Weird Science
Hatad actionregissör levererar fullgod zombieaction

2012-09-27  

Den tyske schlock-entreprenören Uwe Boll oräknad, finns det någon filmskapare som är så dissad i nerdkretsar som Paul WS Anderson? Lika hatad och hånad som hans långtagningssugne och snart The Master-aktuelle namne är älskad och hyllad. (Det är som om WS blir lite extra irriterande bara för att han har fräckheten att heta likadant som lill-Altman.)

En snabb titt på PWSA:s kommentarssida på IMDb är rena trollskogen av febrigt hat, strösslat här och var med ett hoppfullt »Stop the hating!« Ett troll hotar med stryk, ett annat särdeles elakt troll kallar honom »Paul Wasted Semen Anderson.« Ouch…

Nu ska inte det här bli någon förvirrad, Armond White-nipprig drapa där jag tafatt ska återupprätta Paul WS Andersons filmgärning – även om Event Horizon var lite mäktig går det naturligtvis inte att överse med styggelsen Alien vs Predator – jag ville mest berätta att jag hade en riktigt trivsam stund framför hans senaste tv-spelsfilm, Resident Evil: Retribution, den femte i serien.

Första två Resident Evil-filmerna var, vill jag minnas, usla. Femtio miljoner Capcom-fans vill också minnas det. Inte mycket av känslan i tv-spelen fanns kvar, WS hade tagit Umbrella-konceptet, plockat ut ett par tre figurer och förlagt hela filmen till ett sterilt tråklabb. Till och med zombierna var trista, inte de fasansfullt otäcka döingarna man blåste skallen av med hagelbrakare i spelen. Sen tog det sig i trean, där WS lämnade över till gamle Highlander-regissören Russell Mulcahy med fint resultat. Man slängde in en massa kul: hologram, kloner, underjordiska baser, spaghettivästern, Mad Max-influerade dystopiska biljakter, zombies, estetiskt slo mo-våld, galna vetenskapsmän, djupt störda inavlade lantisar inlånade från Motorsågsmassakern – samt både zombiehundar (jyckar insmorda i köttfärs) och zombiekorpar (hyfsad CGI) som varit så läbbiga i spelen. Fyran fortsatte på samma spår (har ärligt talat vaga minnen  men det var en otroligt tuff scen med en zombiehord på toppen av en skyskrapa) och nu alltså femman, in glourious 3D.

En av de mest elaka sakerna en kritiker kan säga om film är att den »är som ett tv-spel«, det anses vara det lägsta av idéfattigdom och målgruppstänk. Samtidigt var det ju det faktum att ettan och tvåan var så olika spelen de var baserade på som gjorde dem så själlösa och ointressanta. Ironiskt nog är femman mest lik ett tv-spel och därmed den bästa filmen i serien. Inte alls lik ett Resident Evil-spel som ju ärligt talat inte är särskilt adaptionsvänliga till att börja med (häng med Jill Valentine på ett spännande äventyr där hon letar efter ett uggleformat ornament i 45 minuter för att kunna öppna en dörr och sen blandar en grön och en röd ört för att få full hälsa!) utan mer ett knivigt mission i valfri tredjepersonsaction. Mer »Vi måste nu ta oss från punkt a till punkt c via punkt b, på tid, sen sprängs byggnaden«, allt illustrerat med pedagogiska datoranimationer av ritningar och hologram, för att knyta ihop scenerna. Rätt simpelt men samtidigt också precis lika mysigt som i heistfilmernas planering av stöten. Framförallt scenerna i början, när Milla Jovovich levlar upp i långa smarriga slow motion-scener och låter horder av rasande zombies möta döden (igen) med boots, kedja, kniv, svärd och picka, är ogenerat tv-spelsaktiga… men på ett härligt sätt.

