Weird Science
Bedragna bedragare och viljan att blir lurad

2012-10-25  

Nicholas Barclay gick ut och spelade basket en dag och sen kom han aldrig tillbaka hem. Förrän nu, tre år senare då han hittas på ett barnhem i Spanien.

13-årige Nicholas var blond och blåögd när han försvann. Men nu har han mörkt hår och bruna ögon. Jaja, mycket kan ju hända på tre år, i synnerhet i den åldern. Han pratade inte engelska med en fransk brytning när han försvann heller men vaffan, han är tillbaka nu och det är väl det viktigaste. Att han sen har skäggstubb och små rynkor kring ögonen, ja det får väl förklaras av att han troligtvis var med om en massa hemskheter när han var försvunnen.

Eller kidnappad, enligt honom själv. Sånt sätter sina spår.

Säger Nicholas mamma.

Säger Nicholas syster.

Säger de amerikanska myndigheterna.

Fast det är ju inte han. Det ser ju vem som helst. Och den jäveln som lurar denna stackars familj, som återger dem hopp och hanterar deras känslor så oerhört ovarsamt vill man ju ge en örfil. I alla fall till en början.

För där sitter han, framför kameran, och berättar hur lätt det var för honom att luras, att få alla att tro att han var Nicholas Barclay. Familjen, Nicholas syster, de spanska myndigheterna, de amerikanska välfärdsmänniskorna och slutligen också FBI. Ja, FBI blir faktiskt inkopplade eftersom han berättar en så otrolig historia om vad som egentligen hände med honom under de där tre åren han var försvunnen. Om varför han plötsligt har bruna ögon och inte kan prata engelska ordentligt. Han har en förklaring, om än en alldeles för otrolig sådan för att den ska kunna tas på allvar. I alla fall av oss i publiken, på behagligt avstånd från bedragaren, familjen, känslorna och allt det andra. Allt som händer när man liksom harklar sig och säger nej men vänta nu.

The Imposter, som får svensk biopremiär i morgon, handlar dels om en av världens mest ögonbrynshöjande sociopat, men också om alla de skäl vi har för att vilja tro. Eller spela med. Låta oss luras. Eller helt enkelt inte orka peka på kejsarens nya kläder, utan i stället tänka »jaja, om ingen annan tycker nåt så…«. Just de – ytterst mänskliga – faktorerna gör The Imposter till inte bara en dokumentär utan också en thriller. Vem, vad och varför? I uppbyggnad och känsla påminner den en del om tevedokumentären The Staircase, fallet om en man som ger ett sympatiskt intryck och som vi inte har någon anledning att misstro. Tvärtom. Och när vi får anledning väler vi kanske ändå att fortsätta att tro på honom, för alternativet kräver så mycket mer av oss.

Vi i publiken ser som sagt direkt att denne vuxne man inte har någonting gemensamt med en bortsprungen 16-åring från Texas. Och det är ingen spoiler, vi blir tidigt presenterade för detta faktum. Men varför ser inte familjen det? Och hur länge orkar en människa posera som någon annan utan att ständigt kolla sig över axeln eller med något slags ständig rädsla att försäga sig? Varför gör man ens något sådant? Det måste vara bland de elakaste skämt man kan dra, att utge sig för att vara någons förlorade son.

Men så här då, om man tar ett steg bakåt. Då kan man se filmen som ett slags kalejdoskop. Då kan man säga att den består av tre delar. Familjens historia, bedragarens historia och Det Som Händer Sen. Det är så skickligt utfört att jag häpnar och lämnar biosalongen med någonting som kan liknas vid en rädd skakning.

För frågan som poppar upp i mitt huvud är denna: varför ljuger folk inte oftare om vilka de är? Det är ju rätt så enkelt egentligen. Varför skulle någon ifrågasätta vem jag är, om jag påstår att jag heter någonting och kommer från någonstans och det här är min historia. Är det egentligen inte så att det är mycket enklare att tro, att utgå från att folk talar sanning och inte har någon anledning att ljuga, till och med när det är uppenbart att det inte är så? Den 16-årige Nicholas är en vuxen man, och han har aldrig varit blond eller blåögd, den saken är klar. Engelska har aldrig varit hans modersmål. Men även dessa i det närmaste obestridliga fakta drunknar i familjens goda vilja. För mig är detta en påminnelse om hur sårbar sanningen är, hur lätt det är att ljuga eftersom det krävs mer mod att inte tro på lögnen än att tro på den.

En skrämmande tanke och påminnelse.

Varför familjen ändå väljer att se denne främling som sin förlorade son förblir en gåta. Föregår känslorna det uppenbara? Väger sorgen över att än en gång inse att sonen och brodern Nicholas är försvunnen tyngre än självbedrägeriet? Alltså, är lögnen lättare än sanningen? Även om det handlar om något så vitalt som detta?

