Weird Science
Man of skit

2013-07-02  

Man vet att världen är ur led när Kevin Costners skådespeleri är den största behållningen av en film.

Jag säger »en film« men det är inte en rättvis beskrivning av Man of Steel, som verkar bestå av fem, sex olika manus, i olika genrer, tonaliteter och med olika visuella uttryck, inspelade på raken och hopklippta till konfetti, till en narrativ kräkning, till den typen av berättelse som entusiastiska femåringar berättar. Som Axe Cop, ungefär, fast helt utan självdistans, charm eller originalitet. Man of Steel är den sämsta superhjältefilmen i filmvågen som inleddes med Bryan Singers X-Men för 13 år sedan. Utom Catwoman.

Det är en vecka sedan jag såg den här filmen och jag är så jävla arg fortfarande att jag vill skrika rakt ut. Vet inte om den oredigerade vreden går att sammanfatta i ett blogginlägg men det rör sig framförallt om bristande hantverkskunskap, anspråkens totala mismatch med resultatet, och den sumpade chansen att göra ett nostalgiälskat franchise genuint relevant. Många spoilers följer men skit i det ni, ni ska ändå inte se skiten.

En person i min familj har 300 som favoritfilm och gillade Watchmen stenhårt och har därav dragit slutsatsen att Zack Snyder är ganska duktig på att liksom filma existerande seriealbum rakt av. Hen påstår därmed att det bara är det som är problemet. Att Snyder är en bra filmmakare när han har ett bra manus, helst ett färdigt bildmanus, att utgå ifrån. Men att han inte kan hantera att sitta där med ett helt mythos och då blir det så här.

Jag skulle snarare hävda att Snyder antingen helt fundamentalt inte kan göra film eller också knarkar så mycket att han inte förmår koncentrera sig i klippet. Och kanske är det nåt som händer när en film är så här dyr – kejsarens nya kläder – att folk till sist slutar säga emot.

Hans Zimmers musik är exempelvis helt okej. Men nej, den fungerar inte här, ety den i cirka varje sekund av hela filmen används för att hjälpa oss förstå vad vi ska känna och vad karaktärerna känner. Vilket vi förstås förstår ändå, ibland med hjälp av gott skådespeleri, ibland med hjälp av dåligt, allt som oftast (och särskilt mot slutet av filmen) understödda av helt onödiga repliker som verbaliserar allt som pågår. Man tänker osökt på Harrison Ford som under Star Wars-inspelningarna åt George Lucas ska ha sagt ungefär »you can write this shit, but you can’t act it«. (Ibland är Snyder så nervös för att vi inte ens förstår vartåt vi ska titta att han klipper in grupper av människor, gärna Daily Planets redaktion, liksom samfälligt tittande i avsedd riktning). En gång under hela filmen har jag svårt att förstå vad som händer och det är när Stålis och Lois till sist kysser varann. En sak som nämligen aldrig har etablerats är varför eller att de skulle finnas någon attraktion mellan dem.

Ändå är Lois Lane med i ungefär varje scen i hela filmen, också när det är fullständigt orimligt – under militäroperationer, på general Zods rymdskepp, och så vidare. Plus att hon går med stilettklackar på playamark i Nevadaöknen, vilket man enligt min erfarenhet inte kan, men det är en mindre invändning.

Möjligen ligger den där tidigare nämnda musikmattan där, liksom påfallande många voiceover-korsklippta repliker, för att maskera att vissa sekvenser är helt konstruerade i redigeringen för att klumpigt dölja sådant som försvunnit. Tydligast är scenerna där Lois hälsar på hos Martha Kent, sedan möter Stålis på begravningsplatsen, följt av att han ankommer hem. Tidslinjen är uppenbart omskyfflad, oklart varför – kanske bara för att det fanns fem, sex timmar drama ur någon av de andra manusversionerna just där som inte fick plats. Även de mycket rika montagen i början av filmen ur Clarks barndom och Lois jakt på sin räddares identitet tyder på att man där malt ner minst 20 minuter potentiellt starkt material i kvarnen.

En kontrollfråga som jag skulle vilja att varje jävel involverad med film eller teveserier skulle ställa sig i varje stadium av varje produktion är denna: Vad handlar den här berättelsen om?

I frågan om Superman är det inte helt självklart. Nästan alla andra ikoniska hjältar har en sådan kärna inbyggt i sitt mythos, men Stålmannen har inte ett tema som självklart dominerar och därmed måste manusförfattaren välja något. Det verkar som om alla som varit involverade i den här processen har valt lite olika. Det mystiska är att filmen bara ha två writing credits utöver Joe Shuster och Jerry Siegel, som skapat karaktären: Christopher Nolan och David S Goyer för story och Goyer igen för manuset. Om det verkligen bara ligger en författare bakom detta haveri, vilket jag i och för sig inte tror en sekund, är han antingen en idiot eller utsatt för en maktgalen regissör, se ovan.

Ett av manusen som ligger till grund för den här soppan – möjligen det bästa – har handlat om självuppoffring. De tre pappakaraktärerna i filmen dör alla för att rädda en värld de tror på och utan det temat är den väldigt utdragna specialeffektscenen med pappa Kents hjältesjälvmord helt meningslöst. Det förklarar också Jesus-ikonografin när Superman stiger ut ur rymdskeppet för att rädda Lois (dock inte varför Jor-El har skickat ut henne i rymden med information han själv skulle kunna ge sin son som han står och pratar med, eller varför de inte passar på och desarmerar hela skeppet när nu sonen fått tillbaka sina superkrafter). Det bibliska är ganska konsekvent genomfört, Jor-El är Gud och hans avatar den Helige Ande och Pa Kent ett slags Josef/Yoda.

Möjligen finns det något av apokryferna i filmens enda riktigt bra minuter, dem där vi följer det mycket välspelade barnet Clark och hans kamp med sina gryende krafter. Den filmen, det dramat – undrar om inte detta är Christopher Nolans input? Eller är det bara för att jag vill credda honom med det jag själv gillar? – hade man ju gärna kollat på i en och en halv timme.

En annan av filmerna var tänkt som en ren action-treaktare. Den skulle ha en jättelång inledning på planeten Krypton, i ett slags datoranimerad estetik som involverar mycket flygande actiondinosaurier och sådant. Sedan skulle det följas av en övermättat realistisk estetik på jorden, med action kring kollapsande oljeriggar och sådant, för att kulminera i en fusion mellan världarna när Zod anländer på jorden och hela New York/Metropolis förvandlas till en steril datoranimation.

Det är en skitdålig idé, framför allt för att hela Krypton är ett enormt art direction-misslyckande: en dyrt och konsekvent skapad värld där inte ett enda föremål eller rum ger en känsla av att nåt slags människovarelser bor där, att något som helst liv eller historia eller hantverk har utspelat sig på platsen. Och för att det blir visuellt osammanhängande. Men det spelar ingen roll eftersom allt är så sönderklippt att endast spår av en sådan struktur kvarstår.

Vänta, undrar ni kanske, sa jag tre pappor fär en stund sedan? Ja, en annan manusversion handlade uppenbarligen ganska mycket om fäder och söner och förväntingar och plikter. I den filmen är Jor-El kanske inte med jättemycket och hans motsvarighet på jorden,  vetenskapsmannen spelad av Richard »Toby Ziegler« Schiff har en viktigare roll. Liksom Jor-El, som han ska spegla, är han nämligen indragen i ett slags maktkamp eller intressekonflikt mellan de militära och vetenskapliga sfärerna i statsapparaten. Denna konflikt etableras tidigt i filmen i scenen där Lois Lane dyker upp på en militär forskningsstation i Arktis.

Den plotten är dock helt bortklippt så kvar i filmen finns nu bara en onödig äldre manskaraktär helt utan funktion som nästan aldrig interagerar med Superman, eller någon annan heller för den delen, men som på slutet får vara med på ett skitviktigt mission där hans uppgift är att med livet som insats trycka i en rymddiskett i en rymddiskettdrive. Kanske hade den handlingen också haft användning för en tidningsredaktion. Det har den här filmen inte, vilket inte hindrar att den är med mycket och i grupp.

Jag har tänkt mycket på den sjukt lösryckta sekvensen där snubbarna från redaktionen försöker gräva fram en sekretarare under en massa bråte. Min enda förklaring är att Jor-El nånstans tidigt i filmen pratar om att Kal-El måste ge världen hopp, så att människorna sedan ska kunna ha mod att hjälpa varandra. Därför delas bossfighten upp i två delar så att Stålmannen får konfrontera sig själv på andra sidan planeten mellan människorna får rädda varann i New York. Tyvärr har den här betydelsen av striden helt försvunnit eftersom ingenting, absolut ingenting av mellan raderna-karaktär förmedlas i det färdiga resultatet. Jag är inte helt säker på i vilken av de hypotetiska manusversionerna den grejen hör hemma heller.

Och apropå Zod undrar jag: Om du är badassgeneral på jakt efter en planet för ditt folk och hittar en fruktbar och bördig planet där ditt folk dessutom är osårbara och kan flyga – varför skulle du då vilja terraforma den till partikelnivåer där ni inte har superkrafter? Alla som växer upp där kommer ju tåla miljön, det är grundligt etablerat. Överlevarna som skulle behöva lite tid att acklimatisera sig är typ nio stycken. Och som vi ser när Zod tar av sig hjälmen kan han pga viljestyrka själv klara den processen på ungefär fem minuter.