Retribution har lökig dialog, värdelösa oneliners och stendöda dialogscener, och man skruvar på sig så fort det är paus i pangandet och det blir närbild på skådisarna. (Kevin Durand som var så härligt vidrig i Lost är t ex helt bortslösad här.) Men den har å mycket annat kul att bjussa på, hela idén med kloner ger WS chansen att spexa till det med rätt fiffiga hopp (till synes) i tid och rum. Inledningen är en slow motion-festival som fick mig att dregla popcorn i pur lycka, sen följer en ohämmad Dawn of the Dead-stöld (Zach Snyder-versionen) som är rejält läskig. Och sen fortsätter den med en helt absurd story med diverse gott och blandat från spelserien inkastat: de där stora, otroligt otäcka gubbarna med säckvävsfejs och klubbor från Resident Evil 5, Las Plagas-zombies från Resident Evil 4, en gigantisk licker, till och med ett gäng ryska soldater från andra världskriget-zombies, med mera. Lägg på ett maffigt apokalyptiskt slut och jag känner faktiskt en liten fin pepp inför sexan.

 

Olof Palme: International Man of Mystery

2012-09-19  
Halleluja! Kristina Lindströms och Maud Nycanders Palme har fått lysande kritik och är den svenska dokumentär som haft starkast öppningshelg sen man började mäta sånt för tio år sen. Som filmkonstverk betraktat är den inte särskilt märkvärdig, den är oerhört traditionellt berättad via stillbilder och talking heads och har en berättarröst som blir nästan irriterande övertydlig här och var. Det är egentligen inte nödvändigt att se filmen på bio (den är redan klart tv-mässig) utan man kan gott vänta tills SVT kör den längre tv-versionen, som är tre gånger en timme – förhoppningsvis kan den gå ännu djupare.
Med det sagt njöt jag nästan varje sekund av filmen. Det är otroligt fascinerande att följa hans karriär från uppväxten inom överklassen via elitskolor till Socialdemokratin och vidare in i den internationella politiken. Alla de viktiga politiska händelserna passerar revy, särskilt Norrmalmstorgsdramat (där en yrvaken Palme får telefon från gisslan) och Kårhusockupationen är tragikomiska. Palme ville ta fajten och vara med där det hände (särskilt om media var där), men samtidigt är hans försök att snacka med ungdomar på ungdomars vis otroligt rörande (»Nu säjerom att ni har ockupera er egen kåååk«) fast det blir ändå 1-0 till Palme (iaf i filmen) eftersom slashasarna bakom ockupationen är så usla debattörer.
Man kommer lite närmare människan Palme, och bland det starkaste i filmen är när hans söner berättar om hur han var som pappa: förde minutiösa anteckningar över vad barnen fått i julklapp, var helt ledig bara fyra veckor om året då familjen åkte till Fårö och badade vilket man får se i charmiga super 8-snuttar. Det vill man se mer av och det är här jag hoppas på tv-versionen.
Lindström/Nycander går grundligt tillväga och intervjuar flera av Palmes gamla klasskamrater, och det är slående hur de här överklassgubbarna fortfarande inte kunnat förlåta Palme för att han lämnade borgerligheten och valde »fel« sida. Samtidigt var han malplacerad i Socialdemokratin: en briljant, intellektuell överklassman som gärna ville stå i fokus. Alltid slagkraftige Jörn Donner har en nyckelscen i filmen när han till Hagge Geigert säger att »Palme var för intelligent för Socialdemokratin… kanske för intelligent för Sverige.«
(Side note om Hagge förresten: han ansågs ju vara Sveriges talkshowkung när jag växte upp men det är helt bisarrt att se klippen med Donner: Hagge sitter på en barstol i sin säckiga kepa, snett vid sidan av Donner som sitter i en mycket lägre fåtölj, så att gästen alltid måste vrida sig i sidled och titta uppåt mot Hagge… what gives? Hade Hagge mindervärdeskomplex?)
Palme är i princip en hjälteskildring men jag har inget problem med det, jag är en av de där som (kanske lite bekvämt) tycker att Folkhemsidén var mestadels bra och att Sverige började dra sakta åt helvete från och med den där biokvällen 1986. Klippen när Palme stiligt mästrar David Frost framför kamerorna, eller blir intervjuad av fransk teve när han står i nåt omklädningsrum post-tennis-svettig och svarar på flytande franska (risigt uttal, men ändå), eller glider runt på Guldbaggegalan, eller är upprymt spydig eftersom hans partikamrater klagat på att han är för stygg mot Fälldin… Det är svårt att få nog.
Filmen kunde inte ligga mer rätt i tiden. I det här kompakta politiska mörkret när vi har en statsminister som diggar Da Buzz och alla politikers allra största skräck är att verka för smarta för vanligt folk, vem längtar inte efter den tid då en hyperintelligent, bildad, överklasselegant, lagom maktberusad, politiskt passionerad och lysande retoriker faktiskt kunde styra landet? När vi hade en statsminister som – gasp! – faktiskt läste böcker. Fan vad jag saknar honom.
Tucker and Dale vs Whedon

