Weird Science
Knife of Brian

2013-09-11  

Idag fyller Brian De Palma år. Grattis! Mästaren av långa steadicamtagningar har hunnit bli 73 jordsnurr och det hade varit härligt att fira ordentligt med hans senaste film, den erotiska chillern Passion som släpptes direkt på dvd härommånaden. Tyvärr är detta sexraffel i reklammiljö med Noomi Rapace och Rachel McAdams som bittra rivaler inte den bildfest man hoppas på utan en ganska sömnig historia. Förutom några (avsiktligt?) komiska, extremt långsamma utzoomingar från Apple-loggan på Noomis jobbdator – som om De Palma velat göra en syrlig metakommentar om det faktum att filmen är nedlusad med produktplacering – finns det alldeles för lite mumma. Att spelet är stelt och castingen diskutabel (europudding hej hej!) är man van vid när det gäller De Palma, men för första gången är han… tråkig. En split screen-scen med både opera och knivmord mot slutet av filmen piggar upp, och musiken av gamle parhästen Pino Donaggio är sedvanligt hypnotisk, men det är ändå De Palma på autopilot. Han känns seg och trött och jag hoppas verkligen att han har en eller två filmer kvar i kroppen innan han hänger av sig regissörsvästen för gott.

Då känns det betydligt roligare att mysa med Dressed to Kill, hans smäckra sexchcock från 1980, som nyligen kommit i sedvanligt smaskig nyutgåva på bluray från brittiska Arrow Video. Dressed to Kill brukar lyftas fram som De Palmas stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh, och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar Giallo-style och kreativt användande av speglar.

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, för den som inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongkarl som hämtad ur ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv… och precis när Dickinson närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av en mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt.

Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv »pure cinema« De Palma excellerar i, satt till Donaggios vackra musik.

Dressed to Kill är faktiskt rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Nancy Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Blow Out ett år senare). Och det är kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring – och skåda Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut, drygt tio år innan NYPD Blue. Michael Caine glänser i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och massor av lokalfärg! Det New York från 1980 som De Palma målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är charmiga med dagens ögon men vågade för sin tid och stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma – kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer – vad handlingen anbelangar tycks sätta likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater.

Dressed to Kill är en drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en regissör i högform. Mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Samt förstås ett mästerligt klippt hissmord som är en av De Palmas allra bästa scener. 

Bäst av allt: Arrow (som redan givit ut finfina blurays på Blow Out och Obsession) planerar släppa också The Fury, Sisters och Phantom of the Paradise framöver. Grattis till oss!

Svensk lågbudgetskräckis levererar mustig zombieaction

2013-08-09  

Det är goda tider för fans av Evil Dead, Sam Raimis lågbudgetskräckis från 1981 som verkar ha evigt liv. Fede Alvarez remake som kom i våras var helt okej (läs WS-Magnus inlägg här) och nu är det dags för Sonny Lagunas och Tommy Wiklunds Vittra, som går upp på bio idag. En helsvensk skogsskräckis, Evil Dead kryddad med ett ruggigt monster hämtat från nordisk folktro och Johannes Brost i en biroll.

Handlingen följer Raimi nästan till punkt och pricka: ett gäng ungdomar (eller, ja, som genren så ofta bjuder verkar de flesta skådisarna vara närmare 30) åker ut till en övergiven sommarstuga i skogen, något otäckt i källaren förhäxar en av tjejerna, och sen förvandlas den tilltänkta hångelhelgen ganska snart till ett redigt slakthus.

Dialog och skådespeleri är inte alltid på toppnivå men det gör inte så mycket eftersom Laguna/Wiklund snabbt kommer down to bizniz och bjuder på massor med slaskig smaskens för vänner av mustig gore. I takt med stigande body count fingrar man också på Raimi-reglaget på kameran och bjuder på lite gottis, även om de tajta ramarna inte tillåter några excesser. Men för en budget på ynka 300 000 kr är det klart imponerande hur snygg Vittra är, och det är en absolut fröjd att se den på bio med mullrande ominös filmmusik och vräkiga ljudeffekter på max.

