Weird Science
It was a dark and stormy night…

2013-01-31  

Snobben (seriehunden) skrev en gång en bok: »Part 1: It was a dark and stormy night. Suddenly, a shot rang out! A door slammed. The maid screamed. Suddenly, a pirate ship appeared on the horizon! While millions of people were starving, the king lived in luxury. Meanwhile, on a small farm in Kansas, a boy was growing up.«

Lite grann samma tänk verkar New York-förortsförfattar-kompisarna Jonathan Tropper och David Schickler ha haft när de skrev manuset till Banshee som man kan se på HBO Nordic. Mästertjuv nysläppt från kåken jagas av ryska gangsters, tar en död sheriffs identitet i en liten håla i amish-trakter som styrs av en man som är ondskan själv, Kai Proctor som spelas briljant av Ulrich Thomsen. I ena avsnittet ligger Kai Proctor bakom de piller som säljs på en ravefest, nästa avsnitt ligger Kai Proctor bakom martial arts-matcher på det lokala kasinot… Man kommer onekligen att tänka på Bergeracs svärfar som ju dök upp överallt, vad helst Bergerac utredde. Men Bergeracs svärfar, Charlie Hungerford, skulle dock aldrig kunna skära av någons finger och slänga det till hunden och sedan lugnt fortsätta äta. Som tittare kommer man önska att han någon gång åker dit för sina brott och sin grymhet, men samtidigt vet man att han aldrig kommer att göra det. För jag säger som Kai Proctor själv, att han är Banshee. Han menar dock staden medan jag menar teveserien.

Antony Starr har huvudrollen som sheriffen Lucas Hood (som alltså egentligen är mästertjuv, nysläppt från fängelset och egentligen heter något annat). Han är högst osympatisk, situationer som skulle kunna lösas med att man bara arresterar skurken löser Hood genom att gå fram och mörbulta honom och kanske bryta av några fingrar och sen mörbulta honom lite till.
Nej, jag har svårt att heja på en sån kille. Scenerna när han vaknar på golvet efter en mardröm varpå han måste ut och springa snabbt kan nog också bli högst irriterande om de ska fortgå. Jag undrar om det vore bättre om man gillade honom… han skulle ju kunna vara som agent Cooper i Twin Peaks som ju också kom ny till en stad med märkliga människor. Men sen tänkte jag på sheriff Jack Carter i Eureka… Nej, Hood är nog rätt bra som han är ändå. Lite som en humorlös Wolverine, om man vill.

De här associationerna till andra teveserier dyker upp titt som tätt. Vi har tidigare kunnat läsa att bland annat Wiseguy dök upp i Kjells huvud när han såg Banshee. Själv får  jag huvudet fullt av förutom nämnda Twin Peaks och Eureka alla möjliga serier från Hulken och Falcon Crest till Murder One och Crime Story. Att se Banshee känns faktiskt nästan lite nostalgiskt.

Det är lätt att räkna upp exempel på hur dåligt Banshee är. Fånig handling, osannolika situationer, schabloner och märkliga karaktärer, överdrivet våld, blodiga närbilder och omotiverade sexscener… Men å andra sidan är det samtidigt väldigt snyggt, välskrivet och märkligt fängslande. Ser man True Blood känner man igen sig (Alan Ball finns bland producenterna), och att det är så välskrivet gör att jag faktiskt köper allt det dåliga, precis som jag en gång i tiden köpte allt osannolikt som hände i varenda gammal fredagsdeckare. Kort sagt: Jag älskar’t!

I kväll börjar en ny Dag

2012-01-18  

I kväll börjar andra säsongen av den kanske bästa skandinaviska komediserien någonsin… eller det kanske finns någon bättre, men just nu kommer jag inte på någon. Det handlar givetvis om norska Dag som sänds på SVT1 klockan 22:50. Samtalsterapeuten Dag Refsnes har nu tömt sina Pez-behållare och det råder kaos på mottagningen, Benedikt är i Egypten men vaknar med dåligt samvete i Libyen och Eva (Tuva Novotny), som ju var gravid senast, drogar ner en kompis i Goa… Can’t wait!