2012-09-03  

Spanade äntligen in Joss Whedons The Cabin in the Woods och älskade den. Jag ska inte spoila – detta är ju filmen man absolut inte får säga något om för att inte sabba den stora hemligheten med hela upplägget – men jag måste bara säga att den sista halvtimmen är helt och hållet bananas, och har de snyggaste och blodigaste »high tech-labb efter slakten«-interiörerna jag sett sedan Resident Evil 5. Och castingen är perfekt, med Bradley Whitford (Josh i The West Wing) och Richard Jenkins (pappa Fisher i Six Feet Under) i samspelt högform. Whitford har med ålderns rätt plufsat till sig lite sedan Studio 60 men är fortfarande perfekt som snabbsnackande ärkecyniker.

Samtidigt trodde jag filmen skulle vara mer meta och tongue in cheek. När de stereotypa »tonåringarna« (som i en fin blinkning till genren spelas av skådisar som är runt 25–30) möter  skräckfilmsarketyper som Den Hotfulle Bondlurken eller Den Läskiga Stugan reagerar de inte som Randy i Scream-filmerna med att rabbla referenser och försöka förutspå vad som ska hända härnäst. Det är först senare de börjar förstå att de är brickor i ett dödligt spel där urgammal, pur H.P. Lovecraft-ondska möter iskall amerikansk Homeland Security-pragmatism med fascinerande resultat.

Annat är det med kidsen i Eli Craigs otroligt charmiga Tucker and Dale vs Evil (2010), som bygger på ett enda långt missförstånd: Dale är en snäll men blyg och tafatt bondläpp som collegekidsen från storstan träffar utanför macken och direkt antar är en blodtörstig redneckmördare sugen på slakt. De får panik och lyckas på olika geggiga och tragikomiska sätt massakrera sig själva medan Dale och hans lite smartare bästis Tucker desperat försöker rätta till situationen. Men de kan inte vinna, ett blodigt Motorsågsmassakern-scenario är redan igångsatt av de överpeppade (och popkulturellt överdoserade) stadsborna. Tucker and Dale är ett trivsamt radarpar i en film full av blodig slapstick och en bultande kärlek till genren.

Det här är två av de smartaste och roligaste skräckisar jag sett – kläm dem gärna efter varann, för en riktigt mysig och postmodern double bill.

The Dark Knight: Risig

2012-08-01  

OBS – texten innehåller spoilers.

Nu har jag smält The Dark Knight Rises i en knapp vecka och måste nog acceptera att… jag blev besviken. Jag är givetvis inte ensam, den initiala vrålpeppen har kontrats av en påtaglig backlash, om än uttryckt i försiktiga ordalag – man får lätt ilskna troll på sig om man dissar Christopher ”Gud” Nolan alltför omilt. Harry Knowles, Slashfilmsredax med flera har radat upp alla logiska luckor och hål i manus – av varierande relevans.  (Somt är mest gnäll, som att Alfreds stora uppgörelse med Bruce inte borde skett i en illa upplyst och ofilmisk hall utan i salongen istället. Men det är såklart ett medvetet grepp av Nolan, i verkligheten är det är ju på precis såna alldagliga ställen som stora dramatiska livsvändningar händer. Och Michael Caine är så lysande i den scenen!)

Jag brukar ha starkt överseende med manusluckor, på samma sätt som jag likt en glad idiot som ser sin första film ytterst sällan räknar ut helt uppenbara twists i förväg. The suspension of disbelief är ju ett av de finaste koncept som finns.