Och hans rymdskepp, som alltså är ett rymdfängelse som han har custat. Hur kommer det sig att det passar ihop med den tusentals år gamla terraformingmaskinen han plockade upp på vägen? Och Jor-El-avataren ombord, varför är han allvetande och har en massa tricks för sig medan Superman och Louis är ombord och sedan typ helt maktlös och passiv tills Zog evigheter senare kommer ihåg att stänga av honom? Han är den sämsta femtekolonnen nånsin.

Alltså, man får göra dåliga, osammanhängande filmer. Men då ska det vara lågbudgetdesperation eller likgiltighet för intern logik som är orsaken och slutresultatet säljas som en kul grej bara. Men den här filmen trailrades som en seriös reboot, som ett emotionellt starkt drama. Det är det inte. Det är hundratals miljoner kronor med ren skit. Och det gör mig galen, för med ett bra manus kunde detta ha blivit något viktigt och intressant.

Den kunde ha varit ett intressant tanke-experiment om vad som skulle hända om mänskligheten och särskilt amerikanerna idag, i en post-9/11-värld med omedelbar nyhetsrapportering och mer eller mindre gränslös makt koncentrerad hos det militära, skulle komma i kontakt med fientliga krafter från rymden. Det här temat är med i Ziegler/Schiffs plotline i några minuter.

Den kunde också ha varit en intressant actionfilmsallegori om illegal aliens i samma post 9/11-samhälle, om vem man kan lita på och vem som får räkna sig som amerikan och människa och hjälte och så vidare. En kort replikväxling alldeles på slutet anspelar på detta, liksom det emotionellt helt oengagerande valet som Stålis måste göra mellan sin korrupta och utdöda ursprungskultur och den »ädla« jordiska/amerikanska. (Ja, de hade fått jobba lite på det här temat för att det inte skulle vara sjukt vidrigt, men glimtarna som finns med nu är mycket intressanta).

Och allra värst är förstås att filmen inte handlar om mänskligt lidande och massdöd, trots att den evighetslånga inledningen på Krypton och hela Zods grievance bygger upp just för detta. Filmen inleds med att en planet går under och den avslutas med att typ hela Manhattan kollapsar. Men Superman, med sin superhörsel och supersyn hör inte en enda människa skrika, ser inte en enda person under rasmassorna, upplever ingen conflict of interest under någon endaste sekund när han river ner hela världen han påstår sig beskydda.

Då finns det inget drama kvar, inga känslor alls; då handlar filmen inte om nånting utan är bara ett tomt och meningslöst skal som vältrar sig i (emotionellt, narrativt och moraliskt) meningslöst våld. Vilket, guys, gör det extra mycket inte alls okej att samtidigt visuellt associera till 9/11.

Jag hatar mig själv för att jag ändå vågar hoppas på att del två, som rimligtvis måste handla om Lex Luthor, ändå skulle kunna vara sevärd. Men det förutsätter att alla som varit i kontakt med det här haveriet omedelbart får kicken. Tyvärr ser det ju inte ut att bli så. Tyvärr ser det ut att bli Snyder igen. Min vrede känner inga gränser.

Skämshyllan: Teckningar i marginalerna

2012-09-15  

Jag skäms för att berätta om orsaken till den långa pausen i mitt skämshylleprojekt, men att komma ut som lite ogenomtänkt är väl egentligen hela idén, så here goes: strax efter mitt förra inlägg tappade jag min laptop i golvet, och på grund av många komplicerade orsaker som involverar fraser som »mot bättre vetande« och »osannolikt nog« så hade jag inga backuppar över huvud taget av något på den datorn. Inklusive bland annat alla mina texter, manus och artiklar från de senaste fem, tio åren, en podcastinfrastruktur som inte är att leka med, och de utförliga anteckningarna från mitt färska skämshylletittande av American Splendor (2003). Det snällaste jag kan säga om hur jag har mått kring detta är att det åtminstone känns lite renande att aldrig behöva städa de tretusen filerna som låg på min desktop.

Jag är generellt lite kluven till den amerikanskt öppenhjärtiga neurotiska gnällmanligheten. Larry David har jag knappt vågat ge mig i kast med, Woody Allen får mig ofta att gnissla tänder trots att jag också tycker han är genialisk, och hantverksmässigt felfria filmer som Sideways lämnar mig ändå i grunden kall bara för att jag inte känner mig inbjuden till deras värld. Just Sideways är antagligen orsaken till att jag väntade så länge med att se Splendor. Paul Giamatti är förstås fantastisk, men hans neurosgubbar är liksom inte folk man vill hänga med, tänkte jag.

Det skulle visa sig att American Splendor inte alls är provocerande på samma sätt. Detta beror framför allt på att Harvey Pekar inte är sjukt privilegierad. Han sitter inte på en vingård eller nånstans schysst i New York och gnäller. Till och med när han erbjuds privilegier andra eftersträvar (som uppmärksamhet i teve) saboterar han hellre situationerna än tackar och tar emot eftersom han genomskådar att mycket av statussystemet ändå bara är kattguld. Vilket får mig att fundera över hur mycket av de Plågade Kreative Mannens bitterhet och alienation i de andra gnällgubbshistorierna beror på att de inte vågar erkänna för sig själva hur tomt allt de sträcker sig efter egentligen ekar.

När Harvey Pekar, både den riktige och Giamattis tolkning (bägge har ungefär lika framträdande roller i filmen) är besviken på sitt liv och på världen känner jag att han har ett case – men jag önskar också att han kanske skulle få slappna av nån gång och vara lite lycklig. Huruvida han någonsin är det blir inte helt klart av filmen. Möjligen i någon utsträckning inom sin okonventionella familjekonstellation. Om du som jag har den brittiska dvd:n av American Splendor, missa inte extramaterialet där paret Pekar besöker Cannes-festivalen med filmen. De må vara framstående konstnärer på serieområdet, men de är fanimej också verklighetens folk. Deras inställning till glamouren känns ovanligt sund.

När American Splendor kom ut omhuldades den som ni säkert minns omedelbart som ett mästerverk. Jag missade den då men köpte dvd:n ganska snabbt, under ett specifikt småberusat besök till Borders kvällen efter min sista tenta i Oxford, en kväll då jag kom hem med väldigt många sannolikt mästerliga filmer av vilka jag ännu inte sett någon utom denna. Att filmen mycket riktigt visade sig vara ypperlig är knappast en överraskning så jag försökte närma mig den med en annan fråga i bakhuvudet: är den fortfarande lika bra?

Ja, och nej.

Objektivt sett är det här strålande filmkonst. Skådespeleriet är fortfarande på exceptionellt hög nivå, filmens art direction och de ständiga växlingarna mellan spelfilm och teckningar, pseudodokumentärt och helspelat, allt detta fungerar lika bra som förr. Men det finns också något nästan lite instängt i den genomkomponerade formen som man kanske inte framträdde lika tydligt för snart tio år sedan eftersom den då låg mitt i zeitgeisten.

När tio år till har gått kommer vi antagligen att betrakta American Splendor som ett lysande exempel på en älskad, tidigare estetik. Men idag hamnar den stilmässigt i ett mitt-emellan-tillstånd och känns liksom lite daterad. Den tonsäkra kombinationen av undergroundserie- och indiefilmsestetik blir liksom lite för perfekt, ansträngd på gränsen till krystad. Å andra sidan är det ständiga tomkrystandet och överanalyserandet en lämplig spegling av Harvey Pekars världsbild och den instängda känslan illustrerar förstås hans vardag alldeles ypperligt.

American Splendor är också ett intressant tidsdokument på ett annat sätt, nämligen för ögonblicksbilden av hur Harvey, Joyce och Toby åker till en annan stad för att se Revenge of the Nerds. Detta vid en tidpunkt då »nerd« verkligen var ett skällsord, så fult att det på engelska än i dag undviks av nördar till förmån för det återerövrade »geek«.
Harvey tillämpar något slags narrativ- och klassanalys på Revenge of the Nerds och ser den som föraktfull, dess nördar som karnevalkonungar som ändå ska ligga i rännstenen till kvällen. För Toby Radloff är nördens själva synligheten filmen i stället en vändpunkt, ett monument för självkänslan. Den resan dokumenteras sedan kärleksfullt av Pekar i American Splendor-serierna, vilket gör verklighetens Toby till något av ett kändisoriginal i sig självt – bland annat i Killer Nerd-filmerna – vilket sedan kan fiktionaliseras igen i denna film som i något slags mycket verkligare mening representerar en nördarnas revansch.

Även här är extramaterialet värdefullt, särskilt det gamla MTV-inslaget med Toby (se YouTube-material här) och klippet där han själv hyllar Judah Friedlanders tolkning av honom som klockren. Så blir American Splendor bland mycket annat trovärdig som kärleksförklaring till alla källartrollsoriginal där ute som kanske, men antagligen inte ens idag, fått den sociala upprättelse Revenge of the Nerds uppenabrligen för en del av dem var den första vårbrisen av. En grupp av källartroll som, när jag tänker efter, även Harvey Pekar på andra sätt själv tillhörde.

Harvey Pekar dog i juli 2010. En mycket sällsynt aspekt av American Splendor är att han själv hann medverka i den stora spelfilmen om sitt liv och se hur slutresultatet kom att hjälpa även hans serier att nå en större publik.

Utfall: Har du mot förmodan American Splendor osedd är den absolut värd din tid. Jag gav ändå bort mitt ex av dvd:n för att göra plats i hyllan för den alla seriealbum jag inspirerats att köpa.