Den skickligaste och djävulska bedragaren i världen är förstås bedragaren som tror på sin egen lögn. Men han behöver hjälp för att lyckas.  Vilket brott begår egentligen familjen som murar in lögnen och upprätthåller den genom att blunda, även om det är för att skydda sina egna känslor?

Okej, det är teoretiska och abstrakta frågor. Vi kan lägga dem åt sidan, det är okej, vi talar om nåt annat. Låt oss konkretisera en grej istället. Låt oss tala om FBI. Amerikanska staten godkänner den nya Nicholas utan omsvep, de ger honom ett amerikanskt pass och id-kort eftersom familjens godkännande och intygande av att detta är deras son räcker som bevis. Detta konkretiserar alltså lögnen. Jag är inte FBI-agent men varför, speciellt när tvivel finns, gör man inte en så enkel sak som att kolla »Nicholas« blodgrupp? Kanske finns det regler som åberopar någon form av privata gränser eller nåt men det känns som en enkel rutingrej man skulle kunna ta till för att försäkra sig om att det inte är bedrägeri på gång. Och hur kan de ta hans otroliga förklaring till den ändrade ögonfärgen på allvar, utan något som helst konkret bevis? FBI agerar alltså precis som familjen, alltså genom att tro. För vem ljuger om att han är ett förvunnet tonårsbarn? Vilken mamma känner inte igen sin son efter tre år?

Det får mig att tänka precis det jag tänker: att man borde ljuga oftare. Varför gör man inte det? Bedragaren tittar in i kameran och beskriver den totala friheten i att uppfinna sig själv gång på gång. Ge sig själv en ny barndom, en ny start.

Okej, nu bör man vara en sociopat av stora mått om man dessutom också ska lyckas radera de inre upplevelsen av sitt förflutna, inte bara ljuga om de yttre, men han är ändå inne på något viktigt här och det är det som gör det hela så skrämmande: folk är mer benägna att tro på en bekväm lögn än en obekväm sanning.

Uppåt, nedåt

2012-10-02  

Man skulle nästan kunna få för sig att det började med Mad Men. Men vår, amerikanernas och i synnerhet engelsmännens i det närmaste perversa vurm för snygg klass-och-retro-porr fanns långt innan Don Draper blev genrens egen Playmate of the Year.

Det är inte klasskildringar som sådana som jag syftar på nu och som tv-publiken älskar. Det måste vila något estetiskt retroskönt över dem också. De bör utspela sig i en era man sedan kan göra H&M-kollektioner av, och skriva stylistböcker om. Men framför allt måste klasskildringarna ligga så pass långt borta att man själv inte behöver känna sig träffad men nära nog för att man ska kunna drömma godsägardrömmen, beundra de specialsydda kläderna och tänka att så där var det förr, tänk så långt vi har kommit idag. Som i Upstairs/Downstairs, Downton Abbey och nu Parade’s End. Det finns faktiskt ingen hejd.

Att dramerna utspelas på behagligt avstånd, förlagda till en svunnen tid, är en förutsättning för att de ska lyckas. För ju mer vi kan njuta av »dåtidens« vackra kläder och förarga oss åt underklassens arbetsvillkor, desto mer kan vi blurra ut alla eventuella likheter med nutiden och skaka på huvudet åt den dåtida och förlegade idén om att folk ska veta sin plats, och att det är det som håller samhället i gång.

För så har vi det ju inte i dag. Eller jo, kanske. Den konservative MP:n Andrew Mitchell kallade visserligen vakterna utanför 10 Downing Street för plebejer senast härom veckan och skrek åt dem att de skulle veta sin plats. Men ändå, de har ju försäkringar och så nu. Och alla föds ju med samma förutsättningar att lyckas och bla bla bla. Kom låt oss njuta av Lady Marys vackra klänningar i stället och se hur Mrs Patmore kämpar på i köket, så skulle man ju aldrig kunna jobba i dag.

Downton är verkligen värst. Gång efter annan får vi en påminnelse om att det ändå är ett privilegium att arbeta under den ständigt så moraliska Lord Grantham. På Downton får tjänarna i alla fall fira jul, det är det inte alla herrgårdar som tillåter. Och redan under den tredje säsongens tre inledande avsnitt har det vid ett flertal tillfällen påpekats att aristokratin på många sätt har det ännu svårare än underklassen och arbetarklassen ty de har plikter och skulder som de enkla arbetarna aldrig behöver känna på sina enfaldiga axlar. Aristokratins plikt är att bibehålla traditionen och visa respekt för historien. Detta sägs av Lady Mary som är förargad över att varken Matthew eller mormodern kan tänka sig att ösa in sina privata pengar över henne. Eller, mer konkret i godset i enda syfte att bevara det och den livsstil som krävs av de som bor där. Att aristokratins andra plikt är att förse underklassen med jobb berättar baronessan över en middag där det undras lite om man verkligen behöver ytterligare en tjänare.