Så jag kan nog förlåta tokigheter som att Batman på något magiskt sätt hann hälla ca 250 liter bensin på en bro samtidigt som bomben tickade ner, eller att det där fängelset som skulle vara HELL faktiskt var rätt pysmysigt för Bruce, ständigt ompysslad av Tom Conti och med en blind gubbe som höll honom sällskap med anekdoter. Eller att Gothams poliskår var så monumentalt korkad exakt hela tiden, beslutet att skicka ner hela styrkan på 3000 pers i en kloak saknade sannerligen en konsekvensanalys. Eller att glädjen över att en av mina favoritskådisar Matthew Modines comeback i en storfilm förbyttes i sorgsen häpnad när han tvingades spela ett sånt otroligt överdrivet dumdrygt och överspänt befäl av den typ som befolkade alla actionrullar från åttiotalet och framåt, han som kontrasterar mot den streetsmarte snuten (här Joseph Gordon-Levitt, bra och snygg som alltid). Eller att det plötsligt blir kväll efter att Bane kraschat börsen mitt på dan. Och så vidare, det finns mycket att gräva i.

Jag kan leva med allt det där. Det är svårare att tampas med att filmen känns lite… dum. Och lite klumpig. The Dark Knight var ett slickt, vuxet actionepos – detta är en lång, krånglig koloss. Smart och dum på samma gång. Smart: det är en bra story, Banes antikapitalistiska agenda är nästan lika intressant som Jokerns totala anarki. Dum: de enormt korkade poliserna med Matthew Modine i spetsen som sagt, en massa förklaring istället för vettig dialog, viss nerdumning (de elaka yuppiesarna på börsen, nu ska de få sitt straff!). För många parallellhandlingar inklämda med ett trubbigt skohorn.

Ta inledningssekvensen. En flygplanskapning som borde varit hur mäktig som helst, men först måste man köpa att CIA-snubben är så puckad att han inte kollar männen under huvorna, sen är hela scenen så hastigt klippt att man inte förstår riktigt vad som händer.

En kompis jämförde scenen med Moonraker, och redan i Inception var det uppenbart att Nolan är ett stort Bond-fan. Det är mycket Bond här, men tyvärr fel sorts Bond, den sene Roger Moore-Bond: stela och långsamma slagsmål (handgemänget mot Bane på slutet var nästan komiskt segt), en helt omotiverad sexscen, rörig intrig, malplacerade ordvitsar, exposition istället för dialog…

Jag tror det stora problemet för mig var 1) brist på ordentliga, riktigt härliga set pieces, och 2) att ghettot Bane skapade aldrig kändes hotfullt eller verkligt, som en realiserad värld, mest bara ett rörigt hattande mellan parallellhandlingar. Det var mycket story som skulle hinnas med på slutet.

Med det sagt diggade jag Bane. Åtminstone efter att jag kom över det faktum att han låter exakt som när Darrell Hammond imiterar Sean Connery i SNL:s Jeopardy-parodier.

Äh, jag vet inte. Klart det var smarrigt när man satt där i biosalongen! Vad tyckte ni?

 

 

Osvensk stämning

2012-07-03  

Frank är norsk medicinstudent i Sverige och ägnar all tid åt att gå på föreläsningar och sitta i sin muggiga etta med näsan i böckerna. När trevliga och tappert kontaktsökande grannen Lotte knackar på med nybakta bullar och tomt tvättmedelspaket hanterar Frank det på samma sätt som med alla mänskliga kontakter: kallt avfärdande, med ett minimum av artighet. När Lotte får spö av sin brutala pojkvän smälter Frank en smula och engagerar sig – varpå hans asketiskt händelselösa liv blir mycket mer spännande samtidigt som tillvaron sakta men säkert övergår i en paranoid mardröm.

Isolerad, Rookie-satsningen av långfilmsdebutanterna Johan Lundborg och Johan Storm, gick upp i fredags och har fått en del märkligt ljumma recensioner men är i själva verket en fenomenal och raffinerad thriller som gör mig stolt över att vara svensk. Polanski-influenserna är tydliga liksom Requiem for a Dream-lånen i de rappa kaffebryggarmontagen som snyggt bryter av Franks monotona liv. De är liksom allt annat mycket effektiva i en tajt liten chiller som klockar in på underbara 76 minuter och konsekvent drar åt tumskruvarna på stackars Frank, millimeter för millimeter, tills han kvider som ett stressat barn och man sitter och funderar på vad fasen som ska hända.