Vittra lyckas också klart bättre än Evil Dead-remaken med att skapa ett vettigt persongalleri: de flesta är kanonmat men Lisa Henni och Patrik Almkvist i huvudrollerna kommer en bra bit på väg och lyckas skapa rollfigurer man faktiskt bryr sig om.

Det som framförallt gör Vittra så effektiv är att den ganska snabbt avverkar allt det risiga i början och sen koncentrerar sig på blodig zombieaction, och där levererar den fullgott. Det mesta är praktiska effekter med blod och gummi, och det är både väldigt snyggt, enormt geggigt och mycket brutalt. En bra svensk zombiefilm på bio alltså? Groovy!

 

Wilhelm-skriket och Porr-Eva

2013-07-19  

»Aaaäiiööhhh!«

När hörde man Wilhelmskriket – det gälla uttryck för häpen dödsångest som används som ljudeffekt i Hollywood sen 50-talet – i en svensk film senast?

Bara några minuter in på Känn ingen sorg, när en trummis blir biten i handen, slänger Måns Mårlind och Björn Stein in en Wilhelm, och nördhjärtat slår ett extra slag av lycka i bröstet. Då har de nyss bjussat på en fantastiskt snygg scen där filmens tre huvudpersoner blir jagade längs Göteborgs gator i en imponerande lång obruten tagning som skulle fått till och med Brian De Palma att lysa upp.

Att Mårlind/Stein är suveräna (och suveränt… nu skriver jag det: »osvenska«) bildberättare visade de ju redan i den mäktigt mörka science fiction/tidsresethrillern Storm.

Tekniskt är Känn ingen sorg en ren fröjd, foto och klipp är mästerligt utfört och det är rena gottepåsen för filmnördar. Manuset av Cilla Jackert (som ju var huvudförfattare på Spung, troligen den bästa svenska tv-serien någonsin) är smart, roligt, dråpligt, vackert och sorgligt.

Det enda jag har problem med är upplägget: kring huvudpersonen Pål kretsar den snälla ljushåriga kompisen Lena som är hemligt/olyckligt kär i honom, och så den mystiska, mörkhåriga och farligt sexiga Eva som Pål faller handlöst för men som håller honom på halster.

Att den oförlösta manliga huvudpersonen måste testa och till slut välja mellan en go’ tjej och en syndig atombrallis är sega klyschor från coming of age-genren som man önskat att en författare av Jackerts kaliber kunde skippat.

Och jag blir inte klok på rollfiguren Eva. Man får lära känna henne lika lite som Lena, och som Mårlind/Stein skildrar henne i otaliga porriga slow motion-montage blir hon till slut reducerad till en manlig runkfantasi.

Att en i övrigt så smart, sprakande och mysig film dras med en så risig kvinnofigur kan man känna lite sorg över.

Total kärlek i Burtons mästerliga comeback

2013-05-23  

Att se Frankenweenie (bluray/dvd-släpp häromveckan) är som att träffa en gammal vän man inte sett på länge och efter tre sekunder känns det som om man sågs igår. Eller rättare: att träffa en gammal vän man glidit ifrån, sen börjat bli irriterad på, sen förträngt att han fanns, sen bara mojnat i en kall likgiltighet inför… och sen blir man blixtkär igen.

Efter kliniska CGI-spektaklet Alice i Underlandet och lama Dark Shadows är det otroligt härligt att se gamle Timpan på mammas gata igen.