Jag tyckte första säsongen var toppen, medan Kjell såg första avsnittet och hatade det… Ni som inte sett första säsongen hinner ännu bilda en egen uppfattning, men ni får skynda på; säsong 1 ligger kvar på SVT Play till och med fredag!

Sista chansen… ta den!

2011-04-14  

Last chance to seeFör drygt 20 år sedan reste zoologen Mark Carwardine runt jorden för att försöka se en glimt av några av planetens mest utrotningshotade djur. Som sällskap hade han Douglas Adams och resultatet blev, trots det bedrövande ämnet, en radioserie samt en underbart underhållande bok, båda med namnet Last Chance to See.

Ungefär 20 år senare var det dags för återbesök hos några av dessa arter då Mark Carwardine ville se hur det gått för dem sedan förra besöket. Douglas Adams avled 2001, 49 år gammal, men hans vän Stephen Fry hoppade gladeligen in som ersättare. Resultatet denna gång blev en bok samt en teveserie som just nu går på SVT 2 (Sista chansen, söndagar 19:00).

Lika mycket som jag förundrats över hur många Liftarens guide till galaxen-fans som inte läst Sista chansen så förundras jag över hur många som missat att denna serie visas just nu på svensk teve. Och för sjutton gubbar, det är ju Stephen Fry! Vem vill inte se honom bli livrädd för Afrikas tamaste noshöring? Eller leta ström för att ladda sin iPhone mitt i Amazonas? Det mesta är lite jobbigt och läskigt, tycker Fry, vilket är hans roll i det här äventyret. Last chance to pee För även om Fry inte gör en besviken så inser man att den huvudsakliga anledningen till att han följer med är att han med sitt namn ska skapa ett större intresse för hela projektet. Den verkliga huvudrollsinnehavaren i serien är Mark Carwardine, som verkligen brinner för uppdraget. Han har alla kontakter, organiserar expeditioner och har alla expertkunskaper. Dessutom är han riktigt rolig.

Ett bra djurprogram är alltid intressant, men här går man ett steg längre: Carwardine och Fry gör det till bästa möjliga underhållning. Roligt, lärorikt, spännande, intressant… ja, teve blir inte bättre.

Sista chansen kan ses på SVT Play, men vänta inte för länge – sista chansen att se del 1 är den 3 maj.

Gängkriget i Midsomer

2010-12-28  

Så vilka är de här tre hårda
grusarna?

Fotbollshuliganer? Högerextremister? Kåkfarare?

Nej, de två grabbarna gruff på kanterna slänger på varsin liten digitalkamera medan alfahanen i mitten bär på en stor systemkamera – givetvis digital även den. Detta är nämligen Digitalfotogänget, på väg att trakassera de äldre farbröderna med den analoga fotobutiken. Så vilket humorprogram rör det sig då om, kan man undra, med den gamla Not the 9 O’Clock News-sketchen med det äldre paret som skulle köpa en grammofon för ögonen. Men det är inget sketchprogram utan (som alla redan förstått eftersom det står i rubriken) från återigen SVT-aktuella Morden i Midsomer. Avsnittet är ett par säsonger gammalt och var en riktig höjdare! Jag kommer aldrig påstå att Morden i Midsomer tillhör mina favoritprogram, no way, men jag måste erkänna att jag gillar att titta på det. Jag har förmodligen inte missat ett avsnitt.

Tyvärr vet man ju aldrig i förväg vilken nivå man kan förvänta sig. Ibland är det bara dåligt och tråkigt (som det senaste avsnittet som sändes när-det-nu-var) men ibland är det riktiga höjdare (som just Pictures of Innocense med de
rivaliserande fotogängen). Jag förstår mycket väl alla argument mot Midsomer, även om jag tycker att »det kan väl inte finnas något folk kvar där nu efter alla mord« är i tramsigaste laget. Men vissa av argumenten har jag i min flera år långa bearbetning av programmet vänt till dess fördel. Det som gör det kul är alla stereotyper och karikatyrer, hur man efter en halv sekund vet precis vad det är för typ som är i bild, och hur alla är så fanatiskt intresserade av det ämne som det aktuella avsnittet handlar om. Om det så är grönsaksodlingstävling, lokalrevy, poesiafton eller westernshow som nalkas så är alla i byn djupt engagerade. Kommissariens hustru Joyce är alltid intresserad och även rättsläkaren brukar ha dold expertis inom de flesta udda ämnen.