Emil Johnsen i huvudrollen är ett fynd och spelar övertygande en tillknäppt och socialt inkompetent streber vars Bergen-dialekt förstärker fjompigheten, men man kan inte låta bli att känna för honom när det verkligen börjar gå åt helvete.

Lundborg/Storm har vänt på slantarna: Peter Stormares scener kunde vara skjutna på bara ett par inspelningsdagar, men han känns kusligt närvarande hela tiden, ända till den blodiga, obarmhärtiga och bistert tillfredsställande finalen.

Det ska bli spännande att se vad Lundborg/Storm gör härnäst. Jag vill ha mer!

10 skäl att älska Prometheus

2012-06-21  

OBS: feta spoilers!

Fan också. Jag lämnade salongen lycklig och rusig efter två timmars episk rymdsaga och kände mig varm och tillfredsställd. Några dagar senare går jag på fest och möts av mothugg i form av två kompisar som effektivt mosade filmen med klarsynta och smarta argument över grilltallriken. Sedan läste jag Sara Bergmark Elfgrens koncisa sågning på Glory Box och Adam Quigleys furiösa avrättning på /Film och insåg att jag inte hade så mycket att sätta emot i form av såna där vahettere argument. I stället hamnade jag i känslomässigt uppror och la mig i fosterställning med Alien Quadrilogy-boxen krampaktigt i famnen och denial-muttrade »den va’ visst bra… den va’ faktiskt mäktig… det va’ episkt… buhu snyft blä hulk…«

Men det är bara att skärpa sig och inse fakta: Prometheus har enorma brister. Varför var crewet ett gäng personlighetsbefriade tråk som luktar kanonmat lång väg? (Jag saknar en Ash, en Kane, en Vasquez!) Varför var forskargänget så ocharmiga? Om de nu var kompetensmässigt crème de la crème i forskarvärlden, varför sket de i brallan och började bete sig helt irrationellt så fort de stötte på otäckheter i grottan? Om man varit med om det mest omtumlande man kan hoppas på som forskare (bevis på andra levande varelser i universum yo!) varför firar man med att supa ner sig och bebisklaga över att »dom va döda, buhu«? Varför var det så märkliga kast i tempo, från seg början till en stressig och märkligt orytmisk final?

»Varför i helsike sprang hon inte åt sidan?«-gate kan jag leva med (misstänker att man ev. får lite panik av att kuta tre centimeter under ett hundratons rymdskepp och glömmer det gamla Springa åt sidan-knepet) men inte den supertaffliga Stephen Stills-hyllningen. Och den stora frågan är kanske: varför blev det intellektuella slutresultatet en bytta ljummet snömos när den existentiella ansatsen var så god?

Men eftersom jag tycker det är viktigt att inte fastna i negativa tankar kommer här en peppande sammanfattning: tio skäl att faktiskt – trots allt! – förlåta Ridley Scott.

10. Trots att Scott misslyckats med sitt rymdskepps-crew (med undantag för en biroll till Kate Dickie som var så fenomenal i Andrea Arnolds Red Road) är den övriga castingen rena godispåsen. Idris Elba (synd bara på dragspelet) är bra som vanligt och framförallt Charlize Theron är ju fantastiskt, iskallt lysande.

9. Scenerierna och set designen är makalöst snygga, och att mycket verkligen är riktiga old school-kulisser gör att man nästan aldrig får den sterila CGI-känslan.

8. Scenen där Milburn förtjust kuttrar typ  »Look, it’s a girl!« och som på beställning blir massakrerad av en proto-Alien kan tyckas som ett påträngande exempel på oproffsigt forskarbeteende men scenen ska förstås ses som en hyllning till Harry Dean Stantons magiska »Here Kitty Kitty«-scen i Alien.

7. Michael Fassbender. The Faz!

6. David. Fassbender är förstås helt perfekt som robot, och scenen när han lägger luggen exakt som sin idol Peter O’Toole i Lawrence of Arabia är väldigt rar.

5. I samma scen bjuder Scott också på ett fint estimat av hur hemmabio ser ut om åttio år: en välvd projicering fritt hängande i luften utan vare sig duk eller skärm, kanske två gånger fem meter eller så, i knivskarp HD, flyttbar i rummet så man kan sitta vid middagsbordet och mysa.