Ja, jo, det är underhållning detta, inte en historieskildring som utger sig för att porträttera fakta. Men jag ser ändå en viss anledning till höjt ögonbryn över denna trend där det estetiska överdådet och det trygga tidsavståndet placerar en romantisk slöja över hela eran. Tidstypiska markörer som till exempel introducerandet av telefonen blir till en liten lustighet, eller lite övertydligt strategiskt ungefär som stundtals rasismen och kvinnoförtrycket i Mad Men. Detta betonar underhållningsvärdet och framför allt är det en fictionmarkör på realismens bekostnad. Det uppstår något halvbakat i detta.

Snart kommer en miniserie om Mr Selfridges också, amerikanen som grundade en av Londons mest exklusiva varuhus. Det kommer förstås bli ytterligare ett överdåd i skräddarsydda plagg och resultera i tröttsamma artiklar av typen »Så får du Selfridge-stilen« och, gissningsvis, en orgie i teorin om att alla kan lyckas och en man med en vision inte kan stoppas. Se bara – han började med tomma händer, han skapade ett helt varuhus.

Jag kommer förstås att kolla och njuta, precis som jag kollar och njuter av Downton Abbey. Men det är ett guilty pleasure, kanske mitt allra största. För inte för en sekund kan jag köpa hela den här lajvgrejen med att leka godsägare i sinnet, köpa Lady Mary-kläder på H&M (ja, eller Mad Men-kläder snarare) eller tro att aristokratin är förenad med ett ansvarstagande gentemot underklassen. Eller att allt gick åt helvete så fort vi slutade veta vår plats. För mig känns det ändå lite, lite äckligt varje gång jag sett ett avsnitt som gång efter annan försöker sälja på mig detta. Om än i en underbart ljuv förpackning.

Ensam freak-kavaljer söker

2012-08-27  

Förra säsongen försökte man poppa upp det hela, få en ungdomligare touch genom att ha med två unga, pigga morsor och en ung singelpappa från storstan  i Ensam mamma söker. Å ena sidan fick man in fler yngre, fräschare (manliga) kandidater och hetare dejter med både kyss i jacuzzi och flirtiga picnics. Men å andra sidan var de unga killarna betydligt mindre inställda på vad ett liv med en kvinna som har barn och vill stadga sig kan innebära. En 21-åriga kille förklarade att han hade en lista på saker han ville göra, och att »äga en Ferrari« var en av dem. Han ville också »vara galen och impulsiv och typ spontanflytta till en annan stad med bara 500 på fickan«.

Kanske inte den bästa kandidaten för en trygghetslängtande ensam mamma?

En annan framförde den egenkomponerade låten Fristad på gitarr, en låt som handlade om längtan efter att vara fri. En olyckligt riktad uppvaktning, kan jag tycka.

Nå.

I år har man gjort ett blandformat som mer speglar det gamla originalupplägget: två mogna kvinnor och en yngre. De mognare damerna (Jenny är urtypen av »tuff tjej« och Cecilia en typisk »känslomänniska«) uppvaktas av mestadels freaks men en och annan lugn, mogen karl som med åren lärt sig ta det lugnt, sluta tuppa sig så jävligt och istället prata om förhoppningar, behov och längtan.

Vi vet hur det kommer att gå: de första tre programmen har freak factor, står mer för komiken och de galna utfallen (en man ger the object of his affection en potta i gåva, en annan går ned på knä). Sen gallras de största galningarna bort och kvar blir då en del anonyma personligheter som går obemärkt förbi eller kliver fram och tar plötslig plats. Man hittar en favorit, man hittar någon att heja på.

För grejen med Ensam mamma är att bortom freak showen, som mer är att likna med diskotekens inkastare, ett sätt att locka tittarna att stanna kvar, så finns en bild av det moderna Sverige som är väldigt fin.

Det är ingen slump, till exempel, att man haft som regel att ljudlägga med enbart svenska, lättsmälta dängor som gränsar till dansband. Detta är sommar-Sverige. Detta är – som min spontana favorit MC-Danne uttrycker det – »längtan efter att bara komma hem,  ge henne en liten dask i rumpan, och sen pussa i nacken medan man lagar käk tillsammans«. Det finns flera program som försökt fånga just detta, den enkla svennevardagens värme. Bonde söker fru, till exempel, och Bara lite sällskap. Där den kitschiga realitystämpeln egentligen är en rökridå för vår allmänmänskliga önskan efter närhet och hur skönt vore det inte om någon annan presenterade alternativen för oss? Här är de du har att välja mellan, och alla vill de vara med dig. Ingen kan påstå att det inte finns något lockande i det.

Till skillnad från bönderna som söker fruar är tjejerna ofta väldigt på det klara med vad de söker. Bönderna längtar efter sällskap, mammorna längtar efter en delad trygghet, en stabil partner och en 2.0-version av livet. Det är befriande och väldigt vackert, att bevittna hur mogen kärlek faktiskt kan se ut. MC-Danne kör T-shirt med skön flanellskjorta och Limp Bizkit-shorts. Vaffan, han är den han är. Att då jämföra med alla del idel sportbilar, totalformade frisyrer, poser och missriktade uppvaktningsutfall som de yngre kavaljererna i förra säsongen visade upp. Här kör man med rosbuketter och »Det vore kul att ta med dig ut på en tur på bågen någon dag«. Ingen snack.