Och mitt i denna bizarro world finns en helt vanlig Tom Barnaby. Lite som en inverterad Mr Bean eller Päron till farsa är han den enda fullt normala människan i hela programmet. Och inte nog med det, han är förmodligen den mest normala och verklighetstrogna kommissarien i tevehistorien. Ta vilken deckare som helst och försök placera personen som din granne. Kan du tänka dig springa på Lynley i trapphuset? Eller bjuda in Morse på en fika? Eller låna häcksaxen av Horatio Caine? Tom Barnaby däremot skulle funka.

Tom Barnaby är inte frånskild, har ingen taskig kontakt med sin dotter, har inga alkoholproblem och bor i ett helt normalt hus. Han är plikttrogen men familjen är viktigast. Han kan vara skojfrisk, men inte överdrivet, vilket ibland ger ett lite buttert intryck. När han kommer hem från jobbet vill han helst ta det lite lugnt, softa i soffan med ett glas vin och inte göra någonting speciellt. Därav de tunga suckar och bistra miner när frun meddelar att hon anmält dem till allehanda kulturevenemang.

Jag hade en arbetskamrat som var slående lik Tom Barnaby, både till utseende och sättet. Arbetskamraten avled hastigt och olustigt för ganska precis ett år sedan, nyss fyllda 60. Tom Barnaby är väl i ungefär samma ålder, och i det sista av de fyra sista avsnitten som SVT nu visar så påminns han om detta vilket föranleder pensioneringen.

Serien har genom åren varit av högst skiftande kvalitet, och även Tom Barnaby har mot slutet ändrat karaktär en aning. Han är inte riktigt lika butter längre, utan skojar till det lite för ofta och suckar inte lika mycket när det vankas amatörteater. Det har t.o.m. förekommit avsnitt då han nästan (men bara nästan) kunnat vara otrogen. Det är inte den Tom Barnaby jag en gång lärde känna, och inte den Tom Barnaby som var på pricken lik min arbetskamrat, så det känns rätt bra att låta honom gå i pension innan han helt uppslukas av den bizarro world som omger honom.

Men innan dess har vi fyra avslutande avsnitt att se fram emot, och en känsla säger mig att det kan bli lika bra som foto-avsnittet. Eller inte. Men några mysiga mord blir det i alla fall.

The No. 1 dramaserie på svensk teve just nu

2010-01-10  

Kanske är det mina tre dagars tältcampande mitt ute i okavangodeltat som gett mig ett överdrivet intresse för Botswana, jag vet inte, men det är i alla fall inte enbart för att tevetablån just nu inte innehåller vare sig House, Lost eller 24 som jag ser på varje avsnitt av Damernas detektivbyrå på SVT1, trots att jag sett det förut och har dvd:erna.

Inget ont om vare sig Lejonet Elsa, Mitt Afrika eller Hotell Rwanda, men de har bidragit till att vi har en bild av Afrika som en kontinent där allt utvecklingsarbete sker av européer, och utan europeisk inblandning får vi grymma militärregimer. Lägg därtill rapporter om stamkrig i Kenya, tjuvskyttar i Tanzania, korruption i Sydafrika, valfusk och förtryck i Zimbabwe samt aids, hungerkatastofer och inbördeskrig lite runt om så ha vi täckt in det man brukar höra om afrika.