4. Den korta närbilden när David lägger den kontaminerade vattendroppen på pekfingret och man ser att han har Weyland-loggan ingraverat i själva fingeravtrycket. Sjukt snyggt.

3. Medical pod-scenen. Jaja, den kom oerhört abrupt och det kändes som om det saknades en eller två scener innan. Men de tre, fyra minuterna av intensiv body horror är något av det mest hisnande och obehagliga jag upplevt på bio. Och Noomi Rapace gör den briljant.

2. Scenen där den döende Weyland torrt konstaterar att »There is nothing« och David med ett överseende litet (hån)leende önskar honom lycka till på resan. »Ooh that’s harsh!« som Jess skulle sagt. (Och här kommer givetvis den trängande frågan: Var det allt? Blev det inte mer av de filosofiska frågeställningarna än en döende fåfäng gamlings uppgivna omfamnade av alltings meningslöshet? Var det omdömeslöst av Scott att hyra in Damon Lindelof som strösslar med sina förment tänkvärda frågeställningar à la Lost och sen lämnar publiken i sticket? Ja, kanske. Filmen öppnar ju upp mot något större på slutet och sens moralen tycks vara att det är själva sökandet efter mening som är meningen. En riktigt smarrig klyscha, men ni vet ju hur det är: som alla goa klyschor är det ju, eh, sant.)

1. Ridley Scott är inte Bergman eller Tarkvoskij även om han här är och nosar i Solaris-territorium. Scotts filmer har alltid handlat mer om bilder och stämningar än om tankegods. Och de goda nyheterna är att den snart 75-årige Ridley Scott är en ännu skickligare scenograf och bildstormare än den 40-åring som gjorde Alien – vilket gör Prometheus till en så vacker, episk och bildmässigt överväldigande film att man nästan gråter av tacksamhet i biofåtöljen. För mig räckte det en bra bit. Sådetså!

Sony Pictures Sverige och den STORA skämskudden

2012-05-29  

Många svenska filmbolag är pigga på att marknadsföra sig på Facebook, men frågan är om inte Sony Pictures Home Entertainment – Sverige just nu är allra, allra vassast.

Efter att de senaste veckorna stuckit ut hakan på sin sida med virala zingers som

Bästa filmen som börjar på C?
Vem är snyggaste svenska skådisen?
Bästa filmen som börjar på A?
Vilken film garvade du högst till senast?
och
Bästa filmen som börjar på Q?

kom morgonens brainstormingmöte till slut fram med rent marknadsföringsguld:

Kuddkrig – Scarlett Johansson vs. Megan Fox.. Vem vinner?

Lite väl uppenbart förstås (sjävklart vinner ju Scarlett, hon har ju SKITFETA pattar, Megans bröst är ju avsevärt mindre) men förutom det en riktigt skön grej.

Hatten av!

[EDIT: Bilden är nu bortplockad. Sist jag kollade ledde Scarlett. Yay!]

Amish-babe överraskar i två strålande skräckfilmer

2012-05-11  

Vad gör kvinnliga skådisar som passerat fyrtio och inte anses vara tillräckligt unga och snygga längre för att få stora roller enligt Hollywoods obarmhärtiga mätsticka? Har de tur landar de en smaskig teveserie, annars får de snällt vänta tills mormorsrollerna dyker upp, eller gå indie. Eller göra som Kelly McGillis – försvinna från radarn i tjugo år, och sen klart otippat plötsligt dyka upp i småroller i två av de senaste årens bästa skräckfilmer.

Kelly McGillis slog som bekant igenom 1985 som Amish-baben som lär Harrison Ford mjölka och dansa sexigt i en lada i Witness, och brejkade rejält året därpå som Tom Cruise-baben Charlie i Top Gun. Sen var hon försvarsadvokat åt Jodie Foster i The Accused och därefter blev det mest tv-filmer och jag hade nästan glömt bort att hon fanns tills jag insåg att den där osminkande tanten som spelar nunna i Stake Land, det är ju fan Kelly McGillis! Hon är så »vanlig« och alldaglig att det tog mig en kvart att begripa att det faktiskt var hon.