Program som Ensam mamma söker fyller ändå en roll i samhällstjänsten. Det är nyttigt och fint att visa äkta (well…) samtal om relationer, om vad man hoppas på att få ut av en sådan, om vad man längtar efter och behöver. Det är ett samtal vi borde föra oftare. Och gärna på prime time.

Ge publiken vad publiken inte vill ha

2012-08-15  

Jean Claude van Dammes ögon liknar mer Tom Jones sönderopererade, runda, små glaskulor medan Sylvester Stallones hänger som på en blodhund. Blicken är helt död.

Alla förväntade repliker i Expendables II har redan avklarats, från »I’ll be back« till »Yippie-ka-yay«. Explosionsscenerna har som pliktskyldigast bockats av, trött flirt med malplacerad tjej har utspelats, det är bara fistfighten kvar nu. Ge publiken vad publiken vill ha – eller snarare vad man tror att de vill ha utan att ha en jävla aning.

Innan jag fullkomligen förruttnar av idiotförklarandet försöker jag tolka Stallones blick, läsa in någonting där i de sorgligt trötta paddögonen i ansiktet som ser ut att smälta. Säkert lönlöst men om jag inte gör det så kommer jag att vara sur resten av veckan, månaden, kanske livet över att ha slösat två timmar på den sämsta film jag sett jämte Wild Hogs och Possibility of an Island.

Han verkar ändå schysst, Stallone. En reko snubbe. Är han liksom jag trött på den här skiten? Han, som ändå visat att han kan så mycket mer, som i Cop Land. Till skillnad från fånen van Damme till exempel.

Det finns bara ett sätt att se Expendables II på – om man nu måste göra det alls – och det är genom att tänka att de faktiskt inte spelar en roll, de är sig själva. Det här är deras uppfattning om vilka de är, eller som de tror att vi vill tro att de är. De leker, lajar lite, före detta actionskådespelare emellan. Kivas lite, påminner varandra om vem som hade störst muskler back in the day. Endast då kan man se filmen, med viss ömhet till och med.

Van Damme är divan, Stratham kör på geezer-grejen. Och Stallone är arbetarklassgrabben som gör det han ska, försöker att inte blanda in känslor men det går sådär. Det är ett jobb för honom, ingenting mer. Precis som filmen i sig.

För det måste vara så. De inblandade kan inte under några omständigheter trott att de gör en skön rulle, bjuder publiken på lite najs insiderskämt genom att låta Schwarzenegger skrika »I’ll be back« för gud vet vilken gång i ordningen? Nej, det är ett jobb för dem. Ett förnedringsjobb, sista chansen innan de sönderstuvade kropparna säger ifrån ordentligt.

För här i ligger väl ett av problemen. Bland hela »ge publiken vad publiken vill ha«-tänkandet, allt uselt skådespeleri och bristen på handling, ligger själva grundproblemet: Att tro att publiken vill se detta. Igen och igen. Att helt enkelt inte lägga av i tid. Att tro sig yngre än man är. Att tro att alla andra ska tro att man är yngre än man är.

Det är inte helt osökt, tycker jag, att dra paralleller till dagens svenska kritikerscen och till min egen situation. Det här med att jobba för länge, inte lägga av i tid och så vidare. Skriva att Madonna är okej men inte lika bredbent som Springsteen och det är en dålig grej. Skriva att Superman Returns är bra fast med mycket »swish« och »boom«.

Min skräck är att bli precis så. Ha på mig kepsen bak och fram för att det är tufft. Tappa greppet. Jag kan inte hata på Stallone för att han försöker klamra sig kvar, snart kommer jag säkert att göra detsamma. Då kommer jag också att ha ledsna, tomma, döda ögon men till skillnad från Sly så hoppas jag att mina polare inte dunkar mig i ryggen och säger att det ändå är en bra idé utan säger som det är: det finns stolthet i att lägga av i tid och pengar köper inte nödvändigtvis respekt.

Göra en fuling

2012-07-20  

Det finns tre sorters nedfulningar som Den Seriöse Skådespelaren gör. Den vanligaste är givetvis jojobantningen. Trettio kilo upp eller ned för att visa att skådespelaren tar rollen seriöst (Exempel: Christian Bale i The Machinist, Robert DeNiro i Raging Bull).

Den lite mer sällsynta är förfulningensprocessen som går förbi kroppsviktsförändringens gräns och innefattar förfulad mimik, förfulat hår och ett slags nedsatt allmänutseendetillstånd mot oigenkännlighetens domäner. Denna process utförs i första hand av skådespelare som anses obektivt snygga (Charlize Theron i Monster, Daniel Day Lewis i x antal filmer) så att resultatet ska bli ännu mer dramatiskt. Denna nedfulning görs i det primära syftet att roffa åt sig en Oscarsstatyett och inget annat. Med undantag av mina två favoritnedfulningar nämligen Cameron Diazs risiga hår och John Cusacks jobbiga hästsvans i I huvudet på John Malkovich. Kosmetisk nedfuling, inget bestående, ingen Oscarsuppoffring. Men ändå ack så kul och tacksamt.