Skämshyllan: Om debattklubben må ni berätta

2012-08-03  

Feelgoodfilmen är min alldeles särskilda guilty pleasure, träningsfilmen min stora passion, och står det dessutom »baserad på en sann historia« på DVD-omslaget är jag såld, hur ointressant filmen i övrigt verkar eller hur tråkig dess namn är. Och där får man ju börja, att The Great Debaters (2007) inte är någon rafflande titel, hur oroligt koncentrerade Denzel Washington och Forest Whitaker (som bägge egentligen spelar biroller) än ser ut på bilden.

Att Oprah är filmproducent är ingen nyhet och vi som gillar pedagogiska snyftare med ryggradsstärkande och själaboostande budskap vet förstås vad man har att vänta när hennes namn dyker upp i förtexterna. Men detta att Denzel Washington regisserar? Vad betyder det? Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Han har bara regisserat Antwone Fisher (2002) tidigare. Jag tyckte om den filmen, det är jag relativt säker på, men jag minns inte mer än så. Det var nåt på ett skepp och att nån, kanske Antwone Fisher, blev djupt orättvist behandlad. Någon får upprättelse. Det är möjligt att huvudpersonen dör. Som jag minns det var den till sin genre ett så kallat Viktigt Drama. Nu ser jag att manuset är av Antwone Fisher. Den filmen tycker jag att ni ska hyra om ni inte har sett den.

The Great Debaters tillhör också genren Viktigt Drama, dock undergruppen Viktig Film Producerad Av Oprah, och det betyder att allt det brutala också ska innehålla ett specifikt slags värme och skönhet, ett lite softat skimmer över vintagekostymerna och gärna inslag av rå och köttigt genuin blues på soundtracket. Man skulle kunna argumentera för att denna mycket välskådespelade films största stjärna egentligen är dess production designer, som heter David J Bomba, och jag menar det inte ironiskt – allting är väldigt snyggt, och snyggt filmat också. Men någonstans där mellan inspelningsmiljö och kamera uppstår ändå en liten biton av Hallmark-sentimentalitet som jag vet gör denna typ av film outhärdlig för många tittare. Själv är jag däremot van från många år av sportnostalgifilmstittande så hos mig slinker det ner utan motstånd.

Filmen utspelar sig kring svarta Wiley College i ett trettiotals-Texas där afroamerikaner kan vara professorer och tala sju språk men fortfarande tilltalas »boy« av lusfattiga kriminella vita småbönder och bli lynchade hipp som happ medan sheriffen ser åt ett annat håll. Fackföreningarna är på väg in och bygger vissa broar över hudfärgsgränserna, men tidiga aktivister möter brutalt motstånd från de landägande klasserna, och de som engagerat sig i rörelsen utpekas sedan gärna som kommunister i samhället i övrigt. På Wiley finns en dröm om att bekämpa förtryck med utbildning och våld med vältalighet och filmen följer en debattlubb genom sin mest framgångsrika säsong någonsin – laget blir det första från en högskola för afroamerikaner att möta en rosahyad, det vill säga »vit«, debattklubb. Filmen kulminerar i en radiosänd debatt på självaste Harvard.

»Debating is a blood sport«, förklarar Denzel i filmen, som gör ett relativt förtjänstfullt case för att det här faktiskt var på liv och död. Det finns ögonblick, specifikt en lynchningsscen och en bild på ett brutalt misshandlat polisvittne, som skär rakt igenom den där propra sötman jag tidigare beskrev. Och det känns intressant, till och med Viktigt, att få bekanta sig med den här eran, den generation och intellektuella miljö som skulle producera medborgarrättsrörelsens stora kämpar.

The Great Debaters lider som historiska dramer så ofta gör egentligen bara av två problem. Att den är fullständigt förutsägbar även för den som inte känner till den aktuella berättelsen. Och att plikten att berätta om Det Viktiga överskuggar plikten att tex få karaktärerna att kännas som verkliga människor av kött och blod. Denzel Washington själv kör på ren charm – han kan bättre men är väl distraherad av regiuppdraget – och Forest Whitaker på lättheten som kommer från att spela en roll som är så okomplicerad att han hade kunnat ringa in den. Det finns en fin scen mellan herrarna där de plötsligt börjar kännas som verkliga människor, med resultatet att resten av filmen framstår som ganska tvådimensionell. Faktum är att alla i debattlaget också är väldigt bra, särskilt en ung skådespelare vid namn Nate Parker, som jag skulle ha förväntat mig en mycket större karriär av på basen av den här prestationen. (Möjligen var det en felbedömning från hans sida att året efter spela ena titelrollen i Rome & Jewel, en moderniserad musikalversion av Romeo och Julia som är rankad 3.7 på IMDb).

Manusförfattaren Robert Eisele, tidigare inblandad i ett asiatamerikanskfranchise som heter Vanishing Son och latinodramat Resurrection Blvd, skulle två år senare skriva sportfilmen Hurricane Season som jag omedelbart blir pepp på att hyra – den handlar om ett skolidrottslag av Katrina-flyktingar. Inte för att han är ett geni, utan för att han identifierat en nisch där jag som tittare känner mig hemma.

Följande dag ger jag bort mitt ex av The Great Debaters utan betänkligheter och har därmed tjänat in en extra centimeter hyllplats, men det betyder ju inte att filmen var dålig. Om du är en sån som gillar att gråta till Remember the Titans eller har en oförklarlig kärlek till filmer där medelklasskvinnor lär barn i ghetton läsa genom att öppna lyrikens eller självbiografins magiska värld för dem, då kommer nog även denna film att kännas helt sevärd. Dessutom har den för mig en liten bonuston av samma njutning man kan få av West Wing eller av en John Grisham-roman: att det helt oavsett kvalitet alltid är trevligt med berättelser där högutbildade, välformulerade människor jobbar långt in på natten bland högar av böcker och papper för att möta en omöjlig deadline.

Skämshyllan: Conan och manligheten

2012-07-05  

På 25-årsjubileumsvisningen av Robocop när filmen strax ska börja vänder sig min vän Valde till mig och säger att det här, det var hans manliga förebild när han växte upp. Öh… vem? Robocop?

»Ja«, svarar han. »Ja, efter Conan då, förstås.«

Det undslipper mig att jag faktiskt inte sett Conan, ingen av filmerna faktiskt, och eftersom kamraterna känner till Skämshyllan hjälps inget annat än att omedelbart boka in en barbartittarkväll. Herrarna enas om att jag inledningsvis ska se den första filmen, av John Milius, och att jag ska se den i HD, eftersom ingen av dem har sett den i HD. (Därmed förpassas den gamla DVD:n omedelbart till historiens skrothög.) Sagt och gjort.

Jag medger att jag har haft en del fördomar om Conan. Visst har jag många närstående som älskar – och gärna citerar – filmen men jag har trott att det är lite samma som när dessa snubbar, ety det oftast är snubbar, också uppriktigt tycker att Dimmu Borgir är riktigt bra musik om man vill chilla lite. Alternativt att Conan-idoliserandet är en kärleksfull nostalgi, som den man kan känna för Willow tills man faktiskt ser om den. (Det har jag inte vågat men rapporterna är oroväckande.)

Orsaken till att jag hade filmen i hyllan har mer att göra med min inneboende komplettionism – den som kan sin fantasyhistoria vet att Robert Howard faktiskt är precis lika viktig som JRR Tolkien. Barbarfilmgenrens inverkan på fantasygenrens livaktighet i vår generation är helt avgörande. Utan Conan, ingen Game of Thrones, för att bara ett självklart exempel. Men i djupet av mitt hjärta trodde jag att det här, det skulle vara skit, och inte nog med det: sexistisk skit.

Jag hade fel. Conan the Barbarian (1982) är ett mästerverk. Jag vill inte spoila upplevelsen för er som inte har sett den, men gör det, och gör det i HD. Precis som Lawrence of Arabia bygger denna nämligen i förvånande stor utsträckning på episka landskap till episk musik (av Basil Poledouris).

Någonstans på de legendariska DVD-kommentarsspåren, som jag inte har hört, sägs det att filmen egentligen är att betrakta som något av en musikal. Trots att ingen sjunger förstår jag poängen: replikerna är få och musiken får tala, särskilt för de stridande männen. Kvinnor och trollkarlar har i något större utsträckning mål i mun. Under Conans hela relation till flickvännen Valeria säger han fem ord till henne on camera.

Detta har nog delvis att göra med den unge Arnold Schwartzeneggers starka brytning. Men inte bara. Det går fan inte att komma ifrån att den här filmen är genomkomponerad och konsekvent, och frånvaron av dialog är inte en fix, den är ett grepp. Bortsett från en kort dialogsnutt i början av filmen då Conan är liten går det hela 20 minuter tills han säger något, och då säger han så här: »To crush your enemies, see them driven before you, and hear the lamentation of their women.«

Conan the Barbarian är en film om ett krigarsamhälle av stam- snarare än feodaltyp, där en ung pojke kidnappas av ett annat folk och uppfostras i fångenskap till den perfekte krigaren. När han är fulländad blir han frigiven och så står han där, i världen, med ganska begränsade handlingsmallar och en enda drivkraft – inte heder, som hos tex Tolkien, utan hämnden. Vad ska han göra? Vem ska han bli? Det är ju rätt uppenbart att det som följer är en äventyrsroadmovie men det är inte dumt.