Långfilmsversionen av hans kortis från 1984 är ett gloriöst snyggt stop motion-kalas, rena gottepåsen för alla Burton-fans som tappat hoppet. En svartvit hyllning till Frankenstein och de andra monsterskräckisarna från Universals gyllene (eller snarare gotiska) 1930- och 40-tal, där både mumien, Igor, Dracula och många andra passerar revy i mer eller mindre tydliga hommager. En sinister NO-lärare med dåliga people skills, modellerad efter Vincent Price, med röst av Martin Landau som plockat med sig sin tjockaste Bela Lugosi-brytning från Ed Wood. Pålitligt urmysig musik av Danny Elfman. Spikraka suburbia-gator, bulliga bilar, perfekta femtiotalshem som döljer skvallriga grannar som snabbt förvandlas till fackelbärande lynchmobb, precis som i Edward Scissorhands. Inledningens charmiga super 8-film med jycken Sparky som en hemgjord Godzilla får en fin uppföljning i den härliga monster movie-finalen, med passningar till både japansk katastroffilm och Gremlins. Tim Burtons säregna figurer, med mörka ringar under de stora emo-ögonen.

Och kanske det bästa av allt: ingen Johnny Depp. Det låter taskigt, they had a good run såklart, men på senare tid har samarbetet blivit konstnärligt förödande. När såg man Depp göra något bra senast? Depp på nollnolltalet är mest en proppmätt pajas som småfiser sig genom narcissistiska haverier som The Tourist eller spexar loss i usla piratkomedier. (Peppen inför The Lone Ranger ligger just nu på minus 100000 procent.)

Istället: Winona Ryder! Hon är röst till grannflickan Elsa Van Helsing (namnet!) och bara att höra hennes karakteristiskt visslande »s« gör att jag återigen blir tonåring med blossande kinder som sitter framför en vhs-flimrig Edward Scissorhands och trängtar efter Den Ouppnåeliga.

Ja, ni hör ju, jag är helt okritisk. Det blir så när man är förälskad. Frankenweenie är kärlek från början till slut, en vacker, varm, rolig och rörande film. Nu är vi bästa vänner igen, Tim och jag, och det är en omåttligt härlig känsla.

 

Fanny och Alexander och Stig

2013-03-13  

På den feta Criterion-utgåvan av Fanny and Alexander finns en av de bästa bakomfilmer jag sett: Bergmans egen Dokument: Fanny och Alexander. Dämonregissören bad fotografen Arne Carlsson låta kameran rulla under inspelningen, och klippte sen själv ihop materialet till en långfilmslång making of. Resultatet är en anspråkslös film, okronologiskt berättad och befriad från voiceovers, lika opedagogisk som fascinerande, med stort fokus på själva hantverket och brottandet med scenlösningar: gå så, håll så, sväng här, med Sven Nykvist och Mäster i mumlande symbios.

Jag kommer att tänka på den när jag ser Stig Björkmans nya Fanny, Alexander och jag, en dokumentär om repetitionsarbetet med Stefan Larssons Dramaten-uppsättning av Ingos mäktiga epos om livet, konsten och teatern. Filmteamet fick full access och följde arbetet från kollationering till premiären i februari förra året. Björkman använder samma befriande metod som Bergis: ingen berättarröst, inte ens några titelskyltar, ytterst få intervjuer. Merparten av filmen är diskret filmade scener från repetitionerna varvat med bilder på Dramatens fotfolk – kostymörer, snickare, ljussättare, perukmakare – i idogt arbete.

Det börjar rätt illavarslande med en påminnelse om hur asjobbiga teaterskådisar kan vara: självupptagna, pretentiösa känslomänniskor som skrattar högt åt sina egna tråkiga skämt och ska hålla på och ta på varandra hela tiden. Men efter kollationeringen blir alla varma i kläderna (och/eller man vänjer sig) och filmen blir en ren fröjd. Björkman är en genial berättare: han kommer in när arbetet med en scen redan börjat, glider ur den efter en stund för att gå på nästa, rör sig mjukt och obehindrat i det roterande scenbygget. Fluga på väggen-känslan är maximal, och teater har nog aldrig varit bättre på film än här.

