någon såg dem när de sändes. Att NBC inte hade större hopp om den här charmiga serien med Amanda Peet och David Walton som omaka will-they-won’t-they-par är besynnerligt. Å andra sidan börjar det bli tydligt att NBC har plockat in det här gänget som kreativ ledning (mer om det i nästa vecka).

Sitcoms som lades ner under året som jag aldrig tyckte verkade värda att ge en chans: Are You There, Chelsea?, Best Friends Forever, How To Be A Gentleman, I Hate My Teenage Daughter, Man Up!, ¡Rob!

De ratade

(Whitney, The Big Bang Theory, Modern Family, 2 Broke Girls)

Piloten gjorde mig inte sugen på att se mer av Whitney. Jag höll koll på reaktionerna under säsongens gång, men hörde inget mer positivt än »den är inte riktigt lika dålig längre«. Jag har i nuläget inga planer på att ge Whitney en andra chans.

Jag tillhörde dem som tyckte om The Big Bang Theorys fjärde säsong. Mayim Bialik och Melissa Rauch öppnade upp för nya storytrådar och gav serien en energikick. Men det reservbatteriet var tydligen stendött i höstas, och efter några avsnitt kände jag mig bara utled. Ännu ett varv med Leonards kärleksbekymmer? Jag har svårt att tänka mig något värre. TBBT är tills vidare lagt åt sidan.

Modern Family är två säsonger yngre än Big Bang, men hamnade i samma oinspirerade jämmerdal i höstas. Där heter det svarta storyhålet Claire Dunphy, eller snarare manusförfattarnas oförmåga att skriva Claire som något annat än en stuck-up, gnällig morsa. När de samtidigt gör Cam till en gay-stereotyp och Gloria till en storbröstad latina-stereotyp blir Modern Family outhärdligt. Kanske gör tittarsiffrorna och den fantastiska rollbesättningen serieskaparnas jobb lite för enkelt. Modern Family på autopilot är inte värd 20 minuter av min tid varje vecka.

Serien som jag kämpade mest med att tycka om i höstas hette 2 Broke Girls. Till slut fick jag erkänna mig besegrad av Michael Patrick Kings arrogans och monumentalt dåliga omdöme. Han har ju en sån fantastisk potential i sitt huvudrollspar, men istället för att justera 2 Broke Girls för att accentuera kemin mellan Kat Dennings och Beth Behrs valde King att omfamna seriens sämsta sidor. Och när 2 Broke Girls är som sämst är det en eländig soppa av tunna intriger och skrikik, billig,  i värsta fall rent frånstötande, humor. Jag klarade sju-åtta avsnitt innan jag gav upp.

De nästan riktigt bra

(Don’t Trust the B**** In Apartment 23, Suburgatory, Up All Night)

Up All Night grep aldrig riktigt tag i mig. Den blev stadigt bättre, och det är kul att den har fått en andra säsong, men jag har varken kunnat relatera till amerikanska kritikers avfärdande av serien eller Kjells lyriska hyllningar. Kanske är det bara en fråga om huruvida Up All Night talar till en eller inte, för mot slutet var verkligen pusselbitarna på plats. Christina Applegate och Will Arnett har personkemi, Maya Rudolph har närvaro, och så småningom lyckades manusförfattarna etablera ett bifigursgalleri att befolka avsnitten med, och ge avlastning till huvudrollstrion. Men trots att serien skapar finstämd relationshumor med fingertoppskänsla kände jag mig aldrig riktigt investerad.

Det är lättare att peka på Suburgatorys brister. En tendens att gå över gränsen mellan att göra sina rollfigurer komiskt uppförstorade och att göra dem till seriefigurer. En vilsenhet i hanterandet av vissa centrala rollfigurer. Emellanåt en klumpighet i berättandet och i skämtsvarvandet. Men Suburgatory lyftes upp en distinkt röst, en känsla för absurd light-satir och flera väldigt begåvade skådespelarinsatser. Vissa avsnitt var strålande, andra var lättglömda. Men det fanns gott och väl tillräckligt i Suburgatory för att jag ska fortsätta titta till hösten.