Men sen finns det då den tredje nedfulningen. Den som görs helt i onödan. Inte blir man tagen mer seriöst och någon Oscar är det inte tal om heller. Någon cred får man då definitivt inte. Som Jared Letos obegripliga uppoffring för filmen Chapter 27. Inte bara tjockade han upp sig till oigenkänningens gräns, han skaffade en tveksam frisyr, fet hårbotten och dålig hy till absolut ingen nytta. Filmen gick inte ens upp på bio i Sverige, eller knappt någon annanstans heller, utan direkt till DVD. Trodde Leto att han var en Oscar på spåren, var det därför han var villig att betala detta dyra pris? Var han trött på att bli castad som »snygg kille«, hela tiden, ville han bevisa sin talang? Vad som än motiverade Leto till att gå från hunk till blobb så kan det inte varit värt det. Tycker man. Det är ju inte direkt som att hans karriär bloomat och hans seriositetsaktie stigit sedan dess?

Tom Hardy kommer inte att gå samma öde till mötes naturligtvis men hans förfulning i The Dark Knight Rises tycks lika onödig eftersom hans absolut främsta feature, hans usp om man så vill, det vill säga hans himmelskt formade pussläppar aldrig får synas i bild. De är dolda bakom en märklig mask hela filmen igenom vilket betyder att man förnekar världen läpparna gud skapade och istället ger världen fläskig huligankropp.

Ja, jo, nu är ju Bane ett monster och en skurk. Hade vi fått se hans gudomliga mun hade vi kanske varit mindre benägna att förakta honom. Och visst, som skådespelare vill man väl utmanas, göra rollen utan att folk ska tänka »Där är Tom Hardy, han med läpparna«, och så vidare. Till skillnad från Chapter 27 så går ju faktiskt The Dark Knight Rises dessutom upp på bio över hela världen och efter deff-roller som i Warrior så har väl Tom Hardy inget han måste bevisa i kroppsväg.

Men ändå. Synd på så fina läppar, det måste jag säga.

Lite för yxigt, Lincoln

2012-07-13  

Någonstans älskar jag ju hela grejen. Tossigheten i att det amerikanske inbördeskriget egentligen inte handlade om slavarnas frihet i första hand utan kampen mot vampyrerna. Att Abraham Lincoln i första hand faktiskt var en vampyrjägare och inte politiker. Att silver var det viktigaste vapnet vid slaget vid Gettysburg.

Ett sånt koncept är för kittlande galet för att vara ointressant för mig. Hade filmen Abraham Lincoln – Vampire Hunter handlat om en annan slags konspirationsteori, kanske en mer trovärdig sådan, som att Abraham Lincoln egentligen ville förlora kriget eller bara var en slags hantlangare bakom någon puppetmster-yankee hade jag nog varit mindre angelägen. Den geniala taglinen »president på dagen, vampyrjägare på natten« och filmbolagets teaser »Filmen skriver om historien…« är det som får mig att trotsa sommarvärmen och stänga in mig i en biosalong i två timmar. Det hade jag inte gjort om det var frågan om någon slags ny JFK. Nej, ska det vara tossigt så ska det vara rejält tossigt. Inget annat lockar mig lika mycket.

Jag vet att jag kanske svärtar ned vårt filmkritikerskrå ibland med åsikter och känslor som dessa. Men jag njuter verkligen av riktigt präktiga kalkoner, om de är gjorda med hjärta och om man märker att de inblandande trots allt haft roligt. Tänkt fuck it, kritikerna får tycka vad de vill, nu jävlar bränner vi på. Som Thor. Älskar Thor. Gav Thor en etta i betyg. Älskar den.

Det är med de förhoppningarna jag sätter på mig 3D-glasögonen och sjunker ned i biostolen.

Men problemet med Abraham Lincoln-filmen är att just dessa komponenter saknas. Den enda som verkar ha tagit titeln och konceptet på absolut allvar är regissören Timur Bekmambetov, som faktiskt verkar sett detta som ett tillfälle att göra en hopbiten film där Lincoln porträtteras av någon som ser ut som en träigare, tristare (om möjligt) och fulare variant av Liam Neeson, och hans läromästare Henry (Dominic Cooper) en fattigmans-Robert Downey Jr. Uttråkade och ansträngda slåss de i avancerat koreograferade – och rätt så långtråkiga – slagsmålsscener mot vampyrer. Igen och igen och igen. Blodsplatter, avhuggna huvuden. Och så en repris på det. Och sen en till.