Allteftersom premiären närmar sig blir stämningen mer nervig, skådisarna blir alltmer stissiga, och man bjuds också på det obligatoriska regissörsraseriet inför stoiskt tigande scenpersonal, även om Stefan Larsson är snäppet lugnare än Bergmans legendariska tokspel (se exempelvis bakomfilmen till Larmar och gör sig till för lite smarrigt gormande).

Med filmen Fanny och Alexander i bakhuvudet är det svårt att inte sitta och jämföra hur de »nya« skådisarna tar sig an Vergerus, Isak, Ismael och alla de andra. Så dokun blir sadistiskt nog en fantastisk teaser för en föreställning som redan gått ner, och nu sörjer jag såklart att jag aldrig lyckades komma iväg till Dramaten medan tid var. Det kan ju ha varit affischen med Jan Malmsjö som spexig vitsminkad narr som drog ner peppen lite.

Fanny, Alexander och jag ska visas på SVT under våren, men då i en nerklippt version (från 91 minuter till 57). Här gäller precis samma tumregel som med filmen Fanny och Alexander: det är den längre versionen man ska se, för att Björkmans långa, nästan hypnotiska scener ska komma till sin fulla rätt. Filmen hade vod-premiär i veckan och finns strömmande här. Obligatorisk tittning för Bergman-fans!

Galen jägare i King Kong-kulissen

2013-03-08  

»Oh no, it wasn’t the airplanes. It was beauty killed the beast.« Har just hört de klassiska slutorden från finalen av King Kong och klämt en tår – av glädje, för 8o år efter premiären är Cooper & Schoedsacks monsterklassiker fortfarande en mysig filmupplevelse. Framförallt impas man fortfarande av actionscenerna och Willis O’Briens stop motion-sekvenser. Först sitter man och gosar åt den uppenbara modelleran i Kongs nederläpp och de lite ryckiga fajterna med diverse skräcködlor på Skull Island, men när den kärlekskranka apan väl snott med sig Fay Wray och jagas i djungeln blir det inte bara barndomstevenostalgiskt och specialeffekthistoriskt intressant, utan väldigt bra på riktigt.

Scenen där regissören Denhams mannar desperat klänger sig fast vid en trädstam men en efter en faller ner mot en säker död när Kong obarmhärtigt ruskar om trädet är stark, de olika bildlösningarna med skådisar framför O’Briens back projections är snillrika, actionscenerna är briljant klippta och oändligt mer effektiva än de osammanhängande bildkaskader många av dagens shaky cam-kåta regissörsklåpare har mage att kalla action.

King Kong släpptes i veckan i smarrig nyutgåva på dvd av Studio S, som i samma veva ger ut en hel svit med RKO-favoriter som The Thing, Suspicion och Bringing Up Baby. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, utan The Most Dangerous Game från 1932, som medföljer som bonusfilm på Kongen. En film jag velat se ända sedan John Woos halvlyckade USA-debut, Van Damme-rafflet Hard Target, blev jämförd med den. Det tog tjugo år, men var väl värt väntan.

The Most Dangerous Game spelades in på nätterna i samma överdådiga djungelkulisser som användes för King Kong, med Fay Wray och Robert Armstrong (också från King Kong) i två av rollerna och med Cooper och Schoedsack bakom spakarna. En tajt, nätt liten skräckis på perfekta 63 minuter som levererar.

Efter en pratig och stel inledning lider stilige jägaren slash författaren Joel McCrea skeppsbrott och hamnar som enda överlevande på en ö, där den mystiske och excentriske Greve Zaroff (Leslie Banks) härskar, med extratjock rysk brytning och vilda, ständigt uppspärrade ögon. Greven är också han storviltjägare, och lägger ut texten om hur uttråkad han blivit av vanlig jakt, ända tills han upptäckte »the most dangerous game« och fick peppen tillbaka.

I det gotiska slottet finns också Fay Wray, en gäst från ett tidigare skeppsbrott, som diskret försöker få McCrea att greppa det vi anat redan från början: de är i själva verket fångar hos den galne greven, läcker kanonmat som snart ska bli mänskliga villebråd i Zaroffs brutala gentlemannajakt genom öns buskage!