Don’t Trust the B**** In Apartment 23 började sent och hann inte särskilt långt före sommaruppehållet men hann ge ett intryck av modern, kabelinspirerad sitcom med komiska infallsvinklar som är om inte nyskapande så åtminstone lite påhittiga. Vissa av skämten på James van der Beeks bekostnad är hysteriskt roliga (åtminstone för oss som växte upp med Dawson’s Creek), men seriens stora utmaning är att använda honom som en riktig rollfigur och inte bara som en referenshumoristisk gimmick (om än en väldigt effektiv sådan). Jag ser fram emot att se vad det blir av Don’t Trust the B när den har fått lite tid på sig.

Från Crane till Kane

2011-12-02  

Av en ren tillfällighet tittar jag på säsong 3 av Cheers, den där Frasier Crane dyker upp för första gången, den här hösten när Kelsey Grammer gör sin första minnesvärda teveroll post-Frasier.

Man blir ju nästan vimmelkantig när man slår ihop siffrorna från IMDB och konstaterar att Grammer spelade Frasier i 465 sitcomavsnitt över 20 år. Det kan inte finnas många skådespelare i modern tid som har varit så intimt förknippade med en och samma rollfigur under så lång tid.

Med den utgångspunkten kan man föreställa sig att Kelsey Grammer måste älska sin roll som Tom Kane, Chicagoborgmästaren i Boss. Han följde upp Frasier med två snarlika sitcomroller (i Back to You och Hank) som floppade trots stora kvaliteter, och som 56-årig teveskådespelare måste det ha varit nära till tankarna på att karriären snabbt var på väg utför.

Och nu gör han en tung dramahuvudroll som − jag kan inte tänka mig annat − Emmyjuryn kommer att kasta sig över till våren.

Boss är ett kabeldrama med en plågad medelålders alfahanne i centrum, och vid det här laget finns det kanske inte så mycket annat att göra än att acceptera det som en egen genre, med sina egna konventioner. Där Tony Soprano hade maffiafamiljen och Don Draper hade reklambyrån har Tom Kane Chicagopolitiken. Där Tony hade sina psykiska problem, Don sitt mörka förflutna, har Kane en neurologisk sjukdom − i praktiken en långdragen, plågsam dödsdom. Han får den i seriens allra första scen, i en gammal slakteribyggnad.

Att Tom Kane träffar sin läkare i en övergiven industrilokal är hemlighetsmakeri för honom, symbolik för serieskaparna. Kane är det gamla, det patriarkala och traditionstyngda, som i Chicagos politiska liv förstås är korruptionen, maktspelet, det cyniska konstaterandet att hjulen måste smörjas för att maskinen ska fortsätta att fungera.

Kane är den som har spelat spelet allra bäst: utan skrupler, men ändå med kärlek till staden som en liten men viktig drivkraft vid sidan av maktbegäret.

Sjukdomsbeskedet tvingar honom att konfrontera sina problem, både de privata och de politiska. Guvernörsvalet, där Kane lanserar en ung påläggskalv mot den sittande guvernören, närmar sig. Samtidigt är en idog dagstidningsreporter med ett ont öga till Kane både hans nedtystade sjukdom och en större politisk skandal på spåren.

Boss sänds på kabeluppstickaren Starz, som hittills utmärkt sig mest för Party Down (som var fantastisk men som ingen tittade på) och Spartacus (som har hyfsade publiksiffror). Det är rätt tydligt att de ser Boss som sitt Sopranos, och serien är mer gediget hantverk än unik teveupplevelse. Här ska kanalens trovärdighet hos kritikerna etableras lika mycket som en historia ska berättas.

Handlingen i Boss är en aning överlastad − inte så att det stör tempot, men så att man oroar sig för att manusförfattarna ska måla in berättelsen i ett hörn innan de är färdiga med den.

Men jösses vad bra Kelsey Grammer är. Han gör Tom Kane precis så karismatisk och obehagligt gubbvidrig som rollen behöver vara. Och samtidigt, i de små ögonblicken när ingen annan än tittarna ser, med en rå känslomässig tillgänglighet som gör honom engagerande och trovärdig.

Än så länge kan Boss luta sig mot Grammer, och mot en story som åtminstone inte ännu har börjat köra in i återvändsgränder. Det räcker för att göra den till höstens klart bästa nya dramaserie vid sidan av Homeland.