Även manuset är av Milius och min kompis snack om manliga förebilder blir superintressant när man tittar på vad denne halvt bortglömde filmskapare annars är ansvarig för. Jag skulle våga påstå att Milius är en av de osjungna nyckelfigurerna när det gäller konstruktion av maskulinitet under den senare halvan av 1900-talet. Han har varit inne i manusen till Jaws och Dirty Harry-filmerna (»Go ahead, make my day«), skrivit Apocalypse Now (med några andra) och uppfunnit the octagon (se där ett ord som skriker efter all caps: THE OCTAGON!!!!!), spelplanen eller ringen i Ultimate Fighting.

Milius må vara NRA-konservativ, och filmen innehåller självklart en hel del 1980-talsbyster i den fantasyomslagsestetiska traditionen, men det ska sägas att Conans flickvän är en kompetent doer som inte behöver räddas av honom – snarare tvärtom – och som dessutom skulle platsa på den ypperliga tumblrn Women Fighters In Reasonable Armour.

Men vänta, säger du kanske nu, Conans introreplik, är det inte rape & pillage där? Läs igen. En underlig grej med Conan är att han må vara en krigare med taskiga konfliktlösningsstrategier, men han är inte en douche. Åtminstone inte med genrens mått mätt. Slutscenen är ett fint exempel på det. En kvinna underkastar sig honom och i stället för att markera överhöghet räcker han henne handen.

Det som gör filmen allra mest sevärd är dock varken Arnold eller Milius, utan James Earl Jones i en av sina allra finaste roller. Hans ansikte är så trollbindande att man efter ett tag börjar tycka att till och ned den sinnessjuka pannluggen är fin. Karaktärens namn, Thulsa Doom, är ett slags barbarfilms-shibboleth. Om du aldrig kan ta en figur med det namnet på allvar ska du nog inte se Conan the Barbarian. Men om du kan sätta det åt sidan, eller till och med frammana en inre åttaåring som tycker det är awesome, då ska du bumpa upp den här filmen på tittlistan snarast.

Skämshyllan: När det blåser i Bens hjärta

2012-06-28  

Min kärlek till Sandra Bullock är komplicerad men gränslös – jag vill se allt hon gör, men det är ofta ganska kackigt. Min avsky för Ben Affleck som skådespelare är precis lika stor som min kärlek för Bullock, eftersom allt han rör vid (med några klart skinande undantag, ni vet nog vilka) förvandlas till bajs och kartong. Det är därför jag inte förmått mig se Forces of Nature (svensk titel Ödets makt) trots att den är från 1999 och jag haft den i hyllan i säkert sju år eller mer.

Rent statistiskt vet man ju att en film med Sandra Bullock och Ben Affleck i huvudrollerna kommer att vara usel. Den enda orsaken till att jag har köpt den på en utförsäljning i en videoaffär är min hemliga plan att en gång i framtiden skriva det definitiva verket om Bullocks karriär.

Forces of Nature är en variant på det gamla klassiska Planes, Trains and Automobiles-temat: X [Person] måste ta sig till Y [plats] senast b [tidpunkt] men möter ständiga komplikationer. På vägen drar X på sig en jävligt störig reskamrat och oväntad närhet uppstår. Här är det Ben Affleck som på grund av en mängd osannolika men genremässigt fullt acceptabla förvecklingar håller på att missa sitt eget bröllop. Sandra Bullock spelar den vilda, sexiga, men känsliga kvinnan, en messed-up scrapper som fått en unge i tonåren och sedermera försörjt sig på allt möjligt från telefonförsäljning till exotisk dans och som kanske, om resan går väl, nu är på väg till sin andra skilsmässa. Ljuv musik uppstår. [SPOILERS FÖLJER].

Fast det gör det ju inte, främst på grund av att hela road trip-sekvensen som tre fjärdedelar av filmen består av i stor utsträckning bygger på att Sandra interagerar charmigt, småsjälviskt och ibland lite råbarkat med folk de möter på vägen och fullständigt förtrollar dem medan Ben tittar på. Just förtrollelsen är ganska lätt att tro på. Bullock är en komedienne med fysisk stil och duktig på att spela oslipad, i grunden för mycket girl next door för att övertyga som tuffing, vilket här är perfekt, eftersom även rollen i grunden är en big softie. Bens karaktär, som praktiskt nog också heter Ben, har däremot egentligen inget att göra i hela filmen (utom en gång då han utför hjärt-lungräddning och det får vi egentligen inte se alls). Hans gryende känslor för Sandra/Sarah, liksom hans tvekan inför den stundande livslånga monogamin, måste kommuniceras helt i hans ansiktsuttryck när han iakttar den känsliga vildkvinnan in action. Det förstår ju vem som helst som känner till Ben Affleck att det inte kommer att funka.

Ben verkar i stället helt ljummen och menlös inför Sarah tills han, plötsligt, har blivit fångad av en stormvind och dödskär (man ba’… wtf?) och ska bryta upp sitt äktenskap (och man ba’…wtf? Kinda harsh?) tills han i den stora upplösningen konfronteras med sin brud i stormens öga, så att säga, och kommer på att han älskar henne mer än nånsin, att han faktiskt har gjort det hela tiden, och att de visst ska gifta sig, men nånstans där det inte regnar. Det här löser förstås wtf nr 2, men det gör det med en gigantisk slut-wtf i stället, särskilt som Sarah – som han dumpar utan ett ord – är fullständigt oberörd av att bli lämnad.

Alltså, Ben är en loser, och hon har sagt åt honom att han inte alls är så kär som han tror. Men det är ändå lite tråkigt, särskilt på grund av det implicita och helt okommenterade klassperspektivet. Sarah är en ne’er-do-well som uppenbarligen aldrig fått nåt gott av livet, utom en son hon förlorat, och hon förväntar sig inget gott och får det inte heller. Under filmens gång blir hon bestulen på alla sina pengar och alla sina besparingar, 20 000 dollar som skulle kunna förändra hennes liv, och hon tar det med samma slagen-hund-attityd som den slutgiltiga dumpningen. Plotten med de 20 000 dollrarna är så dum och slarvas bort så fullständigt att jag inte vill beskriva den men jag vill ändå nämna att bröllopet som Ben och hans brud ställer in för att, fuck it, det regnar – garanterat har kostat mer än 20 000 dollar. I de överlånga slutmontagen gosar Ben och hans fru på Hawaii medan Sarah som har återförenats med sonen tecknar stormväder med kritor.

Regissör är Bronwen Hughes som efter detta inte fick så mycket big screen-chanser (detta var hennes första biofilm) och jag har svårt att bedöma om det var rättvist. Mycket av det som är uselt här handlar antagligen att det var så man gjorde mainstreamfilm 1999. Hughes använder visuellt det kaotiska vädret för att kommunicera karaktärernas känslor, en smart strategi om en av dem ljuger för sig själv om sina känslor och den andra är Ben Affleck. Men hon överandvänder också montage av människor som har roligt – aldrig särskilt kul för oss som tittar – och låter sina huvudpersoner dansa etnodans i slow-motion i en hagelstorm till ett slags bluegrass-ambient som för tanken till, men inte är, den samtida Moby-succén Play. (Tricky, U2, Propellerheads och Cubanismo! är med och daterar soundtracket).

Jag är ändå glad att jag såg den här filmen, främst för att den inledde samarbetet mellan Sandra Bullock och hennes sedermera ständige vapendragare Mark Lawrence. Som i deras senare filmer ser man redan här att snubbarna är veka och fega, tjejerna äventyrliga och drivna och inte alltid helt säkra på att de trivs i de roller som samhället erbjuder dem. Det är inte otänkbart att huvudrollen här är skriven för Bullock och hade Ben Affleck ersatts med i princip vem som helst annan hade den här filmen möjligen kunnat landa nånstans i samma kvalitetsklass som Two Weeks Notice. Nu är det som att den fullständiga bristen på kemi och fungerande dialogscener tvingade fram… nå, ett överflöd av dansmontage.

Blythe Danner och Steve Zahn gör fina prestationer med det usla materialet (även om de, okej, kanske allra främst kommunicerar ett slags storögd förvåning över hur mycket dåligt skådespeleri som pågår omkring dem). Bäst är Richard Schiff som turistguide i lustig halmhatt i en av de sista rollerna han spelade innan han blev Toby Ziegler med oss alla.
Målet med den här processen var ju att minska antalet filmer i hyllan och det är ju inte av kvalitetshänsyn jag sparar denna. Men det tror jag faktiskt jag ska. Jag tror jag ska grunda en kartong på vinden som heter »Bullock« och parkera den däri. Trots citatet på omslaget är filmen inte »ustyrligt morsom«. Faktum är att det helt oförklarligt inte finns en enda rolig scen i hela filmen. Det är kanske därför den danska DVD-upplagan måste citera WNBC-teve i puffen. Det finns inga orsaker för någon av er att ödsla er tid på den här skiten.

Årets sommarserie på WS: Skämshyllan

2012-06-27  

Ju äldre jag blir, desto mer stressad blir jag av den enorma mängden grejer jag har i mitt hem. Alldeles särskilt gäller det alla typer av informationsenheter. Det fanns en tid, före internet och före det (lagliga) streamingsamhälle vi allt mer närmar oss, då det var meningsfullt att äga böcker och filmer bara utifall att. Idag är det inte så längre. Om jag en dag vaknar upp och tänker att, fan, jag skulle verkligen vilja se Paradisets barn, då kommer den att finnas tillgänglig även om jag inte har köp-VHS:en i hyllan längre.