McCrea och Wray lyckas dyrka upp Zaroffs hemliga troférum, där man förväntar sig uppstoppade människohuvuden med ansikten förvridna i dödsångest i långa rader längs väggarna, men bara får ett sketet huvud i papier maché. (Jag läste på och det visar sig att scenen var mycket längre i ursprungsversionen, med huvuden konserverade i glasburkar och annat läbbigt, men 1931 års testpublik rusade i panik mot utgångarna så scenen trimmades rejält.)

Så långt är allt småtrevligt, men här kommer filmen verkligen igång på riktigt, för nu följer en lång jakt genom King Kong-kulisserna med en alltmer galen greve med pilbågen i högsta hugg. Det finns några för tiden klart avancerade reverse dolly-bilder där Wray/Armstrong springer genom buskaget medan kameran rusar bakåt i närbild, och några smått hisnande scener vid ett vattenfall. Och det är pre-Code, så det bjuds på härliga doser våld.

Bäst i hela filmen är givetvis Leslie Banks, en brittisk teaterskådis som blev skadad under första världskriget och fick halva ansiktet förlamat och ett saftigt ärr  vid ena ögat, två attribut som blir perfekta komplement till hans enorma (och enormt underhållande) överspel som den flamboyante greve Zaroff.

Zombie vs Shark

2013-02-02  

Det sägs att man inte levt förrän man sett en zombie brottas under vattnet med en haj. Nu har jag äntligen levt! Zombie vs Shark-sekvensen från Zombie Flesh Eaters känns just nu som den vackraste, märkligaste, mest poetiska filmscen jag sett i hela mitt liv. Den är härligt lång, mjukt klippt och till synes utan specialeffekter – det är verkligen en zombie som tar brottargrepp på en hungrig haj (medan en förskräckt halvnaken tjej i dykarmask tittar på, så det mitt i det vackra bjuds på lite genresäkert tits and ass också).

Den scenen, och den ohyggligt groanworthy sekvensen där nästan overkligt sjuttiotalssnygga Olga Karlatos utsätts för filmhistoriens kanske gruvligaste våld mot öga, är nog de mest kända från Lucio Fulcis zombieklassiker, som nyss släpptes i en rent sjukligt smarrig och med extramums helt fullmatade bluray/steelbox-utgåva från pålitliga Arrow, ett brittiskt Criterion specialiserat på kärleksfulla återutgivningar av skräck och sleaze från sjuttio- och åttiotalen.

Jag är relativt ny på området, det är först senaste året jag på allvar börjat beta av Bava, Argento och nu Lucio Fulci. Sist jag klämde en Fulci var för nästan tjugo år sen när jag pluggade film och såg mysiga House by the Cemetery och ökänt misogynistiska New York Ripper, där en psykopat i läderrock skär sönder prostituerade medan han kvackar som en anka. Zombie Flesh Eaters är betydligt trevligare, och har några hypnotiskt snygga scener där zombies långsamt stiger upp ur myllan, täckta av lera och slingrande daggmaskar, till frän elektronisk musik av Fabio Frizzi. Samt en massa härlig gore med klarrött sjuttiotalsblod, Mias syster Tisa Farrow i en storögd (men rätt risig) rollprestation och extremt långsamma men ändå otäcka zombies. Ian McCulloch är en rejäl leading man – och osannolikt castad med dagens mått mätt, med sin farbroderliga aura och fascinerande tunnhårighet.

Ni som har koll, vilken Fulci ska man se härnäst?

Årets bästa skräckisar: läskig kyrkorgel och svävande balettjejer

2012-12-21  

De två mäktigaste skräckfilmerna jag såg i år är en reissue av en b-film så hypnotiskt långtråkig att bara det är skrämmande, och en hyperstiliserad saga av männen bakom den kanske vidrigaste film jag sett – jag pratar såklart om Carnival of Souls respektive Livid, som båda nyligen släppts direkt på dvd/bluray.