Vaffan, går man ut med ett så clownigt filmkoncept som Abraham Lincoln – Vampire Hunter så måste man väl fatta att folket (dvs alla som är som jag) väntar sig lite humor, inte ett halvseriöst försök till alternativ historieundervisning? Här finns massor av scener som bara ligger öppna för humor men som aldrig fångas. Som när Lincoln i motljus sätter på sig cylinderhatten i slow motion i någon slags »becoming Abe«-utveckling. Är inte det humor så säg?

Jag gillar ju verkligen den här idén med tossig historieomskrivning. Men det måste ju ske på lite skönare grunder än att vi tar en Portlandia-skäggig gammal träig president och låter honom slåss med en yxa. Men jag har gott hopp om att det här bara är ett slags seriositetsversion av mer framtida, uppluckrade varianter. Bevis: det finns redan en Abraham Lincoln vs. Zombies ute på DVD. Å andra sidan är också en gravallvarlig version med Daniel Day Lewis på gång så vad vet jag. Amerikanska inbördeskriget kan alltså kommas att skrivas om mer än ytterligare en gång framöver.

Äcklad av beatnik-bromance

2012-06-18  

Att Garrett Hedlund ser ut som Peter »Foppa« Forsberg är det minst jobbiga i Walter Salles filmatisering av On the Road. Resten, bromance-romantiseringen, hyllningen till vagabonden och myten om det manliga geniet som aldrig växer upp, är så tröttsam att jag blir provocerad ända in i märgen.

Walter Salles film visar två arketypiska manstyper varav minst en måste dö genast, nämligen det älskvärda svinet som charmar byxorna av varenda kvinna (och man, för den delen) han möter, sätter ungar till världen men sen drar eftersom, well, det ligger liksom inte i hans natur att ta ansvar för saker och ting. Alltså, han är en vagabond, va. Han har det i blodet, han kan inte hjälpa att han blir uttråkad av att stanna hemma och vyssja lillan eller hjälpa till med maten så att mamma får en timmes sömn. Han gör så gott han kan, kolla bara på de där hundögonen, men älskling, jag måste dra ut och lyssna på jazz och supa mig full nu. Min polare är ju i stan. Du är ändå så mycket bättre på att få tyst på ungen när den skriker så det är väl lugnt? Ses fyra i morgon bitti, om jag inte lyckas lockas till snedsteg av någon fresterska och i så fall vill jag bara på förhand poängtera att jag försökte stå emot men hon var väldigt, väldigt övertalande och du vet ju hur jag är. Jag kan inte hjälpa det, det är bara sån jag är.

Det här är en film om jobbig och äcklig bromance som går ut på att män måste få dra ut på vägarna tillsammans och lämna skröpliga mödrar hemma, som ängsligt väntar med maten och betalar hyran med skral pension utan bidrag från den förvuxna sonen. Eller 16-åriga flickor som de gift sig med och lovat försörja och ta hand om men hey, jag gjorde ju ett gott försök i två veckor. Eller någon äldre tjej som de gjort på smällen och som börjar bli tjurig för att man inte drar in några pengar till hushållet.

Bromancen mellan Sal (Sam Riley) och Dean (Hedlund) är av den där riktigt romantiserande sorten där manlig vänskap är starkare än något annat band inklusive äktenskapsband. Det förstärks varje gång man tar droger tillsammans och kanske också genom gruppsex, det är oklart, men troligtvis. I alla fall så finns inget finare band än det mellan man och man som drar ut på vägarna och upplever saker som tjejerna där hemma bara inte förstår. De fattar inte, men de är sköna att knulla, och en riktig vän delar med sig av sin fru. Men fruarna fattar tyvärr inte vad männen upplevt på vägarna så de måste dra ut gång på gång och uppleva mer för tjejerna, de som inte fattar, håller dem tillbaka ändå, försöker snärja dem och få dem att stanna hemma och så kan vi inte ha det. Ah, drogerna, friheten, åka jättesnabbt i en bil på vägarna och stoppas av polisen. Allt det som utgör livet! Första gången den skrivande Sal möter Dean öppnar han dörren naken. Vilken ohämmad, frihetsälskande själ han är, Dean!

Jävla idioter.

Vad fan ska man filma On the Road för? Jag håller med Truman Capote som kallade boken för »typing not writing«. Har aldrig fattat storheten, har alltid sett beatnikrörelsen som ett slags studentikost, barnsligt skämt motsvarande dagens KTH-are som pratar om att »inmundiga en måltid på lämpligt etablissemang«, citerar Monty Python och så vidare. Jag säger detta eftersom jag förstår att jag trampar på åtskilliga beatnikromantiska tår som antagligen tänker »men vad såg du filmen för då, om du inte gillar boken som ju anses vara en av 1900-talets bästa, om du inte visste det«. Jo tack, det visste jag och jag såg filmen för att bli motbevisad, kanske se nåt jag tidigare inte fattat. Jag föredrar förresten Los Angeles framför San Francisco alla gånger också, kanske jag ska påpeka så att beatnikhatet blir komplett.