Jag har så småningom insett att varje osedd film, varje oläst bok, varje obläddrad tidskrift och varje bortglömt plagg längst in i garderoben förutom en kostnad –skiten ska ju med varje gång jag flyttar – också är ett stressmoment för mig, ett litet myggsurr i utkanten av medvetandet. Det är som om jag genom att införskaffa grejerna, eller ha accepterat dem i gåva, gjort ett löfte att också faktiskt engagera mig i dem. Bortsett från den rent ekonomiska investeringen (som alltså ökar för varje flytt, för varje lägenhet i vilken plats har upplåtits till min Hymypoika-DVD) så representerar oceanen av grejer också nåt slags miljömässig skuld. Jag kanske inte behövde äga The Vikings. Det var bara nåt som liksom slank ner mellan mjölken och tandkrämstuben i kassakön på Ica. Men nu har detta exemplar producerats, enkom för mig, och blotta tanken på att ge bort filmen utan att ha sett den ger mig nåt slags nervösa utslag.

Egentligen finns det bara två slags filmer det är meningsfullt att äga idag: filmer man älskar, oavsett om kärleken är välförtjänt eller inte, och filmer man misstänker att upphovsmännen kanske försöker förtiga. Därmed behåller jag gärna Sound of Music, men också Sandra Bullocks Fire on the Amazon. (Skulle man råka äga ett ex, tex videobandat från teve, av någon aldrig-releasad raritet är det förstås också vansinne att göra dig av med den och, i mitt tycke, dessutom nästan en plikt att digitalisera). Rätt mycket av det andra kan man faktiskt låta vandra vidare. Min livsstil inkluderar nästan inget casualtittande av bakfyllekaraktär längre. Jag ser inte 250 filmer om året. Och skulle jag sitta framför tv:n 250 gånger är det långt mer sannolikt att jag skulle kolla på någon av de fantastiska teveserier jag missat.

Men nu har jag semester för första gången på obeskrivligt länge och det öppnar för en unik chans – att se några av de där filmerna jag har och skäms för. Skäms för att de verkar usla, skäms för att jag inte sett dem trots att alla har sett dem och hyllar dem, skäms för att jag har lånat dem av någon för sju år sedan och fortfarande inte sett dem, skäms för att jag har köpt dem på fyllan.

Utan att röra mig ur fläcken kan jag enkelt rafsa ihop 15 stycken DVD:er (och skulle jag anstränga mig lite och stiga upp ur soffan skulle de bli många, många, många fler). Bara detta slumpmässiga skämsurval representerar 22 cm hyllplats. Tretton är filmer. Två är miniserier. Det verkar helt orealistiskt att se dem alla medan det fortfarande är sommar, men tio borde väl gå? Tanken på att få det gjort, att minska stressen och öka platsen, den sporrar mig. Jag börjar omedelbart fantisera om att bära ner videobandspelaren från vinden för att plöja de där sista gäckande VHS:erna också – de har ju grym utdelning i hyllcentimeter relativt tittad timme! För att inte tala om att jag i någon utsträckning uppenbarligen vill se alla de här filmerna. Annars hade jag gjort mig av med dem för länge sedan.

Härmed inleds sommarprojektet Skämshyllan på Weird Science. För varje skämsfilm jag ser lovar jag att skriva om varför har jag filmen, vad tycker jag om den, och huruvida jag efter detta mogna övervägande kommer att spara den eller ge bort den. Jag inbjuder också mina WS-kolleger att delta. Och knatar bort till datorn för att rulla den första filmen, Forces of Nature, enligt blurben på omslaget »Ustyrligt morsom«.

Kan man vara emot rymdnazister?

2012-02-09  

Den finsk-tysk-australiska rymdnazistkomedin Iron Sky släpper sin officiella affisch och den är inte storartad. Vilket alltså är skönt. För precis som alla andra goda nördar har jag känt en närmast pliktskyldig pepp för projektet, jag har hisnat inför snygga teasers och drabbats av high concept-genialiteten i filmens tagline »In 1945 the Nazis went to the moon. In 2018 they’re coming back.« För att inte ens tala om lämpligheten i att Laibach gör soundtracket. Jag har ett enda problem med Iron Sky, ett problem som jag vet gör mig rätt underlig i min sociala miljö, men jag tycker inte att det är särskilt roligt med… med… ja, de har inget namn riktigt, men jag brukar tänka på dem som Comic Book Nazis. Kanske »underhållningsnazist« skulle funka som svensk term.

Eftersom jag är uppvuxen på Indiana Jones har det varit en svår process att komma till insikt om denna smakpreferens och kanske komplicerades den ytterligare av att jag alltid har varit både historiemedveten och -intresserad. Inte så att jag är andra världskrigsnörd (jag har okej koll) men när vi fick göra specialarbeten i skolan gjorde jag mitt om Marvel-seriernas historia. Där kan jag min skit. Jag har min Kavalier & Clay under kontroll, så att säga. Jag vet att det finns en stolt tradition av skurkaktiga nazister som får på käften av Captain America och att den är äldre än USA:s deltagande i andra världskriget.

Att nazisterna vilifierades i den samtida populärkulturen både i propaganda- och underhållningssyfte är helt begripligt. Det är inte heller särskilt konstigt att de efter kriget, då vidden av regimens vidrighet blev känd, blev så gott som synonyma med den mänskliga ondskan både på individ- och systemnivå. I fiktionen var nazisten närmast att betrakta som en praktisk arketyp. Det var okej, för alla människor kände till den förfärliga verklighet som berättelserna hänvisade till utan att beskriva rakt ut. Samtida satir hade inte alltid finessen hos låt säga Chaplins Diktatorn, men den existerade liksom ändå i ett sammanhang där Tredje riket inte var en fiktiv region jämförbar med Westeros och Tatooine.

Problemet är att den kopplingen på många håll är kapad nu, men inte överallt. Det är som William Gibson säger, att vi lever i framtiden med den är ojämnt distribuerad. Man träffar fortfarande människor, också i Sverige, människor som inte ens känns uråldriga, som överlevde Förintelsen eller förlorade sin familj eller hela sin värld i det kriget. För dem var det inte särskilt länge sedan och hela tanken på att nazister är sexiga eller roliga eller parodiska i sin ondska djupt bisarr, eller direkt osmaklig. Samtidigt träffar man förstås också ännu oftare människor för vilka andra världskriget är så länge sedan att det i det närmaste preskriberat. Det är historielöst och dessutom farligt. Om Tredje riket, nationalsocialismen och Förintelsen reduceras till stoff för sentimentala kärleksromaner och serietidningstillspetsad superskurks-ondska tappar vi fullständigt kontakten med lärdomen som så många människor betalade det yttersta priset för: att ondska inte är en essentiell egenskap hos en särskild avart av humanoider – »nazisten« som en liknande kategori som »zombien« – utan något de flesta av oss kunde ha varit en del av. Kan bli en del av.

Av dessa orsaker bävade jag inför Captain America: The First Avenger. Klart man vill att Cap ska åka till Europa och slå nassarna på käften, helst Adolf Hitler själv i egen hög person. Men hur gör man det utan att förminska kriget, cartoonifiera lidandet, trivialisera veteranernas uppoffringar? Uppenbarligen genom att ta bort nazisterna helt och hållet och ersätta dem med Hydra, en organisation så ond att dess hejdukar heilar med två händer. Ingen dålig fix, om ni frågar mig, och filmen blev ju rätt skön som helhet också.

X-Men-filmerna har däremot jobbat på ett lite annat sätt och där är jag mer kluven. Jag minns att jag var mycket rörd i tonåren av nån gammal Marvelserie där någon – Xaviers gamla flickvän? – flashar till sin tid i koncentrationsläger. Magnetos levande minne av Förintelsen har dessutom länge varit den organiserande metaforen för hur mutanternas position i Marvels universum beskrivs och uppfattas, inte minst av honom själv, och man kan argumentera för att den berättelsen (över tiotals titlar i tiotals år) är en av de mest ambitiösa populärkulturella uppgörelserna med folkmord och antisemitism, precis lika viktig som Maus. En viktig drivkraft i den berättelsen är dessutom Magnetos frustration över just historiens relativa hastighet, att andra har glömt vad som hände, vad som kan hända, att historiska skeenden som formade hans värld inte äger samma giltighet för alla andra människor.

I den första X-Men-filmen var Magnetos barndom relativt smakfullt hanterad. (Hans första barndom; vi ska inte gå in på allt det där med Mutant Alfa här). Men så kom filmen heller aldrig närmare koncentrationslägren än till en symbolisk port. Varför känns det mer okej? Är det bara för att Bryan Singer vet vad han sysslar med och jag älskar Ian McKellen och associerar dem bägge med seriös film? Uppenbarligen är filmens övergripande kvalitet en faktor, för om jag i fantasin klämmer in samma flashbackscener i skit som Fantastic Four blir det så fel att jag måste kräkas lite vid tanken.

Efter X-Men: Last Stand fick en Sheldon Turner (The Longest Yard) i uppdrag att skriva ett manus för en origin story-film om Magneto. Uppenbarligen handlade den filmen ganska mycket om hur Xavier, en soldat som är med och befriar koncentrationsläger, träffar en torterad och traumatiserad ung man som, bla bla, ni fattar hur svårt det hade varit att göra det här på ett värdigt sätt. Filmen stoppades, men en del av handlingen hälldes in i X-Men: First Class i stället.