Att se Damernas detektivbyrå (The No.¬†1 Ladies’¬†Detective Agency)¬†känns då nästan som science fiction. Här ser vi en helt annan värld än vi är vana vid; Ett stort, torrt, fattigt, ökendominerat och, hör och häpna, lyckligt land. Ja, lyckligt så gott det går. Hårt drabbat av hiv och med extremt låg medelålder, men ändå. Botswana har sedan det blev självständigt 1966 vuxit från ett av Afrikas fattigaste länder till ett av de rikaste (jämför med grannlandet Zimbabwe), och man har en väl utvecklad infrastruktur, sjukvård och skola. Det som gjort detta möjligt är landets tillgångar av diamanter, koppar och guld… eller är det det? Det finns ju andra länder som haft goda tillgångar och förutsättningar men totalt misslyckats. Nej, vad jag tror är den egentliga anledningen till framgångarna är människorna i Botswana och deras demokratiskt valda ledare.

Men ett land utan rasism, korruption, inbördeskrig… Vad kan man då göra film om? Ja, kanske kan man tappa en läskflaska i kalahariöknen och se vad som händer när den dimper ner bland san-folket. Både Gudarna måste vara tokiga och dess uppföljare är bra och roliga, men givetvis kan man inte nöja sig med några urtrevliga och charmiga bushmen, utan vi får också dras med en vit skolfröken, en vit journalist, en vit djurforskare och ett gäng afrikanska gerillasoldater. Som vanligt bjuds vi på den gamla kolonialsynen på afrikanerna som antingen krigiska militärer eller primitiva infödingar. Utan europeisk inblandning skulle allt falla samman.

Damernas detektivbyrå må vara en brittisk/amerikansk produktion med mestadels amerikanska och brittiska skådisar och baserat på böcker av en brittisk författare, men det kan nog inte bli mycket mer afrikanskt än så här. I stället för att visa på hur eländigt många har det med fattigdom och vattenbrist, för att inte tala om alla dessa föräldralösa barn, så ser vi här en serie om lagom lyckliga, ambitiösa, framtidstroende afrikaner. Hur ofta har vi sett det? Och dessutom så oerhört vackert filmat!

Jag har visserligen bara varit i Afrika i tre veckor varav en i Botswana (och då i de norra delarna, en bra bit från Gaborone och Zebra Drive) men känslan är densamma: Det här är Botswana! Och där blir Damernas detektivbyrå plötsligt mer än bara en vanlig teveserie.¬†För Alexander McCall Smith var en detektivbyrå ett utmärkt sett att kunna få med olika miljöer på ett naturligt sätt. För det här är, som förhoppningsvis alla förstått, ingen deckare. Det handlar inte om brotten i sig, och i grunden inte ens om huvudkaraktärerna, utan det handlar om Botswana. I böckerna kan det ibland gå ett par kapitel utan att de pågående utredningarna ens nämns, men i teveserien kretsar det kring dessa i stort sett hela tiden. Det lugna tempot, som alla som läst böckerna brukar tjata om, blir då inte riktigt lika påfallande men i stort fungerar det alldeles utmärkt. I stället får vi de underbara bilderna från ett mycket vackert land och med miljöer som om man inte varit där kan vara väldigt svåra att bilda sig en rättvis uppfattning om med bara textens hjälp.

Men även om jag tycker att filmatiseringen är lyckad så sväljer jag inte allt, för hur sjutton kunde man skriva in den homosexuella frisören BK? Han finns inte med i böckerna och jag har också svårt att tro att han kan finnas i riktiga Gaborone. Precis som i så många andra afrikanska länder är homosexualitet olagligt i Botswana, och även om landets befolkning är toleranta har förmodligen de som alltför öppet visar sin läggning det inte särskilt lätt. BK verkar lite för bekymmersfri för att verka trovärdig. Kanske hade serien (och böckerna) mått bra av att i stället ha med en dyster, trakasserad gayfrisör, för att visa lite mer av de negativa sidorna av dagens Botswana? Förutom några föräldralösa barn i förbifarten så är det bara Mma Makutsis bror som fått bära den bördan, som om hans aids inte vore nog.