Nå. Män som ser livet som en enda lång svensexa är narcissistiska och tråkiga. De utvecklas ju aldrig och tror att känslor är fakta. Jag känner att jag måste dra ut på vägarna och lifta. Alltså måste jag det.

Dean gifter sig inte bara med den unga MaryLou (Kristen Stewart) utan också Camille (Kirsten Dunst) som han också avlar barn med. Man får aldrig intrycket av att han är särskilt kär eller bryr sig om sina fruar. Han bryr sig tio gånger mer om Sal som han har något slags underliggande homoerotiskt förhållande med som manifesteras särskilt i att när Sal antyder att han faktiskt legat med MaryLou så blir det ryggdunk och när Dean föreslår trekant så anser Sal att det blir för trångt i sängen. En för mycket.

Sal själv är något av en tråkmåns. När han inte drar ut på vägarna med armen om Deans axlar så är det på egen hand med ett anteckningsblock där han skriver ned omvälvande anekdoter som att åka på lastbilsflak med ett häng hillbillys/hobos som står upp och pissar från flaket. Sal skrattar så att han får tårar i ögonen. Åh, livet. Det är för härligt ändå.

Armouröst!

2012-04-16  

Tankarna går till Grottbjörnens folk. Eller Hästarnas dal mer bestämt. Alla ni fellow 70-talister med mammor som var med i någon keff bokklubb och fick de där böckerna hemskickade vet vad jag talar om. Vi har alla varit där och bläddrat. Meningen »Ayla var den enda som kunde ta emot honom i hans fulla längd» är för evigt etsad i mitt minne.

Tidningen GQ gjorde nyss en liten genomgång av förekomsten av manlig och kvinnlig nakenhet i piloten av olika HBO-serier. Sex and the Citys första avsnitt innehöll, namnet till trots, endast två scener med kvinnlig nakenhet och noll manlig. Rome gick ut hårt med 16 scener med nakna damer och tre manliga dito vilket kan jämföras med Game of Thrones-piloten som bjöd på 20 scener kvinnlig fägring med noll manlig (något man tar igen med råge senare).

Första boken i Grottbjörnens folk-serien innehåller visserligen en hel del primalt sex, sådär som det var »förr i tiden« när män och kvinnor lät sig styras av lustar i stället för konventioner. Men den försöker också måla upp en bild av dåtidens sköra maktkamper och hårda leverne. Jag skulle uppskatta fördelningen till en del primalt sex och nio delar handling och historia. Påföljande böcker däremot, med Hästarnas dal som start, har kanske fem delar animaliskt idkande och fem delar historia och handling.

Ungefär samma utveckling följer nu Game of Thrones. Jag vill inte på något sätt göra några vidare jämförelser mellan GoT och Grottbjörnens folk men kickstarten på andra säsongen av serien har bjudit på mer naket än i stort sett någon annan HBO-serie, och ganska explicit sådan också. Det är inte på bekostnad av handling men å andra sidan är handlingen just nu ganska enkel: upprustning och alliansbildning. Däremellan kroppsliga lustar, man kan ju ändå dö i krig i morgon.

Dock har sexualiteten en roll i GoT. Ändå sedan starten har jag tyckt att styrkan i GoT är den otroligt sköra makten där omedelbar halshuggning och backstabbing kan ändra spelpjäserna på en minut. Idag kung, i morgon fängelsehålan. Däri ligger spänningen. Sexualiteten fungerar i viss mån förlösande (!) i en värld där döden eller i alla fall en total omkastning av ödet ständigt lurar om hörnet.

Sexualiteten är självklart också en maktmarkör. Det primära exemplet är naturligtvis Khal Drogo och tagandet (!) av hans fru. Men även bordellen i King’s Landing är en samlad maktkälla där skökorna tar emot de rika och inflytelserika och bordellägaren Petyr Baelish ser och hör allt i den sårbara stunden av njutning.

Detta gör också eunucken Varys extra intressant. Han är en till synes mild och from ögontjänare men som man vid närmare koll inte vet var man har. I fråga om mutor och förhandling, där kvinnor och sex ofta utgör en del av dealen, konstateras  också att det är svårt att förhandla med en eunuck eftersom de inte trånar efter någonting.

Sex är makt men frågan är om inte avsaknad av sex är ännu mäktigare.

Du är vad du ser

2012-01-30  

Jahapp. Då sitter man här igen då och kollar på en teasertrailer för en kommande teveseriesäsong och känner en brinnande längtan i bröstet. Snart! Snart!

Game of Thrones, alltså. Jag är lika förvånad som ni. Riddare, narrar, korpar och hela den grejen. Inte trodde man väl att man skulle falla för sånt tjafs. Jag som alltid varit så ordentlig, jag som aldrig gått på det där med riddartiden och fantasy. Jag som alltid himlat med ögonen åt science fiction. Jag har mer eller mindre gjort mig en karriär på att förakta allt som ens kommer i närheten av en hobbit.