Jag tyckte X-Men: First Class var en bra superhjältefilm och gillade faktiskt dess försök att placera in mutanterna i existerande politisk historia. Det rimmar väl med Marvels historia som förlag, Stan Lees sätt att ta sig an politiska frågor liksom lite från sidan och Uncanny X-Men som ett slags flaggskepp just för sextiotalsgenerationen av titles (den hade premiär 1963, två månader före mordet på Kennedy). Men jag är inte alls lika säker på att det var en jättesoft idé bygga om Sebastian Shaw till en kombination av Hugh Hefner och Josef Mengele. Igen, om man hade känt när man tittade att det här var en uppgörelse – i superhjältesagans stiliserade form – med barntorterande nazister hade det väl gått an, men jag tyckte att det bara var spekulativt. Att då hade det kanske varit bättre att faktiskt göra X-Men Origins: Magneto, och låta filmen handla om Förintelsens psykologiska arv i stället för att kryddas med en supernazist som så klart visade sig vara inte bara o- utan också övermänsklig. Kittlande, men inget som har något med oss att göra.

Det har helt enkelt blivit lite för härligt med nazister. Lite för underhållande. Och jag vet det för jag tycker ju så själv också, att zombienazister på fjället är ett vinnande filmkoncept och att en skolklass heilande Hitlerjugend på månens mörka sida är lika näpet provocerande som, nå, Hipster Hitler. Det är bara det att sedan intervjuar jag Förintelseforskare eller nånting och får en klump i magen av allt som är så snyggt och fucking jävla clever. Nazister ska inte vara underhållande om inte målet är att parodiera dem, men att parodiera en fiende som man redan har vunnit över är att trivialisera sin egen seger.

Det knäppa är ju att till och med filmer som The Girl With the Dragon Tattoo och Valkyrie, som bägge på sina sätt försöker sätta in nazismen i ett samhälleligt och psykologiskt sammanhang, antagligen är lättare att finansiera just för att det är så underhållande med nazister, samtidigt som allt färre i publiken greppar vad de egentligen handlar om och varför.

Vilket för oss tillbaka till Iron Sky. Jag önskar att jag inte vore så pepp. Jag önskar att jag inte visste vad Samuli Torssonens specialeffektsmagiker – ett team på 15 pers i Tammerfors – kan göra med en bluescreen och typ lite tops, två gem och en bit kartong. Jag önskar att Iron Sky inte vore en komedi. Jag önskar att den var ett seriöst ukroniskt drama där 1940-talets nazism konfronterades med vårt samhälle idag – kittlande, men meningsfull. Det kan ju hända att den blir en sådan film trots att den är en komedi; många bra och goda människor har jobbat med projektet.

Men jag får ont i magen, av ovanstående skäl, och är som sagt lite lättad när de för första gången släpper nåt som inte är mindblowing, även om det bara är en affisch. Så att jag har en orsak att säga att det är too soon, eller snarare: too late. Att vi kanske ska sluta tvådimensionalisera nazisterna nu, både av anständighetsskäl och för vårt eget bästa.

Hur det ska gå till har jag inga förslag om. I en annan flik av min browser har jag IronSkys webbshop och på något sätt känner jag mig ändå dragen till deras Gegen Raumnazis-tygmärke. Fan, jag känner mig till och med sugen att investera i filmen. Men det känns inte helt okej att jag tycker så.

A is for AWESOME

2011-06-27  

Man skulle kunna säga att jag har varit tyst här på WS hela våren. Man skulle också kunna säga att det har varit ett slags test. Medan ni har tittat på tusentals teveepisoder och sett omtalade filmer har jag nämligen på rättshaveristiskt manér bokstavligen använt ett halvår till sett samma film om och om igen. Jag önskar att jag skämtade men det gör jag egentligen inte. Jag har sett det senaste årets bästa film… fem gånger? Sex gånger? För varje gång har jag blivit argare över att den inte fick några Oscars, över att mina kolleger osynliggjort den med sin tvära tystnad, över att den saknades på årsbästalistorna, över att Bert V Royal inte är ett namn på allas läppar.

Bert V Royal, undrar du förstås. Ja, han skrev år 2010 års bästa film. Den regisserades av Will Gluck. Will Gluck? Ja, han är framför allt producent. Han har skrivit lite teve. Var involverad i Andy Richter Controls the Universe. Men jag ska fan inte behöva droppa Andy Richter för att motivera dig att se den här filmen! Den heter Easy A och den är ett mästerverk.

Min käre vän Jaakko brukade säga så här: vår generation har det gamla testamentet och det nya testamentet. Det nya testamentet är Mean Girls. Det gamla testamentet är Clueless. Våra religioner bygger i grunden alla på Heathers, som kan betraktas som Moseböckerna. Guess what, Jaakko? Vi får göra plats i den heliga skrift, för Easy A är en uppenbarelse och Bert Royal är min profet.

1) Upplägget

Att bygga en high school-film på en litterär klassiker är något manusförfattare vanligen gör för att de inte har några egna idéer. Easy A bygger inte på, den är en diskussion kring Hawthornes The Scarlett Letter, dess tema (horstämpling) och hur ämnet både har och inte har förändrats under det senaste århundradet. Man behöver dock inte ha läst boken själv, eftersom den sammanfattas i ett fint filmmontage som också pedagogiskt klargör skillnaderna mellan 1930-talsfilmatiseringen och versionen med Demi Moore.

Royal har utöver en litterär förlaga också en egen idé. Filmens huvudperson Olive (Emma Stone) är nämligen inte slampa egentligen – hon bara låtsas att hon har legat för att komma ur en jobbig situation. Tyvärr råkar den populäraste tjejen i skolan, som också är kristen fundamentalist (Amanda Bynes), höra nödlögnen. Ryktet sprider sig och det tar inte många dagar förrän Olive har ryktesprostituerat sig: hon berättar mot betalning att hon ligger med folk som behöver den status detta innebär för att överleva gymnasiet. Att hennes egen situation samtidigt försämras fattar hon inte omedelbart. Hon är ju redan horstämplad? Hon vill ju bara hjälpa till? Hur illa kan det bli? Illa. Så illa att ett presentkort för 150 dollar på Office Depot inte riktigt duger som tröst.

Det bisarra är att det här ändå varken blir en deprimerande eller sunkig film. För att vara amerikansk mainsteamunderhållning är den chockerande radikal, men den håller också för progressiva, låt oss kalla dem »svenskvänliga«, värderingar. Första gången jag såg Easy A var min dejt en manlig RFSU-veteran i trettioårsåldern; sedan dess har jag sett den med feminister, med hipsters, med aktivister, med bögar, med straighta, med normisar. Alla har älskat den. Ingen har någonsin sagt »uh, det hade ändå varit bra om budskapet här…«

Easy A är konstruktivt sexpositiv, queer-pk och ansvarstagande. Ändå är den jävligt rolig och humorn hur tidvis hur snuskig som helst.

2) Skådespelarna

Jag har alltid varit lite kluven till Amanda Bynes, som jag gillar mer som idé än för det hon faktiskt levererar. Och det är en rimlig kritik mot Easy A att en så uppskruvad roll som den fundamentalistiska cheerleadern hade tjänat på någon som jobbar mer med nyanser. Någon som, till exempel, alla andra skådespelare i filmen. Emma Stone i huvudrollen är quirky utan att behöva vare sig göra ett nummer av det eller för den delen förminska sig själv till nåt slags bedårande älva. Hon spelar förresten Gwen Stacy i The Amazing Spider-Man, vilket ger mig lite hopp även om den filmen.

Så vilka andra är med? Thomas Haden Church spelar Olives favoritlärare. Lisa Kudrow spelar hans fru (hon är fortfarande cirka Phoebe, men här funkar det alldeles ypperligt). Patricia Clarkson och Stanley Tucci är Olives föräldrar. Och ju oftare jag ser om filmen, desto starkare drabbas jag av Dan Byrd, som spelar bögkompisen som kläcker idén om låtsasprostitutionen. Konversationen där han försöker hålla en skämtsamt kamratlig ton medan han de facto hotar med självmord om inte Olive går med på att låtsas ligga med honom är bland det svåraste och bästa som någonsin har skrivits för en high school-komedi. Och han äger den. Han har total kontroll.

Vem fan är Dan Byrd?  Han erkar spela nån som heter Travis i Cougar Town, som jag inte har sett, och ha gjort ett inhopp i några avsnitt av Heroes. Jag hoppas han får en enorm karriär, men det kan vara svårt, eftersom han ser ut som en ung Oliver Platt.

Skolans rektor spelas förresten av Malcolm McDowell, vilket är en jävla tur eftersom det krävs en viss raspig pondus för att leverera repliker som »This is public school. If I can keep the girls off the pole and the boys off the pipe, I get a bonus.«

3) Dialogen

Eftersom alla på bion utom jag och de jag tvingat dit var 14-åriga tjejer vet jag att Bert V Royals manus fungerar på den primära målgruppen. Jag vet också att ungefär 70 procent av innehållet flyger högt över deras spökligt mobilskärmsupplysta, popcorntuggande, fnissiga små huvuden. Det är till och med så att ett slags sekundärshow ibland utbröt i salongen. Jag skrattade rått åt ett skämt om politiska skillnader i fiktiva delstater:

»You’re thinking of Disneyland. Disney World is much more liberal.«

»Oh yeah! I always forget Disney World went blue in the last election.«

Sedan skrattade fjortisarna, förvirrat, åt mig. Det bjuder jag på.