Men jag klagar inte på den positiva snedvridningen utan njuter av det fantastiskt snygga fotot och tycker att Jordens mest fantastiska kontinent behöver all positiv reklam den kan få. Teveserien består av en långfilmslång pilot samt sex stycken avsnitt varav de två sista släpps på dvd i Sverige i februari, och förhoppningsvis ska ryktena om en andra säsong stämma.

Här kommer Kwådd

2009-09-25  

Innan jag häromdagen såg de två första avsnitten av Mannen under¬†trappan hade jag hört att serien börjat bra men ändå var seg och ointressant, samt att mamman i familjen var felcastad.

Först var jag beredd att hålla med, men jag har ändrat mig. Det låga tempot bara förhöjer spänningen, som faktiskt finns där hela tiden, och jag minns känslan från när man såg Twin Peaks – det händer i stort sett ingenting men hela tiden är man livrädd.

Och¬†att Frida Westerdahl inte skulle passa i rollen som Paula kan jag inte hålla med om. Hon förstärker känslan av att Fredrik (Jonas Karlssons rollgestalt) inte riktigt känner sig värdig sin vackra och talangfulla hustru, och när han börjar gå mot galenskap känns förhållandet än bräckligare. Det som kunde ha varit Lilla huset på prärien förvandlas till The Shining.

Efter att ha sett de här två första avsnitten kände jag en sådan stark lust att veta hur det går att jag sänkte mig till den låga nivån att googla på boken. Men allt jag hittade var att någon skrev att slutet är »för bra att avslöjas, måste läsas«… Och en arbetskamrat som läst boken och sett de två första avsnitten vägrar avslöja slutet, men sa att det snart bara blir värre och värre (med betydelsen spännande förstås).

Längtar till del 3 på söndag!

EU-föredömet Kommissarien och havet inte så dåligt som påstås!

2009-09-22  

Tittare och kritiker har sällan varit så eniga som i fallet Kommissarien och havet som kallats allt från dynga till B-film och absolut ingenting därutöver. Men filmerna är faktiskt inte så dåliga som påstås. De är värre!

Som barn tyckte jag att Prusseluskan var lite läskig, inte för att hon ville ta Pippi till ett barnhem utan för att hon pratade så konstigt. Och nu är de dubbade tyskarna tillbaka på Gotland.¬†Kommissarien och havet vimlar av prusseluskor, och även i Tyskland minns man tydligen Pippi Långstrump, vilket förmodligen är anledningen till att Inger Nilsson är rättsläkare med uppgift att helt klart slå fast att det är »definitivt en karl«¬†eller att »ingen kvinna kvan svinga en yxa s嫬†(tror knappast CSI-teamen skulle hålla med). Inger saknar helt den naturliga inlevelse som hon hade i rollen som Pippi, och man önskar nästan att hon också hade dubbats. För ibland har faktiskt även de svenska skådisarna fått ta om sina repliker i efterhand. Kanske för att i rättvisans namn bli lika osynkade som sina tyska kollegor. I en scen där en okänd tipsare ringer från en telefonkiosk är hans mun det enda man ser, och pratet är mer osynkat än Bröderna Fluff, och genomgående är rösterna lika inlevelselösa som om det vore högläsning på mellanstadiet. Men trots att dubbningen är det som kritiserats hårdast är det inte det som är värst.

Nej, Kommissarien och havet har allt: dåliga dialoger, ologiska beteenden, svaga skådespelarinsatser, konstiga klipp… allt är genomuselt. Enda undantaget heter Frida Hallgren, som kanske inte gör någon vidare bra insats egentligen men i jämförelse med övriga ensemblen är hon rena Oscarskandidaten.¬†Och det är ju fullständigt bisarrt att Sverige är det land i Europa som varnas av EU för sitt teveutbud, medan Tyskland framhålls som ett föredöme – av det enda skälet att man produceras serier som¬†Kommissarien och havet!