Carnival of Souls är en lågbudgetchiller från 1962, regisserad av Herk Harvey som här spelfilmsdebuterade efter en framgångsrik karriär som pålitlig leverantör av instruktionsfilmer och företagsdokumentärer i Kansas. Carnival gjorde inget väsen av sig då men fick på senare tid kultstatus och sägs ha inspirerat både Romero och Lynch i deras tidiga faser.

En ung kvinna som heter Mary Henry och hennes två väninnor ger sig in i ett misslyckat chicken race med några kaxiga snubbar, brakar genom ett broräcke över en sjö och försvinner ner i det svarta djupet. Polisen draggar men hittar inget, tills Mary plötsligt kommer upp ur vattnet flera timmar senare, förvirrad och med minnesförlust. Hon repar sig hjälpligt och åker till Utah för att ta jobb som organist på en kyrka, men på vägen får hon märkliga hallisar där en otäck flinande man (Herk Harvey själv i effektivt vitsmink) vill henne något. Och sen blir tillvaron mer och mer drömlik och konstig.

Carnival of Souls var  en av de första filmerna jag köpte, på en skolresa till Manchester april 1991, och jag kommer aldrig att glömma den hisnande känslan av att stå inuti ett kvalmigt HMV Mega Store (himmelriket, givetvis, för en enkel pöjk från Umeå) och bläddra bland de klossiga vhs-omslagen, nogsamt kontrollera att det stod »Widescreen Edition« på ryggen (inget j-a pan & scan här inte!) och räkna ihop i huvudet hur många Smiths-singlar man också hade råd med innan man trampade till kassan med bultande hjärta, livrädd för att inte prata perfekt brittisk engelska med det coola biträdet.

Det här var före internet så jag måste ha läst om Carnival of Souls i nån frän kultfilmsbok av Joe Bob Briggs, för jag hade koll på att det var ett bortglömt mästerverk, och framförallt en oerhört viktig byggsten i min självbild som filmnörd. (Det var den här utgåvan från Palace Video, som också hade oantastliga skräckklassiker som Evil Dead och Basket Case på sin etikett.)

Väl hemma i Sverige blev jag lite besviken på Herks epos, men nu tjugo år senare är det kalas framför teven. Långsamheten känns nu som en styrka, det taffliga skådespeleriet spär bara på den drömlika, underliga stämningen, och den tafatta regin gör det bara skevare. Styrkan i Carnival of Souls är framförallt orgelmusiken, som ligger som ett dovt täcke över ljudspåret och skapar en ödslig, kvävande, klaustrofobisk stämning. Det är inte svårt att se hur David Lynch gick igång på det här, det finns samma mardrömslika aura över Eraserhead (där huvudpersonerna Mary och Henry döptes efter Carnival of Souls Mary Henry som en hommage) och samma kreativa användande av ljud, även om Lynch föredrog industrislammer före läskigt kyrkorgel.

Candace Hilligoss (ett av filmhistoriens bästa namn för övrigt?) som efter detta bara gjorde ett par filmroller till är oförglömlig i huvudrollen med sin lätt drogade spelstil, och en man vid namn Sidney Berger är sjukt slipprig som Mary Henrys pilske granne, som snabbt slår om till vit kränkt man när han inte kommer till first base med den tankspridda Hilligoss. Ett sömnigt mästerverk!

Den andra av årets höjdpunkter är alltså Livid, en ny film av fransmännen Julien Maury och Julien Bustillos, (ö)kända för sin debutfilm Inside från 2007, om en gravid kvinna som softar hemma kvällen innan planerad födsel när Beatrice Dalle dyker upp som en svartklädd mordängel i stripigt hår och sätter igång en blodig händelsekedja så sinnessjukt brutal att det knappt går att titta. Lätt den mest obarmhärtiga, våldsamma och obehagliga skräckis jag sett, en iskallt grym home invasion-film i en trång lägenhet som bara blir mer och mer vidrigt otäck… Fast, eh, på ett bra sätt. Ett måste för fans av ny fransk skräck, men kanske ingen mysfilm för gravida.