Men nu sitter jag här och funderar på vem jag allra mest vill ha som wallpaper på datorn – Robb Stark eller Jon Snow – och hjärtat klappar. Det slutar med att jag väljer Jon Snow, och att över huvud taget ha en fantasyfigur som wallpaper på datorn är så omvälvande stort för mig så ni anar inte.

Som vore jag tolv år.

Efter den drabbande kärleken jag helt oväntat kände till Thor och hans bringa efter att ha sett filmen, och efter denna drabbande kärlek jag känt till dessa två ädla riddargossar är jag skakad. Mitt inre är i uppror. Vem är jag egentligen? I didn’t know I was looking for riddare/asagud utnil I found you. Är jag en sån som gillar scifi nu helt plötsligt? Jag har svårt att förlika mig med den tanken. Jag hade hellre stannat kvar i garderoben men här är vi nu. Jag är kär i två riddare och en asagud.

Är vi någonsin de personer vi tror att vi är? Jag bookmarkade sidan med Game of Thrones-släktträd och laddade ned bilder på riddare. Och nu kör jag wallpaper. Lär man någonsin känna sig själv ordentligt?

Men gud vad du överdriver, du älskar ju Harry Potter.
Ja, men det är ju en saga.
Du gillar ju True Blood. Och Twilight. Hur mycket fantasy är inte vampyrer?
Jo, men det är ju high school-kärlek i första hand, tycker jag. Och True Blood är ju kitsch, det är som att gilla Real Housewifes of Beverly Hills, vilket jag också gör.
Men gud vad du ursäktar dig! Försöker intellektualisera känslor och allt.
Men jag är ju inte en sån som gillar fantasy!

Men nu sitter jag här framför trailern och längtar som om jag längtade efter en älskad som man varit borta ifrån i flera långa månader. Kommer vi göra varandra besvikna eller vågar man hoppas..? Finns känslorna kvar? Mina är i alla fall lika starka som när vi skildes åt. Det märker jag ju tydligt när jag tittar på trailern för femtonde gången. Åh snart…

Men sedan infaller sig tvivlen. Jag har blivit sviken förr. Men alltid vågat älska igen. Ta klivet ut och se första avsnittet av en teveserie igen och låta sig falla hejdlöst. Men det har alltid rört sig om annat. Om smarta dramer, sofistikerade amerikanska komedier (nej, det är ingen motsägelse). Sällan serier som involverar dvärgar och riddarzombies. Kom igen! Men här är jag nu och vem kan döma mig? Allt jag gjorde var att bli kär. Jag valde aldrig detta. Men det är den jag är.

Jag vet att du vet

2012-01-16  

Alla har haft den där känslan någon gång. När luften blir extra krävande men hjärtat extra fritt. När man vet – om så bara för en sekund – att det finns något där som hänger och darrar, något gnistrande och öppet. Något som smakar möjlighet och alternativ. När det sprakar till mellan två personer och ögonen bekräftar att ja, jag känner det jag med.

Just så smakar filmen My week with Marilyn. Som en stunds samhörighet som känns så stark att den färgar ett helt rum (eller en hel värld, för den delen), i alla fall för de två inblandade. Det är den unge assistenten Colin Clark och världsstjärnan Mailyn Monroe i det här fallet men det skulle lika gärna kunna vara jag och Han. Eller du. Som springer genom den höstlöviga allén och tänker – på allvar – att såhär skulle det kunna vara varje dag, varje sekund och våra hjärtan glöder. Vi skulle alltid vara lyckliga, vi skulle alltid vara precis som vi är nu, i den här stunden. Handen, blicken, dunket, längtan. Ögonen talar, kroppen svarar men ingen säger ett ord.

Allting blir så mycket tydligare i ett sånt ögonblick, det är som om det hamnade under ett förstoringsglas. Hettan i bröstet, vinden i löven, smilgropen på hans kind, värmen från hans hand som är len och fingrarna som är så långa och smala. Och så blicken, löftet och upptäckten. Jag vill. Du vill. Vi vill. Allt känns så mycket mer, allt syns så mycket starkare. Du känner det också.

Vad snackar du om, säger han. Vad du hittar på.
Jag gjorde ingenting. Ingenting alls.
Nej, jag vet inte vad du talar om säger han.

Och man vet att han också känt det.

Man kan inte känna det från bara ett håll nämligen, det ligger inte i sakens natur. Den där elektriciteten. Den där kemin. De där sprakande, utsträckta små, små känslorna som är skillnaden i en blick och i en annan. Det händer bara mellan två personer som fattar eld exakt samtidigt. Som ställer en fråga med blicken, som leker med svaret i hjärtat. Bara och endast då.

Vaddå, jag tittade ju som vanligt.
Nej, det gjorde du inte.
Inte alls, inte på något sätt.

Säger man, tänker man, helt fruktlöst. För det finns aldrig bevis, det är aldrig en fråga om övertalning eller förhandling.
Och det är därför det är så svårt. Så ömt. Så förkrossande.

När jag såg My week with Marilyn rördes jag över det.
Igen.