En tröst är att man som gotlänning får en hel del bonusunderhållning. Pippi Långstrump var delvis inspelad på Gotland, och där kunde Pippi cykla i en del av staden för att i nästa ögonblick befinna sig någon helt annanstans. Men det var okej, eftersom Pippi egentligen inte ustpelades i Visby utan på någon helt annan, ospecificerad plats. Om en film däremot utspelar sig i London eller New York, eller för den delen i Stockholm, ser man väl till att det blir så trovärdigt som möjligt. Tänk när vågen av tyska turister börjar invadera Visby för att vandra i kommissariens fotspår, och så ska vi stackars gotlänningar försöka förklara att man kan inte cykla på Hamnplan för att därefter svänga runt hörnet nerför Norderport och hamna vid ett gulligt litet fiskeläge. På Hansatiden bodde alla Visbybor innanför ringmuren, men i dag är det endast ett fåtal. Ändå har man här förlagt så gott som all handling, som inte sker på en öde strand, till innerstaden. Fast kommissarien själv bor faktiskt inte i innerstaden, vilket kommer att bli extra svårt att förklara för de där tyska turisterna. Vi vet helt enkelt inte hur man kommer till kommissariens hus. Kanske är det någonstans i Stockholms skärgård, eller kanske i Tyskland, vad vet jag. Inte var det Gotland i alla fall.

Trots sin uselhet måste jag erkänna att jag har riktigt roligt när jag ser Kommissarien och havet, som helst ska ses i sällskap så att man kan göra det till en tävling att hitta nästa sak att anmärka på. En av de roligaste scenerna (eller värsta, sorgligaste, uslaste, välj själv) är när kommissarien blir nerslagen bakifrån på Fåröfärjan och insläpad i en liten hytt. Därefter åker alla bilar lugnt av färjan utan att någon har sett någonting. Fullkomligt omöjligt i verkliga livet, givetvis, och ytterligare en i den långa listan anledningar till att Kommissarien och havet nästan (men inte riktigt) skulle kunna bli en klassiker tillsammans med Women of the Prehistoric Planet, Octaman och King Kong vs. Godzilla.

Hade inte haft nåt emot ännu en och annan Drillbit Taylor ändå…

2009-08-07  
John Hughes, Kyle Cooper och sonen James Hughes vid filmningen av New Port South

John Hughes, Kyle Cooper och sonen James Hughes vid filmningen av New Port South

»Det mesta av mina filmer har handlat om vanliga människor. De som bor omkring dig, dina grannar där du växte upp. Människor du ser varje dag men aldrig tänker på. Men om du stannar upp och ser dig om, upptäcker du att det faktiskt pågår fantastiska draman i vartenda ett av dessa liv.«

Ungefär så har John Hughes sagt en gång, och när man tänker tillbaka på hans produktion, och då framför allt det han gjorde på 1980- och tidiga 90-talen, så förstår man precis vad han menade.

»Jag gillar inte collegefilmer« är en kommentar jag hört från åtminstone två personer som inte hade sett någon av John Hughes klassiska tonårskomedier. Kommentaren är i och för sig lätt att förstå, för ser man till schablonen gillar inte jag heller collegefilmer som enbart handlar om några killar (aldrig tjejer) med enda intresse att smita från skolan och istället festa så mycket som möjligt; sex, droger och dåliga underbältetskämt. Men John Hughes gjorde inte ungdomsfilmer, utan filmer om ungdomar. Han förstod att även ungdomar är människor och att även nördar kan ha känslor och faktiskt vara lite coola ibland.»Jag tror det är mer riktigt att porträttera ungdomar som romantiska – att söka relationer, förståelse, hos det andra könet, mer än bara fysiskt sex.« Givetvis är detta anledningen till att filmer som Breakfast Club ochSixteen Candles betytt så mycket för tusentals ungdomar världen över. Ungdomar som deppar över att ens föräldrar och lärare inte fattar någonting, men här är en film som visar exakt hur det är.