Livid är något helt annat, en surrealistisk och mörk saga tydligt inspirerad av Argento. Lucile, en ung tjej som gör sin praktik som sjuksköterska i en liten fiskeby där flera barn försvunnit under mystiska omständigheter, hittar en överdådig herrgård där en åldrad balettdansös ligger i koma och tillsammans med sina kompisar bestämmer sig Lucile för att plundra huset på prylar. Men därinne möter gänget allehanda kusligheter såsom suveränt läskiga balettjejer utan ögon, en stram och oerhört sträng balettlärare, uppstoppade djur, läbbiga speldosor och vampyrer. Tror jag. Livid är ofta obegriplig, mer som en ruskig mardröm än en rak berättelse, med sanslöst snygga slow motion-sekvenser och årets vackraste foto. Mums!

Vilka är de bästa skräckfilmerna ni sett i år?

Elliots snygga Hulk-täcke och Spielbergs magiska kvällsljus

2012-11-05  

Efter en titt på nyrestaurerade versionen av E.T. på stor duk kan jag först av allt lätta alla oroliga: bössorna är tillbaka (de som Spielberg i ett anfall av post-11 september-blödighet lät ersätta med walkie-talkies i nyversionen från 2002) men inte bara det: alla de där nya CGI-scenerna från 2002 – som den hemska där E.T. ligger i badkaret – är bortplockade.

Kvar är alltså originalet med piffad bild. Men inte så piffad att man tagit bort de feta konturer som ligger runt barnen t ex på slutet när (SPOILER) rymdskeppet lyfter, eller runt de små dockorna som cyklar i luften i slutjakten. Det är så jäkla GÖTT att Spielberg besinnade sig, troligen efter att ha tagit lärdom av det närliggande skräckexemplet George Lucas.

Kvar är en påtagligt, och underbart analog film. Det är uppenbart att E.T. ibland är en sofistikerad docka med organiska och mänskliga ansiktsrörelser, ibland en Warwick Davis i gummidräkt som klumpigt vaggar fram i helbilder – men det fungerar. Hen finns i rummet, jämte barnen, inte instoppad i efterskott av en proffsig ILM-slav.

Det är omöjligt (och kanske inte heller önskvärt) att frigöra sig från minnena av första gången man såg E.T. Det blir en ren fröjd att se filmen, från Coyotes nyckelskrammel i början till »Beeee gooood« och gråtkalaset på slutet.

Några random thoughts:

Genidraget att bara filma vuxna från halsen och neråt, eller med ansikten mörka av motljus, funkar så otroligt bra. Överhuvudtaget finns det många snygga, smarta lågbudgettänk-lösningar i filmen. Till exempel när myndighetsmännen närmar sig Elliots hus och han står vid grinden och tittar upp mot skogsgläntan. Man hör bara ljuden av deras rumstreranden, ändå är känslan av hot påtaglig.

Första scenen i huset när Michael och hans polare spelar brädspel väckte fortfarande samma känsla av avundsjuk lycka som för trettio år sen. Allt var så exotiskt då, för en nioåring i Umeå: hämtpizza, Dungeons & Dragons, stora Coke-burkar vid middagsbordet… Vilket paradis! Och ljussättningen! Det trolska, trygga kvällsljuset. Det har, varken förr eller senare, funnits ett filmhem som känns så mysigt som just den här familjens villa en sen kväll i oktober 1981. (Att barnens relativt fria lejd berodde på att deras utarbetade, sorgsna, nydumpade ensamstående mamma inte orkade/ville sätta gränser begrep jag givetvis inte då.)

Forskarna som letar efter E.T. I skogsläntan, vilket skönt Berkeley-gäng av ex-hippies gone rymdforskare, i bekväma mockajackor, Tony Danza-frisyrer och utsvängda jeans!