Manusets ton kan bäst beskrivas som om Aaron Sorkin hade skrivit en 1940-talistisk screwballkomedi. Att skådiserna alls hinner andas är något av ett mirakel. Det är mycket, mycket långt borta från naturalistiska beskrivningar av hur tonåringar pratar – duh; uppenbarligen förstår de ju inte ens vad karaktärerna säger – och det ska Royal ha tack för. Men det är också ett snäpp kvickare än hur tonåringar i låt oss tex säga Joss Whedons universum pratar. Det är därför man kan se den här filmen hur många gånger som helst.

För att bespara er tretusen tecken roliga citat går jag raskt vidare till nästa punkt.

4) Familjen

Det finns bara två riktigt, riktigt goda familjer i populärkulturen som jag kan komma på. En är Veronicas tvåmannafamilj med sin pappa Keith i Veronica Mars – en konstruktiv och varm relation som ju tyvärr naggas lite i kanterna av den frånvarande alkoholiserade modern, familjens klassresa nedåt, Veronicas våldtäktstrauma och den potentiellt incestuösa kärleken till hennes, kanske, halvbror. Man kan med andra ord lära sig en hel del parenting skills i Veronica Mars men man vill ju egentligen inte ha hennes, eller pappans, liv.

I Easy A finns en precis så konstruktiv relation i hela Olives familj. Det är tveksamt om Stanley Tucci och Patricia Clarkson någonsin har haft så roligt som när de spelade upp detta lyckliga äktenskap. Visst är föräldrarna lite disträa; deras kärlek till varandra är så stark och blind att det i små detaljer kan gå ut över barnen – mamman utser till exempel alltid pappan till familymember of the week, så han får alltid välja vilken DVD familjen ska titta på. Men att bli tvingad att titta på The Bucket List är trots allt ett rätt litet pris att betala för föräldrar som ser när du är i trubbel, frågar om du behöver hjälp, och litar på dig när du svarar nej, inte än, jag klarar mig.

Det dyker upp situationer i Easy A som inget i min erfarenhet som någons barn, f.d. tonårsplastförälder eller popkulturkonsument hade förberett mig på. Vad gör man om ens unge säger att det här ryktet man kanske kommer att höra på stan om att man har syfilis inte stämmer? I den här filmen vet föräldrarna hur de ska agera i sådana stunder.

Det är en fantasi, självklart, men det är ju high shcool-komedier allt som oftast oavsett. I den här filmen sitter ungdomarnas värld ihop med det vuxnas olika sätt som när jag tänker efter är ganska sällsynta i genren. Tonårsbus och tonårsdumbryt får fullvuxna konsekvenser, men det betyder förstås inte att kidsen själva skulle vara mogna att hantera det helt själva. Att Olives familj är så fullständigt trygg, emotionellt och materiellt, håller filmen som helhet i ett positivt tonläge, trots ämnet.

En snygg detalj är att hon dessutom kanske är adopterad. Det är åtminstone hennes lillebror, vilket diskuteras i en genial sekvens då mamman påpekar att alla i familjen var sena i puberteten. Vad spelar det för roll? undrar lillbrorsan, som är svart. Jag är ju adopterad. »WHO TOLD YOU?« rasar pappan överdramatiskt, på ett sätt som får en att misstänka att just dessa fraser tillhör familjens rutiner. »Vi skulle ju berätta det för dig när tiden var mogen.« Huruvida Olive är föräldrarnas biologiska barn framgår inte. Det spelar ingen roll, så varför etablera det? Att låta bli normaliserar helt nya tittargrupper in i den bäst fungerande kärnfamiljen i Hollywoods historia.

Vilket inte betyder att manuset skulle vara särskilt PK. Senare sätter sig pappan vid köksbordet med denna sin svarta, kanske nioåriga son och frågar honom som ett roligt skämt i nåt slags trevligt, opersonligt cocktailpartytonfall: »Where are you from, originally?«

5) Kaxigheten

Ett litet stycke in i filmen, kanske en fjärdedel in, klagar Olive på att hennes liv är så tråkigt. Hon skulle hellre vilja att hennes liv var som en klassisk high school-film, helst skriven av John Hughes. Att hennes vardag skulle innehålla lika stora ögonblick som höjdpunkterna i Breakfast Club, Sixteen Candles, Ferris Bueller’s Day Off, Can’t Buy Me Love eller Say Anything. Hennes monolog illustreras med klipp från filmerna.

Det vore ju dumt, för att inte säga väldigt dumt, att göra så i en film som inte höll måttet mot dem alla. Men det gör Easy A. När man kommer till sekvensen har Bert V Royal redan bevisat sig och vet att vi vet hur bra han är. Det är väldigt kaxigt. Det är en bra kaxighet. Det är en kaxighet som säger att han vet att denna må bli en sleeper hit, men att ni aldrig kommer att missa en av hans filmer igen.

Lökigt och laddat hos Windsors

2011-02-09  

Det bästa i The King’s Speech är inte replikerna. Det är stunder som Helena Bonham Carters kärleksfulla och humoristiska halva blinkning till sin stammande man, mitt i en puss med ansiktet mycket nära så att ingen annan ser. Talterapeutens nördige son som på evigheter inte lyfter blicken från boken vid faderns Shakespeare-ryck, trots att han egentligen vill titta, bara alltför medveten om att han är för gammal nu för att leka med sin pappa. Colin Firths plågsamma stamningar, sväljningar, kluckanden och stakningar, både han och vi lika hypermedvetna om varje stavelse som till sist korsar hans läppar i den här filmen. Och det är inte minst Michael Gambon som den George V, dement och skräckslagen, med ett fast grepp om sjuksköterskans hand och en sidlänges blick på alla människorna i rummet han inte längre känner igen, människorna som stirrar och förväntar sig saker som han längre inte förstår.

Det finns en elegans i det, i att den här familjetyrannen som förorsakat sonens stamning inte har några ord kvar. Men framför allt är det rena skådisfesten. Jag känner en doft av den där glädjen som Ian McKellen osar av i genrefilmer som Da Vinci-koden och Sagan om ringen, detta att oavsett vilka känslor han spelar (med den äran) så läcker det igenom att han har enormt kul. När Gambon ger rummet den där Blicken, tänker jag: »det var enormt snyggt, detta«. Och: »undrar vad som stod i manuset just här? Hittade han på det själv?« Och: »Shit, det här är en ganska lökig film, va?«

För grejen är att The King’s Speech är både enormt underhållande och enormt fånig. Den marknadsförs som ett allvarligt drama om manlig vänskap och kampen mot ett svårt socialt handikapp, men är samtidigt, snarare, en lättsmält publikfriande kostymfilm som gottar sig åt – jag skulle vilja säga vältrar sig i – i klassamhällets tossiga små egenheter, familjen Windsors skandalösa dejtingtraditioner och dess nedärvda förtryckskultur.

Att en kung abdikerar på andra världskrigets afton presenteras till exempel i sitt politiska kontext, men ögonblicket får aldrig en tyngd som skulle distrahera oss i publiken från att samtidigt tänka triviala tankar om Charles, Diana och Camilla. Vilket, som sagt, i biosalongen inte kändes som ett problem. Efteråt var jag ändå förvånad över hur allt detta tunga runt Firth-karaktärens personliga prövningar blivit så fjäderlätt, så svartvitt, så trivialt. Att Edward VIII abdikerar är liksom inget problem för, vet ni vad? Han skulle ändå inte ha blivit en bra kung! Det vet vi för att han i champagnekällaren medan han väljer årgångsbubbel åt sin erotiskt avancerade flamma säger om proletariatet att »Herr Hitler will sort them out.«

Det är möjligt att repliken symboliskt representerar en historisk sanning; det var förstås en rätt vanlig åsikt i överklassen även i Sverige vid den här tiden. Men det är framför allt representativt för ett manusarbete där reductio ad hitlerum är ett litet pris att betala för att alla hela tiden ska förstå vem som har rätt och vem som har fel. Samma typ av Hollywoodmässiga 1A-konventioner leder till manusets enormt lökiga och direkt onödiga konfrontation i Westminster Abbey (det här är inte ens en spoiler, så många gånger har vi hört dessa »du har svikit mig«-tal i olika filmer).

Komplexitet och nyanser lyser med sin frånvaro så till den grad att jag på slutet utöver rörd –¬†ety det fungerar – också blev lite fnissig. Att problematisera monarkin var liksom inte aktuellt. Kungar kan vara dåliga för att dom är själviska nazister, monarkin kan beskrivas som dålig för att den tvingar individer till jobb i familjeföretaget mot sin vilja. Visst illusterar filmen att osunda hierarkier kan uppstå när vissa familjemedlemmar är utvalda av Gud att regera över andra familjemedlemmar. Att samma människor vid den här tidpunkten också var utvalda genom det genetisk-historiska lotteriet att regera över en fjärdedel av jordens befolkning är däremot inget det var intresserant att ifrågasätta.

The King’s Speech hör liksom inte hemma med filmer som The Queen i det högaktningsfulla-men-problematiserande registret. Den är rena matinéunderhållningen, vilket Michael Gambon så tydligt illustrerar med sin mästerligt utförda Galna Blick. The King’s Speech är, känner man på sig, en film gjord för amerikaner. Jag säger det med all kärlek, grundligen skolad som även min sirapsblick är i den amerikanska underhållningens kvasi-intellektuella traditioner.