McGillis är förstås strålande i en väldigt nedtonad roll som nunna i ett obarmhärtigt postapokalyptisk USA där vampyrer har utplånat nästan hela mänskligheten. Jim Mickles snyggt dystopiska lågbudgetroadmovie varvar melankoliska landskapsbilder med skoningslöst våld och bjussar också på en innovation inom vampyrgenren: en fanatisk sekt som släpper ner bindgalna vampyrer medelst helikopter, så att de snabbt kan utplåna hela grupper av överlevare.

Stake Land släpptes direkt på dvd av SF i höstas, men endast på hyr och verkar knappt gå att få tag på. Väl värd att leta upp på annat håll – det är en av de ruggigaste skräckfilmer jag sett på länge.

Kelly McGillis är ännu bättre i nya The Innkeepers, regisserad av Ti West som alltså följer upp sin strålande retroskräckis House of the Devil (jag hyllade den här) med en riktigt bra spökfilm. Två uttråkade slackers sitter i receptionen på ett avdankat hotell i Connecticut med vagt spökrykte och gäspar sig igenom sista arbetshelgen innan hotellet ska plocka ner skylten. McGillis spelar en av de ytterst få gäster som dyker upp, en före detta filmstjärna som varefter åren gått och karriären dalat sadlat om till new age-guru/medium på småstadsturné. Ti West berättar i intervjuer att han trodde rollen skulle bli lättcastad, men det visade sig att många lite äldre aktriser tyckte den var too close to home och blev sura över erbjudandet – ända tills han ringde McGillis och hon ba »I don’t give a shit« och tog rollen. Hon gör sin kärvt ironiska och kedjerökande no nonsense-figur väldigt fint.

The Innkeepers är ännu en lågintensiv skräckis à la Ti West, med härligt sega dollyåkningar, långsamt uppbyggd spänning och en faiblesse för prylar och möbler som andas 1970–80-tal. Jag tyckte den var asläskig, och ett stort skäl till att den funkar så bra är samspelet mellan Sarah Paxton och Pat Healy, som de två geekiga personerna i receptionen som slött kollar sin egenhändigt html-knackade och charmigt fula websida där hotellet säljs in som ett rafflande spökhus. Ti West låter kameran gå och gå medan de sitter och snackar skit om ditten och datten, precis som man gör själv, och det är otroligt mysigt.

The Innkeepers släpptes häromveckan på dvd/bluray av NjutaFilms och rekommenderas å det varmaste.

Bonus: i sin nya Arthur podcast gör min WS-kollega Martin Degrell en matig intervju med Pat Healy – läs mer här och ladda ner här!

Mitt liv som filmnörd

2012-05-04  

För oss som tycker att en stor del av meningen med livet är att katalogisera och betygsätta alla de filmer vi sett har det länge varit knapert med ändamålsenliga sajter på internet. Vill man ta steget från idogt sammanställda Word-dokument med titel, regissör, land, år och betyg – och här vill jag flika in att jo, jag har fått ligga, faktiskt flera gånger! – och ta steget till något mer interaktivt har man fått hålla till godo med sajter som i teorin känns bra men inte riktigt levererat i praktiken. Till exempel allconsuming, där man kan peta in även böcker, musk och »food & drink«, men där gränssnittet är så gräsligt att man får ont i ögonen. Svenska MovieZine är ambitiöst, men sabbas av gigantiska banners och avgrundsdjupa luckor i filmkatalogen (och ingen jag känner hänger där). Get Glue är kul men känns mest som en trevlig app om man vill posta att man kollar sista The Walking Dead på Facebook oh håva in några likes. Så jag har kört vidare med mina Word-dokument.

Men nu kan räddningen vara här. Jag talar om Letterboxd, en ny sajt som än så länge bara finns i betaversion, utvecklad av ett gäng snubbar i Auckland, Nya Zeeland. Den har många härliga features varav de viktigaste är snyggt gränssnitt och möjligheten att tidsbestämma exakt när man sett varje film. För oss lite analt lagda är sånt nämligen viktigt. Man kan antingen föra dagbok och sätta exakt år och datum för filmer man sett, eller bara betygsätta dem i största allmänhet, eller bara lägga in dem som »sedda« utan betyg. Letterboxd hämtar posterna från användargenererade TMDb via API:er, och utbudet är stort och brett: en sökning på Ingmar Bergman ger träffar på 42 filmer (att jämföra med MovieZines tragiska 17), en mer obskyr regissör som Edgar G. Ulmer ger 14 träffar (MovieZine: noll). Sajten är gratis och helt reklamfri men man meddelar vagt att »we may at some point introduce paid accounts« vilket vore mäkta tråkigt. Själv skulle jag nog vara beredd att betala en liten slant, men jag vill ju gärna ha ett umgänge där också.