En annan sak som tydligt märks i John Hughes filmer är kärleken till familjen. Jag tänker då inte främst på familjen Griswold, utan på filmer som Raka spåret till Chicago och Uncle Buck, men även Ensam hemma. Stora familjehögtider som jul och thanksgiving var ofta återkommande i filmerna, vilket förvisso funkar bra kommersiellt, men samtidigt fyller det sin funktion. Det är givetvis inte lika viktigt för Steve Martin att hinna hem till familjen om det är en vanlig helg, och det är heller inte lika synd om John Candy som får fira den vanliga helgen ensam, men är det thanksgiving blir det genast betydligt mer dramatiskt.

John Hughes gifte sig med Nancy Ludwig 1970, och familjen var verkligen viktigare än karriären för Hughes. Den var så viktig att han lämnade Hollywood när han såg vart hans barn, 15 och 18 år gamla, var på väg, somKjell hänvisade till här. Där nämns även hur John Hughes ansåg att Hollywood överarbetade John Candy till döds. Hughes och Candy var mycket goda vänner, men under John Candys sista år hade vänskapen svalnat en aning. Candy ville nämligen ha fler roller. Han ville vara med i Dutch, Dennis, Ensam hemma 2 samt Bartholomew Vs. Neff (en film som aldrig blev av där Candy och Sylvester Stallone skulle ha spelat sig själva som grannar). Hughes kanske redan då insåg att Candy jobbade för mycket, och därför nekade honom rollerna. Året därpå var John Hughes en av de få inbjudna till John Candys begravning.

Efter flykten från Hollywood till Wisconsin 1994 varvade Hughes ner och slutade regissera. Han skrev manus, producerade några Disneysuccéer samt ett par independentfilmer, men som på Brat Pack- och John Candy-tiden skulle det aldrig mer bli. Vi gamla Hughes-fans behöver inte längre se någon mer Drillbit Taylor som substitut för de storfilmer vi längtar efter och saknar.

Sett endast till hans begåvning slutade John Hughes regissera på tok för tidigt, och på tok för tidigt har han nu gått bort, endast 59 år gammal. Jag hade inte haft något emot att se ytterligare en och annan Drillbit Taylor ändå.

Fotnot: Samtidigt som jag skriver det här hör jag plötsligt Psychedelic Furs brölande saxofon i Pretty in Pink från vardagsrummet. Det är min dotter med kompisar slängt sig i soffan för att se filmen, oventandes om att jag sitter på andra sidan väggen och skriver detta. Jag ska nog göra en kopp kaffe och slå mig ner hos dem en stund.

Det ligger en häst i en sprucken ravin

2009-02-04  

Sveriges nya musikscenI kväll visar SVT sin andra Popcirkus.»Sveriges nya musikscen«,»bättre än bara live«. Håller ni med? Efter att ha visat London Live i några år trodde jag att det fött idén att göra en svensk version, men av första Popcirkus 90 minuter var knappt 40 livemusik. Borde inte vårat lands nya musikscen innehålla lite mer än 44 procent musik? Ser man ett band live, vill man då att det efter varje låt ska komma in en kostymnisse och dra torra skämt och spela dockteater? Skulle inte tro det. Ändå påstår man att det här är bättre än live.

A Camp var lysande, jag hade inte hört mer än singeln från deras nya album, och det här var betydligt bättre än så. Men de fick bara en knapp kvart, en sjättedel av programmet, och det med en fånig apa inklämd mellan låtarna. Även»Alejandro Fuentes Bergström« förlorar på den konstiga mixen – vill man se apan kan man vältra sig i roliga filmer på Youtube. Förra veckans apsketch var dessutom bara en utspädd remix på tidigare Alejandro-material.

Bättre än bara liveKristian Luuk och Per Sinding-Larsen må vara trevliga, sympatiska och smålustiga herrar, men här framstod de som en dubbel Jonas Hallberg. Vi slapp frågor som»vad skriver du först, texten eller musiken«, men hela programmet ingav känslan av ett uppdaterat Måndagsbörsen. Ska Luuk och Sinding-Larsen absolut göra ett musikprogram tillsammans, låt dem åka runt i landet som Fredrik Lindström och undersöka de lokala scenerna. Skulle vara betydligt mer intressant.