Därför är det både ironiskt och storartat att Colin Firth, med sina många fruktansvärt tvådimensionella rollprestationer i smartare underhållningsfilmer, här spelar bättre och sannare än han någonsin har gjort. Tilldelad sitt livs roll spelar han skiten ur den eftersom han liksom inte verkar ha märkt att helheten är ganska larvig. Jag tror det är därför filmen fungerar, det går liksom inte att värja sig mot hans naiva allvar. Den ofta ännu mer manértyngda Bonham Carter matchar lyhört sin karrikerade men färska och älskvärda drottningmoderfigur till Firths allvar. Hon, eller Firth, eller regissören Tom Hooper, eller stämningen på inspelningsplatsen, får sedan alla andra att älska liv i det ganska fåniga materialet. (Undantaget är Timothy Spall, vars Winston Churchill-tolkning är så obegripligt grovhuggen att han hade platsat i en brittisk Christmas Panto).

Sammanfattningsvis är The King’s Speech lätt att älska men svår att respektera. Jag har bara ytterligare en fråga åt manusförfattaren David Seidler. Om nu talterapeuten Logue redan vid sitt första möte hade hittat på en smart metod för att få den annars stammande kungen att felfritt läsa innantill in en bandande mikrofon, och om nu det fria Europas öde var beroende av att samma man flera år senare skulle kunna läsa innantill, utan publik, i en isolerad radiostudio, varför använde de inte samma knep? Varför använde de inte hörlurstricket? Varför i hela friden har vi tittat på hela den här jävla filmen om författaren i den kulminerande scenen redan har glömt vilken premiss han etablerade i början?

Tio uppfyllande tankar om Avatar 3D

2009-12-22  

avatr1. Min kusin Sabine i Connecticut, projektledare, mamma, 50+, uppdaterade nyss sin Facebook-status till »Go see AVATAR!! What an experience!!«¬†Det är därför Avatar är en game changer: den har en bred publik av vanliga människor – lite på samma sätt som T2, som ju på sin tid gjorde specialeffekterna till ett fristående försäljningsargument igen. Kommer ni ihåg att tekniken då kallades »morphing«? Det¬†öppnade dörren för den ocean av hisnande skönhet och frånstötande skit som nu kallas »CGI« – en ganska meningslös term om man beaktar vidden på vad den ska rymma, inklusive Avatar. Vi kommer raskt att behöva en ny mainstreamvokabulär. I den mer specialiserade världen av actionfilmer och genreunderhållning har ribban direkt höjts på både kort och lång sikt. Avatar är måttet på vad som går att köpa för pengar och sedan kränga ut just nu – och det är dyrt, så det kommer att ta ett tag före revolutionen kommer. Spektakulär fantasiunderhållning kommer att ligga i täten. Jag kan rapportera att mina förväntningar på Guillermo del Toros Mountains of Madness har stigit något extremt. Men redan om 18 eller 36 månader är animationsteknologin och motion capturen (eller vad det nu är Cameron använder) mycket billigare, och publiken mer 3D-van. Då har hela spelplanen förändrats för alla och ja, kanske representerar det här tillsammans med digital distribution och globala premiärer biografbranschens räddning.

2. Det visuella berättandet i Avatar, som bild för bild verkligen är jättevacker, är däremot inte särskilt hisnande eller alls överraskande för en publik som intresserar sig för genrefilmer, avancerad animation och dataspel. Jag kom på mig själv med att tänka »åh, det här är verkligen snyggt, lite som den där EVE Online-trailern som jag älskar«. Bilderna på duken är pretty much exakt vad vi genre-konsumenter redan i årtionden föreställt oss i fantasin, även om de förstås inte brukar vara fullt lika spot-on utanför skallen. Det finns liksom redan en visuell grammatik för hur man hanterar space marines (cue Warhammer 40k by way of Starship Troopers) eller för hur rymd- och djungelfantasy ska kännas (lite Le Guin, lite Fantasia). Men trots bristen på nyheter ska Cameron ha en eloge för sitt casual sätt att bara totalt lyckas med grejer som mechas och drakar. Och för de små, genomtänkta detaljerna (brandsläckare på väggen i cockpit, kroppsspråket hos drakflygarna). Förstå mig rätt – det här är beröm: han har kanske inte presenterat nåt nytt men han har fullbordat det gamla.

3. Berättelsen följer till punkt och pricka den klassiska strukturen i tusentals vakna-upp-till-en-magisk-verklighet-berättelser. Det här är Matrix, eller Garth Nixs Sabriel, eller för den delen T2: vardagsvärlden etableras, den magiska världens existens avslöjas, dess betydelse omvärderas, en konflikt eller uppstår mellan världarna där de ofta konkret sammanblandas, resolution. Det är därför det känns lite tråkigt också när det är spännande – för att jag såg den här filmen nyligen, och den hette Stardust. Jag raljerar, men ni fattar.

4. Å andra sidan, vilken berättelse vore bättre lämpad för att demonstrera en »ny«¬†teknik? Det är inte en slump att manuset är fullt med karaktärer som spionerar på varann, tittar på videodagböcker och skärmar och hjärnscannar och rituellt hälsar på varann med orden »jag ser dig«. Filmens sista bild bekräftar förstås att det är just det det hela tiden har handlat om: en ny blick, bättre ögon. Och där sitter vi med brillorna på, lätt åksjuka, och inser om vi inte är höga på spektaklet att vi precis har betalat 150 spänn för att titta på en, typ, glorifierad Sony Bravia-reklam.

5. Avatar levererar sense of wonder. Det gör den. Särskilt i flygsekvenserna.

6. Den visuella rikedomen tar upp så mycket processorkraft att det är svårt att få grepp om det politiska innehållet, som jag misstänker är övertydligt och möjligen naivt. Det ekologiska budskapet är självklart starkt, liksom kritiken av en resurskolonial utrikespolitik. Men det finns nåt lite konstigt och intressant i det också. Jag blev väldigt förvånad över hur starkt berättelsen i slutstriden fokaliseras till aliensen – eller snarare, hur detta faktum att synvinkeln är deras tillåts dehumanisera de mänskliga soldaterna, som slaktas så det står härliga till. Får man det i en film från ett krigförande USA? Sedan kom jag på att de inte är amerikansk militär, de är military contractors hos ett privat företag, Blackwater-snubbar. Jag tror att den detaljen gör det mycket mer acceptabelt att kritisera verksamheten. Fast hade jag varit republikan och ur en militär familj hade jag nog kanske valt att lämna salongen mot slutet – trots att Quaritch sannolikt är den hårdaste first recon-veteranen i Amerikansk filmhistoria. Det bästa är när hela hans arm har fattat eld och han bara fortsätter, tralala, som om inget hade hänt.

7. Några av krigs- och flyktingbilderna på aliensen är gripande på ett sätt som motsvarande bilder på människor i ett specifikt etniskt och kulturellt jordiskt kontext kanske inte skulle vara. Den politiska agendan är uppenbar men man känner sig inte lika smutsig som när en trivial actionfilm passar på och slänger in lite bilder på tex lidande palestinska eller somaliska familjer. (Även om man sympatiserar politiskt sitter man ju och skäms för att man har valt att lägga sin energi på en actionfilm i stället för nåt slags verklig handling). Å andra sidan kände jag mig manipulerad av att Na’vi-folket har samma erogena zoner som människor – dvs gillar att kyssas – och också gråter av rörelse. Varför skulle de det, på en främmande planet med annars så igenomtänkt creature design? Jo, för att publiken ska förstå att det är synd om dem fast de inte är som oss. Och det kan vi väl hantera även om de så skulle uttrycka sorg genom att spruta slem från under naglarna? Nähä. Tack för förtroendet.

8. Skådespeleriet är väldigt bra. Överallt. Jag upprepar att jag inte vet nånting om tekniken bakom filmen men jag antar att det vore oekonomiskt att animera ansiktena utan nåt slags motion capture i botten, och det fungerar fruktansvärt bra. Det finns inte heller något uncanny valley-problem över huvud taget: man köper för filmens ändamål att allt levande är levande. Avatar får Beowulf att se ut som den där Carpenters-filmen med stop-motion Barbie-dockor.

9. Under allt det uppenbart symboliska och visuellt mättade ligger det nånting genuint intressant och kämpar om luft, och det är det som gör att jag tänker se om Avatar: den handlar i grunden om virtualitet och identitet, om transhumanism och om kollektiva medvetanden av den typ som vissa människor menar att internet redan representerar. Huvudpersonen är ett slags reboot-standin för sin döde bror; hans medvetande laddas upp och ner i en lånad kropp; aliensen delar medvetande med andra varelser, sin planet och varandra…¬† Det är inte de existentiella frågorna från Asimovs Stiftelse eller ens the Borg, det här är frågorna från Dollhouse – fabler för vår tid, för våra rädslor och förändringar. Och om Avatar visar sig ha bärkraft utöver sin mäktiga yta lär det bero på att den är en hoppfull saga om teknologins förenande möjligheter.

10. Jag såg filmen i lördags. Det var skönt med snön och den tysta staden efteråt, jag ville helst det skulle vara tyst och så mådde jag lite dåligt av all input (det var också då jag rafsade ner de nio punkterna ovan på en lapp, för att inte huvudet skulle sprängas). På södagen hade jag glömt hela filmen och kom först på kvällen ihåg att jag sett den. Just nu känns det som att den är inkapslad i min hjärna, helt separat från all annan erfarenhet. Det kan bero på att den är ett fantastiskt mästerverk på ett nytt språk som utmanar min kognitiva kapacitet. Eller så kan det bero på att den består av spunnet socker. Det enda som kvarstår efter 48 timmar är ett kladdigt avtryck i negativ, ett vagt minne av sötma och illamående. Självklart ska du se den. Men helst med förväntningarna så lågt ställda som möjligt. Då fungerar det, ungefär.