Drew Barrymore är så otroligt söt. Scenen där Elliot gömt E.T. på sitt rum och Gertie är på väg in med special effects-blomkrukan på sin lilla röda dragkärra blev helt magisk i hi-def, när man ser hur extremt busig och nära till skratt hon är i helbilden. (I närbilden sen har hon samlat sig.) Scenerna när hon gråter äkta gråt senare i filmen är såklart helt hjärtskärande.

Elliott har ett Hulk-täcke när han ligger ute i vilstolen med ficklampan och väntar in E.T. Fint!

Vart tog Peter Coyote vägen? Så snygg och bra här, med sin mysiga jacka och torra röst, så härligt sleazy i Polanskis Bitter Moon. Vad hände sen?

BMX-jakten på slutet framkallar exakt samma rysningar av välbehag då som nu. Då var det första gången man såg en BMX-cykel och tyckte det var asmäktigt, nu känns det som om man inte sett dem på några år. Det har gått varvet runt och är fränt igen.

Det är synd att Dee Wallace aldrig riktigt fick fart på karriären. Hon är så perfekt här, även om hon ibland blir en karikatyr på härjad single mom. Spielberg har väl aldrig varit kung på kvinnoroller, men Wallace lyfter fram mammans sorg, enamhet och starka kärlek till sina barn på ett fint och säkert sätt.

E.T. må kunna få apelsiner att sväva i luften och sår att läka men hans rymdskepp känns väldigt… bulligt. Hur är de aerodynamiska egenskaperna för en rymdfarkost som är formad som en gigantisk lök?

Slutet! Jesus H. Christ vad John Williams krämar på med både stråkar och blås i slutscenerna. Resultatet är precis så episkt som Spielberg ville. Sanslöst over the top. Kom det tårar? Check!

George Lucas: äntligen fri!

2012-10-31  

»For the past 35 years, one of my greatest pleasures has been to see Star Wars passed from one generation to the next. It’s now time for me to pass Star Wars on to a new generation of filmmakers. I’ve always believed that Star Wars could live beyond me, and I thought it was important to set up the transition during my lifetime.« – George Lucas

Sent igår kväll svensk tid briserade bomben: Disney övertar LucasFilms, vilket också inbegriper en planerad release för en sjunde Stjärnornas krig-film år 2015.

Det är nu man som sjuttiotalistgeek ska brusa upp i en nerd rage värdig Darth Vaders legendariska »NoooOOOOO!!« men, men… vem orkar?

Star Wars Episode VII: Mickey Mouse Clubhouse kan i vilket fall som helst inte bli sämre än The Phantom Menace eller Clone Wars-filmen och som bekant har ju Star Wars varit barnfilmer ända från början (bara det att dom var bra när vi var barn, sen blev dom dåliga). Och, vilket många redan påpekat, Disney äger även Marvel och The Avengers var ju inte så pjåkig.

Kevin Smith är »all for it« och har en bra analys  på sin Facebooksida: »The Disney purchase of Lucasfilm is the fulfillment of a wish the Mouse made upon a star a few years back: the wish for little boys. Sounds dirty but it’s just business: the Disney Princess market gave the Mouse all the little girls they could sell an Ariel costume to but Disney couldn’t interest boys in their wonderful world beyond the single digit years. Few boys are clamoring to play with a Peter Pan action figure and hooking the audience while their young is an important component of long term brand loyalty. So rather than develop their own boys brand in-house, they started buying »boy« stuff. It started with Marvel and it now continues with the world of STAR WARS.«

Det vi ska fokusera på nu är George Lucas. Han är fri! FRI! Hans uttalande ovan är torrt men ändå vackert i all sin enkelhet – det är dags att lämna över och gå vidare. Det här betyder i bästa fall att Lucas greppar megafonen och gör en riktig film igen. Det var extremt länge sen American Graffiti och THX 1138 men jag tror att han har mer att ge.

Alltså: pepp!