Varför kan man inte göra ett Släng dig i brunnen fast med musik? En scen och några liveband, krångligare behöver det inte vara. Men av någon märklig anledning måste man jämt ha med programledare, intervjuer, reportage och sketcher, trots att alla tittare bara väntar på nästa låt. Enda undantaget i svensk tevehistoria som jag kan påminna mig var AB Svensk Rock, som lades ner illa kvickt.

Tittarsiffrorna var inte heller särskilt imponerande. Popmusik på teve är helt enkelt inte särskilt lockande. Anledningen är enkel: Ska ett band framträda på teve spelar de föga överraskande senaste singeln från senaste albumet. Där har man något att lära av Så ska det låta och Allsång på Skansen. Var annars kan man få se inaktuella popartister sjunga gamla slagdängor eller se komiker imitera Peps Persson tillsammans med Peps himself. Förmodligen otänkbart i Popcirkus.

Vill man se riktigt bra musik-TV på en svensk kanal så får man knäppa över till Kanal 9 på veckans bästa sändningstid, söndagskvällar kl 22:55, då man visar Later with Jools. Titta och lär, Kristian och Per.

Vikten av Paul Newman

2008-09-30  

All profits for charityNär jag var i en liten importbutik i Stockholm för några år sedan hittade jag några dressingflaskor av märket Newman’s Own. Hade aldrig hört talas om det förut, men med Paul Newmans tecknade ansikte på etiketten var man ju tvungen att prova. Dressingen smakade kanske inte bättre än andra märken, men genom åren har företaget skänkt över en miljard kronor till välgörande ändamål, något som ger en lång, god eftersmak.

Hans namn fungerar som en kvalitetsmärkning av livsmedelsprodukterna, precis som när det står på en filmaffisch eller DVD-fodral. Även om det kan finnas någon enstaka parentes i meritförteckningen så var han noga med att de roller han valde intresserade honom. Kanske en effekt av långfilmsdebuten, The Silver Chalice (Silverbägaren) från 1954.»Femtiotalets sämsta film« enligt honom själv, och när den en gång sändes på teve bad han via en helsidesannons om ursäkt för filmen.

The Hustler och Katt på hett plåttak i all ära – allra bäst var han alltid tillsammans med Robert Redford och George Roy Hill.Butch Cassidy & The Sundance Kid och Blåsningenär helaftonshollywoodfilmen perfektionerad, dessutom genialt musiksatt med Bacharach respektive Joplin. Precis under ribban, hårt placerat i krysset, satt även George Roy Hills Slagskott, en av historiens bästa och faktiskt viktigaste sportfilmer, där Newman begåvades med brutala bröderna Hanson i stället för en finlirande Redford.

Av 36 olika utmärkelser och ytterligare 47 nomineringar var, enligt Paul Newman själv, Nixons fiendelista den högsta hedersutmärkelse han någonsin fått. Sin enda oscarstaty fick han 1987 för huvudrollen i The Color of Money. Filmen regisserades av Martin Scorsese som i och med Newmans död menar att filmhistorien utan Paul Newman är otänkbar.»Hans närvaro, hans skönhet, hans fysiska vältalighet, den känslosamma komplexitet han kunde trolla fram och förmedla genom sitt agerande i så många filmer – var vore vi utan honom?«

Skådespelaren Paul Newman förlorade vi redan i början av 2007 då han meddelade att det nu fick vara slut med skådespeleriet. Vad vi istället förlorat i och med hans bortgång ärfilmvärldens största filantrop. Det var inte av maktbegär han blev politiskt aktiv och socialt engagerad, utan av ren kärlek och övertygelse. Samma kärlek och övertygelse som han visade i det halvsekel långa äktenskapet med Joanne Woodward.

»Varför strula med hamburgare när man har stek hemma«, som Newman själv så romantiskt uttryckte det.

Scorsese undrade var vi vore utan honom. Jag undrar var vi vore med fler Paul Newman.