Så just nu sitter jag lite nykärt och knapprar in allt jag sett på Letterboxd. 2011 och 2012 är prydligt och kronologiskt inlagda. Svårare är det med allt jag sett tidigare. Mina mest flitiga år 1990–1999, då jag snittade på (nu helt overkliga) 180 filmer om året, är nogsamt katalogiserade… men i Word 98-dokument på en bunt Mac-formaterade disketter som just nu ligger i en dammig hög i ett skåp och antagligen aldrig kommer att kunna läsas igen.

Så det blir till att erinra sig det man såg, vilket leder till mysigt sena kvällar framför datorn där jag försöker komma ihåg om t ex Polisskolan 3 (som jag såg på bio 1986) var en tvåa eller en en och en halva i betyg. Topparna (Carpenters The Thing cirka 1983, en solkar femma) och dalarna (Mr & Mrs Smith, en halv poäng) är lätta men alla hundratals halvbra till mediokra  filmer man sett under åren, hur ska man komma ihåg? Jag minns ärligt talat inte till exempel vilka Saw-filmer jag sett.

Drömmen vore givetvis att ha alla filmer man plöjt dokumenterade, i kronologisk ordning: Blade Runner, 12 mars 1984, en fyra i betyg… Men det blir i nästa liv. Hur som helst, jag finns här, bli gärna min vän på Letterboxd om du har en invite.

Hur gör ni själva för att ha koll på era filmer? För jag är väl inte ensam om att vilja ha lite ordning och reda?

Till John Carters försvar

2012-03-30  

Fiaskot John Carter är ett sorgligt faktum, och sjutusen amerikanska filmbloggar snubblar över varandra för att diskutera och analysera (inte sällan i en självgod ton) vad som gick fel, framförallt vilka missar stora dumma Disney gjorde i marknadsföringen.

Man fimpade ordet »Mars« från ursprungstiteln John Carter of Mars – eftersom filmer om just den olycksaliga planeten (t ex De Palmas underskattade Mission to Mars) har en starkt tendens att floppa – och bestämde sig istället för det helt obegripliga John Carter (en biopic om Jimmy Carters okände bror månne?), man riktade marknadsföringen enbart till pojkar fast det också finns en ganska tuff hjältinna (och en romans! sånt gillar fruntimmer) i filmen, trailern var för menlös och actionfattig, man trummade inte på att det bygger på en sci fi-klassiker av mannen bakom Tarzan, etc etc. Google-sökningen john carter what went wrong genererar just nu 4,3 miljoner träffar så det är bara att börja plöja för den som vill gotta sig ännu mer.

Men hur är filmen då? Jag såg den häromveckan med rimligt låga förväntningar och hade två riktigt trevliga timmar i biostolen, som det brukar heta i välvilliga komedirecensioner. Precis som andra legendariska, monumentala floppar som Waterworld eller Heaven’s Gate är den… helt okej. Varken ett förbisett mästerverk eller en dundrande kalkon, utan en trivsam matinéfilm med rymdskepp, tidsresor och svärdsfajter.

En mindre komplicerad och överlastad Dune möter en mindre pretentiös Avatar möter en mindre pajig Blixt Gordon, ungefär. Den film The Phantom Menace kunde varit, om inte George Lucas utan någon vuxen varit inblandad. Taylor Kitsch är stilig i huvudrollen, man får en svävande Mark Strong som cybermunk, Bryan Cranston i peruk som sydstatsofficer, kalassnygga actionscener, snälla CGI-aliens man inte hatar, den bästa 3D jag sett sen Avatar, och McNulty från The Wire som flinande skurk i höftskynke och med ljusblå protonstråle inbyggd i armen – what’s not to like?

Om den bara hade varit lite, lite billigare…